Vad är en rättighet värd?

Av , , 1 kommentar 22

Vad är det värt att ha en demonstrationsrätt? Vad är det värt att ha en yttrandefrihet? Vad är det värt att ha fri organisationsrätt?

Vad är det värt att ha rätten till liv, att ha rätten till trygghet för sina barn, att ha rätten till trygghet i sitt eget hem?

Är yttrandefriheten liktydig med rätten att uppmana till våldtäkt, mord och mordbrand? Är organisationsrätten liktydigt med att inom organisationens ramar värdera vilka medborgare som har rätten till liv och vilka som inte har det? Är demonstrationsrätten liktydigt med rätten att trakassera barn på skolgårdar, hota familjer i deras hem och genomföra demonstrationer inom en familjs hemfridszon? Den tolkning som medger att detta får ske inom ramen för våra rättigheter innebär att rätten till liv,skydd av barn och rätten till ett tryggt hem och boende är av sekundär betydelse.

Så kallade ”djurrättsorganisationer” tillämpar detta frekvent och missbrukar våra rättigheter. Organisationerna tar inte avstånd till uppmaning om våldtäkt, mordbrand och mord. Våra politiker mumlar och hummar med gör inget för att skydda våra svenska bönder. Särskilt allvarligt är det att även barn till lantbrukare är legitima offer eftersom lantbrukaren, enligt dessa aktivister, genom sin yrkesutövning har förverkat rätten till sitt liv.

Hur långt skall detta tillåtas gå innan lagstiftningen anpassas till den situation som idag råder? Terroristforskare anser att det bara är en tidsfråga innan en bonde blir mördad. Hur många bönder skall tillåtas mördas innan dessa terrororganisationer avlägsnas från samhället. Förslagsvis förpassade till mentalsjukhus med särskild utskrivningsprövning. All heder åt ICA som beslutat att inte delta i Vegomässan som arrangerades av Djurrättsalliansen, en av de organisationer som har en apart syn på människor och människovärde. Att en hamburgerkedja har det dåliga omdömet att samarbeta med djurrättsorganisationer, visserligen vaknade de till liv sent om sider och insåg sitt misstag, visar också på hur lätt samhället tar på dessa hot.

Logiken hos dessa djurrättsaktivister är obefintlig. Ko släpp är ett evenemang som samlar stora skaror, framförallt barn, och det är så populärt att bönderna får begränsa antalet besökare. Dessa evenemang har nu hotats av djurrättsaktivister och i Hälsingland har jordbrukarna beslutat att ställa in publika ko släpp. De vill inte risker att de förskoleklasser och övriga barn som samlas riskerar att komma till skada.

Man kan tycka att om polisen in mass kan bevaka olika derbyn och idrottsevenemang så kunde de också bevaka ett ko släpp om året.

 

1 kommentar

Om 11 år släcks landsbygden ned

Av , , 6 kommentarer 30

Och Miljöpartiets våta dröm går i uppfyllelse. Ingen landsbygdsbefolkning, inga fossildrivna fordon utan Södermalmsnormen gäller överallt. Kärnkraften avvecklas och alla aktiviteter som kräver maskinell medverkan drivs med el, en el som skall produceras med, ja vad då. Vindkraft? Sol? I och för sig, när landsbygden avfolkats kan hela Norrland bestå av en enda skog av vindkraftsstolpar.

Nu har man från politiskt håll, alla är eniga om färdplanen, börjat darra lite på manschetten. 2030 kanske är en väl tidig tidpunkt för ett fosilfritt samhälle, kanske en viss förskjutning kan vara på plats. Det är trots allt många fordon som skall ersättas. Personbilar, lastbilar, traktorer, grävmaskiner mm. Och tekniken sägs finnas men det är tveksamt om den fungerar. En jordbrukstraktor exempelvis, som går på el får en vikt som kommer att kompaktera och förstöra åkermark. För att inte tala om skrotningsuppdraget när rikets ledande skikt nu genomför en utrensning av en fullt fungerande fordonspark. För fosilfritt är fosilfritt.

Sedan har vi sådana små detaljer som laddning av de elbilar som skall ersätt alla fossildrivna fordon. Den senaste innovationen inom bostadsbyggnad är att alla lägenheter i ett nybyggt område behöver inte ha tillgång till parkering, och dessutom behövs inga gästparkeringar. Tanken är kanske att de boende skall dra elsladdar från lägenheterna. El, ja det är ett kapitel för sig. Redan idag är det brist på överföringskapacitet och ett balansmässigt underskott för södra Sverige. Inte lär den situationen bli bättre när ytterligare kärnkraftsreaktorer ställs av. Sedan är det frågan, behöver vi i Sverige överhuvud taget någon industri.? För att ersätta kolet i stålverkens processer med el, en teknik som är fullt möjlig, kräver mängder med el. Man kan räkna med en kärnkraftsgenerator per stålverk. Priset på el lär skena i omställningen från fossildrivet till eldrivet. Vad blir det slutligen vet ingen, men tillgång och efterfrågan styr. Vad elen kommer att kosta är skrivet i stjärnorna, men 5, 7, eller 10 kr per KWH är ingen utopi. Våra eluppvärmda villor lär bli den nya skuldfällan.

Samtidigt finns sedan tio-femton år tillbaks i tiden fullt fungerande teknik för framställning av drivmedel ur skogsråvara. Nu talar jag inte om floppen etanol, utan om drivmedel som direkt kan användas i befintliga fossildrivna fordon. Tekniken är styvmoderligt behandlad av såväl staten som skogsindustrin och naturvården. Skogsindustrin vill inte ha någon konkurrens om råvaran och naturvården vill helst förbjuda all avverkning av skog. För vem behöver bilar när det finns tunnelbana?

Färdvägen framåt mot det fossilfria landet Sverige har redan påbörjats. Skatten på drivmedel kommer att höjas varje år. Ett litet uppvaknande börjar faktiskt att ske. Även om i princip samtliga politiska partier har valt att negligera landsbygden och dess förutsättningar börjar man inse att drivmedelspriset har stor inverkan på landsbygdsbornas vardag. När det inte finns något alternativ till bilen blir varje skattehöjning kännbar. Trafikverket håller på att abdikera från landsbygden. Plogning och vägunderhåll faller på landsbygdsborna. Vi skall bygga ut järnvägen och kollektivtrafiken heter det och öka reseavdraget i deklarationen. Men tyvärr är åldersstrukturen på landsbygden sådan att den stora skaran är pensionärer.

Höjningen av drivmedelsskatterna är rena landsbygdsskatter. Vi landsbygdsbor bär ett mycket högre skattetryck än stadsborna. Den resa som nu påbörjats mot ett fosilfritt samhälle är ogenomtänkt. Det finns ingen plan, ringa riktlinjer, ingen analys av vad kommer detta att innebära för samhället. Och då menar jag hela Sverige och inte enbart de tre storstäderna. Det är inget svar på problematiken att bygga höghastighetsjärnvägar, att öka reseavdraget,  att tala om kollektivtrafik som inte finns, att staten fortsätter att abdikera från landsbygden, listan kan göras lång. Men det finns en gemensam länk och det är att drömmar och visioner som påverkar människors vardag har fått fritt spelrum. De effekter som dessa drömmar och visioner får för människor utanför storstäderna är i princip ointressant för dagens beslutsfattare.

Så om 11 år släcks landsbygden ned. Tur att landsbygden har en befolkning som varit med förr och lärt sig att förlita sig på sin egen förmåga. Landsbygdsborna har alltid varit preppers.

 

6 kommentarer

Vem får äta?

Av , , 1 kommentar 14

Vem får äta och vad skall vi äta? Frågan kan vara irrelevant med tanke på det överflöd av livsmedel som  omger oss. Dagens svenskar kan kosta på sig att vara rätt petig i vad som kan accepteras som föda. Ingen laktos, ingen gluten, inga animaliska produkter men gärna processad soja, konstgjorda drycker som kallas mjölk, för varje år drycker det upp nya produkter som de mest miljönyttiga, de klimatsmartaste och framförallt mycket bättre än allt som vi tidigare konsumerat. Allt går att sälja med mördande reklam.

I en dystopisk framtid, och det är inte speciellt avlägsen kommer pågående klimatförändring att höja jordens  medeltemperaturen så att odling blir omöjlig, eller i det närmaste omöjlig i de folkrika områden som omger ekvatorn och då framförallt i Sydostasien. Samtidigt ökar levnadsstandarden för den befolkningen och de vill ha del av del överflöd av mat som vi vant oss med. Mer kött, mer kyckling, mer fisk. Den här kombinationen, ökning av jordens medeltemperatur och ökad levnadsstandard kommer att medföra, med största snorlikhet , att en akut brist på livsmedel uppstår. Och det inte i övermorgon utan mer sannolikt i morgon.

Samtidigt gör vi i Sverige allt för att motarbeta våra egna möjligheter till självförsörjning. Odlad mark skall återbeskogas och i stället skall industriområden i städer utnyttjas i odlingshänseende med hjälp av artificiellt ljus och konstgödsel. Det låter som en saga men det är vad ”stadsolarforskare”  på allvar föreslår. Om det skulle misslyckas så kan vi alltid förlita oss på att länder som Brasilien fortsätter att hugga ned regnskog för att odla soja.

När man nu från politiskt håll beslutat att Sverige skall vara helt fosilfritt år 2030 kan man faktiskt kräva en mer konkret plan för hur detta skall kunna genomföras i stället för visioner och önsketänkande. Hur skall vi odla, hur skall vi få fungerande transporter hur skall vi få fram tillräckligt med energi för att försörja elfordon som skall ersätt de fosildrivna, hur skall vi leva och bo? Skall landsbygden överhuvud taget ha någon roll i detta framtida samhällen som ligger enbart 11 år framåt i tiden.

Men det är klart med politiker som inte har mer begrepp landet utanför Stockholms tullar än exempelvis Liberalerna. Deras tänkta slogan ”det skall vara lika lätt att ta tåget till Paris som till Piteå” låter bra. Problemet är bara att till Piteå går ingen järnvägsförbindelse. Hepp.

1 kommentar

Oxymorona politska uttryck

Av , , 1 kommentar 12

Oxymoron, vad i hela friden är det för något? Det är två ord eller begrepp som står i motsatsförhållande till varandra, ex Jätteliten, talande tystnad, skitgod m.fl.. I dagens politik finns gott om dessa talande begrepp och uttryck.

Naturvård exempelvis. Vem vårdar naturen? Vem eller vilka springer omkring med sjukvårdsutrustning? Rätt uttryckt borde det i stället heta Konfiskatoriska åtgärder för att beröva ägare och boende inflytande över sin närmiljö  Det som vårdas är utövarnas makt och inflytande över annans egendom. Inte naturen. Men ”Naturvård” låter finare och snällare, nästa godhjärtat, än konfiskation och markstöld med diktatoriska förtecken. Och politiskt ligger ordet ”Naturvård” så bra i munnen.

Grön skatteväxling. Miljöpartiets egna privata mantra som använts under långliga tider. Vilka skatter växlas mot något grönt? Bensinskatten mot morötter, elskatten mot vitkål, mej men så dum jag är, det är inte meningen med uttrycket. Grön skatteväxling hör intimt samman med ett annat oxymoront ord, nämligen ”Landsbygdspolitik”. Det mer korrekta uttrycket för såväl Grön skatteväxling som Landsbygdspolitik är ”Åt den som har skall vara givet”. Den som inte har skall alltid betala genom ökat skattetryck. Skatteväxlande landsbygdspolitik innebär att den som inte har tillgång till kollektivtrafik, samhällsservice, affärer, skolor utan där bilen är en livsnödvändighet, ett instrument lika viktig som skor på fötterna, skall betala för koncentrationen av folk i storstäderna.

Det senaste behovet är en ny tunnelbanelinje, där landsbygdsborna skall bistå med 5-10 miljarder för att Stockholm och privata byggherrar skall kunna exploatera Barkarbyfältet. Samtidigt får landsbygdsborna genom den gröna skatteväxlingen betala ytterligare mer, genom höjda dieselskatter, för att hålla igång det vägnät, som i hög utsträckning är enskilt och bortglömt av Trafikverket. Det enskilda vägnätet är oftast den förbindelse som byarna har med omvärlden. Grön skatteväxling och Landsbygdspolitik är ett medel att trycka tillbaks landsbygden till den servicenivå som fanns på 1910-talet. Vi får börja om. Tur att landsbygdsborna alltid fått förlita sig på sig själva och sina grannar. Vi har vanan.

Alla kombinationer med ordet ”Klimat” är också oxymorona. Andraledet i ordet som, smart, ångest, kompensation eller det senaste påfundet, strejk, leder tankarna helt fel. Klimatet struntar högaktningsfullt i om någon strejkar, har ångest, är smart eller på något sätt kompenserar för sin existens. Däremot tror jag att klimatet gärna skulle välkomna åtgärder mot de befolkningskoncentrationer som pågår i storstäderna. En koncentration som bygger på en ständigt  pågående rovdrift av naturen, en koncentration som ger oändliga mängder med avfall som inte kan omhändertas lokalt, en koncentration som genom en ständigt ökande hårdgörning av städernas domäner för alltid förändrar naturen och dess förutsättningar, en koncentration som aldrig långsiktigt kan ge ens basala livsbetingelser för dess innevånare.

Därför är det tur att landsbygden finns, och den måste åtminstone till del bevaras. Om inte landsbygden fanns, vart skulle storstadsborna och politikerna i så fall rikta sin klimatfrustration emot? Som det är idag finns alltid bönder och övriga landsbygdsbor som producerar och äter kött, som genom sina avlopp övergöder alla världshav, som tar död på insekter, flora och fauna och inte att förglömma är hela orsaken till ökande koldioxidutsläpp.

 

 

1 kommentar

Kulturella svampar

Av , , 1 kommentar 14

Kultur, det är viktigt det. Hur många gånger har vi inte fått höra det och via våra skattepengar fått ersätta den ena egendomligheten efter den andra. Men när det gäller kultur verkar det inte finnas några gränser eller ens en gnutta av självinsikt. Man är sig själv nog och kan som den elit som man representerar alltid ha tolkningsföreträde om vad som är ”kultur”.

Problemet med dessa kulturmänniskor är att de inte kan leva på sitt kulturutövande utan skattefinansiering. Det publika intresset brister. Men det verkar som ju mer extrema kulturella idéer som presenteras desto säkrare är att staten eller kommunerna öppnar börsen. Sådana trivialiteter som bibliotek såväl skolbibliotek som offentliga får stå tillbaks. Det finns viktigare kulturella mål än dessa.

Kulturbryggan som är en del av den statliga Konstnärsnämnden har beviljat 1,030,000 kr till en konstutställning för fåglar, humlor, skalbaggar, maskar och svampar. Inte människor. Ett verkligen behjärtansvärt ändamål att tillgodose en bortglömd grupps behov av kultur (svampar och maskar). Lite oklart dock hur målgruppen för utställningen, svampar och maskar skall kunna tillgodogöra sig kultursatsningens budskap, eller vad som är det egentliga budskapet till målgruppen. Förmodligen kommer mer kulturanslag (skattepengar) att krävas för att hjälpa svamparna och maskarna att tolka utställningens inre mening. För detta torde vara en av de viktigaste kulturhändelser som erhållit statliga medel under de gångna åren. Det kan väl knappast vara så att detta är ytterligare ett utslag av den totala brist på verklighetsförankring som speglar den kulturella världsbilden.

Men man skall inte raljera för ordet kultur kommer från det latinska ordet cultura och är synonymt med odling. Och alla som provat på odling vet hur viktiga maskarna är för odlingen, kultiveringen. Så varför inte ge lite tillbaks?

Det finns fler målgrupper som borde kulturellt uppmärksammas. Vi har vid vårt fågelbord haft och har ekorrar som låtit sig väl smaka på de fröer som vi tillhandahåller. Ekorrarna har därmed domesticerats av fågelbordet. Med hjälp av ”Kulturbryggan” vore det behjärtansvärt att åter ge dessa ekorrar en inblick i sitt naturliga habitat, Med någon eller några miljoner så skulle en utställning av gran- och tallkottar ge ekorrarna möjlighet att återknyta till sina naturliga levnadsbetingelser. Det skulle häva den socialisering som det fått under vintern när vi varje morgon hälsat dem med ”hej Kurre”

 

1 kommentar

Green grabbing

Av , , Bli först att kommentera 26

Green grabbing är ett fenomen som talas mycket tyst om. Detta trots att det används i rätt stor omfattning. Markområden i framförallt utvecklingsländer köps upp av olika miljöfonder eller organisationer och ”skyddas” från lokalbefolkningen. De får inte fortsätta bruka den mark som fött dem i förmodligen generationer. I Sverige finns en variant av green grabbing som här kallas ”skydd av natur”, nyckelbiotoper, naturreservat, biotopskydd mm. Kärt barn har många namn men effekten är densamma. Lokalbefolkningens behov och intressen väger fjäderlätt när man på förment ”vetenskaplig grund” berövar dem deras möjligheter att verka, bo och självständigt fortsätta att vårda sina arv.

När det gäller ”Green grabbing” i ett vidare perspektiv går det inte att frigöra sig från tanken att detta med ”klimatkompensation” är en bidragande orsak till fenomenets tillväxt. Det är väldigt bekvämt att fortsätta sitt lyxliv med långväga semesterresor och oförändrade vanor i trygg förvissning om att ”jag har klimatkompenserat”, men omedveten om att denna ”kompensation” drabbar någon fattig familj i någon annan världsdel.  Överhuvud taget verkar intresset för att undersöka hela denna suspekta verksamhet medialt obefintligt

Så när ni nu läser i tidningen om hur nya naturreservat bildas så vet då att detta är en fråga om Green grabbing, inte en fråga om skydd av naturen eller vad det nu sägs för att motivera beslutet. Det finns inga begrepp som missbrukats lika mycket som ”höga naturvärden” eller ”biologisk mångfald”. Att det råkar finnas en unik skogs, åker, strand eller ängsmiljö beror inte på den klick av befolkningen som livnär sig på reservatsbildning, utan på den lokalbefolkning som vårdat sitt arv, och som är bättre skickad än de som ser ett ”arealmål” för skydd som sin huvuduppgift. Det som nu pågått under några årtionden med restriktioner, reservatsbildning och osynliggörande av lokalbefolkningen kunskap och engagemang för sin lokalmiljö håller snabbt på att såga av den gren vi sitter på.

Det som nu Skogsstyrelsen håller på med när det gäller fjällnära skogar är ett tydligt exempel på Green Grabbing.

Bli först att kommentera

Träd

Av , , Bli först att kommentera 26

Frågan om vad som är svenskhet har varit föremål för debatt under de senaste åren. Det finns en del i det svenska kynnet som omfattar många och framförallt de flesta landsbygdsborna, och det är kärleken till skogen. Skogens dofter, som exempelvis en solvarm aprildag när doften av barrträd förnimms. Eller lukten av gran när man avverkar. Känslan av att vara en del av en evighet när man rör sig i marker där tidigare generation huggit ved eller timmer till sina boningshus.

Träd, och hur vi väljer att använda, eller inte använda dessa är alltid föremål för debatt och upprörda känslor. Vi kan välja att låta träden stå och självdö, eller använda dem i en produktion som, även om många vägrar att inse eller erkänna, är Sveriges viktigaste exportprodukt. Förädlad och omhändertagen så är det just träd som byggt, och bygger, mycket av vårt välstånd.

Att låta träd stå kvar och självdö ger speciella värden. En tät granskogsdunge skapar en försurad markmiljö där i princip inget växer. Glesas grandungen ut och solljuset når marken, kan rätt skött, rena John Bauerskogar skapas. Så småningom tar åldernen även ut sin rätt för granen. En tallhed är mer hållbar och står betydligt längre än en granskog.

Men träd och skog är en resurs som vi inte kan avstå ifrån. Annat än i en värld där drömmar och okunskap tillåts styra värderingar. När skogen huggs fördelas träden på olika industrigrenar. En del blir virke för byggnationer, en del går till massabruk för att förädlas till allt från papper till kläder och i slutänden även biodrivmedel. Våra värmeverk eldas med rötved och andra restprodukter från skogsråvaran.

Vad som är unikt för Sverige är att ca häften av Sveriges skogar ägs av privatpersoner. den genomsnittliga skogsfastigheten är ungefär 50 hektar, vilket ger skogslandskapet en mosaik av olika miljöer. Skogen har alltid inneburit skydd och trygghet. Fattigmans överrock. En möjlighet till inkomst och en långsiktig försäkring för nuvarande och kommande generationer.

Men rätten att äga skog är ingen självklarhet. Kyrkan, adeln och kungamakten, staten, har genom århundraden alltid försökt särdefiniera äganderätten när det gäller skog. Hungern efter annans egendom är betydande, framförallt när det genom lagstiftning och förordningar enkelt går att runda grundlagen. Grundlagen är i dagens postrurala tidevarv närmast att betrakta som dispositiv. När äganderätten ifrågasätts, rundas och negligeras med motiveringen, höga naturvärden, undrar jag hur är egentligen skyddet av våra grundlagar i stort. Höga naturvärden är den största floskel som någonsin myntats och det visar på problemet med att Sverige som ett av få länder i Europa är i avsaknad av en författningsdomstol. En domstol som skall pröva ny lagstiftning mot grundlagen, konstitutionen. En domstol som inte går att runda lika lätt som dagens lagråd.

Det som nu pågår i fjällnära skogar är en skam för ett civiliserat land. Det är en fråga om ”Green grabbing”. All heder åt Helena Lindahl som kämpar för äganderätten och landsbygden.

 

Bli först att kommentera

Givare och tagare

Av , , Bli först att kommentera 11

Känner ni till historien om Sveaskog. Bolaget bildades av, vilket utgör kärnan, Domänverket och andra delar av statligt engagemang inom skogssidan. Sveaskog är Sveriges största skogsägare med ca 14 % av Sveriges skogsinnehav. När Sveaskog bildades, i början av 1990-talet, bestämdes att huvudkontoret skulle ligga i Kalix. Rätt naturligt med tanke på att merparten av Sveaskogs skogsinnehav ligger i de nordligaste området i Sverige. Huvudkontoret var kvar i Kalix under något år, sedan flyttades det till Stockholm. För där fanns den ”expertis” som krävdes för att förvalta skogsinnehavet och, kanske skall tilläggas, VD behövde inte göra veckoresor till Kalix. Denna avlägsna ort i utkanten av Sverige.

Minns ni MoDo, idag Holmen med huvudkontor i Övik, eller SCA med huvudkontor i Sundsvall, även dessa två koncerner har idag sina huvudkontor i Stockholm. Sedan har vi ytterligare stora skogsägare som Statens Fastighetsverk som äger och även förvaltar till del Naturvårdsverkets omfattande skogsägor. Även de med säte i Stockholm.

Nu har kommit ett nytt förslag om kommunalt utjämningsbidrag, där ett av Stockholms borgarråd är mycket upprört. Stockholm kan inte vara hela Sveriges bankomat anser borgarrådet. Här händer det saker och ting. Landsbygden får väl lov att anpassa sig till verkligheten och kan inte ha ofinheten att kräva lika eller samma förutsättningar som expansiva storstäder. Att Malmö erhåller 4,4 miljarder i bidrag är inte lika alarmerande som om Övertorneå erhåller ett par hundra tusen. Det är Övertorneå som sticker i ögonen. Att Stockholms lokaltrafik subventioneras med skattemedel med åtskilliga miljarder är också helt i sin ordning. Stockholm är trots allt Sverige.

I Jokkmokks kommun finns stora delar av svensk vattenkraft ägt av Vattenfall. Var finns dess huvudkontor, jo i Stockholm, i Jokkmokk finns ingenting som ger kommunen något i gengäld för exploaterad natur. Banker, verkstadsbolag, försäkringsbolag, ja de allra mesta av våra gemensamma svenska produktion har sina huvudkontor i Stockholm. Och där mäts resultatet. Inte där produktionen sker. Där finns de välavlönade jobben, där beslutas om nedläggningar och eventuella investeringar, helt okänsliga för den befolkning som faktiskt utför arbetet.

Så Stockholm är Sveriges skogliga center, där sker all skogsproduktion, det är också Sveriges energiförsörjningscenter, där sker all elproduktion, ja det är bara att lista upp affärsverksamheter med produktion i ”landsorten” med huvudkontor i Stockholm.

Vem är egentligen närande och vem är tärande, vem är givare och vem är tagare? Landsorten producerar och Stockholm konsumerar och gnäller när den ohämmade konsumtionen av våra gemensamma produktionsansträngningar begränsas. Även om det bara är på marginalen.

 

Bli först att kommentera

Glömda ord och företeelser

Av , , Bli först att kommentera 16

Vissa ord och företeelser som en gång var en naturlig del av vår tillvaro försvinner och uppväxande generationer har ingen aning om vad de innebar.

I dessa snörika tider har jag två ord.

Det ena är väghyvel, eller som vi som barn kallade den ”bitvargen”. En väghyvel är en maskin med tre hjulaxlar och ett schaktblad, som går att vinkla och höja i otaliga lägen. Tidigare var väghyveln ett vanligt inslag i snöröjningen, när den isrev ojämna vägbanor. Dagens barn, exempelvis mina barnbarn, har ingen aning om vad en väghyvel är för maskin. De har aldrig sett en sådan i verkligheten. Ett annat ord som var mycket vanligt i dagligt språkbruk under 1960 och 1970-talet är, var snösvängen. Snösvängen innebar att alla åkerier med resurser för snöröjning var engagerade med att rensa gator och trottoarer från snö. Det var viktigt för kommunen med framkomlighet, snörensade trottoarer och korsningar där sikten inte doldes av stora snöhögar. En i och för sig en anomalitet, när villaägare är skyldiga att trimma häckar, träd och buskar som skymmer sikten, men snöhögar i korsningar är helt ok.

När det gäller snösvängen har ett nytt element smugit sig in som minskar aktiviteten när det gäller snöröjning. Miljö och klimat. Den snö som faller rakt ned omvandlas när den skottas ihop till miljöfarligt avfall och skapar stora bekymmer för kommunen. Den går inte att hantera hur som helst. Att lasta ut den och köra bort den innebär i princip att en miljökonsekvensutredning måste göras. En dyr historia, så därför låter man den ligga kvar på trottoarer och i korsningar. Dessutom är det kostnadsbesparande.

Väghyvel och snösväng är två bortglömda ord som skulle kunna återupplivas och återanvändas i sitt ursprungliga skick. Till glädje för kommunmedborgarna men till nackdel för kommunens snöröjningsbudgeten.

Det här var två glömda ord och företeelser. Fler ord finns som exempelvis, förlåt, tack, etik, moral, hänsyn, för att inte glömma, ansvar mm. Många ord som fallit i glömska och borde återupplivas. Eller?

Bli först att kommentera

Terror i djurens namn

Av , , Bli först att kommentera 16

När våld för våldets egen skull används av förvirrade individer under täckmantel av en ”rätt” och samhället inte klarar av att trygga de som utsätts för våldet är steget till att ta lagen i egna händer inte långt. När dessa individer hotar att döda och våldta barn, när de instruerar sina trogna om hur bomber skall tillverkas, när gravar skändas, när mordbrand tillämpas och när man ser Breiviks gärningar som en förebild ligger man långt från det som är ett normalt samhällsbeteende. Några få döms, trots att de i rimlighetens namn skulle låsas in på obestämd tid inom psykvården.

Vilka är då dessa individer som anser sig stå över alla andra i insikt och med självpåtagen rätt skriva sina egna lagar. Vi har haft ett antal här i Umeå ”militanta veganer” som roat sig med att bränna bilar och gillra dödliga fällor på Universitetet. Förvirrade absolut, psykiskt störda, egentligen inte, det är att vara oförskämd mot personer med psykisk sjukdom. Däremot personer med en förvriden världsbild, ett typiskt beteende för terrorister. Och det är som terrorister de skall hanteras.

Vad får det här för konsekvenser för samhället i stort? När vanliga mjölkbönder hotas och utsätts för terror, hotas hela vår livsmedelsförsörjning. Men det ligger i tiden. Politikerna tittar ängsligt på skeendet, kan vi eventuellt ha några åsikter omkring detta påstående om att djur också är människor. Kan det påverka våra opinionssiffror? Hänsyn måste tas till exempelvis ”en köttfri måndag” eller kravet på att enbart vegetabilier skall serveras i all offentlig måltidsverksamhet. Sedan skall vi inte glömma att jordbruket är farligare för klimatet än turistflyget. För det säger ”folk” på den lokala puben.

Någon stans verkar det som om vi i det här landet slutat tänka själva och i stället ängsligt sneglar mot vad ”tycker” egentligen proffstyckarna. Någon influenser, någon kändis eller någon annan som har medias uppmärksamhet. Hur korkat beteende som finns speglas av att en varg går in i en villaträdgård och river ett rådjur. Vargen jagas undan, men återkommer. Familjen med småbarn är inte speciellt trakterad av situationen och efter ett antal timmar beslutar polisen sig för att avliva vargen. Vad händer? Polisen som avlivat vargen polisanmäls, Sic!  För enligt anmälaren angriper inte vargar människor, även om den som i detta fall tydligen var skadad. Vad hade hänt om vargen i stället för ett rådjur angripit familjens barn? Förmodligen hade familjen blivit anmäld för bristande omsorg.

Land skall med lag byggas, är en mycket gammal devis. När lagen är tandlös, eller när en som angrips av utomstående känner sig maktlös och när samhället inte längre kan försvara eller garantera sina medborgares trygghet eller egendom är vi inne på en mycket farlig väg. Och där är vi nu. Att anpassa lagstiftningen efter nya förutsättningar verkar vara en omöjlighet. Polisen för hela tiden en mycket ojämn kamp med brottslingar och kanske lika mycket mot en tandlös lagstiftning som bygger på att brottsoffer är brottslingar och brottslingar är offer. Vad blir fortsättningen i den ökande otryggheten för folk i gemen?

Bli först att kommentera