Hot mot politiker=hot mot demokratin

Av , , Bli först att kommentera 6

Jag delar inte dina åsikter, men är beredd att dö för din rätt att uttrycka den”, är ett uttryck som tillskrivits Voltaire. Fast egentligen är det en engelska, Evelyn Beatrice Hall som formulerade dessa bevingade ord i en biografi om Voltaire 1906. Spelar ingen roll. Essensen av uttrycket är något som vi alla och envar borde omfamna.

Det finns alltför många grupperingar i vårt samhälle som uppenbarligen anser sig stå över alla former av demokratiska processer. Deras åsikter är de enda som räknas. För att försköna det hela kallas det ofta ”civil olydnad”. Vi har otalig exempel, även i Umeå, där politiska riksdagspartier tvingats avbryta sina möten på grund av aggressiva angrepp från dessa individer som anser sig ha ett tolkningsföreträde framför en hel valmanskår.

Jan Hägglund är en politisk profil i Umeå. En person som inte drar sig för att sticka ut hakan i, kanske för många, kontroversiella frågor. Han är mycket grundlig i sina analyser och jag läser hans blogginlägg med glädje och god behållning. Nu senast har han i en rad bloggar lyft fram det orena spel som skett mellan olika muslimska organisationer och framförallt socialdemokratin. Såväl lokalt som nationellt. Obekvämt för inblandade parter, förvisso, men avslöjande för hur långt vissa är berdd att gå för att tillförskansa sig makt och de fördelar makten medför.

När nu Jan Hägglund utsätts för mordhot under ett torgmöte kan man fråga sig vart är vi på väg i vårt samhälle. Ska den demokratiska processen reduceras till den starkes och mest högljuddes vilja. Eller är det sakargument och respekt för andras åsikter som skall råda. Jag har ingen aning om vem, eller vilkas åsikter som den som framfört hotet representerar. Men det är egalt. Den som stör, försöker sabotera eller hotar politiska möten eller politiker har ingen plats i ett samhälle. De är paria.

Stå på dig Jan Hägglund. Din röst behövs i den politiska debatten.

Bli först att kommentera

Hyvää Suomesta

Av , , Bli först att kommentera 4

Vi i Sverige har vant oss vid en uppsjö av olika ”miljömärkningar”. Det är svanar, pandor, krav mm. Egentligen vad dessa märken står för är lite höljt i dunkel. Men en sak är säker och det är att alla produkter som är märkta med något av ”miljömärkena”  har givit märkesinnehavaren en monetär dusör. Vem mins inte Världsnaturfondens ”rödlistning” av sik. En fiskart som inte är hotad eller för den delen tillhör det storskaliga fiskets huvudfångst. Däremot är det siken den fångst som är det småskaliga, kustnära, fiskets bas. Konsekvensen blev att butiker slutade sälja sik, att uppköpare inte viste hur de skulle förhålla sig till ”rödlistningen”. Men, men om kustfiskeorganisationen kunde tänka sig att för några miljoner licensiera och miljömärka fisket så skulle hotet mot siken omedelbart upphöra.

Varför är det så att i fråga efter fråga så ligger Finland ljusår framför Sverige. Skol, försvar, jordbruk, rättsväsende, skogsbruk mm. Det är bara att välja och jämföra. Kanske finns förklaringen i det faktum att Finland upplevt krig, svält och otroliga ekonomiska påfrestningar i form av krigsskadestånd. Finländarna har en medvetenhet om hur skör tråden som håller upp ett samhälle är. Aldrig mer svält. Aldrig mer ett oförberett Finland om ett hot mot dess självständighet uppstår. Ett välutbildat och rättstryggt folk är en god bas för utveckling av landet.

Finland har tagit lärdom. Det inhemska jordbruket, även det mest småskaliga, understöds för att garantera en hög grad av självförsörjning. Lager av kritiska insatsvaror finns. Och till detta kommer ”Hyvää Suomesta”. Gott från Finland som det lyder på svenska. Det är en märkning som använder den Finska nationalfågeln, svanen, som symbol. För att få använda sig av märket krävs att 100% av kött, mjölk, fisk och ägg måste vara finska och livsmedel som är förädlade måste vara tillverkade och förpackade i Finland samt att minst 75% av råvarorna måste vara finska. 260 livsmedelsproducenter använder märket som omfattar närmare 8000 olika varor. Hyvää Suomesta är en mycket välkänd och uppskattat märkning som 90% av finländarna känner till. Det gör det enklare att välja i butikerna. Det understöder den lokala livsmedelsproduktionen, ända ned till mycket småskalig produktion. Jag undrar hur pandor och övriga ”miljömärkningar” klarar av denna konkurrens. Heja Finland.

Om något motsvarande skulle införas i Sverige skulle kön till regeringen av protesterande ”miljömärkesinnehavare”, livsmedelskedjor, livsmedelsimportörer mm stäckas sig långt utanför tullarna. För vi vet ju att ”billigt är gott” och inhemsk produktion av livsmedel är dyr. Den följer nämligen de strikta krav som Sverige tillämpar. Mycket striktare än de flesta andra europeiska länders. Här har vi i stället en uppsjö av egenmärkesvaror med tveksamt ursprung, Dessa fyller svenskens behov  av livsmedel och är dessutom miljösmarta, mycket bättre än det förhatliga svenska jordbrukets produktion. Vem bryr sig om det finns stora doser antibiotika i köttprodukterna, om det finns salmonella i våra livsmedel. Goman och Icander vet bäst.

 

Bli först att kommentera

Banksekretess

Av , , 1 kommentar 7

Banksekretessen gäller enligt banklagen (2004:297) och innebär en absolut tystnadsplikt om de kundförhållanden som en bank har. I praktiken innebär det att en bank varken får bekräfta eller dementera om någon är kund i banken. Dessutom innebär det att enbart den banktjänsteman som är kundansvarig får ta del av information om kunden. Lite som inom sjukvården där det inte heller är fritt fram att läsa sjukjournaler för andra än egna patienter. Det här sitter i ryggmärgen hos banktjänstemän och tillämpas strikt.

Samtidigt har utvecklingen inom IT området och möjligheten att samköra olika register inom bankföretaget öppnat nya möjligheter till kartläggning av kunder. Alla banker har på ett eller annat sätt någon form av kundkort där man samlat information vilka tjänster av bankens totala tjänsteutbud som kunden nyttjar. Bekvämt ur bankens synvinkel, men samtidigt en kartläggning som kan missbrukas utan ordentlig kontroll. Därför finns det ofta ett system med uppföljning utifrån inloggning för att fastställa att endast behöriga, det vill säga kundansvariga, besöker kundsammanställningen.

Döm om min förvåning när min bank nu lanserar en ny funktion i internetbanken. ”Mina utgifter” hater den. Där sammanställs hur, och till vad som jag använt mina bankmedel. Oskyldigt? Knappast. Direkt kränkande. Okay, jag kanske är Überkänslig, men jag har väldigt svårt att se vilket behov detta skulle fylla för mig. Däremot innebär det en fullständig kartläggning av mig som kund eftersom alla de betalningstransaktioner som jag gör från konton eller kort registreras på olika utgiftskategorier. Och dessutom finns alla transaktioner i klartext under sammanställningen. Det innebär att banken kan kartlägga var jag handlar och hur ofta, vilka föreningar jag är medlem i, vilka resor jag köper, vilka tidningar som jag prenumererar på, var och hur ofta jag köper böcker, vilka tv-kanaler som jag betalar för, hur ofta jag tankar och var, vilka försäkringsbolag som jag anlitar mm. Allt som rör mitt mest privata liv registreras och sammanställs. Ingen skall ens försöka inbilla mig att denna information inte samtidigt registrens i bankens kundsammanställningen. Jag kan se framför mig hur man på olika konferenser inom banken lovsjungit detta verktyg som något nytt och revolutionerande sätt att fånga kunden. Registrera köpmönster och utifrån detta skapa nya affärsmöjligheter.

Till det skall också läggas ett nytt fenomen dykt upp. Från och med i maj är banker tvingade att lämna ifrån sig kontouppgifter till andra företag om kunden lämnar sitt medgivande. Det är det europeiska betalningsdirektivet PSD2 som träder i kraft. Direktivet har tillkommit för att även icke finansiella företag skall kunna samla in kontouppgifter för att kunna erbjuda ”bättre” finansiella tjänster än dagens banksystem. Det innebär att förtag som Google, Facebook olika konsumentinriktade företag kommer att komma med propåer och erbjudanden för att komma åt våra kontouppgifter. Möjligen stängs näthandeln för alla som inte vill lämna ut sina konton. Dessutom kommer företagen att erbjuda rätt bra betalning till olika banker för att de skall medverka till uppgiftsutlämnaden.

Ytterligare ett steg i den totala kontrollen över våra privatliv och köpmönster. Försök läsa användarvillkoren för exempelvis Facebook och förstå den totala innebörden. Nu strömmar det in begäran om medgivanden för lagring av olika uppgifter från snart sagt alla aktörer för att möta de nya bestämmelserna för integritetsskydd som träder i kraft i maj.

Känns denna utvecklig bekväm? Georg Orwells 1984 ligger nära tillhands. Att använda kort är bekvämt, men detta är baksidan av det kontantlösa samhället. Total kontroll och registrering. Tillfrågas jag som privatperson? Icke. Finns lagstiftning som skyddar mitt privatliv och min integritet? Icke. Jag kommer i fortsättningen att besöka bankomat allt oftare och där det är möjligt återvända till det kontantlösa samhället. För fortfarande är kontanter ett betalningsmedel som accepteras. Där registreras inte mina köpmönster. Än så läge skall kanske tilläggas

1 kommentar

Trendig mat

Av , , Bli först att kommentera 10

O P Petterson skriver i sin bok ”Nybyggares dagliga leverne” att det är tre saker som medverkat till att bygga upp det land som vi idag betraktar som vårt. Det är fil, potatis och torkad fisk (salt var dyrt och måste köpas). Potatisen är vad som kallas en ”inferiör vara” eller annorlunda uttryckt en fattigmansvara. Med stigande inkomst väljs denna vara bort till förmån för dyrare produkter som kött, ris, pasta eller andra mer lyxbetonade varor. Det finns ett uttryck för det Fattigsverige som existerade långt in på 1960-talet, framförallt på landsbygden, ”en jet stö på pären”. Potatisen var och förblev det som gav näring och mättnad.

Potatis och andra rotfrukter som morötter, palsternacka, kålrötter med flera är tillsammans med bland annat lök råvaror som har en alldeles egen förpackning. De är lätta att förvara, är hållbara och framförallt kan de odlas i stora mängder i Sverige. Är det då detta som är basen i den trendiga vegomaten? Nej, läs olika recept, potatisen lyser med sin frånvaro. I stället är ris och olika pastaprodukter som förespråkas. Detta trots att ris knappast kan betraktas som ”klimatsmart” vilket är motivet till vegomat om jag förstått det hela rätt. Potatisens roll i den svenska kosthållningen verka ha inskränkts till olika chips produkter. Och som färskpotatis till midsommar. I övrigt verkar potatisen måsta genomgå skönhetsgranskning för att platsa på det Svenska matbordet. Minsta lilla deformering så kasseras potatisen. Trots att det är innehållet under skalet som är själva födan.

Var och en blir salig på sin egen tro, heter det, men för mig har hela den här vegotrenden något av ett löjets skimmer över sig. Med motivering att ”rädda klimatet” förespråkas konstlade eller importerade produkter, som soja (som inte kan framställas i Sverige) eller derivat av soja produkter som Tofu, eller varför inte Quorn, en mögelsvamp som processas fram och berikas med socker, mineraler, vitaminer och kryddor. Sedan har vi den hippaste potatisen, sötpotatis, som för övrigt inte är en potatis utan en ört, eller ris. Mycket bättre inhemska råvaror. Eller?

Våra rotsaker är det mest klimatsmarta alternativ som finns. Inte dagens vegomat. Den svenska husmanskosten som förlöjligats och hånats bygger i stor utsträckning på det vi själva kunnat producera inom landet. Och där har våra älskade rotsaker en framträdande plats. I husmanskosten ingår nästan alltid kött eller fisk, men inte i de proportioner som visas i olika matprogram, det vill säga två korslagda morotstrimmor i en såsklick tillsammans med en stor köttbit. Rotsakerna, lök, ärtor olika kålväxter var och är basen köttet och fisken kryddan.

För mig som var barn i Fattigsverige är och förblir potatisen helig. För fortfarande är det så att ”en jet stö på pären”. Utan potatis är måltiden ofullkomlig.

 

 

Bli först att kommentera

Fake news

Av , , 1 kommentar 9

Fake news är ett begrepp som får större och större utrymme i media. Falska nyheter, som är ett mer adekvat begrepp eftersom vi bor i Sverige, finns i alla former alltifrån rena foliehattnyheter till mer subtila varianter. Men eftersom det nu finns falska nyheter så måste det rimligen också finnas ”Äkta nyheter”. Hur vet man då om en nyhet är äkta eller falsk? Och var går gränslinjen. En äkta nyhet borde rimligen vara helt fri från nyhetsförmedlarens egna subjektiva värderingar, helt frikopplad från alla politiskt betingade hänsynstaganden och värderingar, inte ta vare sig kulturella, etniska eller religiösa hänsynstaganden och slutligen genomgått en minutiös faktakontroll innan nyheten publiceras.

Det säger sig självt att detta är en omöjlighet vilket gör att det finns en ganska bred gråzon där övergången från eller till falska nyheter inte är självklar. Nämn ett enda media som är helt fri från politiska hänsynstagande, reporterns eller nyhetshusets egna värderingar eller där nyhetsvärdet värderas utifrån andra faktorer än rena fakta. Dessa medier existerar inte.

Den första vågdelaren är vad skall publiceras och inte, det vill säga valet av nyheter. För det är fullständigt klart att det hela tiden sker ett urval i nyhetsflödet. Om nu någon annan gör ett annat urval är det då falsk nyheter? Den här vågdelaren blir dessutom extra tydlig när mediahusen, nu menar jag de som dominerar nyhetsflödet är så starkt koncentrerad till framförallt Stockholm. Speglar dessa relevanta nyheter för hela landet eller är de enbart präglad av det umgänge och det resonemang som finns inom en begränsad  grupp. Metoo avslöjandena visar på olika dimensioner, men vad som frapperar är vilka sjuka subkulturer som finns inom media, artist och kulturvärlden. Inställningen till användande av narkotika, det vill säga stöd till de kriminella nätverken, synen på samhället i stort och bugandet för maktstrukturer är i en egen dimension. Det som är mest påtagligt i dessa avslöjanden är att det inom denna grupp som agendan för vad som är en nyhet sätts. Det påverkar vad som ses som en nyhet. Vad som definierar samhället och dess problem. Genom Facebook och Twitter skapas den egna nyhetsvärden som många gånger ligger till grund för vad som blir en ”äkta nyhet”.

Var och en får själv värdera var någonstans i gråzonen som de egna favoritmedia ligger. Men det är inte bara vid ett enstaka tillfälle som man känner att något led i nyhetsrapporteringen saknas. Å andra sidan så skulle nyheten inte vara en lika stor och tillspetsad nyhet om det ledet tas med. Vad som kännetecknar en sådan rapportering är när en huvudnyhet under några dagar upprör ”alla” för att sedan bara försvinna fullständigt. Nu är det valår. Det är förmodligen mycket små problem för personer som inte bygger hela sitt informationsflöde på vad som sägs inom olika Facebook grupper eller Twitter konton att avgöra vad som är en falsk nyhet. Problemet blir när nyheter som är tendensiösa får genomslag i större publika medier. En fråga som man alltid måste ställa sig är det en nyhet som ligger mitt i eller mer åt det vita hållet i gråzonen. För all nyhetsrapportering är på ett eller annat sätt färgad av redaktionen eller den enskilda reporterns referensram. Det är bara att titta på hur tidningarna definierar sig själva. Liberal press, arbetarpress mm.

Fake news går att hantera men gråzons nyheter är svårare att se igenom.

1 kommentar

Andelsägd solkraft

Av , , Bli först att kommentera 3

I takt med att solceller blir allt effektivare och prismässigt attraktivare så investeras det lite här och var på våra tak. Miljösmart, ekonomiskt (för de flesta) och relativt enkelt. Elnätägarna är tvungna att installera en elmätare som går åt båda hållen, dvs reducer elförbrukningen för överskottsel och ta betalt för den el som konsumeras från nätet. Bra för oftast produceras solel när elförbrukningen är som lägst. Vad som skulle vara önskvärt är att staten i stället för bidrag till solceller gjorde som man gjort i Tyskland. Lämnade en prisgaranti för all el som levereras av den småskaliga elproduktionen, i tio år. Det skulle göra att själva investeringen var belåningsbar.

Men nu börjar andelsägd solkraft komma upp på agendan. Och det är något helt annat. Kopplingen mellan produktion och konsumtion av el finns inte längre. En eldsjäl här i Umeå startade för åtskilliga år sedan andelsägd vindkraft. Jag  och 2200 andra har andelar i denna vindkraftsförening. Tillsammans investerade vi över 200 miljoner i vindkraftverk och kände oss nöjda, klimatsmarta och att detta var i linje med den statliga miljöpolitiken. Men, men riktigt så enkelt var det inte. Även om vi kunde peka på hur många andelar som vi har och att varje medlems  förbrukningen av el i princip aldrig översteg produktionsandelen ( vilket var ett villkor enligt stadgarna) så blev vår satsning betraktad som ett företag, rent skattemässigt, eftersom den direkta kopplingen mellan vindkraften och mig som förbrukare saknades. Föreningen prövade frågan till högsta skatteinstans och där fastslogs att föreningen bedrev näringsverksamhet och därmed var skyldig att betala (eller rättare ta ut från medlemmarna) energiskatt.

Så om du funderar på andelsägd solkraft. Undersök villkoren noga. Och då menar jag de skattemässiga villkoren. Undersök också hur kvittningen mellan producerad och konsumerad el kommer att hanteras. Förmodligen går det inte att kvitta eftersom den direkta kopplingen mellan produktion och konsumtion saknas. Dessutom kommer du att få betala överföringsavgifter från produktionsanläggningen till ditt hem. Med erfarenhet från andelsägd vindkraft avråder jag alla från att gå in i det äventyr som andelsägd solkraft skulle innebära. Det är bra för landet Sverige med solkraft, det är bra för miljön med solkraft, men när det kommer ned på sista raden för dig som investerare och konsument är det tveksamt.

Satsa i stället på  eget tak och de solceller som ryms där. Där är spelreglerna klara och villkoren givna. Men samtidigt vet vi av erfarenhet att om några år kommer moder Svea att vilja ha en del av kakan. Här finns oexploaterad jungfrulig skattemark att sätta klorna i. Den som lever får se.

Bli först att kommentera

Källkritik

Av , , 1 kommentar 7

I Umeå Tidnings senaste nummer finns ett helt uppslag omkring, det rinner ned till detta, ”källkritik”. På en uppslaget påstår en företrädare för en organisation som kallas ”Internetstiftelsen i Sverige” (IIS) att vuxna över 35 år saknar tillräcklig kunskap av källkritik. Vad är då källkritisk förmåga som vi över 35 år anses sakna? Varför inte gå till en oberoende källa, Nationalencyklopedin, och se hur de definierar källkritik. Eller är kanske NE inte en källa som är tillförlitlig?  Bättre med Wikipedia?

Källkritiken baseras på ett antal central moment. Identifikation av källan, vem är upphov till källan, hur har den uppstått och vad är avsikten. Därefter skall källans äkthet bedömas det vill säga om källan utsagor svarar mot vad den säger sig vara. För att fastställa detta används tre kriterium: Samtidighetskriteriet- har källan närhet eller kunskap om den information den förmedlar, Tendenskriteriet- har källans upphovsman ett intresse att påverka en opinion i en bestämd riktning och slutligen Beroendekriteriet- finns ett beroendeförhållande till olika källors samstämmiga uppgifter.

Denna förmåga till analys saknas uppenbarligen hos alla över 35 år. Så systematiskt som källkritiken  beskrivs ovan är inte vardagen. Men det finns en faktor som brukar kallas förförståelse som påverkar vår bedömning av informationsflödet. Erfarenhet, har jag sett eller hört om detta tidigare, allmänbildning, är informationen trovärdig utifrån tidigare inhämtad kunskap, känns information som en sammanhållande enhet eller är det något som ryckts ur sitt sammanhang ( en inte alltför ovanlig företeelse i politiska sammanhang) är den som förmedlar informationen trovärdig, vilka erfarenheter har jag av informationslämnaren och slutligen kan man se ett underliggande syfte med informationen.

Så tillbaks till artikeln och rubriken, ”Otillräcklig digital kompetens hos vuxna” Det vill säga definierad som alla över 35 år. Ett påstående som bottnar i ett definierande att personer över 35 år saknar källkritisk förmåga och datorerfarenhet. Källkritik, IIS är en stiftelse som ansvarar för domännamnen .se och ansvarar för driften av toppdomänen .nu. Affärsidén är att ”leverera ett unikt och attraktivt domännamn” samt att de har en vision att utveckla nya produkter, stärka varumärket IIS, öka domännamns försäljningen.  De tillhandahåller även utbildningar. För att råda bot på dessa brister hos 35 plussare anordnas ett utbud av texter och filmer på sociala medier, framförallt Facebook. (Sic)

Allt fler unga slutar att använda Facebook och detta sprider sig  även till äldre. Det är trickigt att avregistrera ett Facebook konto, men det går. Även jag som är 35 plus med råge har lyckats.

Källkritik handlar också om förmåga att se igenom de mediadrev som med jämna mellanrum dyker upp. Där en fjäder görs till en höna och slutligen en hel hönsgård. Vad är syftet med drevet?  En allmän indignation över en separat händelse, rena hämndaktioner, lösnummerförsäljning mm? Alla går åt samma håll, inge vågar ha en avvikande uppfattning för att inte själva hamna i stormens öga. Ett annat lämpligare ord för mediadrev är lynchmobb. Det här ställer höga krav på media och journalister. Svårt i en tid av pressad ekonomi som inte tillåter mer djuplodande analyser, svårt när allt i nyhetsväg har en kort bästföredatum och svårt när alla medier springer åt samma håll. Vi närmar oss nu ett val och då krävs av oss alla en osedvanligt stark portion av källkritik. Vad ger den information som jag söker? Partiledardebatter, pamfletter, reklamfilmer från politiska partier eller media rent allmänt? Det blir ännu mer intressant när frågor som var tabubelagd i föregående val plötsligt upplyfts till centrala frågor i denna valrörelse.

Det finns bara en ingång till ett källkritiskt förhållningssätt och det är en bred allmänbildning. Och den skall grundas redan i skolan.

 

1 kommentar

Död mans EKG

Av , , Bli först att kommentera 8

Prisutvecklingen på massaved kan liknas vid död mans EKG. I princip linjärt. Visst, vid några enstaka tillfällen svänger det uppåt och vid andra nedåt, men prisnivån ligger stabilt runt 200 -250 kr per kubikmeter. Så har det sett ut i årtionden. Märkligt att en råvara som faktiskt tar åtskilliga år att odla fram inte värderas högre.

I denna mycket miljömedvetna värld som vi anses leva i så är skogsbruk och dess avverkningsmetoder självklart starkt ifrågasatt. Många förståsigpåare, såväl allmänna tyckare som mer seriösa börjar allt tydligare förespråka ”hyggesfritt skogsbruk”. Hyggesfritt skogsbruk kan, som jag förstått upplägget liknas vid en gallring, hård gallring kanske, eller blädning. Det vill säga upprepade gallringar där de grövsta, fullväxta träden tas ut.  Alla skogsägare som gjort en gallring vet att lönsamheten är blygsam. Avverkningskostnaderna blir höga, eftersom avverkningsgruppen får betalt per kubikmeter och en gallring ger få kubikmeter per arbetsdag. Alltså sticker avverkningskostnaden iväg. Dessutom, om avverkningen, gallringen, inte görs på ordentligt fryst mark så vet men att som ett brev på posten så kommer vid första ordentliga vindstöt så rasar träden runt skotningslederna. De tunga skotarna trycker sönder rotsystemet och träden längs skotningslederna blir ofta vindfällen.

Så till ekonomin. Ger ett hyggesfritt skogsbruk högre avräkningspriser? Knappast, det är bara att se hur massaveden betalats och för den delen även timmer under de senaste 20-30 åren. Även vid högkonjunktur speglas inte det i prislistorna. Däremot kryddar ofta virkesköparna kontrakten med ”premier” så kanske kan anses spegla aktuellt konjunkturlägen. Till det skall läggas det system med ”vrak” som tillämpas. Generellt klassas alltid 5% av avverkningsvolymen som vrak. Det vill säga den virkesvolymen tillfaller virkesköparen utan ersättning till skogsägaren. Vid en avverkning som ger en virkesvolym om 1000 kubikmeter så klassas 50 kubikmeter, i princip en fullastad timmerbil, som vrak. Är det då så att virkesköparna inte använder dessa volymer? Man kan fråga sig. I Sverige avverkas runt 90 miljoner kubikmeter per år, vilket ger 4,5 miljoner kubikmeter som skogsägarna inte får betalt för om systemet tillämpas även för skogsbolagen och inte enbart mot privatskogsbruket. Rimligt?  Däremot så får vi skogsägare alltid betala avvecklingskostnaden för det som klassas som vrak.

Hyggesfritt skogsbruk? Inte mig emot, men då krävs också en ordentlig revidering av prisnivån och att vi faktiskt får betalt för allt som avverkas och levereras. Och en betalning som speglar det verkliga värdet av virket. Varken massaindustrin eller sågverken går på knäna på grund av virkespriset. Det är dags att skaffa en hjärtstarter för att få igång den döde mannens EKG till en mer aktiv kurva.

 

Bli först att kommentera

Public Service

Av , , Bli först att kommentera 7

Public Service är Radio- och TV verksamhet som skall ge ett brett och berikande utbud av program utifrån det sändningstillstånd som reglerar verksamheten. Riksdagen beslutar om uppdraget. Verksamheten skall präglas av oberoende och stark integritet och bedrivas självständigt i förhållande till staten, olika ekonomiska, politiska och andra intressen och maktsfärer i samhället.

För att finansiera verksamheten tas en radio och TV-avgift ut. Denna ligger idag på 2400 kr per år eller 200 kr per månad. TV-avgiften föreslås ersättas med en skatt om 10% upp till en årsinkomst om 131,000 kr, dvs ca 1308 kr per person. Ett hushåll med två vuxna skulle med denna modell betala runt 2616 kr per år.

Public service avgiften blir således, med förslaget om hur tv avgiften skall tas ut, ytterligare en skatt som skall utkrävas. Med den erfarenhet som finns av skatteuttag så är det enkelt att höja för årsinkomsttaket.

Är då utbudet i Public service så speciellt och så brett och berikande att dessa avgifter eller eventuella skatter är motiverade? Smaken är som känt olika, men jag har svårt att se att SVT utbud skiljer sig speciellt från reklamfinansierade kanaler. Vi har nu haft ett antal lördagar med melodifestivaler, och med erfarenhet från tidigare år kommer ytterligare programtid att läggas på presentation och ”analyser” av andra länders bidrag. Sedan kommer finalen. Mer programtid. SVT skall vara ekonomiskt oberoende, men trots det så är såväl kommuner som olika företag med och sponsrar denna cirkus. Samma sak gäller olika sportevenemang. Sedan har vi olika program som ”Gift vid första ögonkastet”, olika debattprogram, som för övrigt går tretton på ett dussin, med självklar dramaturgi. A och B står ljusår från varandra i uppfattning i en fråga och ofta med mycket extrema åsikter. De skall då ”spegla” en aktuell samhällsfråga. Uppdrag granskning har samma upplägg, men med den skillnaden att när programinslaget startas så är slutresultatet, konklusionen, given. Allt som talar mot denna sorteras bort. SR har lite svårt med ”politiskt oberoende” när det avslöjas att en aktiv vänsterpartist i lokalradion står för politiska analyser och interjuver. Möjligen en lapsus. Om inte en extremt dålig internkontroll.

Ska vi då ha kvar Public Service. Ja, men inte i den form som är idag. Fokusera på en TV kanal med nyheter från hela landet, inte bara Stockholm, brett kulturutbud. Vi som är av mer mogen ålder minns med saknad bland annat TV teatern. Mer seriös samhällsbevakning än dagens utbud kunde också vara ett inslag, liksom bättre vetenskapliga analyser och reportage. Där har SVT mycket att lära av radions program ett. För denna form av Public Service skulle jag känna en viss tillfredställelse att betala en avgift, men definitivt inte 200 kr per månad.

Resten av det, om jag tillåts kalla det, ”skräputbud”, som exempelvis melodifestivalen, Gift vid första ögonkastet, olika sportevenemang eller alla dessa matlagningsprogram kan med fördel läggas i en betaltjänst med större frihet i finansiering. Se bara hur olika betaltjänster som exempelvis Netflix, Viaplay  m.fl. vuxit under åren. Det är en speglig av det moderna samhället. Det är upp till var och en att skaffa denna betaltjänst. Och alla vi andra som inte anser att detta är Public Service slipper vara med och betala för detta. Det är valfrihet.

När det börjar kosta 200 kr per månad för programutbudet måste även Public Service ifrågasättas. Är det rätt saker som de sysslar med.

 

 

Bli först att kommentera

Uppdateringar

Av , , 2 kommentarer 7

Jag vet inte om jag har alltför ålderstigen datautrustning eller om detta är ett generellt problem för alla med Windows 10. Det sprutar uppdateringar i parti och minut och dessutom låser det datorerna i, som jag upplever det, timmar. Mest irriterande är det när man skall gå in och göra en snabb kontroll efter en uppdatering. ”stäng inte av datorn, uppdatering pågår. 20% klart” Känns situationen igen. Nya sökmöjligheter har införts genom ”edge”, en tjänst som är mer reklamrevy än sökmotor, som Internet Explorer. Jag har lyckats behålla Explorer på en av datorerna, vilket är skönt. Att återinstallera Explorer verkar vara en omöjlighet

Sedan har vi Google, som med jämna mellanrum begär att man skall acceptera att de sparar och sorterar i internetsidor utifrån de sökningar som man gjort. De vill också att man skall bekräfta att annonser från olika företag kommer upp vid sökning. Möjligen beror detta tjat från Google på att jag konsekvent använder funktionen alternativ, där jag där jag inte accepterar deras förslag. Sista gången detta skedde var det ca tvåhundra företags annonser som jag nekade till. Jag gissar att jag inom någon vecka får en ny förfrågan.

Mac och Safari börjar te sig som goda alternativ. Men det innebär en period av inlärning. Dessutom är Iphone och Ipad direkt synkroniserade med en Mac. Vad som talar mot Mac är priset. Men min irritation börja väga tyngre än plånboksångesten.

2 kommentarer