Vrakgods

Av , , Bli först att kommentera 12

Att bo vid havet är att bo i en ständigt föränderlig miljö. Från sommarens glittrande vågspel till höststormar och vinterns isande vindar. Höststormarna och även isrivningen om våren för alltid med sig nya strandfynd. Vi blir lite som Pippi Långstrumps sakletare.

En del fynd är lite besynnerligare än andra. Min svåger är yrkesfiskare och en majdag för ett antal år sedan ringde han och ville att vi skulle komma ut med vår båt norr om Gatahällan. På fyra, fem meters djup hade han hittat en snöskoter. Med hjälp av båtshakar och krökare kunde vi få rep omkring styret och med två båtar bogsera skotern till land. Gashandtaget på skotern var fastsurrat i full gas. Det visade sig att skotern var stulen någonstans i inlandet och de som tagit den ville bli av med den av någon anledning. Vad de inte räknat med var att det finns en hel del strömråk i havet och skotern hade sjunkit i ett sådant i stället för att fortsätta mot Finland.

En annan vår proppades inloppet till vår fjärd igen med timmer. Det var en däckslast asptimmer från Östeuropa som blåst överbord i en av höstens stormar. Under vintern hade timret legat infruset i isen och vid isrivningen blåste det iland. Vi bärgade tio till femton kubikmeter och det fanns timmer överallt runt stränderna. Det här med däckslaster som förliser är, eller rättare var, inget ovanligt. Det är många bodar som byggts av ilandflutna bräder.

Det vanligaste fynden handlar dock om bryggor och diverse sjömärken som driver omkring om vårarna. Tack och lov är det mindre glasflaskor och sopor nuförtiden. Under höstarnas stormar blåser tång, sjögräs och mossa ihop i drivor och bildar tillsammans med alens löv något som vi kallar sjörak. En mycket näringsrik kompost. Vi testade att lägga potatis direkt på marken och täcka den med sjörak. Tillväxten på potatisens var enorm. Den formligen exploderade.

Det mesta av det som kommer drivande med havets vågor och som kan vara skadligt för naturen eller människor och djur försöker vi rensa bort och köra till återvinningscentralen. Men sedan finns sådant som vi inte blir av med. Bryggor som har däck som fungerat som fender. Däcken går inte att bli av med . Återvinningscentralen är kallt avvisande och hänvisar till däcksfirmor som i sin tur är mycket ljumt intresserade av gamla bildäck från havet.

Så vad göra med dessa svarta olje- och gummiprodukter. Kanske bygga ett litet monument a la Lars Vilks och kalla det för konst. För konstigt är det att det skall vara så svårt att bli av med däcken. Och då är det trist att vara sakletare.

Bli först att kommentera

Kyrkan mitt i byn

Av , , Bli först att kommentera 10

Nu närmar vi oss ytterligare en gång det minst intressanta valet som hålls i Sverige. Kyrkovalet. Vi som är röstberättigade, det vill säga, alla som betalar kyrkoavgift till Svenska Kyrkan är i princip helt oengagerade i valet. Kyrkan är inte en statlig angelägenhet längre, även om svenska politiker har lite svårt att inse detta. Jag är medlem i kyrkan, men mina besök begränsas till bröllop, dop ( en idag lite udda händelse), konfirmation ( inträffar nästan aldrig) och begravningar (oftare nu med stigande ålder). Skolavslutningar för mina barnbarn hålls också i kyrkan, även om många lättstörda anser att denna tradition är fullständigt felaktig och bör förbjudas.

Med mitt minimala engagemang för kyrkan kan man fråga sig, varför skall jag betala 1 kr och 22 öre för varje hundralapp i medlemsavgift. Vi är många, faktiskt en majoritet av befolkningen som passivt stöder den Svenska kyrkan. Men om jag vore riktigt religiöst lagd skulle jag direkt byta till ett annat samfund. För den religiösa biten överskuggas av annat, mer av populistisk, politisk korrekthet.  Det har blivit lite som Hasse Alfredssons monolog där han frågar sig varför kommer ni inte när jag ringer.

Jag har den inställningen att kyrkan är en tradition, en intuition, en central punkt i den by eller samhälle där byggnaden är lokaliserad. Jag vill gärna ha kvar kyrkobyggnaden med välskötta kyrkogårdar, en plats där man kan hedra och minnas sina avlidna anförvanter och stöder därför kyrkan via min kyrkoavgift. Men det finns gränser för mitt engagemang. Vi betalar också 25 öre i begravningsavgift, så kyrkogårdarna torde finnas kvar även om kyrkan står i ruiner.

När kyrkan används som politisk plattform för olika partier, när biskopar uttalar sig rent politiskt i frågor som överhuvud taget inte har något med den kyrkliga verksamheten att göra, börjar man fundera. Varför skall ledningen av min lokala kyrka utses via politiska partier och inte inom församlingen?  Bloggaren Forss, argumenterar långrandigt och utförligt för detta och avrundar med att gå och rösta, men rösta bara på socialdemokrater eller möjligen centerpartister. Övriga riksdagspartier eller den obundna organisation som anstränger sig för att avpolitisera kyrka är uppenbarligen inte skickade att leda en religiös verksamhet. Vems kyrka är det? De politiska partiernas eller församlingsmedlemmarnas?  Varför är det så att just den Svenska kyrkans ledning måste utses via politiska val, men inte de frireligiösa samfunden, den katolska kyrkan, islamska samfund eller judiska församlingar. Där utses ledningarna av församlingarna och inom församlingen.

Ska jag rösta i kyrkovalet, knappast, ska jag vara kvar som medlem i Svenska kyrkan, troligen inte. Mitt tvivel på kyrkan och dess roll i samhället grundas på när Sveriges ärkebiskop, som en ytterst hipp figur, tillät en utställning i Sveriges domkyrka, Eco Homo, en ren förolämpning mot aktiva kristna. Men det är klart han vann inom vissa kretsar populistiska politiska poäng som en ”radikal snubbe”.

Bli först att kommentera

För ung..För gammal?

Av , , 2 kommentarer 17

Vi har en märklig syn på ålder och förmåga att fatta självständiga beslut i detta land. Vi har en märklig syn på förmågan att ta ansvar för våra gärningar och faktiskt stå för dessa .Vi har också en märklig syn på vår förmåga att inhämta och bearbeta information. På något sätt verkar den allmänna tron vara att, åtminstone inom vissa självförhärligande grupperingar, det finns ett direkt negativt linjärt samband mellan stigande ålder och förmåga till inlärning. Och att vid ungefär 40 års ålder inträder detta fenomen.

Samtidigt har vi i Sverige idag en myndighetsålder vid 18 år. Som myndig är du en självständig individ som kan fatta egna beslut, är dock tanken, ingå avtal, uppta krediter, gifta dig, teckna borgen, rösta mm, allt som hör en fri människa till. Ett undantag, gränsen för inköp av alkohol är några år bort.

Men under de senaste åren har gång på gång upprepats i olika rättsprocesser att mellan 18 och 21 års ålder är en individ inte ”riktigt myndig”. En ”ungdomsrabatt” skall alltid utgå. Ett mord som skulle ge livstids fängelse tidsbestäms, våldtäkter döms efter en lägre straffskala etc. I det åldersspannet är man visserligen myndig, men har inte riktigt begrepp om vad man gör eller gjort. Det är således så att den som mördats är lite mindre död, eller den som våldtagits är lite mindre våldtagen bara för att den som utfört det hela är mellan 18 och 21 år. Det måste väl såväl offren som offrens anhöriga förstå. Eller? De som inte förstår detta är äldre stofiler med livserfarenhet. Livserfarenhet innebär att kvinnor och män sett och upplevt de skiftningar som ett liv medför. De har upplevt framgångar och motgångar, de har lärt sig att tackla livets skiftande förutsättningar och även att inse att egna beslut påverkar ens tillvaro. Det är kanske därför som en så hätsk kampanj riktats mot äldre nämdemän i våra domstolar. De förstår sig inte på dagens verklighet, heter det.

Nu räcker det inte med betraktandet att man inte är riktigt ansvarig förrän 21 års ålder uppnåtts. Därefter inträder begreppet ”unga vuxna”. Vilket åldersspann som då avses är lite diffust.  Men i vart fall verkar det stäcka sig till ungefär 30 års ålder. Som ung vuxen kan du kräva speciella villkor. Vägen som skall vandras skall krattas ordentligt. De är speciellt utsatta på bostadsmarknaden, arbetsmarknadens villkor är alltför tuffa, för att inte tala om den högre utbildningen. Universitetens krav på att den som är behörig att söka också skall uppfylla behörighetskravet är ett utslag av felaktig syn på förmåga och ansvar. Allt måste anpassas. Eget ansvar existerar inte. Att ställa krav är en förolämpning, kanske ren diskriminering. Att man åkt på en skridsko genom skolsystemet och varit mer fokuserad på att synas på sociala media än på utbildningen blir ett problem för universiteten, inte för individen. Att en universitetsexamen är universell som skall vara gångbar i hela världen försvinner i den svenska curlingvärlden.

Mellan 30 och 40 års ålder är man således en fullgod medborgare, med eget ansvar och egen förmåga. Efter 40 års ålder inträder en snabbt tilltagande demens. Förmågan till inlärning upphör. Förmågan att anpassa sig till förändringar är inte längre möjlig. Förmågan att förstå sin omvärld begränsas radikalt. Möjligen finns ett samband att med stigande ålder ökar livserfarenheten. Det som är dagens ”sanningar” ställs mot vad som tidigare upplevts. För inget är nytt under solen och historien har en tendens att upprepa sig. Vad som är nytt är att socialporren omfattar fler och fler situationer, att grupperingar som det är ”synd om” ökar hela tiden. Och att den grupp av medborgare som förväntas ta eget ansvar, stå för sina handlingar och ta konsekvenserna av de val man gör krymper. Det märks inte minst inom politiken.

Ålderstrappan sista steg när pensionsåldern uppnåtts är ett problem. Människor har inte vett att dö med en gång vid den tidpunkten, trots att man är en uttjänt icke önskvärd individ som enbart är en belastning för samhället. Och att man dessutom har alltför mycket livserfarenhet och kan genomskåda alla de floskler som framförs som sanningar. Då hjälper det inte att en självgod sångerska med Z i sitt namn uttrycker ett önskemål om att gamla människor borde ha vett att försvinna någon gång. Trots allt är andelen pensionärer i befolkningen växande och utgör nu 20 till 25% av väljarkåren. Men det speglas inte i politiken. För att bli partiledare, minister eller riksdagsman skall du helst tillhöra gruppen ”unga vuxna”. Vara livs oerfaren och lättstyrd. Elegant kunna svänga kappan efter vinden och givetvis aldrig stå för dina gärningar. Det är alltid någon annan som är ansvarig.

Kanske dags att införa begreppet ”gamla vuxna”. Eftersom vi äldre per definition inte begriper något om vår omvärld så borde även vi få straffrabatt, speciella villkor och inte behöva ta ansvar för våra handlingar. Vi är trots allt nästintill senila när vi passerat 40 årsgränsen.

 

 

2 kommentarer

Ansvarsmässigt teflonbehandlade politiker

Av , , 4 kommentarer 26

Så har det inträffat igen. En praktskandal, som till skillnad från tidigare ”händelser” äventyrar rikets säkerhet, och inte bara det utan även otaliga privatpersoners. DN som grävt i skandalen runt Transportstyrelsen har kommit med smått sensationella uppgifter, Inrikesministern som är ansvarig för polisverksamheten har vetat om säkerhetsluckorna i ett och ett halvt år. Infrastrukturministerns departement ungefär lika länge. Och vad har de gjort för att skydda riket, ingenting. Försvaret, polisen och personer med skyddad identitet får leva i ovisshet om det på sikt kommer att drabba riket eller dem. Kostnaden för att städa upp efter dataläckorna kommer att bli enorma. För i och med att outsourcingen av datahanteringen inom Transportstyrelsen har även överlämnats nycklarna till datasystemen som till och med kan radera spåren efter kopiering eller ingrepp i systemen. Kanske måste nya IT mässiga infrastrukturer byggas upp.

Nu börjar dels försvaret av dessa ”viktiga” ministrar och dels försöken att hitta förklaringsvariabler som lyfter ansvaret från statsminister och ministernivå till i bästa fall tjänstemannanivå ( eftersom avskedandet av generaldirektören inte hade avsedd effekt) eller något annat, exempelvis ”nyliberal politik” som en socialdemokratisk bloggare framför.

Ingenstans, ingenstans väcks frågan om vilket ansvar har landets statsminister och de ministrar som han utser haft.  Det är faktiskt så att Stefan Löven är ytterst ansvarig att detta kunnat ske. Jamen det är osäker om han haft någon Information, invänder nickedockorna. Löven har själv sett till att han kan leva i en skyddande bubbla i och med att han överfört ansvaret för krishantering som skapats efter tsunamin från sig själv, den enda som har makt att styra alla departement och ministrar till inrikesministern. Det är ointressant om han haft information eller inte, det handlar om ansvar och för att leva upp till detta ansvar krävs att han ser till att han har tillräckligt med information för att säkerställa detta. De ministrar som nu är inblandade, Inrikes- och Infrastrukturministrarna har definitivt inte tagit sitt ansvar. Sedan spelar det ingen roll om ”de fått information” eller inte. De har inte styrt sina departement så att de kunnat trygga nationens säkerhet.

Men det går väl så när meriten för att bli minister vilar på tre saker, låg ålder, det vill säga oerfarna och lätt styrbara, Helst ingen arbetslivserfarenhet eller någon utbildning och sist men inte minst vara en del av del politiska adel, söner eller döttrar till kompisar inom partiet.

Den här gången har det gått för långt. Avsätt såväl infrastrukturminister som inrikesministern. Dvs avskeda dem. De har flagrant brustit i sitt ansvar och det innebär att de inte kan komma i fråga för landshövdinge eller generaldirektörsposter eller för den delen som ansvariga för någon utredning. Synd att vi i Sverige inte har det institut som finns i USA, det vill säga riksrätt. Men Stefan Löven måste ställas till svars inför riksdagen för hur han som ytterst ansvarig brustit i att säkerställa rikets säkerhet. Sedan bör även Riksdagen tvinga fram en kostnadsberäkning för återställandet av säkerhetsnivån före IBM affären. För de som nu idag lever med skyddad identitet, kvinnor, poliser och andra måste få nya identiteter och nya liv i säkerhet.

Inget av detta kommer dock att ske, för vårt lands politiker är ansvarsmässigt teflonbehandlade. En utredning kommer att tillsättas och dess sammansättning av ledamöter kommer att komma fram till att ministrarna inte haft något ansvar för skandalen. Det i sin tur kommer att spä på det politikerförakts som redan idag finns. För att säga det är mitt ansvar, det är mitt fel att det gått så långt det är ett avsnitt i politikerskolan som på ett tidigt stadium utgått ur utbildningen.

4 kommentarer

Kollektivtrafik

Av , , 1 kommentar 10

I Umeå ”satsas” det på kollektiva trafiklösningar. Det är bussar med gas, el eller dieseldrift. Det byggs cykelbanor som skall ersätta ett trafiknät som inte är anpassat till stadens storlek. För den trafikapparat som vi har i Umeå är från 1970-talets trafikplanering. Det enda som händer är att de kommunikationsleder som då skapades succesivt stängs av eller begränsas för trafik. Resultatet är kaosartat i stora delar av centrala Umeå.

Numera kan vi med en timmes flyg direkt från Umeå ta oss till Helsingfors, eller Helsinki som det egentligen heter. Det är en resa som våra kommunala politiker borde företa för att studera hur en stad som är tre, fyra gånger så stor som Umeå löst sin kollektivtrafik. De har spårvagnar som går med hög turtäthet. Enkelt, smidigt och rationellt. Det märks även i trafiken. Bilköerna är mindre, framkomligheten i staden större än, enligt min upplevelse i vart fall. i Umeå. Helsinki har dessutom ett klimat som inte nämnvärt avviker från Umeås. Spårvagnstrafiken har funnits i Helsinki i ca 100 år, eller sedan den tid när befolkningsunderlaget var ungefär som Umeås av idag.

Umeå borde göra som Helsinki. Bygg kollektivtrafiken spårbunden. Tekniken är beprövad och de spårvagnar som fungerar i Helsinki torde utan problem fungera även i Umeå. Det behövs inte speciellt många linjer för att fånga in det trafikflöde som krävs för arbetspendling i Umeå. En slinga Öst, en slinga Väst, en slinga Syd och en slinga Nord, så har man fångat in Universitet, Teg med flygplats, Ersboda och Umedalenområdet. Den ringled som planeras kring Umeå kommer aldrig att kunna lätta på trycket i Umeå. Umeå som stad är och förblir, vilket trafikplanerarna verkar glömt bort, planerad utifrån att det skall finnas biltrafik för att kunna röra sig mellan de olika stadsdelarna.

Med avgångar var sjunde eller femtonde minut betraktas spårvagnarna i Helsingfors som Helsingforsbornas fötter. Snabbt enkelt, smidigt, långsiktigt hållbart och en betydligt bättre lösning än elilar.

1 kommentar

Ingvar har alltid rätt

Av , , Bli först att kommentera 13

Vi är nog många (framförallt män) som öppnat ett platt paket från IKEA, struntat i monteringsanvisningen och börjat skruva. Bra karl reder sig själv. Inget fjolls med instruktioner eller annat. Jag vet nog hur det skall göras. Men resultatet blir alltid att monteringen blir ett fiasko. Jag fick lära mig det när jag skulle montera ett IKEA kök. Det jag skruvat ihop fick demonteras. Nu följer jag alltid slaviskt Ingvars instruktioner. Ingvar har alltid rätt.

Samma sak gäller med Lego. Lego av idag är mer än färgglad klotsar. Det är flygplan, båtar, bilar, rymdskepp mm. Även Lego har instruktioner som är detaljerade, tydliga och lätt att följa. Även om barnbarnen är lite otåliga och vill ha den färdiga produkten som den ser ut på bilden snabbast möjligt. Men utan tydliga instruktioner skulle, Legobilen eller IKEA köket aldrig fås att fungera.

Nu är det inte enbart IKEA som har platta paket. Det är mycket av det som vi köper som kräver montering i en eller annan form. Jag har lärt mig läxan och följer alltid monteringsinstruktionerna. Men det si och så med pedagogiken. Jag skulle montera en bygg klyv som jag köpt. Efter att ha suttit i några timmar och skruvat så hade jag fortfarande delar över som var omöjligt att identifiera var de skull sitta. Dags att kalla in expertisen, kära hustru. Medan jag kokade högröd av ilska, så gick hon systematiskt igenom monteringsinstruktionen punkt för punkt. Inte hon heller kunde identifiera var de överblivna delarna hörde hemma. Tydligen hade de ingen funktion för klyven, eller också var instruktionen inte uppdaterad, i vart fall fungerar klyven som den ska trots allt, utan de överblivna delarna.

Alla de paket som kräver montering innehåller instruktioner. Men först ett avsnitt med varningar. Varningsdelen upptar oftast mer än halva instruktionshäftet och formulerad utifrån amerikansk (det vill säga rädslan för stämning) modell. En del av varningarna är rätt idiotiska. Gräsklipparen kan inte användas till hårklippning, borrmaskinen går inte att använd i tandborstning, grillen är inte en värmekälla som kan användas inomhus etc. Kanske nödvändigt i USA. Läste om en som köpt en husbil och satt på farthållaren och sedan gått in i husbilen för att koka kaffe. Han körde av vägen givetvis, att det krävs en chaufför för att framföra ett fordon hade han frånsett. Men eftersom det inte klart framgick i instruktionen kring farthållare så stämde han fabrikanten. När så man kommer till själva instruktionen så är den av modell sprängskiss i mikroformat. Det vill säga i princip omöjlig att tyda.

Ingvar och LEGO har mycket att lära andra fabrikanter. För Ingvar har alltid rätt.

Bli först att kommentera

Vart i hela världen är världen på väg?

Av , , 3 kommentarer 13

När blir man medveten om oro i omvärlden och hur påverkar det oss?

Personligen kan jag relatera till tre händelser där jag känt stor oro och olust. Det första var 1956 under Ungernrevolten och Sovjets inmarsch i Ungern. Då fanns ingen TV utan radion stod för dramatiska reportage. Jag så oron i mina föräldrars ögon, det var trots allt bara nio år sedan andra världskriget slutade och Sovjetunionen var mycket aggressivt och siktade på totalt världsherravälde. Nästa situation var under sexdagarskriget i Israel. Jag hade ryckt in på 15 månaders militärtjänst och gick beredskap. Det var bara vi och stambefälen på I20, de nya rekryterna hade inte ryckt in än. Ingen visste vart det hela skulle sluta och Sverige höjde risknivån. Vi sprang omkring med skarpladdade vapen och spärrade av hela I20 området. Risken att det hela skulle eskalera var betydande. Bakom ena parten stod Sovjet och bakom den andra USA. Den tredje situationen var när Pragvåren brutalt slogs ned av Sovjet. Även då skakade världen. Hur långt skulle Sovjet driva det hela? Ingen visste och Europa var fult av ”nyttiga idioter” som svurit sin trohet till kommunismen.

Efter Sovjetunionens fall och avspänningen i världen har allt sett hoppfullt ut. Visst, det småkrigas, utövas våld och dykt upp nya despoter, men inget som egentligen hotat världsfreden. Europa har stått enat och en, om dock skör, balans har rått mellan de stora aktörerna på världsscenen.

Men så idag, i denna moderna tid, har dykt upp nya knäppgökar som verkar totalt tappat konceptet. I Turkiet verkar en mini Hitler med drömmar om att skapa ett nytt Osmanskt rike. För att nå dit gör han allt för att erhålla absolut makt. Likheten med nazityskland under 1930-talet är slående. I Nordkorea sitter nästa krigsherre som inget hellre vill än att få visa hur stor och stark han är genom ett krig. Att han sedan betraktar sig själv som mer eller mindre en gudom gör inte saken bättre. Sedan har vi den som sitter med avtryckaren till världens största krigsmakt, USA. En förvuxen barnunge utan impulskontroll. Han omger sig dessutom med enbart jasägare och då helst från sin egen familj. Dottern gråter över en gasatack i Syrien och för att tillfredsställa henna skickar han iväg ett antal missiler. I det här läget börjar Putin att framstå som en trygg och förutsägbar person, även om även han har ambitioner. Ambitioner att återupprätta det gamla Sovjetimperiet.

Det har skramlats med vapen tidigare efter andra världskriget, men det har trots allt funnits spärrar som hindrat totalt kaos. Ledarna för de stora nationerna har hela tiden hållit sin militär i stramt koppel. Men med en president utan impulskontroll som sitter i Vita hustet idag är det dock annorlunda. På något sätt behöver han avleda uppmärksamheten från det han lovat inför presidentvalet och vad han kan åstadkomma. Kan han inte leverera så lär han inte sitta mer än max ett år till. Då kan en ”Wag the dog” situation komma väl till pass. För första gången på mycket länge känner jag en oro för vart världen är på väg.

3 kommentarer

Elbilar

Av , , 16 kommentarer 14

Man undrar vad som rör sig i huvudet på de som nu föreslår Malus-Bonus programmet. Ja, jag vet att påhittigheten för att öka beskattningen av svenska folket aldrig verkar sina, men.

Att en elbil skulle vara bättre för miljön och bidra till minskade koldioxidutsläpp är intellektuellt på samma nivå som etanolbilsatsningen. Det vill säga rent humbug. När en elbil produceras sker ett uttag av ändliga resurser och produktionen bidrar till ett koldioxidutsläpp som är högre än för en traditionell bensindriven bil som gått ett par år. För att ”återbetala” den miljöskada som nyproduktion av en elbil gett upphov till krävs mycket lång användningstid. Sedan har vi i skrotningsscenariot en bil som innehåller många och mycket miljöfarliga komponenter som skall omhändertas.

Men varför vara mot nytänkande, så låt oss anta att hela Sveriges bilflotta byts uit mot rena elbilar. Det vill säga alla fordon, personbilar, lastbilar, traktorer och arbetsfordon. För det är väl det som åsyftas med satsningen som nu görs på elbilar (för ingen miljöpartist eller socialdemokrat skulle tillstå att det bara är ett nytt innovativt sätt att öka skatteintäkterna) syftar till.

En elbil har en fungerande aktionsradie på 20 till 30 mil. Därefter måste den ”tankas” men ny el. En uppladdning tar 10 till 12 timmar. Det finns förvisso en snabbvariant som klarar det hela på fyra timmar. Det innebär at en bosatt i Umansjö som skall till BB i Lycksele måste vara väl förbered inför förlossningen eftersom bilens batteri inte kommer att räcka för hela sträckan. Dessutom klarar inte elmotorerna av att dra släpvagnar så det går inte att ha med en ”reservtank”. I städerna, även Stockholm,  där elbilar skulle eventuellt kunna göra någon nytta, uppstår snabbt ett problem. Om alla Stockholmare byter till elbil, hur fixas då ladd stationer? En elsladd ut från lägenheten är inte tillräckligt. Den som en gång försökt parkera en bil i detta kaos som är Stockholm förstår vad jag pratar om.

Nästa del i problematiken är att om alla byter till elfordon så räcker inte vår elproduktion till. Är det i så fall meningen även från Miljöpartiet att vi skall börja bygga nya kärnkraftverk eller skall hela Norrland gödslas med nya och stora vindkraftsparker?

Likasom etanolbilssatsningen var så är detta förslag till ”bonus” för elbilar inget annat än ett förtäckt industristöd. Det vore på sin plats att journalister granskar vilka lobbygrupper som påverkat och haft inflytande i detta förslag, samt vilka kopplingar, även ekonomiskt som finns till de som ivrar för förslaget.

En riktig miljöbilssatsning vore om alla som fortsätter att underhålla och köra sina gamla fordon, i stället för att bestraffas, premieras, För varje år efter att fordonet är tio år skall utgå en miljöbilspremie som ökar med fordonets livslängd. För det är så att en ny bil aldrig kan kompensera för den miljöpåverkan som produktionen innebär. Sedan kan alltid argumenteras för att det ”återvinns” gamla bilar. Och att detta på något sätt skulle minska behovet av insatser från ändliga råvaror. Om det vore sant skulle vi inte ha gruvdrift här på vår planet. Det är hög tid att börja i rätt ände.

Titta på miljö- och klimatbelastningen ur ett livscykelperspektiv för fordonen. Då kan även 15 år gamla bilar plötsligt bli miljöbilar. Eller tala i klartext. Politikerna måst få fram mer skattepengar till nya dumma påhitt.

 

16 kommentarer

Kulturen och svartarbete

Av , , Bli först att kommentera 12

Utan de papperslösa som arbetar svart inom restauranger, budfirmor, flyttfirmor, städning, byggfirmor mm så stannar Sverige påstår Aftonbladets kultursidor i en artikel den 10 april. Utan de papperslös skulle medelklassen, dit artikelförfattaren torde räknas, inte kunna bygga om sina badrum utan att ta dyra lån. Kontentan av innehållet i artikeln är att utan de papperslösa som arbetar svart skulle Sverige sluta fungera.

Jag vet inte om man skall skratta eller gråta. Aftonbladet är uppenbarligen, åtminstone när det gäller kultursidorna, inte ett språkrör för socialdemokratin. Vi har en stor arbetslöshet bland ungdomar i Sverige. Att hävda att Sverige skulle upphöra att fungera om de slavliknande villkor som många papperslösa arbetar under är ett villkor för att Sverige fungerar är ett väldigt apart synsätt. De papperslösa saknar all den trygghet i form av försäkringar, anställningstrygghet mm som utmärker en anställning. De papperslösas arbete gör att många mindre seriösa firmor kan runda allt vad säkerhets, miljö och skattelagstiftning heter. Den svarta sektor som byggs upp av dessa företag slår ut seriösa företag och är endast till gagn för den organiserade brottsligheten.

Men det verkar inte vara något som bekymrar. För uppenbarligen har det samhällsskikt som artikelförfattaren rör sig i vant sig vid att ha en egna husslavar som för en billig penning är beredd att göra arbeten som i ett vitt format skulle bli alltför dyrt. Förmodligen är detta också ett storstadsproblem. Jag tvivlar att landsbygdens företag håller sig med papperslösa som anställda. Men det är klart skall man ha pengar över för fester, nöjen och galor så krävs att man genar så mycket det går i kurvorna. Då är svart arbetskraft ett verksamt medel. Undrar om det är så att kultursidorna i Aftonbladet är en av förespråkarna till fullständig avveckling av ROT-avdrag. Förmodligen, för det innebär att även vanliga människor som anlitar seriösa och hederliga företag också kan renovera sina badrum

Bli först att kommentera

Jag är mycket stolt över mitt land

Av , , Bli först att kommentera 6

När den blinda och orättfärdiga terrorn slår till och sprider död och skador bland oskyddade människor, så prövas vårt samhälle. Det som skedde  Stockholm i fredags är inte enbart ett angrepp på Stockholm, det är ett angrepp på hela landet. Och vårt svenska samhälle stod upp mot detta angrepp med medmänsklighet, solidaritet och ett effektivt myndighetsarbete.

Det finns bilder som för alltid etsats sig fast i mitt sinne från attentatet. Poliser som springer mot faran, utan att egentligen veta vad som kommer att möta dem, samtidigt som de skickar människor åt motsatt håll. En tungt beväpnad polis som hjälper en äldre dam med krycka över gatan. En polisbil som är fullständigt övertäckt med blommor från tacksamma medborgare. Sjukvårdspersonal som utan tanke på egen säkerhet kastar sig in rakt i förödelsen för att rädda liv. Butiksägare och andra som hjälper till så gott de kan i den förvirrade situation som råder efter attentatet. Föraren av värdetransportbilen som försökte hindra lastbilens framfart och hela tiden signalerade för att varna. Han räddade säkert livet på åtskilliga

Jag är stolt över våra ledare för de olika riksdagspartierna. De sluter upp som en man bakom landets Statsminister. Ingen försöker ens vinna politiska poäng på det inträffade. Stefan Löven är landets ledare. Med tydlighet och lugn visar han detta. Det är samma känsla som när Torbjörn Fälldin under ubåtskrisen beordrade Sveriges ÖB, ”håll gränsen”. Inget politiskt käbbel. Vi är ett, en nation bakom vår statsminister.

Den manifestation som hölls på Sergels Torg med tiotusentals deltagare och de manifestationer som hölls på övriga platser i landet, där alla, oberoende av hudfärg, politisk eller religiös tillhörighet sluter upp bakom vårt land, de värderingar som är vårt land, vår demokrati och våra myndigheter är ett uttryck för den styrka som vi har tillsammans. Jag är stolt över mitt land. Jag är glad att få vara en del av detta land. Ett land som när det uppstår en allvarlig kris, visar sig kunna stå enat och vara beredd att försvara vår demokrati.

När denna händelse så småningom bleknar i historiens sken hoppas jag att vi aldrig mer behöver se stenkastning mot blåljuspersonal. Utan dem har vi inget och vi är skyldiga dem mycket.

Bli först att kommentera