Vrakgods

Att bo vid havet är att bo i en ständigt föränderlig miljö. Från sommarens glittrande vågspel till höststormar och vinterns isande vindar. Höststormarna och även isrivningen om våren för alltid med sig nya strandfynd. Vi blir lite som Pippi Långstrumps sakletare.

En del fynd är lite besynnerligare än andra. Min svåger är yrkesfiskare och en majdag för ett antal år sedan ringde han och ville att vi skulle komma ut med vår båt norr om Gatahällan. På fyra, fem meters djup hade han hittat en snöskoter. Med hjälp av båtshakar och krökare kunde vi få rep omkring styret och med två båtar bogsera skotern till land. Gashandtaget på skotern var fastsurrat i full gas. Det visade sig att skotern var stulen någonstans i inlandet och de som tagit den ville bli av med den av någon anledning. Vad de inte räknat med var att det finns en hel del strömråk i havet och skotern hade sjunkit i ett sådant i stället för att fortsätta mot Finland.

En annan vår proppades inloppet till vår fjärd igen med timmer. Det var en däckslast asptimmer från Östeuropa som blåst överbord i en av höstens stormar. Under vintern hade timret legat infruset i isen och vid isrivningen blåste det iland. Vi bärgade tio till femton kubikmeter och det fanns timmer överallt runt stränderna. Det här med däckslaster som förliser är, eller rättare var, inget ovanligt. Det är många bodar som byggts av ilandflutna bräder.

Det vanligaste fynden handlar dock om bryggor och diverse sjömärken som driver omkring om vårarna. Tack och lov är det mindre glasflaskor och sopor nuförtiden. Under höstarnas stormar blåser tång, sjögräs och mossa ihop i drivor och bildar tillsammans med alens löv något som vi kallar sjörak. En mycket näringsrik kompost. Vi testade att lägga potatis direkt på marken och täcka den med sjörak. Tillväxten på potatisens var enorm. Den formligen exploderade.

Det mesta av det som kommer drivande med havets vågor och som kan vara skadligt för naturen eller människor och djur försöker vi rensa bort och köra till återvinningscentralen. Men sedan finns sådant som vi inte blir av med. Bryggor som har däck som fungerat som fender. Däcken går inte att bli av med . Återvinningscentralen är kallt avvisande och hänvisar till däcksfirmor som i sin tur är mycket ljumt intresserade av gamla bildäck från havet.

Så vad göra med dessa svarta olje- och gummiprodukter. Kanske bygga ett litet monument a la Lars Vilks och kalla det för konst. För konstigt är det att det skall vara så svårt att bli av med däcken. Och då är det trist att vara sakletare.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>