Jag lyfter mina ögon upp till bergen. Varifrån skall min hjälp komma? Min hjälp kommer från HERREN, som har gjort himmel och jord.

Inte skall han låta din fot vackla, inte slumrar han som bevarar dig. Nej, han som bevarar Israel, han slumrar inte, han sover inte. HERREN bevarar dig, HERREN är ditt skydd
på din högra sida.

Solen skall inte skada dig om dagen, och inte månen om natten. HERREN skall bevara dig från allt ont, han skall bevara din själ.

HERREN skall bevara din utgång och din ingång från nu och till evig tid.

Han har även satt sitt sigill på oss och gett oss Anden som en handpenning i våra hjärtan.
2 Kor. 1:22

... ni gör rätt i att hålla er till det som till ett ljus som lyser på en mörk plats, tills dagen gryr och morgonstjärnan går upp i era hjärtan. 2 Petr.1:19

HERREN är min herde, mig skall intet fattas. Han låter mig vila på gröna ängar, han för mig till vatten där jag finner ro. Han vederkvicker min själ, han leder mig på rätta vägar
för sitt namns skull. Om jag än vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont, ty du är med mig. Din käpp och stav de tröstar mig.
 

Du dukar för mig ett bord i mina ovänners åsyn. Du smörjer mitt huvud med olja och låter min bägare flöda över. Idel godhet och nåd skall följa mig i alla mina livsdagar, och jag skall bo i HERRENS hus evinnerligen.

Giv mig den tro som himlen ser,
som går på våg och berg slår ner,
Giv mig den kärlek, varm och ljus,
som längtar att bygga upp ditt hus.
Den kärlek, barna-ren och from,
som gör mig till din egendom.

Lär mig att bruka tiden rätt
och tjäna dig på bästa sätt,
och låt det bli mitt enda mål
att främja dina syftemål
och varje flyende minut
uti din tjänst mig giva ut.

Min kropp och själ, o Herre, tag
och bruka efter ditt behag,
att giva ut av vad jag fått,
att leva för din ära blott
och tjäna, ej för gods och gull
men tjäna blott för Kristi skull.

CHARLES WESLEY, 1749/E NYSTRÖM, 1893

Texten är ur boken Heliga ögonblick som en arbetskamrat lånade ut till mig.

... HERREN räckte ut sin hand, rörde vid min mun och sade till mig: "Se, jag lägger mina ord i din mun. 10 Jag sätter dig i dag över folk och riken, för att du skall rycka upp och bryta ner, förgöra och fördärva, bygga upp och plantera." Jer. 1:10
 

Du är som en båt som driver på öppet hav
du kastas hit och dit
av vågorna och vinden

Precis som båten behöver ankare
för att inte gå under i stormen
behöver din själ ett ankare

Själens ankare är Jesus
genom att binda ihop förtöjningen med ankaret
kan du guppa tryggt när havet stormar

Jesus är tron, hoppet och kärleken
ta din tillflykt till Jesus
och håll fast vid det hopp du äger.

En tanke inspirerad av Hebr. 6:18-19

Här kommer en video som gav mig tårar, en video som Ann-Britt Björk delade med sig av idag. Den visar ungefär det som hände mig när jag blev frälst fast på ett litet annorlunda sätt:

Idag är det som om orden forsar ur mig. Kanske bearbetar jag pappas död. En sorgeprocess går i vågor. Det jag vill berätta nu är på vilket sätt min tro hjälpte mig igenom dessa tre år där cancer och svåra komplikationer var vår vardag.

När pappa fick veta att han hade cancer bröt jag ihop. Det första jag frågade var "Pappa, tror du på Jesus?" För enligt Bibeln kommer vi till ett evigt liv på en ny jord om vi tror på Jesus som världens frälsare. Och jag ville så gärna att han skulle komma dit och vänta på mig. Innan han dog tog han Jesus i handen, men det är en annan historia som jag inte ska berätta nu.

Pappa opererades en måndag. Det var en stor operation men vi fick beskedet att allt gått bra. Men... På onsdagen fick vi beskedet att det uppstått komplikationer - magsyra hade läckt ut ur operationssåret och infekterat hela bröstkorgen. De hade opererat om honom och nu låg han på IVA i respirator. Läkarna sa att han var allvarligt kritiskt sjuk vilket betyder - det är stor sannolikhet att han dör.

Jag hade aldrig sett en människa ligga på IVA och i respirator tidigare. Det blev en chock. Jag fann inte ord. Jag visste inte vad jag skulle säga. Det enda som dök upp i mitt huvud var en sång jag lärt mig på söndagsskolan som barn. En sång jag inte sjungit sedan dess och inte tänkt på. Men jag sjöng:

"Det lilla ljus jag har,
det ska få lysa klart,
det lilla ljus jag har,
det ska få lysa klart,
det lilla ljus jag har,
det ska få lysa klart,
lysa klart, klart, klart,
lysa klart."

Pappa var nedsövd och låg i respirator. Han kunde inte vakna upp men han hörde våra röster. Det förstod vi när han grät. Det var hans sätt att säga "jag hör att ni är här!"

Jag hade med mig pappas gamla konfirmationsbibel som hade följt mig genom åren. Där hade jag förvarat dödsannonser på vänner och släktingar som dött. Det kändes tryggt på något sätt. Men sedan jag blev kristen hade jag läst en hel del ur den boken. Och det enda vettiga jag kunde göra nu, mitt i chocken över pappas tillstånd, var att läsa Bibeln. Jag läste, både för egen del och högt för pappa.

Jag skrev små lappar med bibelord och ställde vid hans säng. En del av bibelorden var från kristna vänner som skickat orden som stöd och tröst. Många bad för oss alla. Jag försökte få tag i en präst för att få själavård. Men de verkade ha semester. Jag gick till kyrksalen för att få kontakt med Gud, gå på gudstjänst och sjunga andliga sånger. Hela min kropp skrek desperat efter hjälp, tröst och stöd.

Det enda som gav mig något var att läsa biblen och skriva bibelord. Jag kunde ägna hela dagar åt detta. Anhörigrummet på IVA, där vi bodde, blev fyllt med små vikta papper med bibelord på. Det kändes tryggt. Till en början var det ingen som protesterade. Men sedan kom någon dit som kände sig obekväm med Gud och de kastade bort alla bibelord. Det gjorde ont i mig eftersom den enda trösten och tryggheten var Guds ord. Men Gud är ju med mig oavsett om det finns lappar med bibelord eller inte. De som stod vid pappas sjukhussäng fick i alla fall stå kvar. Även om vissa sjuksköterskor verkade bli otrevligt spända av att se dem och höra mig läsa Bibeln för pappa.

När pappa låg på ECMO-IVA var vi med om något fint. Jag ska berätta vad ECMO-IVA är. Det är en vårdavdelning dit dödligt sjuka kan få komma om vanlig IVA-vård inte kan rädda deras liv. Kravet är att IVA först ska ha gjort allt för att rädda personens liv utan att lyckas. Och att personen inte har några andra sjukdomar. Pappas cancer var ju botad i och med den första operationen. Därför bestämde sig läkarna för att rädda hans liv - om det gick.

Det var jag, min syster och en vän till pappa som stod vid hans sjukhussäng. Endast ECMO (som är en hjärt och lungmaskin) höll liv i pappas kropp. Han såg död ut eftersom han inte andades. Bröstkorgen stod helt still. Den rörde sig inte. Lungorna var helt stilla för han andades inte. ECMO var hans lungor. ECMO som är en maskin som stod bredvid sängen och som var sammankopplad med pappas blodbanor via en slang som såg ut som en trädgårdsslang. De tog ut blodet via kroppspulsådern i halsen och förde tillbaks det syresatta blodet in i ljumsken.

Min syster, jag och pappas vän tog fram psalmboken. Vi sjöng Lina Sandells låt "Blott en dag - ett ögonblick i sänder". Det var ett fint ögonblick som vi alla gladdes åt att få dela. Vi sjöng om Gud och den frid han ger. Och det gjorde vi fast alla inte var kristna. För det är ofta till Gud eller gudsanhängare vi vänder oss när vi hamnar i en livskris. I kyrkor finns det kompetensen att ta hand om känslor som handlar om döden. För kristna ser på döden med andra ögon.

Och den trösten och det hoppet som en präst, pastor, diakon eller kristen kan ge behöver vi när en kris eller katastrof inträffar. Det kanske var detta den troende kvinnan ville förmedla till sin kollega med konsekvensen att hon fick sparken? Att få ett sjukt eller funktionshindrat barn utlöser en livskris. Det är en sorg och mycket smärta. Vi har olika sätt att hantera livskriser på. Mitt sätt är att hämta kraft och styrka hos Gud. Han kan bära mig när jag inte orkar gå själv. Han har kontrollen när jag inte har det. Han vet vägar ut ur det omöjliga. Vägar som jag själv aldrig kan ana på förhand. Jag behöver Gud för att överleva.

En av de saker jag fått ärva av pappa är en bön. En bön som hjälpt mig mycket i livet. Den bönen delar jag nu här med er. Igen. Jag har skrivit den förr. Den kallas för sinnesrobönen.

Gud, ge mig sinnesro,
att acceptera det
jag inte kan förändra.

Mod att förändra
det jag kan.

Och förstånd
att inse skillnaden.

Sinnesrobönen höll pappa vid liv. Han har läst den flera gånger om dagen. På sitt arbete, i sitt hem och på AA-möten. Men han LÄSTE inte bara bönen. Han LEVDE den. Han omsatte bönen i praktisk handling. Om han inte haft den förmågan hade han aldrig överlevt de svåra åren av sjukdom. Nu tänkte jag på cancern och alla dess följder. Han överlämnade allt i Guds händer. Det gjorde att han orkade det ingen människa borde ha orkat. När han var för sjuk för att läsa bönen så läste vi anhöriga den för honom. Vi visste att den höll honom vid liv.

Pappa låg i svåra smärtor. Hans bröstkorg var uppsågad. Matsäcken satt uppe vid hjärttrakten. Matsäcken var placerad framför hjärtat istället för bakom hjärta och luftstrupe som det är hos oss andra. Hans lungor var fyllda med vätska. Respiratorn andades åt honom. Hans muskler var förtvinade. Han kunde inte vända sig själv i sängen. Han kunde inte sitta, borsta tänderna eller hålla i en mugg vatten. Han kunde inte prata. Han kommunicerade med hjälp av ögonen och små nickningar. Han hade ont, mycket ont, på en skala 1-10 sa han 8. Han fick morfin, sömnmedel och en massa andra mediciner. Hjärtat flimrade och fladdrade.

Han kunde inte gå till toaletten. Han kissade i en påse. Han bajsade i en blöja. Ibland rann det ut i hela sängen. Personalen sa "vad BRA att du bajsade - det var på tiden!". Pappa var slav under maskiner och sköterskor. Han var slav under sjukdomen och komplikationer. Vi anhöriga fick peppa honom att orka. Vi fick hjälpa till när han hade ont och behövde en mänsklig hand.

Han var omgiven av maskiner som tjöt och pep. Han hade en slang som gav honom föda och en annan slang som tömde ut magsyra och övertryck från magsäcken. Han hade dräneringsslangar, CPR och hans hud var sönderstucken. Saturationen var nere på dödliga nivåer. Alltså syresättningen i kroppen. Den sjönk till 60 % trots att han hade en respirator i vardera lunga. Vi friska ska ha 99-100% saturation. Om vi kommer ner till 90% saturation är vi svårt sjuka och troligen inlagda på sjukhus. Pappas saturation var knappt över 90% under de tre åren han var så svårt sjuk. Trots extra syre, respirator och ECMO. Han hade ju hål i luftstrupen.

I några månader fungerade maskinen ECMO som hans hjärta och lungor. Vid ett tillfälle började det spruta blod ur pappas mun. Det sprutade iväg flera meter och jag fick hoppa undan för att inte bli nerblodad. Pulsen var uppe över 200 och blodtrycket skenade. Jag blev helt chockad. Det kändes som en overklig actionfilm. Röntgen kom springandes och man hittade en stor blödning. Halva bröstkorgen var full av blod. Alla organ var ihotryckta på ena sidan av kroppen. Han akutopererades. Vi hade telefonkontakt direkt med läkarna under operationen. Det rann ut flera liter blod ur pappas bröstkorg.

Pappa har fått blodtranfusioner. Inte bara en eller två utan ibland flera gånger per dag, ibland några gånger i veckan. Under 3 års tid. Hans blodvärde var ibland nere i 60-70. Läkarna kom aldrig på orsaken till varför. Pappa hade matstrupen utopererad genom halsen. Magsäcken och tarmarna var ihoprullade nere i magen. Pappa blev sondmatad i nästan 3 år. Det han stoppade i munnen kom ut i en påse på halsen.

Efter andra operationen när de satte tillbaks matstrupen med magsäcken kräktes pappa häftigt flera gånger om dagen. Han fick sällan behålla vatten eller mat. Han kräktes i ett års tid. Varje dag. Det var som att han hade magsjuka - I ETT ÅRS TID. Det låter helt osannolikt. Men det var pappas sista år i livet.

Njurarna ballade ur. Han fick dialys. Hjärtat ballade ur. Han fick elstötar. Han låg i flera omgångar på Hjärt- IVA. Hans puls skenade, blodtrycket sjönk och han höll på att dö. Om och om igen. Hans kropp började producera gifter. Läkarna åtgärdade en sak och då blev det en komplikation på ett annat ställe i kroppen. Han fick fler och fler mediciner. Hans kropp började bli gul. Hans kiss ändrade färg.

Tillslut sa läkarna att de inte kommer lägga honom i respirator igen. De ansåg att han var för sjuk för att kunna bli frisk. Det tog ett par veckor. Pappa behövde respiratorvård men fick det inte. Så han dog. Det här var slutet på ett 3 års långt helvete. Äntligen fick han frid. Det var dags för pappa att få frid i himlen. Han blev 60 år. Han dog medan jag läste Johannesevangeliet för honom och min syster stod vid hans sida. Pappa har frid. Guds frid. Och vi kommer få träffa honom igen - i himlen.

Om inte pappa hade LEVT sinnesrobönen hade han dött för länge sedan. Det var Gud som höll honom vid liv. Det var Gud som gav honom den styrka han behövde för att fortsätta kämpa för livet.

Uj, vilken kalabalik kring VK:s artikel om Bibeln. Jag har själv märkt att vissa arbetsgivare är rädda för människor som har en tro. Och det verkar inte spela någon roll vilken tro man har. Själv är jag kristen och medlem i en frikyrka som tillhör Evangeliska Frikyrkan. 

Vår värld är uppbygd av fördomar. Det vi själva inte tror på anses ofta vara "farligt". Och det här är inte något som bara finns bland icke troende. O nej, fördomarna lever överallt, även i olika församlingar och kyrkor. När jag var på anställningsintervju på Svenska Kyrkan för några år sedan reagerade de på ordet "frälst". De tyckte det var ett ovanligt och konstigt ord. Då delar vi ju ändå samma Bibel. Ordet fräls står 366 gånger i Bibeln...

Det vi "riskerar" genom att bli troende är att få mer frid, trygghet, kärlek och ett evigt liv efter döden. Bibeln är tydlig med att vi uppstår på en ny jord med nya himlar efter att vi dött från jordelivet. Här finns ingen ondska, inga sjukdomar och inget lidande. Vi är fria från allt som tyngde oss på jorden. En EVIG frid som vi får dela tillsammans.

Min lillebror dog när jag var liten. Det förde med sig en dödsångest som präglade mitt liv i 35 år. En dag gick det upp för mig att allt inte tar slut efter döden. Det är vi som väntar på att få något. Det är våra nära och kära som väntar på oss i himlen. Döden är inte svart och farlig. Döden leder till något bättre. Det här kom till mig redan innan jag blev kristen. Efter jag blivit kristen har jag fått Bibelns bekräftelse på att den tanken stämmer.

Om det är sant? Det vet vi när vi själva dör. Men jag har gjort ett val att tro på det för det skänker mig frid och förmågan att hantera det obegripliga - döden. Jag är inte längre rädd. Jag har inte dödsångest. Jag är fri!

Inget i livet har kunnat skänka mig den friden som Guds frid ger. Det har inte hjälpt att shoppa, dricka alkohol, äta godis, motionera, ha snyggaste håret, ha sex, göra karriär och "leva livet". Det gav mig bara tomma hål i mitt inre. Visst, en njutning för stunden men efteråt var tomheten ännu större. Jag tror att många kan skriva under på det här. Det vi tror gör oss lyckliga leder oss istället till olycka och en för tidig död.

Gud vet att vi är rädda. Ordet rädd går att hitta 368 gånger i Bibeln. "Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken driver ut rädslan. Rädslan hör ju samman med straff, och den som är rädd är inte fullkomnad i kärleken." 1 Joh. 4:18

"Kärleken är tålig och mild,
kärleken avundas inte,
den skryter inte,
den är inte uppblåst,
den uppför sig inte illa,
den söker inte sitt,
den brusar inte upp,
den tillräknar inte det onda.

Den gläder sig inte över orättfärdigheten
men har sin glädje i sanningen.
Den fördrar allting,
den tror allting,
den hoppas allting,
den uthärdar allting.

När jag var barn,
talade jag som ett barn,
tänkte jag som ett barn,
och förstod jag som ett barn.
Men sedan jag blivit man,
har jag lagt bort det barnsliga.

Nu består tron, hoppet och kärleken, dessa tre,
men störst av dem är kärleken."

Ur 1 Kor. 13

Det här bibelordet, som är hämtat ur 1 Korintierbrevet 12, fick jag med mig idag från Korskyrkan:

12 Ty liksom kroppen är en och har många lemmar, men kroppens alla lemmar - och de är många - utgör en kropp, så är det också med Kristus. 13 I en Ande har vi alla blivit döpta för att höra till en kropp, vare sig vi är judar eller greker, slavar eller fria, och alla har vi fått en och samme Ande utgjuten över oss. 14 Kroppen består ju inte av en enda lem utan av många.

15 Om foten sade: "Eftersom jag inte är hand, hör jag inte till kroppen", så hör den ändå till kroppen. 16 Och om örat sade: "Eftersom jag inte är öga, hör jag inte till kroppen", så hör det ändå till kroppen. 17 Om hela kroppen vore öga, hur skulle den då kunna höra? Om hela kroppen vore öra, hur skulle den då kunna känna lukt? 18 Men nu har Gud satt lemmarna i kroppen, var och en av dem som han har velat. 19 Om alltsammans vore en enda lem, var vore då kroppen?

20 Men nu är lemmarna många och kroppen en. 21 Ögat kan inte säga till handen: "Jag behöver dig inte", inte heller huvudet till fötterna: "Jag behöver er inte." 22 Nej, tvärtom är de av kroppens lemmar som vi anser svagast så mycket mer nödvändiga. 23 Och de lemmar i kroppen som vi anser värda mindre heder, klär vi med så mycket större heder, och dem som vi blygs för, skyler vi med så mycket större anständighet, 24 något som de andra inte behöver.

Men Gud har fogat samman kroppen och gett den oansenligare lemmen större heder, 25 för att det inte skall uppstå splittring i kroppen, utan lemmarna ha samma omsorg om varandra. 26 Om en lem lider, så lider alla lemmarna med den. Och om en lem hedras, gläder sig alla lemmarna med den.

Tack Gud för denna dag!

Maj, nu är det maj :-) Det är skönt när de tjocka vinterkläderna läggs på hyllan. Under vintern tar allt mer tid. Snart kan vi bara hoppa i sandalerna, ta vårjackan (om ens det) och gå ut. Allt som varit dött väcks till liv. Ur gamla löv växer nya gröna grödor upp. Djuren vaknar och fåglarna sjunger för oss. Vilken härlig plats vi lever på! Moder jord. Mmmmmmmmmm

Ovanstående bild är en broderad tavla som jag fotograferat hemma hos Ingegerd Bergwall. Texten är talande och nyttig att tänka på i livets svåra stunder. Gud hör alltid bön och Gud svarar när du ber. Sluta aldrig be!

Här kommer en sång som bara pluppa ur mitt hjärta på några sekunder fast jag är så trött, så trött. En skön värme spred sig i bröstet när jag skrev. Det kommer jag sova gott på :-) Jag känner bara en så stor tacksamhet för allt gott här i livet och det inspirerade mig.

Ett litet frö

Jag trodde inte det fanns
att livet lura nånstanns

Men jag fann en vän
en vän som förde mig hem

Livet var mörkt som en natt
när ljuset kom ikapp

Du lät ett litet frö
rädda mig från att dö

Upp till ljuset drog du mig
jag är för evigt tacksam dig.

Matt. 13:32

Om vi liknar människan vid ett träd "Så bär varje gott träd god frukt, men ett dåligt träd bär dålig frukt". Matt. 7:17 Ett dåligt eller sjukt träd vissnar. Grenarna faller av och stammen dör. De träd som suger åt sig av livets vatten, som är Guds ord, och lär av detta kommer börja gro. Trädet gror från rötterna, livet sprids i stammen, till grenarna och börjar blomma.

Av ett friskt och gott träd kommer god frukt. Ett gott träd kan inte ge dålig eller sjuk frukt. Vi kan känna igen en människa på den frukt som faller från henne/honom. Om det faller ilska, bitterhet eller andra onda frukter så vet vi att dessa grenar behöver vi ansa bort. Vi behöver dricka av det vatten som renar trädet från det onda. Även om en människa gör onda handlingar är det inte kört. För även i död jord kan ett frö åter börja gro och växa. Om fröet kommer från det goda, från Gud.

"Du, Herre, är god och vill förlåta, du är stor i nåd mot alla som ropar till dig".Ps.86:5

"Har du varit dåraktig och upphöjt dig själv eller tänkt onda tankar, så lägg handen på munnen. Ty som ost pressas ut ur mjölk och blod pressas ut ur näsan, så kommer kiv ur vrede." Ordsp. 30:32-33

Idag började jag dagen med att läsa några bibelord som innehåller visdom. Det är mitt sätt att stärka min kropp inför dagens uppgifter. Vad som än må hända har jag den helige Ande med mig och en nära relation med Gud. Allt som är mig övermäktigt kan jag lägga i Guds händer och Han löser saker till det bästa. Vi behöver inte vara starka i oss själva för när Gud är i oss bär han allt, ty hans ok är lätt att bära. När vi inte orkar gå själva bär han oss. Det enda vi behöver göra är att be honom.

Några onsdagskvällar har jag varit på bön i Korskyrkan. När jag gått dit har jag känt mig tyngd och haft ont i kroppen. Under bönen har jag känt hur den där klumpen i magen plötsligt försvann och hur det tunga över bröstet byttes ut mot kraft. Det har fått mig att inse hur viktigt det är med bön och att vi gör det tillsammans.

På jobbet har vi också börjat ha en bönestund för personalen innan vi startar upp dagens arbete. Det tar inte mer än 5 minuter och vi går stärkta ut för att möta världen. Att låta livet bäras upp av bön är en nyckel. En nyckel som leder till livet. Sök den och du ska finna!

Amen

"Anden i människan är en HERRENS lykta, den utforskar varje rum i hennes inre." Ords. 20:27

Jag har nu läst kapitlet om dopet i Martin Luthers lilla katekes av David P. Kuske. Här följer en sammanfattning.

Att döpa i den treenige Gudens namn innebär att Gud gör oss till medlemmar av sin välsignade familj. Jesu befallning att döpa alla folk innebär att vi ska döpa alla som ber att vi ska döpa dem eller deras barn. Vi döper små barn för att de är inräknade i Kristi ord alla folk. Även vuxna tillhör alla folk.

Jesus har befallt alla troende att döpa och det måste inte vara en pastor eller präst som döper. Däremot uppmanar Gud oss att döpas på et värdigt sätt och med ordning (1 Kor. 14:40) menar Luther. När jag läser den text som står före bibelstället kan inte jag utläsa att det handlar om just dopet. I stycket före nämns tungomålstalandet. Vem som helst kan alltså döpa och ska göra det när det gäller exempelvis nöddop (ett barn som håller på att dö).

Att döpas innebär att vi får syndernas förlåtelse och befriar oss från bojorna som mörkrets andemakter har om oss. Dopets välsignelser är:

1.      Syndernas förlåtelse

2.      Befrielse från döden och djävulen

3.      Evig frälsning

Det säger mig att vi inte behöver döpa oss igen eftersom dopets välsignelser redan gett oss evig frälsning. Men det står inte heller att det är fel att troendedöpas. Dopet låter mig dö bort från det onda och föder mig på nytt som rättfärdiga. Vi blir Guds barn och arvinge till det eviga livet efter döden från jordelivet. Alltså att vi får komma till himlen och leva vidare på en ny förhärligad jord med nya himlar.

Den som inte blir född av vatten och Ande kan inte komma in i Guds rike. Jag själv blev uppfylld av den helige Ande i samma ögonblick som jag blev frälst. Det var en mycket konkret händelse varför jag aldrig tvivlat på det. Om du läser min vittnesbörd BLOMMAN så förstår du vad jag menar.

Dopet betyder att vår gamla människa ska dränkas genom daglig ånger och omvändelse. Vi dödar alla synder och onda begär för att födas som en ny människa. Genom dopet är vi inte längre slavar under synden. Genom dopet verkar den helige Ande i mig och vi får en vilja att kasta av oss synden och leva ett nytt liv. Dopet påminner oss om något vi behöver göra varje dag: ångra mina synder och tro att Gud förlåter min synd för Jesu skull.

Efter att ha läst Luthers tankar om dopet står jag fast vid samma sak - det är rätt att döpa sina barn och det är rätt att döpa vuxna. Jag kan inte finna något som säger att jag skulle gå emot Guds ord om jag låter troendedöpa mig.

Idag blev jag så glad och det känns som julafton. Min kollega Anders åkte till sina hemtrakter i julas och där fann han en bok som jag sökt efter med ljus och lykta. Det är Luthers lilla Katekes med förklaringar för barn och vuxna av David P. Kuske. Martin Luther är min kristna förebild och hans skrifter inspirerar mig mycket. Taaaaaaaack Anders!

Då jag går i tankar om att troendedöpa mig ska jag nu läsa vad Martin Luther säger om dopet. Jag står fortfarande kvar i det jag trodde tidigare - att vi ska döpa våra barn. Men jag har också fått en längtan om att döpa mig som vuxen för att bekräfta dopet efter att jag blivit kristen. Så nu ska jag insupa lite nya fakta och imorgon ska jag gå på  en dopträff i Korskyrkan, om Gud vill.

I söndags fick jag höra en liknelse som fastnade i mitt sinne. Och jag kände för att dela med mig av den. En kille som nyss hade blivit frälst beskrev det så här:

 "Det känns som om någon kastat 100 julklappar över mig!"

Enligt berättaren var denna kille barnsligt förtjust i just julklappar och presenter. Men jag förstår liknelsen med hull och hår. Det skulle också kunna beskrivas som NYKÄR och SPRUDLANDE :-)

Eller som "kär och galen" kanske. Vissa glädjs åt den nya kärleken tillsammans med en medan andra betraktar en som galen. Men hä må va hänt. Kärleken har sitt pris. :-)

Imorse fick jag höra en andakt som satte sina spår och den vill jag dela med dig här idag. Det är ur boken Under ytan av Torgny Wirén och Mats Johansson:

Idag har jag fått med mig ett budskap från Korskyrkans gudstjänst som säger allt: "Hjälpen är aldrig längre bort än en bön." Tydligare än så kan det inte bli. Och Gud hjälper oss om vi med våra hjärtan ger oss hän åt Honom (2. Krön. 16:9). Det var Marcus Stenvall som delade dessa ord och tankar med oss. Vi ska med våra hjärtan tro och med vår mun bekänna.

Vid predikan fick vi också förtydligat att det är Gud som söker oss och inte tvärtom. Det tål att tänkas på.

Nattelinatt!

Jag sökte i Folkbibeln för att se vad som står om Guds röst. Det finns en hel del bibelord om detta och här är ett:

"Om någon vill göra hans vilja, skall han förstå om min lära är från Gud eller om jag talar av mig själv.

Den som talar av sig själv söker sin egen ära, men den som söker hans ära som har sänt honom, han talar sanning, och ingen orättfärdighet finns i honom." Joh. 7:17-18

"Du leder mig med ditt råd och tar sedan emot mig med ära." Ps. 73:24

Huj, här är det lite däppt i däsan, är snuvig. Det är jobbigt att andas in emellanåt för det kommer för lite syre. Men det är ju lätt åtgärdat genom att öppna munnen. Det har varit en tråkig vecka och jag längtar efter att få tillbaks gnistan och få sprudla igen. Men vem vet, det kanske sker redan idag. :-) Vad många "men" det blev här idag då hahaha. Meeeeeeeen ibland behöver kroppen inget annat än ren och skär vila. Nu vet ni varför jag inte bloggat på ett tag. Gnistan har inte räckt för att tända veken.

Jag har också en hel del teologiska tankar att brottas med. Det handlar inte om att vara kristen eller inte, utan helt andra saker. Att lyssna in Guds röst och urskilja honom från mängden är inte alldeles enkelt. Allt vi möter i livet kan också ses ur en mängd olika synvinklar. För oss gäller det att vilja se alla, pröva dem, tänka efter och sedan välja. Det är inte så att vägen i livet är spikrak. Om vi tror det, springer på utan att tänka efter, kommer vi förr eller senare att hamna vilse.

Funderingarna jag har är i stora drag vad som är Guds röst och vad som är min egen. Inbillade jag mig att det var "Gud som sa" för att rättfärdiga mitt dåvarnde handlande? Eller fanns det en bestående sanning i det hela? Jag är ganska förvirrad av situationen. Att jag tror på Gud är ingen "issue" men att skilja på det vi människor hittar på och det som är Guds mening är de stora frågorna för mig just nu. Kanske kan vi uppleva att "det här kom från Gud" för att vi VILL att det ska vara så.

För att vara lite mer konkret. Jag har fått en kallelse att döpa mig. Om jag gör det kommer vissa kristna att säga "hon är förtappad" och andra kommer le brett och säga "välkommen hem" med en glädjetår på kinden. Och av just den anledningen säger Gud att vi inte ska lyssna på människor utan på Honom. Det kan vi göra genom att be om det vi hör/tror/vill, läsa Bibeln för att se om det är i Guds linje och sedan lyssna in vår inre röst. Oavsett vilken röst vi sedan låter bli verklighet så har vi låtit frågan sjunka in, eftertanken har gjort sitt och vi har fattat ett välgrundat beslut. DÅ är vi sannerligen på rätt spår :-)

Inom den kristna tron finns två olika läger. Vissa döper barn och konfirmerar vuxna. Andra välsignar barn och döper vuxna. Sedan bråkar de om vad som är rätt och inte. De gör samma saker fast i omvänd ordning. Vad spelar det för roll för Gud om vi döper oss som barn eller vuxna? Behöver vi ens vara döpta för att komma in i himlen? Nej, det behöver vi inte.

Tänk på rövaren på korset. Han blev troende precis innan han dog och fick, enligt Jesus, komma till himlen. Det rövaren gjorde var att erkänna och ångra sina synder för Jesus. Han gick från själviskhet till att se sina handlingar ur ett annat perspektiv, ett ödmjukare perspektiv. Jesus gav honom förlåtelse och lovade honom en plats i himlen.

"Kravet" för att komma till himlen är att vi TROR på Jesus som världens frälsare. Det vill säga att vi tror på att Han kom till jorden för att rädda oss från mörkrets makter och föra oss till Gud. Den enda vägen till Fadern i himlen är genom Jesus. Inte genom en dopfont eller andra mänskliga ritualer.

Idag fick jag se ett klipp från Youtube på en gudstjänst i Korskyrkan. Den är på engelska men ett helt fantastiskt vittnesbörd. Det handlar om den fd klanledaren Johnny Lee Clary som går från Ku klux klan-hat och omvänds med hjälp av Guds kärlek, barriärerna rivs och han lämnar klanen. Ett vittnesbörd om vad KÄRLEK kan göra. Inte kärlek mellan man och hustru eller man och kvinna. Utan kärlek, äkta kärlek, mellan människor. En kärlek som helar. En kärlek som tar bort hat. En kärlek som förändrar. Halleluja!

Gör dig en pil, som en stråle av ljus.
Spänn din båge och släpp iväg.
Din pil kommer landa bortom gränsen till det land du inte riktigt ser.
Följ dess väg och du kommer att uppleva vad livet var avsett för dig.
När du återigen håller pilen i din hand kommer du att få en stilla tår men inte av smärta.

Du kommer att tacka din Gud att han gav dig förmågan att skapa en pil.
Kraft att spänna bågen och släppa pilen fri.
Mod att följa dess väg mot okänt mål.
Du bad om vägledning och fick den.
Du fick gå varje steg själv men var aldrig ensam.
 

Kjell Axén
November 2002

Låt bara Amors pilar träffa dig ;-)

Håll upp en sköld mot den ondes brinnande pilar. Låt inga onda pilar träffa din kropp. Skölden du behöver kan du få av Gud. Den skölden skyddar dig från angrepp. Gud är således din sköld och han räddar dig från det onda. Han är en sköld för alla som flyr till honom. Han är din ära och lyfter upp ditt huvud.

Gud omger oss med nåd som också bildar en sköld. Nåd vi får när vi går till rätta med oss själva och ber om förlåtelse för våra synder. Vi alla syndar fast vi inte vill. Ibland vet vi om det. Ibland vet vi inte om det. Men vi behöver be om förlåtelse för att få del av Guds nåd. För att få tillgång till Guds sköld som räddar oss från allt ont.

Gud är vår borg och vår räddare. Han är vår tillflykts klippa och vårt värn. Låt bara din kropp träffas av Amors pilar, dvs kärleken. Låt vårt hjärta fyllas av kärlek, den underbara kärleken som är så stor att vi inte ens kan föreställa oss den. Kärleken kan övervinna allt! Tro det så kommer det att ske! Var uthålliga och be.

Tack Gud! Tack för att vi är välsignade att vara Guds barn. Tack för att du tar emot alla botfärdiga syndare. Tack!

Biblehänvisningar: Ps. 3:4. 5:13, 18:31

Den som hatar sin broder är en mördare. Det är inte bara de som som är mördare "på riktigt", utan även vi som hyser agg mot någon annan är mördare. Och ingen mördare står över eller under den andre. Vi är alla av samma skrot och korn. Vad ska vi då göra när en medmänniska sänder mörker till oss? Vad ska vi göra när någon vill oss ont?

Den första reaktionen kanske är att ge igen. Bibeln är dock av en annan skola. Gud säger att vi ska be och välsigna våra fiender. Gud vill att vi ska göra gott mot de som tycker illa om oss eller vill oss ont. Gud vill att vi ska ÄLSKA våra fiender. Är det möjligt att älska sin fiende? Nej, kanske inte, men vi kan göra kärleksfulla handlingar. Vi kan sprida Guds kärlek till våra fiender.

Gud, jag vill be om förlåtelse för de gånger vi tänker mörka tankar. Jag vill be om förlåt när vi styrs av agg, ondo och ilska. Jag vill be om förlåtelse när vi känner begär efter hämnd. Sådanan känslor kommer inte från dig, Gud, utan från den onde. Din käpp och din stav skyddar oss mot den ondes angrepp. Hjälp mig, hjälp oss alla, att stå emot det onda som träffar oss. Hjälp oss att vara kärleksfulla även när vi inte vill. Hjälp oss att göra kärlekens handlingar även när vi är så arga att vi vill spricka. Rädda oss från fördärvets grop.

Jag vill be för alla människor som bär på bitterhet, hat, avundsjuka och andra jobbiga mörka känslor. Kom in med din helande kraft och rena kroppen. Låt Ditt ljus sprida sig i kroppens inre så att allt mörker trängs undan. Välsigna våra hem, välsigna vår familj och vänd Ditt ansikte till oss. Var oss nådig!

Att vara arg kan i själva verket vara ett uttryck för sorg. Låt oss sörja det vi behöver. Låt allt få rinna ur oss som vattnet rinner i bäcken. Och låt bara friden bli kvar och fyll sedan våra hjärtan med kärlek. Din gudomliga kärlek. Påminn oss om att glädjen ligger i vår säng och sover när sorgen sitter vid vårt bord.

I Jesu namn!

Amen