På utlandsresa med Mariaskolan från nu till 6 juni. Läs på resebloggen: http://blogg.vk.se/mariaskolan om våra strapatser. Tips är att läsa omfriskvårdssatsningen i Västerbottens Folkblad också, se artikel redan nu på: http://www.folkbladet.nu/?=174790 Todeloo!

Vilken ångest........... Jag hade glömt vilken ångest och glädje en hockey-match kan skapa. Hu, vad surt det känns nu. Utslagna ur VM... Det är bara att bryta ihop o komma igen.

Jag arbetar just nu på Mariaskolan. VK skriver idag om att makarna Jan och Agneta Nilsson lämnar Mariaskolan. Det är en sorg i hjärtat. Själv har jag fått ett nytt arbete från hösten på en annan kristen friskola - Hannaskolan. Att släppa Mariaskolan har varit en sorg för mig också. Även om jag bara varit där i två år känns det som en evighet. Men det är dags för mig att gå vidare i livet.

Att arbeta på en skola är ett privilegium. För mig innebär det både administrativa arbetsuppgifter men även en hel del elevkontakter. Och jag har fått arbeta med min kreativa ådra bland annat i ett kulturprojekt som skolan driver. Vi kommer arbeta med Kulturprojektet även under Mariaskolans skolresa. Sedan gör jag en dokumentation för att knyta ihop säcken.

En annan gåva jag har fått stor användning av på Mariaskolan är skrivandet. Jag föddes med pennan i handen :-) Och det ger stor stimulans att få använda skrivandet i arbetet även om en hel del skrivelser är byråkratiska. Många kan tycka att det är pest och pina. Men jag gillar det!

Mina arbetsuppgifter på Hannaskolan kommer likna de jag haft på Mariaskolan och jag kommer även här arbeta nära rektorn. Det är en position jag trivs i. Att få göra ansvarsfulla arbetsuppgifter men inte ha hela ansvaret på mina axlar.

Närmaste tiden kommer dock fokus ligga på Mariaskolans pedagogiska studieresa som vi planerar för fullt. På tisdag kl. 06.30 bär det av mot färjan Trelleborg - Sassnitz. Vi kommer stanna av i Stockholm för att besöka Riksdagen och kanske även Regeringen. Ett av resans stora mål är att besöka EU-parlamentet i Bryssel, Belgien. Oj, vilken spännande strapats detta kommer bli!

Det brinner i mitt hjärtas grop
när själen hör ditt klara rop.

När livet sina svängar tar
är Ditt ord det enda jag har.

Inga rikedomar på jorden
betyder mer än de visa orden.

Du tar min hand
och bär mig ibland.

Du finns alltid där
precis där jag är.

Jag är trygg i alla lägen
för du visar mig vägen.

Amen

Du är som en båt som driver på öppet hav
du kastas hit och dit
av vågorna och vinden

Precis som båten behöver ankare
för att inte gå under i stormen
behöver din själ ett ankare

Själens ankare är Jesus
genom att binda ihop förtöjningen med ankaret
kan du guppa tryggt när havet stormar

Jesus är tron, hoppet och kärleken
ta din tillflykt till Jesus
och håll fast vid det hopp du äger.

En tanke inspirerad av Hebr. 6:18-19

Björkarna HAR slagit ut!

 Grillning, andakt och bön, lekar

Du är välkommen på grillkväll hos Annika i Skravelsjö 5 juni kl. 17.00. Hon har en stor tomt där vi kan grilla, ha andakt och leka. Skulle vädrets makter vara mot oss finns möjligheter att flytta in festligheterna i huset. Annika är även dagledare och tar hand om presentation samt andakt.

Dagsprogram

17.00 Samling hemma hos Annika

18.00 Middag (tag med grillkött, tillbehör och dryck)

19.00 Presentation och andakt

20.00 Kubb, krocket, promenad eller något annat roligt

 

Alla tar med sig mat att grilla, tillbehör och dryck. Annika bjuder på kaffe och kaka till efterrätt. Hon har bara en grill så det vore bra om någon/några fler kunde ta med sig en grill.

 

Anmälan sker till antana@tele2.se eller telefon 070 - 604 74 33. Du får även vägbeskrivning och adress när du anmält dig. 

 

Varmt välkommen!

Läs mer om Umesingel på hemsidan.

Kaffe i trädgården, sol och varmt, det har varit dagen idag. Förutom det blev jag inspanad av den här lille krabaten:

Vi har haft en helt underbar dag. När jag stod utanför Korskyrkan idag och väntade på skjutsen fick jag se en liten liten björkkvist som slagit rot vid staketet. På Björkkvisten växte det redan gröna blad. Det gjorde mig glad att se. Tyvärr hann jag inte fota den för makarna Björk dök upp hihi. Men här kommer några andra sommarbilder från deras rabatt i Stöcke:

Här kommer en video som gav mig tårar, en video som Ann-Britt Björk delade med sig av idag. Den visar ungefär det som hände mig när jag blev frälst fast på ett litet annorlunda sätt:

Idag är det som om orden forsar ur mig. Kanske bearbetar jag pappas död. En sorgeprocess går i vågor. Det jag vill berätta nu är på vilket sätt min tro hjälpte mig igenom dessa tre år där cancer och svåra komplikationer var vår vardag.

När pappa fick veta att han hade cancer bröt jag ihop. Det första jag frågade var "Pappa, tror du på Jesus?" För enligt Bibeln kommer vi till ett evigt liv på en ny jord om vi tror på Jesus som världens frälsare. Och jag ville så gärna att han skulle komma dit och vänta på mig. Innan han dog tog han Jesus i handen, men det är en annan historia som jag inte ska berätta nu.

Pappa opererades en måndag. Det var en stor operation men vi fick beskedet att allt gått bra. Men... På onsdagen fick vi beskedet att det uppstått komplikationer - magsyra hade läckt ut ur operationssåret och infekterat hela bröstkorgen. De hade opererat om honom och nu låg han på IVA i respirator. Läkarna sa att han var allvarligt kritiskt sjuk vilket betyder - det är stor sannolikhet att han dör.

Jag hade aldrig sett en människa ligga på IVA och i respirator tidigare. Det blev en chock. Jag fann inte ord. Jag visste inte vad jag skulle säga. Det enda som dök upp i mitt huvud var en sång jag lärt mig på söndagsskolan som barn. En sång jag inte sjungit sedan dess och inte tänkt på. Men jag sjöng:

"Det lilla ljus jag har,
det ska få lysa klart,
det lilla ljus jag har,
det ska få lysa klart,
det lilla ljus jag har,
det ska få lysa klart,
lysa klart, klart, klart,
lysa klart."

Pappa var nedsövd och låg i respirator. Han kunde inte vakna upp men han hörde våra röster. Det förstod vi när han grät. Det var hans sätt att säga "jag hör att ni är här!"

Jag hade med mig pappas gamla konfirmationsbibel som hade följt mig genom åren. Där hade jag förvarat dödsannonser på vänner och släktingar som dött. Det kändes tryggt på något sätt. Men sedan jag blev kristen hade jag läst en hel del ur den boken. Och det enda vettiga jag kunde göra nu, mitt i chocken över pappas tillstånd, var att läsa Bibeln. Jag läste, både för egen del och högt för pappa.

Jag skrev små lappar med bibelord och ställde vid hans säng. En del av bibelorden var från kristna vänner som skickat orden som stöd och tröst. Många bad för oss alla. Jag försökte få tag i en präst för att få själavård. Men de verkade ha semester. Jag gick till kyrksalen för att få kontakt med Gud, gå på gudstjänst och sjunga andliga sånger. Hela min kropp skrek desperat efter hjälp, tröst och stöd.

Det enda som gav mig något var att läsa biblen och skriva bibelord. Jag kunde ägna hela dagar åt detta. Anhörigrummet på IVA, där vi bodde, blev fyllt med små vikta papper med bibelord på. Det kändes tryggt. Till en början var det ingen som protesterade. Men sedan kom någon dit som kände sig obekväm med Gud och de kastade bort alla bibelord. Det gjorde ont i mig eftersom den enda trösten och tryggheten var Guds ord. Men Gud är ju med mig oavsett om det finns lappar med bibelord eller inte. De som stod vid pappas sjukhussäng fick i alla fall stå kvar. Även om vissa sjuksköterskor verkade bli otrevligt spända av att se dem och höra mig läsa Bibeln för pappa.

När pappa låg på ECMO-IVA var vi med om något fint. Jag ska berätta vad ECMO-IVA är. Det är en vårdavdelning dit dödligt sjuka kan få komma om vanlig IVA-vård inte kan rädda deras liv. Kravet är att IVA först ska ha gjort allt för att rädda personens liv utan att lyckas. Och att personen inte har några andra sjukdomar. Pappas cancer var ju botad i och med den första operationen. Därför bestämde sig läkarna för att rädda hans liv - om det gick.

Det var jag, min syster och en vän till pappa som stod vid hans sjukhussäng. Endast ECMO (som är en hjärt och lungmaskin) höll liv i pappas kropp. Han såg död ut eftersom han inte andades. Bröstkorgen stod helt still. Den rörde sig inte. Lungorna var helt stilla för han andades inte. ECMO var hans lungor. ECMO som är en maskin som stod bredvid sängen och som var sammankopplad med pappas blodbanor via en slang som såg ut som en trädgårdsslang. De tog ut blodet via kroppspulsådern i halsen och förde tillbaks det syresatta blodet in i ljumsken.

Min syster, jag och pappas vän tog fram psalmboken. Vi sjöng Lina Sandells låt "Blott en dag - ett ögonblick i sänder". Det var ett fint ögonblick som vi alla gladdes åt att få dela. Vi sjöng om Gud och den frid han ger. Och det gjorde vi fast alla inte var kristna. För det är ofta till Gud eller gudsanhängare vi vänder oss när vi hamnar i en livskris. I kyrkor finns det kompetensen att ta hand om känslor som handlar om döden. För kristna ser på döden med andra ögon.

Och den trösten och det hoppet som en präst, pastor, diakon eller kristen kan ge behöver vi när en kris eller katastrof inträffar. Det kanske var detta den troende kvinnan ville förmedla till sin kollega med konsekvensen att hon fick sparken? Att få ett sjukt eller funktionshindrat barn utlöser en livskris. Det är en sorg och mycket smärta. Vi har olika sätt att hantera livskriser på. Mitt sätt är att hämta kraft och styrka hos Gud. Han kan bära mig när jag inte orkar gå själv. Han har kontrollen när jag inte har det. Han vet vägar ut ur det omöjliga. Vägar som jag själv aldrig kan ana på förhand. Jag behöver Gud för att överleva.

En av de saker jag fått ärva av pappa är en bön. En bön som hjälpt mig mycket i livet. Den bönen delar jag nu här med er. Igen. Jag har skrivit den förr. Den kallas för sinnesrobönen.

Gud, ge mig sinnesro,
att acceptera det
jag inte kan förändra.

Mod att förändra
det jag kan.

Och förstånd
att inse skillnaden.

Sinnesrobönen höll pappa vid liv. Han har läst den flera gånger om dagen. På sitt arbete, i sitt hem och på AA-möten. Men han LÄSTE inte bara bönen. Han LEVDE den. Han omsatte bönen i praktisk handling. Om han inte haft den förmågan hade han aldrig överlevt de svåra åren av sjukdom. Nu tänkte jag på cancern och alla dess följder. Han överlämnade allt i Guds händer. Det gjorde att han orkade det ingen människa borde ha orkat. När han var för sjuk för att läsa bönen så läste vi anhöriga den för honom. Vi visste att den höll honom vid liv.

Pappa låg i svåra smärtor. Hans bröstkorg var uppsågad. Matsäcken satt uppe vid hjärttrakten. Matsäcken var placerad framför hjärtat istället för bakom hjärta och luftstrupe som det är hos oss andra. Hans lungor var fyllda med vätska. Respiratorn andades åt honom. Hans muskler var förtvinade. Han kunde inte vända sig själv i sängen. Han kunde inte sitta, borsta tänderna eller hålla i en mugg vatten. Han kunde inte prata. Han kommunicerade med hjälp av ögonen och små nickningar. Han hade ont, mycket ont, på en skala 1-10 sa han 8. Han fick morfin, sömnmedel och en massa andra mediciner. Hjärtat flimrade och fladdrade.

Han kunde inte gå till toaletten. Han kissade i en påse. Han bajsade i en blöja. Ibland rann det ut i hela sängen. Personalen sa "vad BRA att du bajsade - det var på tiden!". Pappa var slav under maskiner och sköterskor. Han var slav under sjukdomen och komplikationer. Vi anhöriga fick peppa honom att orka. Vi fick hjälpa till när han hade ont och behövde en mänsklig hand.

Han var omgiven av maskiner som tjöt och pep. Han hade en slang som gav honom föda och en annan slang som tömde ut magsyra och övertryck från magsäcken. Han hade dräneringsslangar, CPR och hans hud var sönderstucken. Saturationen var nere på dödliga nivåer. Alltså syresättningen i kroppen. Den sjönk till 60 % trots att han hade en respirator i vardera lunga. Vi friska ska ha 99-100% saturation. Om vi kommer ner till 90% saturation är vi svårt sjuka och troligen inlagda på sjukhus. Pappas saturation var knappt över 90% under de tre åren han var så svårt sjuk. Trots extra syre, respirator och ECMO. Han hade ju hål i luftstrupen.

I några månader fungerade maskinen ECMO som hans hjärta och lungor. Vid ett tillfälle började det spruta blod ur pappas mun. Det sprutade iväg flera meter och jag fick hoppa undan för att inte bli nerblodad. Pulsen var uppe över 200 och blodtrycket skenade. Jag blev helt chockad. Det kändes som en overklig actionfilm. Röntgen kom springandes och man hittade en stor blödning. Halva bröstkorgen var full av blod. Alla organ var ihotryckta på ena sidan av kroppen. Han akutopererades. Vi hade telefonkontakt direkt med läkarna under operationen. Det rann ut flera liter blod ur pappas bröstkorg.

Pappa har fått blodtranfusioner. Inte bara en eller två utan ibland flera gånger per dag, ibland några gånger i veckan. Under 3 års tid. Hans blodvärde var ibland nere i 60-70. Läkarna kom aldrig på orsaken till varför. Pappa hade matstrupen utopererad genom halsen. Magsäcken och tarmarna var ihoprullade nere i magen. Pappa blev sondmatad i nästan 3 år. Det han stoppade i munnen kom ut i en påse på halsen.

Efter andra operationen när de satte tillbaks matstrupen med magsäcken kräktes pappa häftigt flera gånger om dagen. Han fick sällan behålla vatten eller mat. Han kräktes i ett års tid. Varje dag. Det var som att han hade magsjuka - I ETT ÅRS TID. Det låter helt osannolikt. Men det var pappas sista år i livet.

Njurarna ballade ur. Han fick dialys. Hjärtat ballade ur. Han fick elstötar. Han låg i flera omgångar på Hjärt- IVA. Hans puls skenade, blodtrycket sjönk och han höll på att dö. Om och om igen. Hans kropp började producera gifter. Läkarna åtgärdade en sak och då blev det en komplikation på ett annat ställe i kroppen. Han fick fler och fler mediciner. Hans kropp började bli gul. Hans kiss ändrade färg.

Tillslut sa läkarna att de inte kommer lägga honom i respirator igen. De ansåg att han var för sjuk för att kunna bli frisk. Det tog ett par veckor. Pappa behövde respiratorvård men fick det inte. Så han dog. Det här var slutet på ett 3 års långt helvete. Äntligen fick han frid. Det var dags för pappa att få frid i himlen. Han blev 60 år. Han dog medan jag läste Johannesevangeliet för honom och min syster stod vid hans sida. Pappa har frid. Guds frid. Och vi kommer få träffa honom igen - i himlen.

Om inte pappa hade LEVT sinnesrobönen hade han dött för länge sedan. Det var Gud som höll honom vid liv. Det var Gud som gav honom den styrka han behövde för att fortsätta kämpa för livet.

Uj, vilken kalabalik kring VK:s artikel om Bibeln. Jag har själv märkt att vissa arbetsgivare är rädda för människor som har en tro. Och det verkar inte spela någon roll vilken tro man har. Själv är jag kristen och medlem i en frikyrka som tillhör Evangeliska Frikyrkan. 

Vår värld är uppbygd av fördomar. Det vi själva inte tror på anses ofta vara "farligt". Och det här är inte något som bara finns bland icke troende. O nej, fördomarna lever överallt, även i olika församlingar och kyrkor. När jag var på anställningsintervju på Svenska Kyrkan för några år sedan reagerade de på ordet "frälst". De tyckte det var ett ovanligt och konstigt ord. Då delar vi ju ändå samma Bibel. Ordet fräls står 366 gånger i Bibeln...

Det vi "riskerar" genom att bli troende är att få mer frid, trygghet, kärlek och ett evigt liv efter döden. Bibeln är tydlig med att vi uppstår på en ny jord med nya himlar efter att vi dött från jordelivet. Här finns ingen ondska, inga sjukdomar och inget lidande. Vi är fria från allt som tyngde oss på jorden. En EVIG frid som vi får dela tillsammans.

Min lillebror dog när jag var liten. Det förde med sig en dödsångest som präglade mitt liv i 35 år. En dag gick det upp för mig att allt inte tar slut efter döden. Det är vi som väntar på att få något. Det är våra nära och kära som väntar på oss i himlen. Döden är inte svart och farlig. Döden leder till något bättre. Det här kom till mig redan innan jag blev kristen. Efter jag blivit kristen har jag fått Bibelns bekräftelse på att den tanken stämmer.

Om det är sant? Det vet vi när vi själva dör. Men jag har gjort ett val att tro på det för det skänker mig frid och förmågan att hantera det obegripliga - döden. Jag är inte längre rädd. Jag har inte dödsångest. Jag är fri!

Inget i livet har kunnat skänka mig den friden som Guds frid ger. Det har inte hjälpt att shoppa, dricka alkohol, äta godis, motionera, ha snyggaste håret, ha sex, göra karriär och "leva livet". Det gav mig bara tomma hål i mitt inre. Visst, en njutning för stunden men efteråt var tomheten ännu större. Jag tror att många kan skriva under på det här. Det vi tror gör oss lyckliga leder oss istället till olycka och en för tidig död.

Gud vet att vi är rädda. Ordet rädd går att hitta 368 gånger i Bibeln. "Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken driver ut rädslan. Rädslan hör ju samman med straff, och den som är rädd är inte fullkomnad i kärleken." 1 Joh. 4:18

"Kärleken är tålig och mild,
kärleken avundas inte,
den skryter inte,
den är inte uppblåst,
den uppför sig inte illa,
den söker inte sitt,
den brusar inte upp,
den tillräknar inte det onda.

Den gläder sig inte över orättfärdigheten
men har sin glädje i sanningen.
Den fördrar allting,
den tror allting,
den hoppas allting,
den uthärdar allting.

När jag var barn,
talade jag som ett barn,
tänkte jag som ett barn,
och förstod jag som ett barn.
Men sedan jag blivit man,
har jag lagt bort det barnsliga.

Nu består tron, hoppet och kärleken, dessa tre,
men störst av dem är kärleken."

Ur 1 Kor. 13

 

 

 

Uj, idag blev det vinterjackan på igen. Men om två veckor blir det mer och mer sommar för varje mil för då har Mariaskolans studieresa startat. Det bär av mot Tyskland och Berlin initialt. Mmmm, jag längtar. Ha en bra dag där ute! Kicki

Det här bibelordet, som är hämtat ur 1 Korintierbrevet 12, fick jag med mig idag från Korskyrkan:

12 Ty liksom kroppen är en och har många lemmar, men kroppens alla lemmar - och de är många - utgör en kropp, så är det också med Kristus. 13 I en Ande har vi alla blivit döpta för att höra till en kropp, vare sig vi är judar eller greker, slavar eller fria, och alla har vi fått en och samme Ande utgjuten över oss. 14 Kroppen består ju inte av en enda lem utan av många.

15 Om foten sade: "Eftersom jag inte är hand, hör jag inte till kroppen", så hör den ändå till kroppen. 16 Och om örat sade: "Eftersom jag inte är öga, hör jag inte till kroppen", så hör det ändå till kroppen. 17 Om hela kroppen vore öga, hur skulle den då kunna höra? Om hela kroppen vore öra, hur skulle den då kunna känna lukt? 18 Men nu har Gud satt lemmarna i kroppen, var och en av dem som han har velat. 19 Om alltsammans vore en enda lem, var vore då kroppen?

20 Men nu är lemmarna många och kroppen en. 21 Ögat kan inte säga till handen: "Jag behöver dig inte", inte heller huvudet till fötterna: "Jag behöver er inte." 22 Nej, tvärtom är de av kroppens lemmar som vi anser svagast så mycket mer nödvändiga. 23 Och de lemmar i kroppen som vi anser värda mindre heder, klär vi med så mycket större heder, och dem som vi blygs för, skyler vi med så mycket större anständighet, 24 något som de andra inte behöver.

Men Gud har fogat samman kroppen och gett den oansenligare lemmen större heder, 25 för att det inte skall uppstå splittring i kroppen, utan lemmarna ha samma omsorg om varandra. 26 Om en lem lider, så lider alla lemmarna med den. Och om en lem hedras, gläder sig alla lemmarna med den.

Tack Gud för denna dag!

Jag sitter på en parkbänk vid älven och läser Bibeln idag, en bok jag fick av en vän. När jag öppnar boken ligger det ett kort på Hans Bergwall. Han dog ung i en tragisk lastbilsolycka 2007. Han lämnade livet på jorden alldeles för tidigt. Han var 37 år bara om jag minns rätt. Samtidigt som olyckan inträffade låg min pappa 2,5 månad på IVA och svävade mellan liv och död. Hans Bergwall var en av de som stöttade mej genom den processen. Han var också den som bidrog till att jag fann Korskyrkan. En kyrka som nu är mitt andliga hem. Det var av hans mamma som jag fick boken förra veckan.

Igår kväll hade vi föräldramöte om skolresan vilket gick väldigt bra. Vi har nu mycket hårt arbete framför oss för att få ihop alla delar. Därför kommer andra saker behöva stå tillbaks denna vår. Vi personal åker på resan i tjänsten och fokus kommer vara att eleverna ska ha det bra. Syftet med resan är inte en nöjestripp utan en pedagogisk studieresa. Därför kommer eleverna att få arbeta med papper och penna också. Men självklart blir det mycket praktiskt och många upplevelser som ger lärdomar. Vi alla kommer få minnen för livet.

Jag tänkte beskriva resrutten i stora drag och även lite om vad vi ska göra i varje land:

Sverige - besöka Riksdagen i Stockholm
Tyskland - åka till ett koncentrationsläger, göra Berlin, D-dagen i Normandie
Frankrike - sightseeing i Paris, Eiffelntornet, Triumfbågen, Notre Dame
Belgien - besök på EU-parlamentet, Bobbejaanland
Nederländerna - besöka en mysig hamnstad
Danmark - fokus att komma hem
Sverige

Mariaskolans studieresa är mellan 25 maj - 5 juni. Före resan kommer vi ha fullt schå att packa och förbereda. Efter hemkomsten kommer vi att vara mycket trötta. Men det kommer vara en upplevelse vi aldrig glömmer. Eleverna brukar växa som individer och visa nya sidor av sig själva. De har fått se med egna ögon och känna med sina sinnen på sådant vi i reglel bara läser om i en bok.

 

Strandskolan fortsätter att informera på FB om sin EU-resa. De skriver om fortsatta problem med kylskåpsdörren som åker upp och mat som ramlar ut. Att åka långt med buss tar på krafterna. Men nu har de i alla fall anlänt till Tyskland och det är väldigt varmt där. Tydligen finns det ingen AC i bussen heller...

De har varit i Berlin och även besökt ett koncentrationsläger, närmare bestämt Auschwitz. Sedan sa de adjö Berlin och hej Polen. Läs mer på deras FB-sida Strandskolan, Vilhelmina, Sweden.

On day at the time dear... All I know, is that I see, how much my heart is longing to be, cradled by your side...

Idag har jag kört spinning. Det andra passet för denna vår. Idag kändes det riktigt bra. Lokalen var nästan full och det blev ett härligt drag. Jag har kört på gamla pass men börjar längta efter att göra nya fräscha. Jag sökte precis fram en låt från ett musiktips från en broder i Herren. Kanske kan passa som nedvarvning... Tja, lyssna och döm :-) 

Det finns bilder
som aldrig suddas ut
det finns minnen
som aldrig tar slut

Du kanske tror
att jag har glömt dig
men du har en plats
i hjärtat hos mig

Det blåser ibland
livet går sin gilla gång
jag tänker på dig nu
när jag skriver denna sång

Det vi mist
kan aldrig komma åter
det vi haft
kan aldrig suddas ut

Allt som oss hänt
var underbart och hemskt
det ledde till det bästa
för livet har vänt.

När jag bläddrade igenom nättidningen fick jag en tanke - "katastrofnyheter". Är det så att vi läsare är förtjusta i katastrofnyheter? Är det därför det skrivs om så mycket elände? Glada nyheter anses ofta inte ha något nyhetsvärde. Eller är katastrofnyheterna ett gammalt arv som det är dags att tvätta bort? Mediakatastrofer skulle man också kunna kalla det. Saker som inte är en katastrof framställs som det, förstoras upp och kavlas ut överallt.

Jag tycker om att läsa nyheter som gör mig glad. Livet måste ha en vågskål som väger jämt mellan gott och ont. Detta borde bli även tidningarnas riktlinje. Det är en fråga om hälsa. Att bara matas med negativa "katastrofer" kan göra en människa deprimerad. Hu!

Trevliga inslag idag är i alla fall Mustaschkampen och Valborg. Gå ner på stan till kl. 11.30 så får du gratis lunch ;-) Kanske kommer ditt nylle dyka upp i TV också.

Skolan där jag arbetar är med i en förening som äger en buss tillsammans med Hannaskolan och Strandskolan i Vilhelmina. Det är alltså samma buss vi ska åka med på våran EU-resa 25 maj.

Strandskolan i Vilhelmina är ute på en EU-resa nu. De kommer bland annat att besöka Eurodisneyland i Paris, gå på Mozartkonsert och en massa annat. Strandskolane åkte 27 april kl. 07.30 och var framme i Stockholm 17.50. De anlände till Linköping kring 20-tiden. De har haft problem med att kylskåpsdörren åkte upp, mat ramla ut och gick sönder.

Redan 28 april anlände de till Tyskland. De har åkt buss utan sovstopp eftersom bussen är byggd för att sova i under färd. Här är Strandskolans resrutt:

Vilhelmina-Trelleborg
Trelleborg-Rostock
Rostock-Berlin
Berlin-Oœwiêcim (Auschwitz)
Oœwiêcim-Wien
Wien-Venedig
Venedig-Florens
Florens-Rom
Rom-Milano
Milano-Basel (Norra Schweiz)
Basel-Paris
Paris-Bryssel
Bryssel-Arnhem (Holland)
Arnhem-Köpenhamn
Köpenhamn-Vilhelmina

Om du vill hålla koll på Strandskolans EU-resa kan du göra det via facebook. Sök på Strandskolan, Vilhelmina, Sweden

/Kicki

Som ni säkert märkt är jag barnsligt förtjust i karuseller. Bobbejaanland vore en hit för mitt barnasinne. Om skolans EU-resa styr kosan dit vet jag inte. Men jag hoppas :-) hoppas HOPPAS HOOOOOOOOOOOPPAS hihi

Gårdagen blev också i skolrese-planerandets-tecken. Jag viger mitt liv till detta just nu för att få saker klart innan det bär av. Det är mycket att tänka på och vansinnigt roligt. Jag har "gått i gång" och då är det svårt att stoppa mig :-) Att få tänka på nåt sånt här är bra mycket trevligare än alla livets gissel. De finns också kvar men får ligga på sidan och vila tills jag har tid.

Vi saknar vår kära chef nu i planerandets tider. Det är länge sedan han hade semester och så länge det inte inträffar en katastrof kommer jag inte kontakta honom. Vila och återhämtning är viktigt, viktigt. Utan det överlever vi inte. Utan vila får vi diverse sjukdomar som kan vara mer eller mindre allvarliga.

Denna dagen ska dock inte få upptas BARA av skolrese-tankar utan jag ska vara lite social också. Motion står också på schemat. Spinning blir det imorgon. Tänka sig, det är ANDRA passet nu på två veckor. När jag var i högform och vältränad (för inte så länge sedan) kunde jag köra två pass på en dag utan problem.

Nä, nu ska jag leta på webbsidor och översätta från tyska eller kanske flamländska. Det går knaggligt men det går. Tyska har jag inte läst sedan i högstadiet. Men det är lättare att läsa och förstå än prata.

Todelooooooooo!

Maj, nu är det maj :-) Det är skönt när de tjocka vinterkläderna läggs på hyllan. Under vintern tar allt mer tid. Snart kan vi bara hoppa i sandalerna, ta vårjackan (om ens det) och gå ut. Allt som varit dött väcks till liv. Ur gamla löv växer nya gröna grödor upp. Djuren vaknar och fåglarna sjunger för oss. Vilken härlig plats vi lever på! Moder jord. Mmmmmmmmmm

Ovanstående bild är en broderad tavla som jag fotograferat hemma hos Ingegerd Bergwall. Texten är talande och nyttig att tänka på i livets svåra stunder. Gud hör alltid bön och Gud svarar när du ber. Sluta aldrig be!