Pension för oss och andra

1990 när den underbara natten inträffade och de politiska partierna gemensamt beslöt ändra i pensionssystemet var etableringsåldern för män 21 år och kvinnor 20 år. Med etableringsålder menas när minst 75% av en årskull är etablerad på arbetsmarknaden. Ett nytt pensionssystem skulle minska kostnaderna för samhället. Ut med ATP och in med något nytt. Idag år 2017 så är etableringsåldern för män 26 år och för kvinnor 29 år. Dags igen att göra om pensionssystemet.

En förändring av attityder till arbete och egen försörjning kan ses mellan de som är födda i början av sjuttiotalet och de som är födda på nittiotalet. Det är ingen skillnad på utbildningstidens längd. Fortfarande är det 9-årig grundskola, fortfarande tar gymnasieutbildningen tre år och fortfarande tar en normal universitetsutbildning, för de som väljer att  läsa vidare, ca tre till fyra år. En skillnad är att den allmänna värnplikten som för män 1990 ”stal” 10 till 15 månader försvunnit för dagens 90-talister.

Varje generation förväntas ta ansvar för sitt eget liv. Det är det som samhällskontraktet bygger på. Det är så det ser ut i de flesta länder i världen. I Sverige verkar det gå det motsatta hållet  Ökningen av etableringsåldern på arbetsmarknaden är inte rimlig. Kanske är det så att världens mest ”kränkta” befolkning med curlade barn inte ser ett samband mellan arbete och levnadsstandard. Man kan också fråga sig vad lever dessa män av tills de fyllt 26 år eller kvinnorna till de fyllt 29 år? Föräldrarna, samhället eller ströjobb så att de kan resa jorden runt och ”finna sig själva”.

I det här perspektivet framstår den ungdomsfixering som finns i samhället som märklig. Myndighetsåldern är 18 år. Vid den åldern skall alla ta ansvar för sina egna liv. När det dröjer runt 10 år innan det sker kanske det är dags att ompröva beslutet om myndighetsålder. Var sänkningen från 21 till 18 år riktig. Gårdagens 21-åringar hade arbetat i fem, sex kanske sju år och levererat in skatt till stat och kommun innan de överhuvud taget kunde tillåtas påverka samhället genom att utöva sin rösträtt. Ännu märkligare blir det när politiska partier går ut och säger att 25% av valda politiker skall vara under 35 år. I runda tal är 27% av Sveriges befolkning 65 år eller äldre. Den delen av befolkningspyramiden har under årtionden levererat skatt och genom sitt arbete byggt landet. Och de fortsätter att betala skatt. Rimligen borde detta också avspeglas i det politiska systemet. Men icke.

Kanske är det så att det på allvar skulle äventyra det pensionssystem som byggts upp för våra politiker och som gör att riksdagspolitiker lugnt kan luta sig tillbaka efter två mandatperioder i trygg förvissning om att, nu har jag min tillvaro tryggad. Arbetslinjen som förespråkats av alliansen verkar gälla alla utom de själva. Självklart skall även politiker ges en chans att ställa om efter en ”uppsägning”, vilket det de facto är när de inte längre är valda, men hur stor skall fallskärmen vara? Ett år, två år eller livsvarigt?

Det är helt riktigt att anpassa pensionssystemet till den nya verkligheten. Det är också riktigt att det finns en reservutgång för de som arbetat i 40 år eller mer. Däremot är den nivå på årsinkomster som skall utgöra underlag för beräkningen av arbetstidens längd mist sagt tveksam. Nivån borde spegla en normal inkomst inte som förslaget ligger 19000 kr per år.

Det vore också på sin plats att samtidigt se över politikerpensionerna och även hos politiker trycka på att ”arbetslinjen” gäller. Budskapet borde vara detsamma. Delta isamhällsbygget med arbete och skatteinbetalningar. Det finns inga frifiler.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>