Passivt stöd – väg till demokratidöd?

Ursäkta i morgonfikat. Ledsen att även jag börjar dagen med ett slitet ämne. Valet. Passivt stöd, är det vägen till demokratidöd? Först vill jag göra klart att detta inlägg inte är kritik mot Moderaterna utan enbart ett personangrepp. Idag läser jag i Aftonbladet webb att Ulf Kristersson kan tänka sig, vissa drag, egen formulering, ej Aftonbladet. ”Plan B är en regering enbart M och KD – med passivt stöd av SD”. ”Passivt stöd” får nu bli betydelsen av, blåsning och mäktigt hungrig på makt till varje pris. Visserligen sade Kristersson att de inte ville ha SD i någon beroendeställning eller regera med dem. Men om det ändå blir så att Kristersson blir stadsminister med hjälp av SD blir det ju en riktig fjäder i hatten för Åkesson. Nu är detta visserligen en s.k. ”Plan B” som skulle kunna iscensättas om alliansen faller enligt en ”centralt placerad M-källa”. När det kommer till KD är jag inte ett dugg förvånad. EBT har ju enligt min känsla vinkat till SD ett par gånger tidigare. Det har även sett ut som att vissa kristna falanger inom KD i sin skräck för muslimer har gått över till SD. Men noter att detta är som mycket annat inom politisk bedömning, just subjektiv bedömning.

Jag har faktiskt funderat en del om vad Kristersson skall göra för att kunna äta upp kakan och ändå ha den kvar det vill säga, köpa makt av SD. Detta är ju ett sätt. För min del spelar det ingen roll att SD fått sympatier och röster från nästan en femtedel av väljarna. På samma sätt som man är beredd att sympatisera och välja ett visst politiskt parti kan man avstå från allt att ha och göra med ett annat parti. Över åttio (80) procent av väljarna ville inte ha med SD att göra.

Eftersom jag varken är faktaresistent eller kunskapsresistent har det för mig och många framkommit mycket som talar emot ett parti som SD när det ankommer till frågor om lika värde, diskriminering av hela grupper med flera etiska och humanistiska ting. Dessutom kan jag personligen tala om att jag föddes i Danmark nittonhundra femtio och att mina släktingar och jag själ fick känna på nazismens och rasismens iskalla unkna vind i nacken. Så var det sagt.

En sak till. En bekännelse. Svälj annan förtret och låt Annie Lööf bli stadsminister.