Green grabbing

Av , , Bli först att kommentera 26

Green grabbing är ett fenomen som talas mycket tyst om. Detta trots att det används i rätt stor omfattning. Markområden i framförallt utvecklingsländer köps upp av olika miljöfonder eller organisationer och ”skyddas” från lokalbefolkningen. De får inte fortsätta bruka den mark som fött dem i förmodligen generationer. I Sverige finns en variant av green grabbing som här kallas ”skydd av natur”, nyckelbiotoper, naturreservat, biotopskydd mm. Kärt barn har många namn men effekten är densamma. Lokalbefolkningens behov och intressen väger fjäderlätt när man på förment ”vetenskaplig grund” berövar dem deras möjligheter att verka, bo och självständigt fortsätta att vårda sina arv.

När det gäller ”Green grabbing” i ett vidare perspektiv går det inte att frigöra sig från tanken att detta med ”klimatkompensation” är en bidragande orsak till fenomenets tillväxt. Det är väldigt bekvämt att fortsätta sitt lyxliv med långväga semesterresor och oförändrade vanor i trygg förvissning om att ”jag har klimatkompenserat”, men omedveten om att denna ”kompensation” drabbar någon fattig familj i någon annan världsdel.  Överhuvud taget verkar intresset för att undersöka hela denna suspekta verksamhet medialt obefintligt

Så när ni nu läser i tidningen om hur nya naturreservat bildas så vet då att detta är en fråga om Green grabbing, inte en fråga om skydd av naturen eller vad det nu sägs för att motivera beslutet. Det finns inga begrepp som missbrukats lika mycket som ”höga naturvärden” eller ”biologisk mångfald”. Att det råkar finnas en unik skogs, åker, strand eller ängsmiljö beror inte på den klick av befolkningen som livnär sig på reservatsbildning, utan på den lokalbefolkning som vårdat sitt arv, och som är bättre skickad än de som ser ett ”arealmål” för skydd som sin huvuduppgift. Det som nu pågått under några årtionden med restriktioner, reservatsbildning och osynliggörande av lokalbefolkningen kunskap och engagemang för sin lokalmiljö håller snabbt på att såga av den gren vi sitter på.

Det som nu Skogsstyrelsen håller på med när det gäller fjällnära skogar är ett tydligt exempel på Green Grabbing.

Bli först att kommentera

Träd

Av , , Bli först att kommentera 26

Frågan om vad som är svenskhet har varit föremål för debatt under de senaste åren. Det finns en del i det svenska kynnet som omfattar många och framförallt de flesta landsbygdsborna, och det är kärleken till skogen. Skogens dofter, som exempelvis en solvarm aprildag när doften av barrträd förnimms. Eller lukten av gran när man avverkar. Känslan av att vara en del av en evighet när man rör sig i marker där tidigare generation huggit ved eller timmer till sina boningshus.

Träd, och hur vi väljer att använda, eller inte använda dessa är alltid föremål för debatt och upprörda känslor. Vi kan välja att låta träden stå och självdö, eller använda dem i en produktion som, även om många vägrar att inse eller erkänna, är Sveriges viktigaste exportprodukt. Förädlad och omhändertagen så är det just träd som byggt, och bygger, mycket av vårt välstånd.

Att låta träd stå kvar och självdö ger speciella värden. En tät granskogsdunge skapar en försurad markmiljö där i princip inget växer. Glesas grandungen ut och solljuset når marken, kan rätt skött, rena John Bauerskogar skapas. Så småningom tar åldernen även ut sin rätt för granen. En tallhed är mer hållbar och står betydligt längre än en granskog.

Men träd och skog är en resurs som vi inte kan avstå ifrån. Annat än i en värld där drömmar och okunskap tillåts styra värderingar. När skogen huggs fördelas träden på olika industrigrenar. En del blir virke för byggnationer, en del går till massabruk för att förädlas till allt från papper till kläder och i slutänden även biodrivmedel. Våra värmeverk eldas med rötved och andra restprodukter från skogsråvaran.

Vad som är unikt för Sverige är att ca häften av Sveriges skogar ägs av privatpersoner. den genomsnittliga skogsfastigheten är ungefär 50 hektar, vilket ger skogslandskapet en mosaik av olika miljöer. Skogen har alltid inneburit skydd och trygghet. Fattigmans överrock. En möjlighet till inkomst och en långsiktig försäkring för nuvarande och kommande generationer.

Men rätten att äga skog är ingen självklarhet. Kyrkan, adeln och kungamakten, staten, har genom århundraden alltid försökt särdefiniera äganderätten när det gäller skog. Hungern efter annans egendom är betydande, framförallt när det genom lagstiftning och förordningar enkelt går att runda grundlagen. Grundlagen är i dagens postrurala tidevarv närmast att betrakta som dispositiv. När äganderätten ifrågasätts, rundas och negligeras med motiveringen, höga naturvärden, undrar jag hur är egentligen skyddet av våra grundlagar i stort. Höga naturvärden är den största floskel som någonsin myntats och det visar på problemet med att Sverige som ett av få länder i Europa är i avsaknad av en författningsdomstol. En domstol som skall pröva ny lagstiftning mot grundlagen, konstitutionen. En domstol som inte går att runda lika lätt som dagens lagråd.

Det som nu pågår i fjällnära skogar är en skam för ett civiliserat land. Det är en fråga om ”Green grabbing”. All heder åt Helena Lindahl som kämpar för äganderätten och landsbygden.

 

Bli först att kommentera

Givare och tagare

Av , , Bli först att kommentera 11

Känner ni till historien om Sveaskog. Bolaget bildades av, vilket utgör kärnan, Domänverket och andra delar av statligt engagemang inom skogssidan. Sveaskog är Sveriges största skogsägare med ca 14 % av Sveriges skogsinnehav. När Sveaskog bildades, i början av 1990-talet, bestämdes att huvudkontoret skulle ligga i Kalix. Rätt naturligt med tanke på att merparten av Sveaskogs skogsinnehav ligger i de nordligaste området i Sverige. Huvudkontoret var kvar i Kalix under något år, sedan flyttades det till Stockholm. För där fanns den ”expertis” som krävdes för att förvalta skogsinnehavet och, kanske skall tilläggas, VD behövde inte göra veckoresor till Kalix. Denna avlägsna ort i utkanten av Sverige.

Minns ni MoDo, idag Holmen med huvudkontor i Övik, eller SCA med huvudkontor i Sundsvall, även dessa två koncerner har idag sina huvudkontor i Stockholm. Sedan har vi ytterligare stora skogsägare som Statens Fastighetsverk som äger och även förvaltar till del Naturvårdsverkets omfattande skogsägor. Även de med säte i Stockholm.

Nu har kommit ett nytt förslag om kommunalt utjämningsbidrag, där ett av Stockholms borgarråd är mycket upprört. Stockholm kan inte vara hela Sveriges bankomat anser borgarrådet. Här händer det saker och ting. Landsbygden får väl lov att anpassa sig till verkligheten och kan inte ha ofinheten att kräva lika eller samma förutsättningar som expansiva storstäder. Att Malmö erhåller 4,4 miljarder i bidrag är inte lika alarmerande som om Övertorneå erhåller ett par hundra tusen. Det är Övertorneå som sticker i ögonen. Att Stockholms lokaltrafik subventioneras med skattemedel med åtskilliga miljarder är också helt i sin ordning. Stockholm är trots allt Sverige.

I Jokkmokks kommun finns stora delar av svensk vattenkraft ägt av Vattenfall. Var finns dess huvudkontor, jo i Stockholm, i Jokkmokk finns ingenting som ger kommunen något i gengäld för exploaterad natur. Banker, verkstadsbolag, försäkringsbolag, ja de allra mesta av våra gemensamma svenska produktion har sina huvudkontor i Stockholm. Och där mäts resultatet. Inte där produktionen sker. Där finns de välavlönade jobben, där beslutas om nedläggningar och eventuella investeringar, helt okänsliga för den befolkning som faktiskt utför arbetet.

Så Stockholm är Sveriges skogliga center, där sker all skogsproduktion, det är också Sveriges energiförsörjningscenter, där sker all elproduktion, ja det är bara att lista upp affärsverksamheter med produktion i ”landsorten” med huvudkontor i Stockholm.

Vem är egentligen närande och vem är tärande, vem är givare och vem är tagare? Landsorten producerar och Stockholm konsumerar och gnäller när den ohämmade konsumtionen av våra gemensamma produktionsansträngningar begränsas. Även om det bara är på marginalen.

 

Bli först att kommentera

Glömda ord och företeelser

Av , , Bli först att kommentera 16

Vissa ord och företeelser som en gång var en naturlig del av vår tillvaro försvinner och uppväxande generationer har ingen aning om vad de innebar.

I dessa snörika tider har jag två ord.

Det ena är väghyvel, eller som vi som barn kallade den ”bitvargen”. En väghyvel är en maskin med tre hjulaxlar och ett schaktblad, som går att vinkla och höja i otaliga lägen. Tidigare var väghyveln ett vanligt inslag i snöröjningen, när den isrev ojämna vägbanor. Dagens barn, exempelvis mina barnbarn, har ingen aning om vad en väghyvel är för maskin. De har aldrig sett en sådan i verkligheten. Ett annat ord som var mycket vanligt i dagligt språkbruk under 1960 och 1970-talet är, var snösvängen. Snösvängen innebar att alla åkerier med resurser för snöröjning var engagerade med att rensa gator och trottoarer från snö. Det var viktigt för kommunen med framkomlighet, snörensade trottoarer och korsningar där sikten inte doldes av stora snöhögar. En i och för sig en anomalitet, när villaägare är skyldiga att trimma häckar, träd och buskar som skymmer sikten, men snöhögar i korsningar är helt ok.

När det gäller snösvängen har ett nytt element smugit sig in som minskar aktiviteten när det gäller snöröjning. Miljö och klimat. Den snö som faller rakt ned omvandlas när den skottas ihop till miljöfarligt avfall och skapar stora bekymmer för kommunen. Den går inte att hantera hur som helst. Att lasta ut den och köra bort den innebär i princip att en miljökonsekvensutredning måste göras. En dyr historia, så därför låter man den ligga kvar på trottoarer och i korsningar. Dessutom är det kostnadsbesparande.

Väghyvel och snösväng är två bortglömda ord som skulle kunna återupplivas och återanvändas i sitt ursprungliga skick. Till glädje för kommunmedborgarna men till nackdel för kommunens snöröjningsbudgeten.

Det här var två glömda ord och företeelser. Fler ord finns som exempelvis, förlåt, tack, etik, moral, hänsyn, för att inte glömma, ansvar mm. Många ord som fallit i glömska och borde återupplivas. Eller?

Bli först att kommentera

Terror i djurens namn

Av , , Bli först att kommentera 16

När våld för våldets egen skull används av förvirrade individer under täckmantel av en ”rätt” och samhället inte klarar av att trygga de som utsätts för våldet är steget till att ta lagen i egna händer inte långt. När dessa individer hotar att döda och våldta barn, när de instruerar sina trogna om hur bomber skall tillverkas, när gravar skändas, när mordbrand tillämpas och när man ser Breiviks gärningar som en förebild ligger man långt från det som är ett normalt samhällsbeteende. Några få döms, trots att de i rimlighetens namn skulle låsas in på obestämd tid inom psykvården.

Vilka är då dessa individer som anser sig stå över alla andra i insikt och med självpåtagen rätt skriva sina egna lagar. Vi har haft ett antal här i Umeå ”militanta veganer” som roat sig med att bränna bilar och gillra dödliga fällor på Universitetet. Förvirrade absolut, psykiskt störda, egentligen inte, det är att vara oförskämd mot personer med psykisk sjukdom. Däremot personer med en förvriden världsbild, ett typiskt beteende för terrorister. Och det är som terrorister de skall hanteras.

Vad får det här för konsekvenser för samhället i stort? När vanliga mjölkbönder hotas och utsätts för terror, hotas hela vår livsmedelsförsörjning. Men det ligger i tiden. Politikerna tittar ängsligt på skeendet, kan vi eventuellt ha några åsikter omkring detta påstående om att djur också är människor. Kan det påverka våra opinionssiffror? Hänsyn måste tas till exempelvis ”en köttfri måndag” eller kravet på att enbart vegetabilier skall serveras i all offentlig måltidsverksamhet. Sedan skall vi inte glömma att jordbruket är farligare för klimatet än turistflyget. För det säger ”folk” på den lokala puben.

Någon stans verkar det som om vi i det här landet slutat tänka själva och i stället ängsligt sneglar mot vad ”tycker” egentligen proffstyckarna. Någon influenser, någon kändis eller någon annan som har medias uppmärksamhet. Hur korkat beteende som finns speglas av att en varg går in i en villaträdgård och river ett rådjur. Vargen jagas undan, men återkommer. Familjen med småbarn är inte speciellt trakterad av situationen och efter ett antal timmar beslutar polisen sig för att avliva vargen. Vad händer? Polisen som avlivat vargen polisanmäls, Sic!  För enligt anmälaren angriper inte vargar människor, även om den som i detta fall tydligen var skadad. Vad hade hänt om vargen i stället för ett rådjur angripit familjens barn? Förmodligen hade familjen blivit anmäld för bristande omsorg.

Land skall med lag byggas, är en mycket gammal devis. När lagen är tandlös, eller när en som angrips av utomstående känner sig maktlös och när samhället inte längre kan försvara eller garantera sina medborgares trygghet eller egendom är vi inne på en mycket farlig väg. Och där är vi nu. Att anpassa lagstiftningen efter nya förutsättningar verkar vara en omöjlighet. Polisen för hela tiden en mycket ojämn kamp med brottslingar och kanske lika mycket mot en tandlös lagstiftning som bygger på att brottsoffer är brottslingar och brottslingar är offer. Vad blir fortsättningen i den ökande otryggheten för folk i gemen?

Bli först att kommentera

Den Regionala resebyrån

Av , , 2 kommentarer 35

För varje hundralapp som jag får i lön eller pension betalar jag 11 kronor och 30 öre till Landstinget eller som det nu kallas Region Västerbotten. Givetvis börjar skatteuttaget efter sedvanligt skattemässigt grundavdrag. Skatten har ingen progressivitet utan drabbar alla lika oavsett inkomst. Skatten är medborgarnas del av det samhällskontrakt som vi upprättat med Landstinget. Den andra sidan av detta kontrakt är att vi som medborgare förväntar oss att få likvärdig sjukvård oavsett kön, ålder eller var vi bor inom länet. Så länge detta fungerar tror jag mig bestämt kunna påstå att alla är nöjda. Men nu ser verkligheten inte riktigt ut som så. Det brister i princip över allt inom sjukvården. Underbemanning, pressad arbetsmiljö för sjukvårdsanställda, bristande resurser och svårigheter att rekrytera kompetent personal har skapat en situation som gör att sjukvårdsapparaten i långa stycken haltar sig fram.

Vid sidan av Landstinget har en organisation, Region Västerbotten, vuxit fram. En organisation som livnärt sig på sjukvårdens resurser. Den har nu slagits samman med Landstinget och kan mer ostört öka sitt näringsuttag från sjukvården, utan den besvärande särredovisning av dess kostnader som tidigare synliggjorts i Landstingets årsredovisning. Den här kulturen som utmärks av hybris och omnipotens har nu fått direkt inflytande i sjukvårdens domäner. Javisst, vi har valda politiker som skall företräda medborgarna med insyn och styrning. Men historiskt verkar landstingspolitiker vara en synnerligen passiv skara som utan större väsen genomlever sina mandatperioder.

Hur långt ifrån den verklighet som råder för sjukvården som ”Region Västerbotten” befinner sig illustreras med all önskvärde tydlighet när ett förslag kommer om att en grupp av politiker och tjänstemän skall åka till Hongkong på ”studieresa”. Om just denna resa blir av vet ingen i dagsläget. Det är tydligen något som är en tradition, det vill säga gruppresor till fjärran mål för ”studier” och kunskapsinhämtning. Givetvis ivrigt försvarad av lokala politiker. Det är tydligen inom politiker och tjänstemannaskrået som det behövs större kunskap. Ingen verkar tänka tanken att  sjukvårdpersonal skickas på vidareutbildning till sjukhus med spetskompetens, en åtgärd som ger direkt nytta i den lokala sjukvården och skapar incitament för rekrytering.

När mer och mer av sjukvårdens resurser används till annat än sjukvård så har samhällskontraktet brutits. Kristdemokraterna har förordat att staten skall ta över ansvaret för sjukvården. De har rätt. Förstatliga sjukvården och ta av landstingets beskattningsrätt och överför den raka skatten till staten. Sedan får lekstugan med ”Region Västerbotten” legitimera sin existens utan att tära på sjukvårdsresurser.

 

2 kommentarer