Träd

Av , , Bli först att kommentera 13

Frågan om vad som är svenskhet har varit föremål för debatt under de senaste åren. Det finns en del i det svenska kynnet som omfattar många och framförallt de flesta landsbygdsborna, och det är kärleken till skogen. Skogens dofter, som exempelvis en solvarm aprildag när doften av barrträd förnimms. Eller lukten av gran när man avverkar. Känslan av att vara en del av en evighet när man rör sig i marker där tidigare generation huggit ved eller timmer till sina boningshus.

Träd, och hur vi väljer att använda, eller inte använda dessa är alltid föremål för debatt och upprörda känslor. Vi kan välja att låta träden stå och självdö, eller använda dem i en produktion som, även om många vägrar att inse eller erkänna, är Sveriges viktigaste exportprodukt. Förädlad och omhändertagen så är det just träd som byggt, och bygger, mycket av vårt välstånd.

Att låta träd stå kvar och självdö ger speciella värden. En tät granskogsdunge skapar en försurad markmiljö där i princip inget växer. Glesas grandungen ut och solljuset når marken, kan rätt skött, rena John Bauerskogar skapas. Så småningom tar åldernen även ut sin rätt för granen. En tallhed är mer hållbar och står betydligt längre än en granskog.

Men träd och skog är en resurs som vi inte kan avstå ifrån. Annat än i en värld där drömmar och okunskap tillåts styra värderingar. När skogen huggs fördelas träden på olika industrigrenar. En del blir virke för byggnationer, en del går till massabruk för att förädlas till allt från papper till kläder och i slutänden även biodrivmedel. Våra värmeverk eldas med rötved och andra restprodukter från skogsråvaran.

Vad som är unikt för Sverige är att ca häften av Sveriges skogar ägs av privatpersoner. den genomsnittliga skogsfastigheten är ungefär 50 hektar, vilket ger skogslandskapet en mosaik av olika miljöer. Skogen har alltid inneburit skydd och trygghet. Fattigmans överrock. En möjlighet till inkomst och en långsiktig försäkring för nuvarande och kommande generationer.

Men rätten att äga skog är ingen självklarhet. Kyrkan, adeln och kungamakten, staten, har genom århundraden alltid försökt särdefiniera äganderätten när det gäller skog. Hungern efter annans egendom är betydande, framförallt när det genom lagstiftning och förordningar enkelt går att runda grundlagen. Grundlagen är i dagens postrurala tidevarv närmast att betrakta som dispositiv. När äganderätten ifrågasätts, rundas och negligeras med motiveringen, höga naturvärden, undrar jag hur är egentligen skyddet av våra grundlagar i stort. Höga naturvärden är den största floskel som någonsin myntats och det visar på problemet med att Sverige som ett av få länder i Europa är i avsaknad av en författningsdomstol. En domstol som skall pröva ny lagstiftning mot grundlagen, konstitutionen. En domstol som inte går att runda lika lätt som dagens lagråd.

Det som nu pågår i fjällnära skogar är en skam för ett civiliserat land. Det är en fråga om ”Green grabbing”. All heder åt Helena Lindahl som kämpar för äganderätten och landsbygden.

 

Bli först att kommentera

Givare och tagare

Av , , Bli först att kommentera 11

Känner ni till historien om Sveaskog. Bolaget bildades av, vilket utgör kärnan, Domänverket och andra delar av statligt engagemang inom skogssidan. Sveaskog är Sveriges största skogsägare med ca 14 % av Sveriges skogsinnehav. När Sveaskog bildades, i början av 1990-talet, bestämdes att huvudkontoret skulle ligga i Kalix. Rätt naturligt med tanke på att merparten av Sveaskogs skogsinnehav ligger i de nordligaste området i Sverige. Huvudkontoret var kvar i Kalix under något år, sedan flyttades det till Stockholm. För där fanns den ”expertis” som krävdes för att förvalta skogsinnehavet och, kanske skall tilläggas, VD behövde inte göra veckoresor till Kalix. Denna avlägsna ort i utkanten av Sverige.

Minns ni MoDo, idag Holmen med huvudkontor i Övik, eller SCA med huvudkontor i Sundsvall, även dessa två koncerner har idag sina huvudkontor i Stockholm. Sedan har vi ytterligare stora skogsägare som Statens Fastighetsverk som äger och även förvaltar till del Naturvårdsverkets omfattande skogsägor. Även de med säte i Stockholm.

Nu har kommit ett nytt förslag om kommunalt utjämningsbidrag, där ett av Stockholms borgarråd är mycket upprört. Stockholm kan inte vara hela Sveriges bankomat anser borgarrådet. Här händer det saker och ting. Landsbygden får väl lov att anpassa sig till verkligheten och kan inte ha ofinheten att kräva lika eller samma förutsättningar som expansiva storstäder. Att Malmö erhåller 4,4 miljarder i bidrag är inte lika alarmerande som om Övertorneå erhåller ett par hundra tusen. Det är Övertorneå som sticker i ögonen. Att Stockholms lokaltrafik subventioneras med skattemedel med åtskilliga miljarder är också helt i sin ordning. Stockholm är trots allt Sverige.

I Jokkmokks kommun finns stora delar av svensk vattenkraft ägt av Vattenfall. Var finns dess huvudkontor, jo i Stockholm, i Jokkmokk finns ingenting som ger kommunen något i gengäld för exploaterad natur. Banker, verkstadsbolag, försäkringsbolag, ja de allra mesta av våra gemensamma svenska produktion har sina huvudkontor i Stockholm. Och där mäts resultatet. Inte där produktionen sker. Där finns de välavlönade jobben, där beslutas om nedläggningar och eventuella investeringar, helt okänsliga för den befolkning som faktiskt utför arbetet.

Så Stockholm är Sveriges skogliga center, där sker all skogsproduktion, det är också Sveriges energiförsörjningscenter, där sker all elproduktion, ja det är bara att lista upp affärsverksamheter med produktion i ”landsorten” med huvudkontor i Stockholm.

Vem är egentligen närande och vem är tärande, vem är givare och vem är tagare? Landsorten producerar och Stockholm konsumerar och gnäller när den ohämmade konsumtionen av våra gemensamma produktionsansträngningar begränsas. Även om det bara är på marginalen.

 

Bli först att kommentera

Glömda ord och företeelser

Av , , Bli först att kommentera 16

Vissa ord och företeelser som en gång var en naturlig del av vår tillvaro försvinner och uppväxande generationer har ingen aning om vad de innebar.

I dessa snörika tider har jag två ord.

Det ena är väghyvel, eller som vi som barn kallade den ”bitvargen”. En väghyvel är en maskin med tre hjulaxlar och ett schaktblad, som går att vinkla och höja i otaliga lägen. Tidigare var väghyveln ett vanligt inslag i snöröjningen, när den isrev ojämna vägbanor. Dagens barn, exempelvis mina barnbarn, har ingen aning om vad en väghyvel är för maskin. De har aldrig sett en sådan i verkligheten. Ett annat ord som var mycket vanligt i dagligt språkbruk under 1960 och 1970-talet är, var snösvängen. Snösvängen innebar att alla åkerier med resurser för snöröjning var engagerade med att rensa gator och trottoarer från snö. Det var viktigt för kommunen med framkomlighet, snörensade trottoarer och korsningar där sikten inte doldes av stora snöhögar. En i och för sig en anomalitet, när villaägare är skyldiga att trimma häckar, träd och buskar som skymmer sikten, men snöhögar i korsningar är helt ok.

När det gäller snösvängen har ett nytt element smugit sig in som minskar aktiviteten när det gäller snöröjning. Miljö och klimat. Den snö som faller rakt ned omvandlas när den skottas ihop till miljöfarligt avfall och skapar stora bekymmer för kommunen. Den går inte att hantera hur som helst. Att lasta ut den och köra bort den innebär i princip att en miljökonsekvensutredning måste göras. En dyr historia, så därför låter man den ligga kvar på trottoarer och i korsningar. Dessutom är det kostnadsbesparande.

Väghyvel och snösväng är två bortglömda ord som skulle kunna återupplivas och återanvändas i sitt ursprungliga skick. Till glädje för kommunmedborgarna men till nackdel för kommunens snöröjningsbudgeten.

Det här var två glömda ord och företeelser. Fler ord finns som exempelvis, förlåt, tack, etik, moral, hänsyn, för att inte glömma, ansvar mm. Många ord som fallit i glömska och borde återupplivas. Eller?

Bli först att kommentera

Terror i djurens namn

Av , , Bli först att kommentera 16

När våld för våldets egen skull används av förvirrade individer under täckmantel av en ”rätt” och samhället inte klarar av att trygga de som utsätts för våldet är steget till att ta lagen i egna händer inte långt. När dessa individer hotar att döda och våldta barn, när de instruerar sina trogna om hur bomber skall tillverkas, när gravar skändas, när mordbrand tillämpas och när man ser Breiviks gärningar som en förebild ligger man långt från det som är ett normalt samhällsbeteende. Några få döms, trots att de i rimlighetens namn skulle låsas in på obestämd tid inom psykvården.

Vilka är då dessa individer som anser sig stå över alla andra i insikt och med självpåtagen rätt skriva sina egna lagar. Vi har haft ett antal här i Umeå ”militanta veganer” som roat sig med att bränna bilar och gillra dödliga fällor på Universitetet. Förvirrade absolut, psykiskt störda, egentligen inte, det är att vara oförskämd mot personer med psykisk sjukdom. Däremot personer med en förvriden världsbild, ett typiskt beteende för terrorister. Och det är som terrorister de skall hanteras.

Vad får det här för konsekvenser för samhället i stort? När vanliga mjölkbönder hotas och utsätts för terror, hotas hela vår livsmedelsförsörjning. Men det ligger i tiden. Politikerna tittar ängsligt på skeendet, kan vi eventuellt ha några åsikter omkring detta påstående om att djur också är människor. Kan det påverka våra opinionssiffror? Hänsyn måste tas till exempelvis ”en köttfri måndag” eller kravet på att enbart vegetabilier skall serveras i all offentlig måltidsverksamhet. Sedan skall vi inte glömma att jordbruket är farligare för klimatet än turistflyget. För det säger ”folk” på den lokala puben.

Någon stans verkar det som om vi i det här landet slutat tänka själva och i stället ängsligt sneglar mot vad ”tycker” egentligen proffstyckarna. Någon influenser, någon kändis eller någon annan som har medias uppmärksamhet. Hur korkat beteende som finns speglas av att en varg går in i en villaträdgård och river ett rådjur. Vargen jagas undan, men återkommer. Familjen med småbarn är inte speciellt trakterad av situationen och efter ett antal timmar beslutar polisen sig för att avliva vargen. Vad händer? Polisen som avlivat vargen polisanmäls, Sic!  För enligt anmälaren angriper inte vargar människor, även om den som i detta fall tydligen var skadad. Vad hade hänt om vargen i stället för ett rådjur angripit familjens barn? Förmodligen hade familjen blivit anmäld för bristande omsorg.

Land skall med lag byggas, är en mycket gammal devis. När lagen är tandlös, eller när en som angrips av utomstående känner sig maktlös och när samhället inte längre kan försvara eller garantera sina medborgares trygghet eller egendom är vi inne på en mycket farlig väg. Och där är vi nu. Att anpassa lagstiftningen efter nya förutsättningar verkar vara en omöjlighet. Polisen för hela tiden en mycket ojämn kamp med brottslingar och kanske lika mycket mot en tandlös lagstiftning som bygger på att brottsoffer är brottslingar och brottslingar är offer. Vad blir fortsättningen i den ökande otryggheten för folk i gemen?

Bli först att kommentera

Den Regionala resebyrån

Av , , 2 kommentarer 35

För varje hundralapp som jag får i lön eller pension betalar jag 11 kronor och 30 öre till Landstinget eller som det nu kallas Region Västerbotten. Givetvis börjar skatteuttaget efter sedvanligt skattemässigt grundavdrag. Skatten har ingen progressivitet utan drabbar alla lika oavsett inkomst. Skatten är medborgarnas del av det samhällskontrakt som vi upprättat med Landstinget. Den andra sidan av detta kontrakt är att vi som medborgare förväntar oss att få likvärdig sjukvård oavsett kön, ålder eller var vi bor inom länet. Så länge detta fungerar tror jag mig bestämt kunna påstå att alla är nöjda. Men nu ser verkligheten inte riktigt ut som så. Det brister i princip över allt inom sjukvården. Underbemanning, pressad arbetsmiljö för sjukvårdsanställda, bristande resurser och svårigheter att rekrytera kompetent personal har skapat en situation som gör att sjukvårdsapparaten i långa stycken haltar sig fram.

Vid sidan av Landstinget har en organisation, Region Västerbotten, vuxit fram. En organisation som livnärt sig på sjukvårdens resurser. Den har nu slagits samman med Landstinget och kan mer ostört öka sitt näringsuttag från sjukvården, utan den besvärande särredovisning av dess kostnader som tidigare synliggjorts i Landstingets årsredovisning. Den här kulturen som utmärks av hybris och omnipotens har nu fått direkt inflytande i sjukvårdens domäner. Javisst, vi har valda politiker som skall företräda medborgarna med insyn och styrning. Men historiskt verkar landstingspolitiker vara en synnerligen passiv skara som utan större väsen genomlever sina mandatperioder.

Hur långt ifrån den verklighet som råder för sjukvården som ”Region Västerbotten” befinner sig illustreras med all önskvärde tydlighet när ett förslag kommer om att en grupp av politiker och tjänstemän skall åka till Hongkong på ”studieresa”. Om just denna resa blir av vet ingen i dagsläget. Det är tydligen något som är en tradition, det vill säga gruppresor till fjärran mål för ”studier” och kunskapsinhämtning. Givetvis ivrigt försvarad av lokala politiker. Det är tydligen inom politiker och tjänstemannaskrået som det behövs större kunskap. Ingen verkar tänka tanken att  sjukvårdpersonal skickas på vidareutbildning till sjukhus med spetskompetens, en åtgärd som ger direkt nytta i den lokala sjukvården och skapar incitament för rekrytering.

När mer och mer av sjukvårdens resurser används till annat än sjukvård så har samhällskontraktet brutits. Kristdemokraterna har förordat att staten skall ta över ansvaret för sjukvården. De har rätt. Förstatliga sjukvården och ta av landstingets beskattningsrätt och överför den raka skatten till staten. Sedan får lekstugan med ”Region Västerbotten” legitimera sin existens utan att tära på sjukvårdsresurser.

 

2 kommentarer

Skattemedelsentreprenörer

Av , , 1 kommentar 34

Det finns inget överskott av skattemedel. Det saknas pengar överallt. Inom omsorgen, inom vården, inom skolan för att inte tala om inom infrastrukturen. Aldrig har vårt väg- och järnvägsnät varit i så miserabelt skick som nu. Eller kanske är det felaktigt att påstå att det saknas skattemedel, vem vet, för det finns gott om entreprenörer med verksamheter som direkt eller indirekt lever helt eller delvis på våra skattemedel. Skattemedelsentreprenörerna.

Varje år hålles stora hov, givetvis skattefinansierat, där dessa kan marknadsföra sina idéer. För vår del, det vill säga skattebetalarna i Västerbotten, på årlig, eller nästan årliga, konferens i Stockholm på Grand Hotell. En annan högtid är Almedalen. Gemensamt med dessa evenemang är det kostar oss skattebetalare miljontals kronor och något resultat i form av pay back till oss skattebetalare är svårt att se. I vart fall ger det inga direkta avtryck inom skola, vård och omsorg. Verksamheter varifrån pengarna tas.

Besöksnäring och turism, är ett av dagens stora huvudnummer för skattemedelsentreprenörerna. Stor rubriker lovordar ”satsningarna” men dessa satsningar sker i huvudsak med hjälp av skattepengar i olika form. Oftast indirekt genom EU-stöd. Tidigare var det olika typer av lovordade industriprojekt som utlovade guld, gröna skogar och massor med arbetstillfällen. Gemensamt över tiden är att det byggs upp statlig eller kommunala organisationer vars enda uppgift är att gödsla dessa entreprenörer med skattemedel. Tidigare var det AMS eller derivat av denna organisation och idag är det Regioner, som Region Västerbotten.

Inom kategorin skattemedelsentreprenörer sorterar även alla dessa företag som likt en stormvåg svept in inom den offentliga sektorn. Skolan är och var ett lätt byte. Genom några enkla reptrick, som minskad personaltäthet och nedskärning, ja till och med borttagning av verksamhetsrelaterade kostnader, skapas vinster. Vården och omsorgen följer samma mönster. Är det för detta vi betalar skatt av våra surt förvärvade löner eller pensioner? Ska våra skattemedel används för att skapa vinster baserat på nedskärningar i verksamheten, även kallat rationaliseringar? Det kan även kommuner och landsting lyckas med. Skattemedelsentreprenörer hyllas som framgångsrika företagare även om de vinster som uppkommer inte i första hand beror på att verksamheterna utvecklats med en högre kvalitet utan snarare tvärt om.

Kan bara inte undvika att nämna de verkliga ”essen” bland skattemedelsentreprenörerna, alla dessa företag som levt och lever av flyktingmottagande eller olika hem för ungdomar och vuxna på glid. Där verkar enbart himmelen vara taket för kostnaden. Staten eller kommunen är tydligen beredd att betala vad som helst för att slippa eländet.

Det finns gott om olika varianter av skattemedelsentreprenörer och de krav dessa ställer på finansiering via skattemedel för att uppnå förväntad vinst eller att hålla igång en olönsam verksamhet. Entreprenörer som kräver infrastrukturella statliga eller kommunala satsningar för att kunna exploatera ett ägt område. Jordbruket och rennäringen som mottar stora statliga bidrag eftersom vi inte är beredd att betala vad det kostar att producera livsmedel, eller rättare handeln som parasiterar på livsmedelsproduktionen med höga marginalkrav. Olika organisationer som exempelvis Naturskyddsföreningen som slukar miljontals kronor varje år i bidrag. Listan kan göras lång.

Vi går till val vart fjärde år och lämnar över makten till kommuner, landsting och staten att beskatta oss. Samtidigt lämnar vi även över makten att förvalta våra gemensamma resurser. Och det är där det brister. Hela tiden har alltid möjligheten till utökat skatteuttag kunnat maskera den bristande kontrollen av hur våra skattemedel används. Skattemedelsentreprenörerna kan sitta i oförändrad sits, men frågan är när någon politiker gör som tidigare generationer och genomför en reduktion. Dock inte i den bemärkelsen att adeln skall fråntas privilegier, utan att staten och även de kommunala organisationerna, återtar kontrollen över hur våra skattemedel används. Men det är klart, då krävs väl ett antal utredningar först. Eller att vi som väljare säger hit men inte längre när det gäller skatteuttag.

 

 

 

1 kommentar

Klimatsmart

Av , , 4 kommentarer 30

Att vara klimatsmart, jag älskar detta ord, är dagens stora religion. Att vara klimatsmart är att hela tiden angripa andras beteenden och propagera för hur andra skall bete sig, och utåt beskriva hur väl man själv lever, även om men inte ändrat sitt eget beteende nämnvärt. Stora företag och organisationer skyltar gärna med hur klimatsmarta de är. Att de minsann är ISO certifierade, har alla olika märkningar som finns i marknaden på sina produkter, visserligen köpta till en dyr penning, och därmed kan fortsätta som ingenting hade hänt.

Men i realiteten fortsätter vårt samhälle i samma gamla hjulspår. Den bekvämlighet vi vant oss med skall bestå. Städerna fortsätt expandera och importen ökar. För det finns alltid de solklara bovarna, jordbruket och skogsbruket, som alltid med mer eller mindre, oftast mindre, seriös argumentering kan angripas och användas som skyddande sköld. Vi skall inte heller glömma bilismen, Alla bilar bidrar till en klimatkatastrof, om man nu inte för en kvarts miljon och uppåt köper en elbil. Att elbilarna vid tillverkningen av sina batterier bidrar med klimatpåverkan motsvarande en 8000-10000 mils utsläpp från fossila bilar hör inte hit, det sker någon annan stans och för oss är det bara positivt. Hur återvinningen av elfordon skall göras vete gudarna allena, vårt klimatsamvete bryr sig inte om något av detta.

Sedan finns ännu mer radikala lösningar som bland annat förefäktas av en avdankad TV-meteorolog som skall kandidera till EU parlamentet för Miljöpartiet. Det är att skippa all demokrati och inför diktatur, eller det kallas inte för det även om effekten är den samma, utan ”expertstyrning” av landet utifrån klimatsmarthet. Däremot har man svårt att hantera de beteenden som påverkar klimatet, utan nytta för landet. Att våra semesterresor med flyg släpper ut lika mycket koldioxid årligen som hela svenskan privatbilismen. Det kan man inte röra. Självklart måste man kunna åka till Thailand, så sönderstressad som man är av dagens förvärvsliv. Tänk bara hur mycket energi det krävs för att vara uppdaterad på sociala media. Över vårt län passerar ”Tomteflyg” med ungefär 1000 flygplan under någon månad. Förmodligen är koldioxidpåverkan högre än för länets privatbilister under flera månader.

När det gäller vår mat är klimatsmartheten gränsande till infantil. Soja är det nya universallivsmedlet som skall ersätta det som vi kan producera inom landet. Efterfrågan på soja stiger hela tiden och Brasilien, som är en stor sojaproducent kommer att hugga ned regnskog motsvarande Frankrikes yta för utökad odling. Mycket klimatsmart. Det svenska jordbruket krymper hela tiden. En mjölkgård i veckan försvinner och med den generationers överförd kunskap om odling och djurhållning. Nu skall i stället satsas på baljväxter. Inget ont i det, men att ställa om produktionen är ingen ”Quick fix” även om Södermalms hipster verkar tro det. Dessutom är den förhatliga kon en nödvändighet för god växtföljd. Utan våra betesdjur, ingen fungerande växtodling. Om man nu inte anser att igenväxta landskap och konstgödning är det ultimata.

När ett folk tappar sitt historisk perspektiv och tror att allt kommer att förbli som det är idag är vi inne på en farlig väg. Framförallt när de också sätter agendan för utvecklingen. För hundra år sedan rådde svält i Sverige. För mindre än hundra år sedan satsade staten på utbyggnad av småbruk för att lindra svälten och knappheten. Basen för att hindra svälten har alltid varit det vi själva kunnat producera och att ta tillvara de möjligheter som vårt klimat ger. Vår del av landet är uppbyggt på fil, potatis och saltad eller torkad fisk. Kon har alltid haft en central roll liksom potatisen. Båda är i den moderna kosthållningen föraktade och baktalade. Men vi som hunnit med ett antal levnadsår vet vad som gäller och vad som alltid gällt, ”en jet stö på pären”

Prepping är nog ingen dum ide. För vi håller snabbt på att fördärva våra egna möjligheter till matförsörjning.

4 kommentarer

Avverkning, markberedning, plantering eller?

Av , , Bli först att kommentera 8

När en avverkning gjorts finns ett antal standardåtgärder som vidtas, Markberedning och plantering är de vanligaste, Markberedning i kombination med frötallställning, eller frösådd. Efter en markberedning är marken söndertrasad mycket svårforcerad. Visserligen skapar markberedningen goda förutsättningar för plantmaterialet, men marken är full av diken och gropar för lång tid framöver. När det är dags att röja är ojämnheterna fortfarande kvar i marken. Fördelen är att även lövet etablerar sig och om man inte röjer alltför tidigt så fungerar det som skafferi för älgen och plantmaterialet är fredat.

Det finns dock ett alternativ till markberedningen, och det är grönrisplantering, det vill säg att direkt tjälen släppt efter avverkningen planteras området med specialpreparerade plantor. Ingen markberedning med söndertrasad och ojämn markyta som i princip är omöjlig att röra sig på. Metoden är dyrare än de konventionella, men vi har bestämt oss för att testa metoden. Trots en extremt varm sommar har plantmaterial, så vitt vi kunnat se klart sig bra. Riset bevarar fukten i marken även under extrem torka som det verkar. Nu återstår att se om planteringen även klarar snöskotrarna. För markytan är jämn och fin och torde locka skoteråkare.

Det som vi inte vet är, om det blir omfattande skador på planteringen vad gör vi då? Fungerar stödplantering eller måste vi börja om med markberedning och plantering? Hur snabbt etablerar sig lövet i en grönrisplantering, det enda skyddet som finns mot betesskador. Men om det hela fungerar som vi tror och hoppas så har vi tagit ned skogen, återbeskogat och det med minimala markskador. Rösen och visare som vid laga skiften markerat rågångar är kvar och oskadade. Bara det är värt en hel del.

Bli först att kommentera

Dokusåpan i Sveriges Riksdag

Av , , 3 kommentarer 16

 

Så verkar det som om äntligen har våra välavlönade riksdagspolitiker kunnat enas om en final i denna långdragna dokusåpa som följt av riksdagsvalet. ”Jag Annie Lööf-partiet” har trixat och tråcklat under hela hösten för att skaffa sig en position där valresultatet optimeras för partiet, även om det knappast stämmer med de budskap som getts före valet. Hela hanteringen är en fars.

Nu återstår en omröstning i Riksdagen. Det märkliga är att varken Centern eller Liberalerna avser att ta sitt ansvar genom att sitta i den tilltänkta socialdemokratiska ministären. Läktarplatsen är bekvämare och ger frihet att fortsätt med ”tyckarpolitik” utan ansvar.

Nu är jag inte partiledare för Vänsterpartiet, men om jag vore det skulle jag rösta nej till den planerade Löfven ministären. Det skulle i slutänden innebära att ett extraval kommer tillstånd. Den respektlöshet som hittills visats mot Sveriges väljarkår från framförallt Centern och Liberalerna motiverar ett nyval, inte en konstellation där Socialdemokraterna tvingas föra en ickepolitik som marionet och gårdshund till två småpartier med hög svansföring.

Vänsterpartiet, sänk den tänkta Löfven ministären. Centern och Liberalerna kommer att sänka varje form av Moderatledd ministär. Fixa ett extraval. Det är ni skyldiga väljarna. För de argument som framförts och det spel som pågått under hösten har aldrig prövats av väljarna. Ett extraval skulle också förmodligen minska antalet partier i Sveriges Riksdag.

PS. När får vi se Annie Löövs högerskomåltid? DS.

 

 

3 kommentarer

Gula västar

Av , , Bli först att kommentera 15

Vi svenskar är inte fransmän, även om vi har en fransk familj på kungatronen. Vi svenskar knyter näven i fickan och muttrar om det inte är så att vi har tillgång till den politiska och mediala arenan. Vi svenskar lever inte i ett homogent land med samma förutsättningar till goda livsbetingelser oberoende av var vi bor. Vi svenskar har, i det officiella Sverige, delats upp i de som ”betyder något” det vill säga storstäderna och de som bor på ”skräpytor” det vill säga landsbygden.

Det som de senaste veckorna skett i Frankrike med proteströrelsen, de gula västarna, som började som en vanlig opinionsyttring, men som i helgen urartade till rena kravaller, skulle inte kunna ske i Sverige. Vi är för flata, för lama och alltför styrda av den Lutheranska stoiskheten som vi fått med oss i modersmjölken. Vi biter ihop och fortsätter kämpa för vårt livsuppehälle även om förutsättningarna för ett drägligt liv hela tiden försämras. Men, det är klart, vi svenskar har inte som fransmännen avrättat ett kungahus och en styrande maktfullkomlig elit.

I media skildras, faktiskt med viss förståelse, de hela tiden försämrade livsbetingelser som drabbat den franska landsbygden och dess småstäder. Droppen var höjda drivmedelsskatter i kombination med aviserade skattehöjningar av gas och el. Men det här är fransk landsbygd, sköna ställen med kultur, god mat och dit den bildade delen av befolkningen, läs storstädernas innevånare längtar och trängtar. Man förstår de svårigheter som drabbar en landsbygd med små inkomster, med obefintlig kollektivtrafik och därmed beroendet av bilen. Men förståelsen ligger enbart i att fransmännen, även de som bebor landsbygden är ett kulturfolk.

Däri ligger skillnaden mot den svenska landsbygden. Även den svenska landsbygden är lika utan tunnelbana, pendeltåg och täta bussturer som den franska. Om det överhuvud taget finns busstrafik. Lyxen att kunna cykla till och från jobbet finns inte. Landsbygden bebos dessutom av lågutbildade gnällspikar som kör omkring i gamla rosthögar till bilar. Eller ännu värre, stora drivmedelslukande pickuper eller suvar. Nu ställer landsbygdens befolkning dessutom krav på att det allmänna vägnätet skall hållas farbart oavsett årstid. De är också ofina nog att ställa krav på att det skall finnas poliser, sjukvård, skolor och äldreomsorg. De har dessutom inte förstått att klimateländet beror helt och hållet på landsbygden och dess livsstil, inte på städernas.

Det är kanske dags att även svenska landsbygden och små svenska samhällen köper in och tar på sig gula västar. Frankrike har alltid gått före i när det gäller samhällsförändringar och nu vaknat och insett det orimliga i de olika livsförutsättningar som råder mellan stad och landsbygd. Hoppfullt för framtiden kanske?

Bli först att kommentera