Gula västar

Av , , Bli först att kommentera 8

Vi svenskar är inte fransmän, även om vi har en fransk familj på kungatronen. Vi svenskar knyter näven i fickan och muttrar om det inte är så att vi har tillgång till den politiska och mediala arenan. Vi svenskar lever inte i ett homogent land med samma förutsättningar till goda livsbetingelser oberoende av var vi bor. Vi svenskar har, i det officiella Sverige, delats upp i de som ”betyder något” det vill säga storstäderna och de som bor på ”skräpytor” det vill säga landsbygden.

Det som de senaste veckorna skett i Frankrike med proteströrelsen, de gula västarna, som började som en vanlig opinionsyttring, men som i helgen urartade till rena kravaller, skulle inte kunna ske i Sverige. Vi är för flata, för lama och alltför styrda av den Lutheranska stoiskheten som vi fått med oss i modersmjölken. Vi biter ihop och fortsätter kämpa för vårt livsuppehälle även om förutsättningarna för ett drägligt liv hela tiden försämras. Men, det är klart, vi svenskar har inte som fransmännen avrättat ett kungahus och en styrande maktfullkomlig elit.

I media skildras, faktiskt med viss förståelse, de hela tiden försämrade livsbetingelser som drabbat den franska landsbygden och dess småstäder. Droppen var höjda drivmedelsskatter i kombination med aviserade skattehöjningar av gas och el. Men det här är fransk landsbygd, sköna ställen med kultur, god mat och dit den bildade delen av befolkningen, läs storstädernas innevånare längtar och trängtar. Man förstår de svårigheter som drabbar en landsbygd med små inkomster, med obefintlig kollektivtrafik och därmed beroendet av bilen. Men förståelsen ligger enbart i att fransmännen, även de som bebor landsbygden är ett kulturfolk.

Däri ligger skillnaden mot den svenska landsbygden. Även den svenska landsbygden är lika utan tunnelbana, pendeltåg och täta bussturer som den franska. Om det överhuvud taget finns busstrafik. Lyxen att kunna cykla till och från jobbet finns inte. Landsbygden bebos dessutom av lågutbildade gnällspikar som kör omkring i gamla rosthögar till bilar. Eller ännu värre, stora drivmedelslukande pickuper eller suvar. Nu ställer landsbygdens befolkning dessutom krav på att det allmänna vägnätet skall hållas farbart oavsett årstid. De är också ofina nog att ställa krav på att det skall finnas poliser, sjukvård, skolor och äldreomsorg. De har dessutom inte förstått att klimateländet beror helt och hållet på landsbygden och dess livsstil, inte på städernas.

Det är kanske dags att även svenska landsbygden och små svenska samhällen köper in och tar på sig gula västar. Frankrike har alltid gått före i när det gäller samhällsförändringar och nu vaknat och insett det orimliga i de olika livsförutsättningar som råder mellan stad och landsbygd. Hoppfullt för framtiden kanske?

Bli först att kommentera

Rullande affärer

Av , , Bli först att kommentera 5

Läste i VK om Umeå kommunföretags uppgörelse med det lokala el-bussföretaget.  Kommunföretaget har en fordran på bolaget om 12 miljoner som förfaller under 2021. Jag vet att kommunen har tillgång till skickliga jurister, men har de överhuvudtaget varit inblandade i denna rullande affär?

Låt oss tänka att den nyemission som busstillverkare planerar inte går att genomföra. Låt oss även tänka tanken att busstillverkaren på grund av bristande likviditet ställer in sina betalningar. Var hamnar då kommunföretaget?

Det första är att kommunföretagets fordran är inte förfallen till betalning om nu tidningen gjort en korrekt återgivning. Den förfaller 2021. I och med denna transaktion byter en del av fordran skepnad från långfristig fordran till kortfristig dito. Är det förenligt med låneavtalet?

Det andra är, i samband med affären, det vill säga kvittning av en del av kommunföretagets ej förfallna fordran, mot tillgångar i bussbolaget, vilken ekonomisk status har bussbolaget när kvittningen genomförs? Är det insufficient, det vill säga har det så svag betalningsförmåga att kommunföretaget ser sig nödsakade att se om sitt hus och minska sin riskexponering? Om så är fallet finns andra fordringsägare hos bussbolaget, leverantörer, löneskulder, staten med eventuella skattefordringar och/eller eventuella bankförbindelser och har dessas intressen åsidosatts och genom detta har deras riskexponering ökats?

För det tredje, de tillgångar som kommunföretaget tagit till kvittning av sin fordran, har det dränerat bussföretagets tillgångsmassa på sådant sätt att det i princip inte finns annat än maskiner och inventarier kvar i bussbolaget. Det vill säga, har bussföretaget lämnats utan omsättningsbara tillgångar? Dessutom, finns andra köpare av bussbolagets bussar förutom kommunföretaget?

Skulle bussbolaget gå i konkurs kommer en konkursförvaltare att kräva återgång av hela affären, förföljelserätten, och den möjligheten gäller under flera år. Andra fordringsägare i bussbolaget kan i princip även genom kronofogdemyndigheten kräva en återgång av uppgörelsen genom att deras intressen åsidosatts och att de inte får betalt för sina fordringar. Det kan tyckas att denna uppgörelse är smart, men fallgroparna är många och riskexponeringen för kommunföretaget har förmodligen inte minskat utan kanske till och med ökat.

Möjligen målar jag f-n på väggen men jag tycker att hela upplägget känns en aning obetänkt och gränsande till osunt. Men kanske kommunens jurister bedömt att hela affärsuppgörelsen är i sin ordning och kommunföretaget agerat på ett sätt som inte kan ifrågasättas. I så fall ber jag om ursäkt om min oro för kommunala skattemedel är obefogad.

Bli först att kommentera

Vad är ett träd värt? Noll eller 50,000 kr

Av , , 2 kommentarer 9

Nu i juletider så kommer de ut i skogen, utrustade med yxor och sågar. De skall hugga sig en julgran, en rättighet som närmast betraktas som allemansrättslig. Det som huggs är, oftast, planterade granar som hunnit växa i tio tjugo år. Skulle någon mot förmodan åka fast är värdet av en huggen gran runt 1500 kr, enligt gängse taxa. För att gå in i en plantering och egenmäktigt tillförskansa sig annans egendom är inte så farligt. Som sagt, nästan en allemansrättslig rättighet som ingen bonndjävul har någonting att göra med. För alla skog tillhör alla enligt dagens moderna doktrin.

När staten behöver skog för att skapa ett av alla dessa, rent vetenskapligt, dåligt underbyggda reservatbeslut så värderas skogen efter en modell som i bästa fall kan betraktas som högst rudimentär. Men, men någon har i sin vishet kommit fram till att just den marken består av den heliga Graalen, höga naturvärden. Mantrat som aldrig kan ifrågasättas eller verifieras. Någon prövning av uttalandet kan aldrig göras eftersom våra lagstiftare i sin vishet stängt den dörren i Miljöbalken. Ingen rättslig prövning här inte. Vi som bestämmer vet bäst, sedan spelar det ingen roll hur mycket bevis som staplas på varandra som visar motsatsen. Och det här med proportionalitetsprövning som är en del av svensk grundlag är bara ett EU beslut som kan struntas i. Vad vet EU om svensk syn på äganderätt? När det gäller skog, ingenting.

Men det finns något som är väldigt allvarligt när det gäller skogar och ingrepp i dessa. Och det är träd eller skog i ”Urban miljö”. Smaka på detta ord för där finns en helt annan värdeskala. Då tillämpas en värderingsmodell som heter Alnarpsmodellen 2.2. Om en julgran huggs i ”Urban miljö” stiger plötsligt värdet på en julgran, om Alnarpsmodellen tillämpas, från 1500 kr till 30-50000 kr. Vad är då ”Urban miljö”? Den senaste rubrikmässigt stora tillämpningen av Alnarpsmodellen har gjorts i Halland. Där har en exploatör kalhuggit ett 2400 kvadratmeter stort område för att skapa havsutsikt inför en planerad tomtförsäljning. Totalt har mellan 400 och 600 träd avverkats. En typisk strandskog där, vad vi kallar det här hos oss, börjat med en stadigkant och därefter har höjden på träden succesivt stigit i vindskyddet från stadigkanten. Värdet på denna skog är satt till ca 15 miljoner kronor plus moms. Kanske värt att påpekat att markområdet är kommunalt ägd. Tydligen definieras ”Urban miljö” av att det är ett kommunalt ägt område. Eller?

Om samma modell, det vill säga Alnarpsmodellen, eller en variant av denna, skulle tillämpas i reservatssammanhang skulle ”arealmål” snabbt ersättas av ett ”kvalitetsmål”. Vi har erfarenhets av hur värdering av strandskogar sker. Stadigkanten värderas alltid till noll kronor, även om det rör sig om åtskilliga hektar. Detta eftersom det är ett område där ”skogsbruk normalt inte bedrivs”, och att det området består enbart av skräpskogar som al, rönn och senvuxen gran som anpassat sig till det vindutsatta läget. Självklar tar aldrig en skogsägare bort det skydd som finns för bakomliggande skogsområde, men att därifrån sätta värdet till noll kronor är som att säga att krockkuddar i bilar har inget värde för bilen.

2 kommentarer

Någonstansare och Varsomhelstare

Av , , Bli först att kommentera 12

Den engelske författaren David Goodhart har skrivit en bok med titeln ”The road to somewhere”. Den har blivit en bästsäljare i England och kom ut i samband med Brexitomröstningen. Någonstansare ( somewheres) beskrivs som en grupp som gärna rotar sig på en plats, oftast på landsbygden, mindre orter och småstäder. Per definition är dessa även lågutbildade. Varsomhelstare ( anywheres) är kosmopolitiska, högutbildade och bor i storstäder. Någonstansare rotar sig på en plats och identifierar sig gärna med en grupp medan Varsomhelstare är en snabbfotad individualist, mycket prestationsinriktad och med tydliga krav på hur världen skall organiseras för att de skal finna sig tillrätta, och det gäller i vilken storstad som helst.

Någonstansare utgör ungefär hälften av en befolkning, Varsomhelstare ca 25 % och de sista 25% glider mellan de olika grupperingarna. Varsomhelstare är den politiska, finansiella och mediala elitens representanter. De sätter den politiska agendan utifrån sina egna preferenser och ideal utan att ägna en tanke åt Någonstansres önskemål och behov. De har den vida och breda synen som de lågutbildade Någonstansaren saknar. Utvecklingen förklarar den växande klyftan mellan stad och land. Varsomhelstare tillämpar med framgång fler av de härskartekniker som Berit Ås beskrivit, när det gäller landsbygden och dess innevånare. Osynliggörande, förlöjligande och påförande av skuld och skam är tydliga och en ständigt pågående. Lågintensivt förlöjligande och skuldbeläggande av landsbygdsborna sker kontinuerligt i böcker, filmer, TV-reportage mm och det förstärker klyftan mellan stad och land.Tidigare hade Någonstansarna politiska företrädare i form av Centerpartiet, men det partiet har, liksom det andra stora folkrörelsepartiet, som månade om hela landet, Socialdemokraterna, snabbt anammat Varsomhelstaren synsätt och lämnat landsbygden åt sitt öde. Det är inte på landsbygden som rösterna finns. Det är inte på landsbygden som den ”kreativa” idévärlden skapas. Framförallt är det besvärande för den nya generationens politiker som har sin tillhörighet i Varsomhelstarnas syn på samhället, dess utveckling och dess behov. Skulle ett Centerparti tidigare kommit med partiprogramförslag om månggifte eller slopad arvsrätt? Knappast. Centerpartiet av idag har tagit ännu ett steg och kan bäst beskrivas som ”Jag Annie Lööf partiet”

Maktlösheten och känslan av att sakna betydelse, att vara osynliggjord och förlöjligad har skapat en grogrund för vad som populärt kallas populism. Det har skapat grogrund för Brexit och Thrump. Det har gjort att partier som Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet växer bland väljarkåren. Vänsterpartiet har trots sin solkiga bakgrund som Sovjetiskt lydparti i decennier tagits in i värmen och accepteras. De räknas idag in i ett regeringsunderlag, men tillåts inte en plats på taburetterna. De definieras aldrig som ett kommunistiskt parti med stalinistisk bakgrund. Sverigedemokraternas march in mot mitten har inte accepterats och kommer förmodligen aldrig att accepteras. De är och förblir ett rasistiskt parti med nazistiska rötter. Så kommer det att förbli eftersom rädslan för den politiska kraft som de representerar är stor. De har fyllt ett tomrum som de övriga partierna lämnat när de anslutit sig till Varsomhelstarna samhällssyn och ideal. Erfarna internationella politiker som Hillary Clinton och Tony Blair varnar nu för en framtida utveckling där den politiska oförmågan att ta till sig medborgarnas oro kommer att spä på populismen och riskerar att skapa en hård ny värld.

Det är hög tid att sluta tala om rostbälten och lågutbildade landsbygdsbor och i stället ställa sig frågan, hur skall landet hållas ihop och utvecklas till allas fromma. För det är så, vilket borde vara en självklarhet, att även de som bor utanför storstäderna är en del av den skattebas som landet är beroende av. Och någonstans går en gräns för hur länge landsbygden skall tolerera att hållas nere med härskartekniker.

Bli först att kommentera

Kofisar

Av , , 4 kommentarer 14

Mycket går att sälja med mördande reklam. En osanning blir lätt en sanning när ingen bemödar sig att skrapa på ytan för att se vad som finns därunder. Vi har nu i snart 20 års tid blivit matade med att ökade koldioxidutsläpp beror på nötkreatur som äter gräs, rapar och fiser. Utan nötkreatur blir klimatförändringarna försumbara.

Om jag har 10 nötkreatur och håller den nivån konstant torde variationerna i mängden rapningar och fisningar vara försumbar. Nu är det så att sedan 1930 talet har antalet nötkreatur i detta land mer än halverats, framförallt mjölkkor. Sedan 2012 har minskningen accelererat och är estimerad till ca 12%. Hur kan en kontinuerligt minskning beståndet av nötkreatur samtidigt bidra till ökande koldioxidutsläpp? Den ekvationen går bara ihop när någon vill flytta fokus från de verkliga problemområdena.

Koldioxidutsläppen från exempelvis sojaodlingarna är betydande och omfattande genom skövling av regnskogar för att skapa de odlingsarealer som en ökande efterfrågan kräver. För liksom andra grödor kräver sojan odlingsjordar och även gödsel för den delen. Risodlingarnas klimatpåverkan är också kända och betydande. Men för att travestera en icke okänd tidigare statsminister ”om detta bör vi inte tala”. För i slutänden faller hela argumenteringen mot svenskt jordbruk med hänvisning till till koldioxidutsläpp ihop som ett korthus.

Att flyga kors och tvärs över världen för nöjes skull verkar inte heller bidra till vare sig koldioxidutsläpp eller klimatpåverkan. Och skulle det till äventyrs finnas en påverkan från flyget så är den betydligt mindre än från nötkreaturen. För att angripa turistresandet innebär att den nya urbana människorasen börjar kapa på sin egen bekvämlighetsgren. Nej kor är ett tydlig och bra mål för angrepp. Kanske i detta sammanhang är det på sin plats att framföra det som ett antal forskare försökt beräkna. Om alla nötkreatur i hela världen skulle utrotas så minskar koldioxidutsläppen med  enbart ca 2%. En beräkning förvisso, men det de pekar på är det som är naturligt för alla som någon gång försökt sig på odling, även de som gör det i Södermalms balkonglådor, växter behöver näring.

Olika trender inom kost och kosthållning har blivit mer eller mindre religioner. Med sina missionärer som basunerar ut sin ”religions” budskap på de mediala arenorna, utan att ifrågasättas eller analyseras. Kanske beroende på att de som skulle kunna göra det är medlemmar av samma religion. Därför fortsätter sojan att välla in i vår kost som dryck, köttersättning och gud vet vad. För hur var det nu, jo sojan bidrar inte till ökande koldioxidutsläpp eller klimatförändring. För enligt profeterna är det enbart ”fake news” att odling av soja skulle påverka regnskogen.

Det är bara att konstatera att vi har det för bra i Sverige. Ingen behöver svälta, och det verkar ha infunnit sig en viss tristess runt vår kosthållning. Problem som egentligen inte existerar målas upp för att man skall kunna profilera sig som en trendriktig matprofil. Detta trots att de bara finns en enda vettig livsmedelsstrategi i Sverige och det är att i första hand konsumera det som vi själva kan producera. Det har fungerat bra i tusentals år och lär fungera i ytterligare tusentals år om inte diverse storstadsgurus tillåts fortsätta att rasera det svenska jordbruket. För man saknar inte kon förrän båset är tomt.

Den tidigare LRF ordföranden i länet skrev i en krönika följande ”En sak är säker det blir aldrig omodernt att äta”. Frågan är vem som skall bestämma vad som skall ätas. För min del föredrar jag svenska rotsaker och potatis framför soja och ris. Och jag vill inte att någon profet för de nya ”matreligionerna” skall tillåtas föröda den möjligheten.

 

4 kommentarer