Hur länge skall allianssplittret hålla masken i ett regeringsbildande intill att de förstår att även en budget skall gå igenom i riksdagen? Skall M och KD trots all etik och förnuft börja ta SD till sig, om maktens hunger är så stor? Väljer C och M att bli ett oppositionsparti? Det finns många intressanta politiska spörsmål just nu.

Det politiska landskapet blir aldrig det samma som tidigare, med några få stora partier utan vi kommer att ha minst åtta till tio partier som skall bilda regering. Vi har nu tre partier som är större än de andra fem. Inga partier och inte ens s.k. block kommer sannolikt att kunna bilda starka regeringar. Starka regeringar behövs för att få något gjort.

Det blir den eller de partier och politiker som är skickliga på att förhandla och komma överens som kan bidra till att skapa regeringsdugliga konstellationer. Och de måste tänka helt nytt. Vi är faktiskt förtjänta av dugliga regeringar. Visserligen uppstår i släptåg av detta s.k. svekdebatter som innebär att den som röstat på ett visst parti vill bli besvikna när ”sitt parti” måste kompromissa för mycket.

Den stora faran för den goda människan är att bland dessa åtta partier finns ett helt avvikande parti, ett parti som bryter mot de flesta mänskliga moralnormer vad gäller jämlikhet, synen på lika värde, med ett känt faktum med sin nazistiska historia och rasistiska yttranden bland partiets toppar. SD är inte bara den försåtlige och i mångas ögon retoriskt begåvade J Åkesson. Han har ju ett helt gäng bakom sig som då och då bekänner sin mörka färg.

Den andra slumrande faktorn i det politiska landskapet är den stora andelen av väljare och funktionärer inom M och KD som säger sig vara beredda att få regeringsmakten med något stöd av SD. Detta till trots att de upprepat har bedyrat motsatsen. Men nu när SD är ännu mera stridslysten och tvekar de inte att fälla vare en regering eller annat förslag för att få inflytande.

Hur kan det komma sig att allt för många är så historielösa och inte känner till Weimarrepubliken under tjugo- till trettiotalen fram till 1933 och åren därefter. Nazisterna kom till makten med hjälp av en ”aningslös” höger. Då fanns det dock ytterligare ett par avgörande faktor för maktövertaget. Dels handlade det om den ”svarta fredagen i USA” d.v.s. börskraschen, en bräcklig grundlag i dåvarande Tyskland och mycket hög arbetslöshet. Men i vart fall blir inflytandet från SD ändå negativt och kostsamt i det svenska riksdagens arbete.

För att dra en snabb slutsats av mig vore det bästa sannolikt att det blev den blocköverskridande lösningen som föreslagits från flera håll. Men först kommer nog M och KD att göra ett försök att regera men det beror i viss mån på hur tal(M)annen ser på det hela.

Befria demokratin från tvång! Enligt gängse definition kan demokrati sägas vara folkstyre. demokratiʹ (grekiska dēmokratiʹa ’folkvälde’, av demo- och efterleden -kratiʹa ’-välde’, av krateʹō ’härska’) har den språkliga betydelsen folkmakt eller folkstyre, NE. Utan att uttömmande definiera demokrati används begreppet i många sammanhang och inte endast inom politiken. Dessutom förändras demokratibegreppet hela tiden.

Demokrati betyder både att kunna göra ett val vilket innebär att både välja ett alternativ och kunna välja att välja bort det, som då utgör två sidor av samma mynt.

Här ett politiskt exempel. Med demokratin som förevändning finns det en förhärskande uppfattning att i fall andra, och inte du själv, genom demokratiskt har gjort ett visst val så skall alla andra ”respektera det”. Problemet ligger inte i att så att säga ”respektera valet” utan den längre sökta tolkningen om att även på något sätt ta sig an dem man inte valt och  därmed valt bort. Demokrati skall även innebära att inte behöva befatta sig med de bortvalda, att inte behöva samverka med dem, att inte behöva respektera deras ideologi och målsättning men att faktiskt i sak respektera demokratin som sådan.

En och annan debattör menar även att det är en skam att politiska partier helt enkelt inte vill samverka eller samtala med de bortvald. Debattören menar att man i så fall generar och till och med skuldbelägger dem som valt just detta parti. Men även för politiker och i synnerhet rikspolitiker skall det finnas friheten att välja bort. Jag vill i detta fall inte att det part jag valt skall ha något att skaffa med ett parti, som i detta exempel med SD, vilket är nationalistiskt, inte ser till lika värde, vill dela in alla som till trots till och med är svenska medborgare i svenskar och icke svenskar. Medan de så försåtligt talar tyst om de mörka sidorna i ideologin och sin politiska målsättning. Detta gör partiet i fråga med bland andra dem som är judar och samer. Sådana indelningar i svenskar och andra kan liknas vid en notering i passet eller att få ett emblem fastsytt på jackan. Demokrati skall vara total valfrihet.

Med denna bild nära i minnet från en vecka i Tärnafjällen förstärks mitt sinne av att det mesta är mycket bra i vårt land. Det gav mig distanserad tid till tänkande. Jag fick ett särdeles viktigt avbrott i upprinnelsen till det makabra spelet om regeringsbildning. När jag nu återvänt till Vindeln, till det i vart fall på ytan lugna Vindeln, återupplivas den nära verklighetens maktspel. Jag skulle gärna vilja att folk i allmänhet inte smittats av den nedstämda politikens retorik om hur illa det är beställt med landet. Så illa är det inte. Men för vissa människor och även grupper är det naturligtvis ytterst svårt. Men om några har det bra beställt kan det förhoppningsvis innebära att vi även kan bidra med jämlikhet, rättvisa, lika människovärde och jämnare fördelning i samhället.

Det här är en filosofiskt betraktelse om den existentiella frågan om att se positivt på tillvaron. Ibland är det ingen som lyfter oss utan det måste vi var och en själva göra. Jag lärde mig en gång av Tina Thörner att man borde inte lyssna på nyheter det första man gjorde på morgonen. Om detta har jag syndat nästen varje dag. Efter ett halvlångt liv redan, har jag sett många missförhållanden, tillkortakommanden och annat oklokskap. Men det får inte skymma eller lägga sordin på mitt sätt att se på saker och ting. Jag skall inte bli en gnällig gammal gamling. Nej. Jag tror att sådant tär på människan inifrån och dessutom belastar omgivningen. Hur smärtsamt är det inte att höra gnället? Detta synsätt innebär heller inte att ”sticka huvudet i sanden”.  Men kan ju blanda friskt genom att se till fem positiva saker innan man ser till en negativ.

Ibland har jag fått en släng av dåligt samvete för min kritiska blick och min grad av misstänksamhet och krav på fakta och källgranskning. Men å andra sidan upptäcker jag även det positiva och fina med samma instrument. Vi är alla samhällsbyggare i mer eller mindre utsträckning med vårt sätt att vara. I bygger och danar som ringar på ett vatten och påverkar därmed det om är runt omkring oss. Tänk på att vi var och en och tillsammans utgör en viktig och avgörande del av omgivningen för andra.

Som jag förstår det är det inte så mycket av den gamla politiken som är hållbar längre. Det som försöker vara hållbart är de ohållbara blocken. Blockpolitik, var det till för att blockera? De är inte hållbara. Ett par lecablock verkar vara lika kloka av sig som de nuvarande blocken vi kan läsa om. Ord som makt, maktarrogans och makthunger ser ut att ha fått sin särskilda betydelse. Jag drar mig i det yttersta för att representera gruppen misstroende människor. Dessa representeras idag i ett helt eget parti. För säkerhets skull så ni inte missförstår mig, till dem ansluter jag mig aldrig och missnöjd är jag inte. Vi bor i ett av värdens bästa länder. Trots att skådespelarna i dramat ”Slakten om makten” har gjort allt för att vi skall tro att det mesta är uselt.

Man behöver inte gripas av politikerförakt trots att ett tragikomiskt  skådespel om regeringsmakten nu utspelas på den mediala scenen från morgon till kväll. Det är inte politikerna det är något felaktigt med utan det är människor som styr, som reptiler flyr undan, och ibland anfaller. De allra flesta är bra människor och därmed bra politiker. Men att vara politiker är en mycket svår uppgift. Försök själv för du se! Ni har väl noterat hur horder av företagsledare anser sig kunna styra en kommun, ett landsting eller ett helt land lika framgångsrikt som sitt företag. Jag vet själv efter flera VD-jobb hur det kunde klia i fingrarna men insåg i samma andetag att det var betydligt svårare ett styra en kommun, ett helt land eller bara en ideell organisation än ett företag. Minns Bert från Skara som nog ansåg det vara ”lätt som en plätt”. Han och greven var som en föregångare till SD.

Detta val med föreliggande regeringsbildning ser ut att bli något likt det förra valet. Nu måste man lära av historien att det är slut med det gamla sättet, de gamla partikonstellationerna, den gamla blockbildningen att bedriva politik. Blockpolitiken kan väl inte ha kommit till för att blockera? Eller? Nu skall det vara slut på den i alla fall. Det gäller att satsa på demokrati, konstruktiva kompromisser, mänsklighet, lika värde, liberala tankegångar och osjälviska förhandlingar. Jag hoppas inte få se de redan nu anmälda och namngivna kandidaterna för moralens avskrädeshög ligga där på botten med sitt hånflin, vilka delvis med hjälp av sin ruttna människosyn kanske får den makt och inflytande de inte förtjänar.

Detta är nog det viktigast jag någonsin skrivit. Det är i vart fall ett helt avgörande ämna för mänsklighet. Då menar jag inte min artikel utan ämnet. De frågeställningar man inledningsvis bör ställa sig är, vilket samhälle vill vi leva i, hur vill jag bli behandlad och hur vill jag behandla andra, vad är ont och gott och vad är rätt och fel. Det är ett tungt ämne, för etik är ett filosofiskt ämne. Men det är ändå ett av de vanligaste spörsmålen som kommer upp i många diskussioner. Men man behöver inte vara lärd i filosofi, etik och för att klara av det. Huvudsaken är att man för ett resonemang från olika perspektiv och inte endast sitt eget perspektiv. En sak som är särskilt viktig i sammanhanget för att överhuvudtaget klara av att granska vad som sker, sägs och skrivs är att kunna avgöra vad som är sanning och vad som är lögn. För att avgöra sanning eller lögn (falskhet) hjälper det med bildning, utbildning och upplysning. Man får inte vara faktaresistent eller kunskapsresistent.

Mitt budskap är att frågan om vad som är ”gott och ont och rätt och fel” behöver föras dagligen och i synnerhet när det gäller vilket samhälle vi vill leva i och hur vi skall vara som människor. Jag tror att dessa diskussioner och reflexioner i många stycken har kommit på skam när det har gällt att välja politiska företrädare. Visste folk i allmänhet om vad de röstade på när det gällde konsekvenser av sitt val? Knappast, menar jag?

Per Holm skriver i en debattartikel 2018-09-14 i Västerbottens-Kuriren i sin inledning under rubriken, En märklig längtan efter ett fulare och hårdare samhälle, ”Om Sverigedemokraterna får reell makt, alltså verkligen kan besluta i stora frågor, styra om mot ett hårdare klimat och också ändra på grundlagar, får vi ett helt annat samhälle än det vi varit vana att ha sedan snart 100 år tillbaka och som har känts självklart för oss.” Exemplet Sverigedemokraterna för därför tjäna som illustrativt exempel på hur att ställa sig till moral, det vill säga hur människan handlar.

Idédebatten verkar mest ha skötts av partiledare och andra offentliga debattörer. Dock har partiledarna i sina debatter i stort sett endast varit praktiska och undvikit att riktigt ta ställning till vad de idémässigt står för. Undantaget har egentligen varit C och L som särskilt sagt ifrån vad de bland annat inte ställer upp på. I detta sammanhang har vare sig S eller M givit klara besked.

”Vid början av nittonhundratalet kunde eftertänksamma européer också tro på moraliska framsteg, och de kunde se på mänsklig ondska och barbari som något som var på reträtt. Vid slutet av nittonhundratalet är det svårt att känna sig säker på den moraliska lagen eller på några moraliska framsteg” Grundbok i moralisk etik, Torbjörn Tännsjö. I början på tjugohundratalet är det enligt min uppfattning mycket svårt att tro på den moraliska lagen som Lord Acton, 1834-1902, menade ”stjärnhimlarna ovanför mig och den moraliska lagen inom mig”. Det verkar med andra ord inte helt och hållet finnas en allmän säkerhet mot ondska som inom oss som utan förbehåll säger, ”stopp men inte lägre”.

Var och en måste helt enkelt ständigt tänka till. Först kritisk granska vad som är sant eller falskt d.v.s. vad som är fakta. Sedan föra ett resonemang om vilken människa vi vill vara och vilket samhälle vi vill leva i.

Det var en gång en cyklist som sträckte upp sina händer i en segergest fem meter innan mållinje. Då passerades han av en annan cyklist som tog hem segern. Helt utan rösträkning vann segraren. Den rätte segraren såg det ut som. Men det var ingen som såg ner på tvåan för det. Däremot blev några fans besvikna.

Är det sant? Det är den viktigaste frågan att ställa sig i dessa dagar och alla andra dagar framöver. Då syftar jag på allt från det som kan läsas på olika sociala media till politisk retorik. Jag skulle egentligen inte vilja ta något särskilt politiskt parti som exempel men tar ändå SD som ett exempel. Det finns även andra. Men vad hjälper det för vissa som kanske både är faktaresistent och kunskapsresistenta. Det finns även dem som har en moralisk kompass helt satt ur spel.

Ett enkelt exempel. Om jag säger att det stor en stor svart hund i trädgården och det faktiskt gör det då är det sant och då är det fakta. Ibland kan det dock vara svårt att granska om det är fakta. I synnerhet gäller det på internet. Skulle det vara svårt att granska om det är fakta kan förmågan att uppskatta innebära att du helt enkelt avstår och säger jag låter detta bli liggande i hyllans för inte säkert fakta. Tro då inte på det. Dela det inte. Men låt inte heller sannolikhet och tro spela dig ett spratt. För det man skulle vilja tro på blir för lätt en sanning. Vissa fulingar har kallat det för ”fake news”. Vilket begrepp inte ens borde få finnas. Lögn bli ett bättre ord.

https://www.facebook.com/Faktakollen/  ”Faktakollen granskar rykten, nyheter, virala memes, utspel från politiker som på ett eller annat sätt fått mycket stor spridning på nätet.” eller https://www.facebook.com/viralgranskaren/ . Det finns andra så kallade faktakoll.

Att se något som sannolikt innebär heller inte att det är sant d.v.s. fakta. Vetenskapligt är sanning något man söker. Vissa retoriker kan vara nöjda med det som är troligt eller högst sannolikt. Men akta dig för det. Sök i stället sanningen. Du kommer att bli både förvånad och upplyst.

I det följande förklarar jag enligt min bedömning varför de politiska parterna hittills har varit relativt svaga förhandlare. Om jag ser till forskningen och empirin om förhandling och medling tycker jag att de politiska företrädarna inte varit särskild begåvade. Noter att jag ser saken ut strikt förhandlings- och medlingssynvinkel. Då lutar jag mig på den forskning och den erfarenhet som samlats vid Program on Negotiation at Harvard Law School (PON). Det finns faktisk ingen svensk forskning jag känner till. Jag påstå att den framgångsrike förhandlaren ser sakerna likt en tredje part, något från ovan och dessutom på längre sikt. I mina föreläsningar i förhandling som jag numera kallar ”Förhandla som en medlare” betonar jag särskilt detta.

Förhandlingarna om regeringsmakten har hittills refererats men till synes även hanterats av media. En förhandling börjar faktiskt redan när man tänker på den. Ibland har det även varit så att media har varit budbärare mellan parterna. Dock kan det ju vara så att endera parten som medveten strategi har haft syftet att lägga ut spår d.v.s. göra planteringar.

Dels har det varit så att parter gjort uttalanden i ett tidigt skede om ståndpunkter som sedan har blivit svåra att ta tillbaka utan att förlora tilltro. Man har överhuvudtaget inte kunnat avhålla sig från att tidigt uttala sig om villkor och krav. Notera att det inte är media eller folket man skall förhandla med utan politiska parter sinsemellan. I detta sammanhang borde parterna ha gjort upp mera mellan sig utan att blanda in omgivningen. Detta har naturligtvis också även ägt rum. Det har dock funnits några förhållanden som varit viktiga att tala om för allmänheten på ett tidigt stadium. Ett sådant exempel kunde vara förhållandet till ett mycket avvikande parti typ SD. Förhandling är att se till parternas intressen och dela det som kan delas. Det betyder att man får inget om man inte ger något. Dock är det så att den som har all makt på sin sida, om någon nu kan ha det, ofta gör tunna överenskommelser som inte varar särskilt länge.

Parterna borde varit mera kreativa och förutsägande och betydligt bättre förstått att valets utgång inte varit särskilt given utan hållit inne med detta tills de vetat bättre. De borde bättre har förstått att det skulle komma att krävas helt nya och tidigare något näst intill otänkbara kombinationer. Nu spekulerar alla i otänkbara och tänkbara regeringskombinationer. En del kombinationer kan antas heller inte bli särskilt långsiktiga och är av typen ”går det så går det (GDSG)”. Närmanden och djupare förhandlingar borde ha gjorts utan omgivningens syn. Jo, jag vet att en del kan tolka detta som brist på demokrati och insyn men denna ”öppna” metod skulle även kunna hämna goda resultat. Kontexten är sådan att vi befinner oss i en turbulent omvärld med både stormakter och mindre makter som på olika sätt befäster sina nationalistiska positioner på olika sätt. Därför behöver vårt land betydligt hållbarare lösningar i sina förhandlingar än vad som kan komma av stadsministerhungriga ledare som för tidigt utropar sig som segrare, trots en minoritetssituation.

Sammanfattningsvis; förhandla mellan parterna utan omvärldens inflytande i processen, undvik orubbliga ståndpunkter, se till den eller de andra parternas intressen, sök inte den enda lösningen, skapa gemensamt många alternativ och villkor.

Ofta skiljer det inte så mycket mellan politiska partier vad gäller målsättning och ideologi. Nu svor jag i kyrkan. Vad jag menar är att det borde gå att bättre komma överens över olika gränserna och så kallade block. I detta fall syftar jag på de två gamla blocken som exempel. Det menliga med dessa överenskommelser är förstås att den som röstat på ett visst parti kan komma att bli besviken i fall just sitt eget parti vid en kommande överenskommelse behöver kompromissa för mycket eller sälja sig dyrt. Men vi lever i en värld full av motsättningar som behöver överbryggas. Vi kan i alla fall sätta yttre gränser för vad vi själva vill acceptera. Tänk på att du heller inte lever ensam med totalt likasinnade och att det alltid kommer att vara olikheter som man måste leva med för att kunna ta del av friden. Det är vad jag erfarit när jag studerat konfliktteori och mina erfarenheter. Jag kan även av kuriosa nämna att Harvard University började sina djupare studier om konflikter och hur man kunde komma överens för omkring fyrtio år sedan. Det startade i slutet på sjuttiotalet vid fredsförhandlingarna i mellanöstern på Camp David. Dessa erfarenheter om intressebaserad förhandling och konfliktlösning borde tillämpas mera inom politiken än vad det gör. Ett par särskilda hinder för att komma överens är, hårde ståndpunkter, för få alternativ, ovilja att förstå motparten med flera.

I nationalistiska stater som näst intill ofta blir diktatoriska stater tolereras inte olikheter. Så om jag skulle förfäkta tron på att Sverige och svenskar bör vara ett homogent folk uppdelat i svenskar enligt en viss definition och i de andra, eller säga att jag inte tror på ”att mångkultur är en framkomlig väg”, så är vi snart där på branten. Skulle jag sedan säga att de är tillkortakommande för att de inte är svenskar har jag passerat den lägsta humanistiska nivån. Jag kanske går så långt att jag säger att, orsaken till att det inte klarat av att vare sig få jobb eller kommit in i det svenska samhället beror på att det helt enkelt inte är svenskar, då är jag på botten där rasismen regerar.

Vi ser exempel på hur nationalistiska stater förfaller typ Turkiet. Enligt min övertygelse tror jag inte heller att ett Svexit (ut ur EU) skulle leda till annat är isolering och lägra standard. Världen hänger samman i dag på ett sätt som den tidigare inte gjort.

Detta var en intellektuell slalomkörning mellan tolerans, överenskommelser, konflikt, humanism och nationalism.

Ursäkta i morgonfikat. Ledsen att även jag börjar dagen med ett slitet ämne. Valet. Passivt stöd, är det vägen till demokratidöd? Först vill jag göra klart att detta inlägg inte är kritik mot Moderaterna utan enbart ett personangrepp. Idag läser jag i Aftonbladet webb att Ulf Kristersson kan tänka sig, vissa drag, egen formulering, ej Aftonbladet. ”Plan B är en regering enbart M och KD – med passivt stöd av SD”. ”Passivt stöd” får nu bli betydelsen av, blåsning och mäktigt hungrig på makt till varje pris. Visserligen sade Kristersson att de inte ville ha SD i någon beroendeställning eller regera med dem. Men om det ändå blir så att Kristersson blir stadsminister med hjälp av SD blir det ju en riktig fjäder i hatten för Åkesson. Nu är detta visserligen en s.k. ”Plan B” som skulle kunna iscensättas om alliansen faller enligt en ”centralt placerad M-källa”. När det kommer till KD är jag inte ett dugg förvånad. EBT har ju enligt min känsla vinkat till SD ett par gånger tidigare. Det har även sett ut som att vissa kristna falanger inom KD i sin skräck för muslimer har gått över till SD. Men noter att detta är som mycket annat inom politisk bedömning, just subjektiv bedömning.

Jag har faktiskt funderat en del om vad Kristersson skall göra för att kunna äta upp kakan och ändå ha den kvar det vill säga, köpa makt av SD. Detta är ju ett sätt. För min del spelar det ingen roll att SD fått sympatier och röster från nästan en femtedel av väljarna. På samma sätt som man är beredd att sympatisera och välja ett visst politiskt parti kan man avstå från allt att ha och göra med ett annat parti. Över åttio (80) procent av väljarna ville inte ha med SD att göra.

Eftersom jag varken är faktaresistent eller kunskapsresistent har det för mig och många framkommit mycket som talar emot ett parti som SD när det ankommer till frågor om lika värde, diskriminering av hela grupper med flera etiska och humanistiska ting. Dessutom kan jag personligen tala om att jag föddes i Danmark nittonhundra femtio och att mina släktingar och jag själ fick känna på nazismens och rasismens iskalla unkna vind i nacken. Så var det sagt.

En sak till. En bekännelse. Svälj annan förtret och låt Annie Lööf bli stadsminister.