Förhanslingssvagt!

I det följande förklarar jag enligt min bedömning varför de politiska parterna hittills har varit relativt svaga förhandlare. Om jag ser till forskningen och empirin om förhandling och medling tycker jag att de politiska företrädarna inte varit särskild begåvade. Noter att jag ser saken ut strikt förhandlings- och medlingssynvinkel. Då lutar jag mig på den forskning och den erfarenhet som samlats vid Program on Negotiation at Harvard Law School (PON). Det finns faktisk ingen svensk forskning jag känner till. Jag påstå att den framgångsrike förhandlaren ser sakerna likt en tredje part, något från ovan och dessutom på längre sikt. I mina föreläsningar i förhandling som jag numera kallar ”Förhandla som en medlare” betonar jag särskilt detta.

Förhandlingarna om regeringsmakten har hittills refererats men till synes även hanterats av media. En förhandling börjar faktiskt redan när man tänker på den. Ibland har det även varit så att media har varit budbärare mellan parterna. Dock kan det ju vara så att endera parten som medveten strategi har haft syftet att lägga ut spår d.v.s. göra planteringar.

Dels har det varit så att parter gjort uttalanden i ett tidigt skede om ståndpunkter som sedan har blivit svåra att ta tillbaka utan att förlora tilltro. Man har överhuvudtaget inte kunnat avhålla sig från att tidigt uttala sig om villkor och krav. Notera att det inte är media eller folket man skall förhandla med utan politiska parter sinsemellan. I detta sammanhang borde parterna ha gjort upp mera mellan sig utan att blanda in omgivningen. Detta har naturligtvis också även ägt rum. Det har dock funnits några förhållanden som varit viktiga att tala om för allmänheten på ett tidigt stadium. Ett sådant exempel kunde vara förhållandet till ett mycket avvikande parti typ SD. Förhandling är att se till parternas intressen och dela det som kan delas. Det betyder att man får inget om man inte ger något. Dock är det så att den som har all makt på sin sida, om någon nu kan ha det, ofta gör tunna överenskommelser som inte varar särskilt länge.

Parterna borde varit mera kreativa och förutsägande och betydligt bättre förstått att valets utgång inte varit särskilt given utan hållit inne med detta tills de vetat bättre. De borde bättre har förstått att det skulle komma att krävas helt nya och tidigare något näst intill otänkbara kombinationer. Nu spekulerar alla i otänkbara och tänkbara regeringskombinationer. En del kombinationer kan antas heller inte bli särskilt långsiktiga och är av typen ”går det så går det (GDSG)”. Närmanden och djupare förhandlingar borde ha gjorts utan omgivningens syn. Jo, jag vet att en del kan tolka detta som brist på demokrati och insyn men denna ”öppna” metod skulle även kunna hämna goda resultat. Kontexten är sådan att vi befinner oss i en turbulent omvärld med både stormakter och mindre makter som på olika sätt befäster sina nationalistiska positioner på olika sätt. Därför behöver vårt land betydligt hållbarare lösningar i sina förhandlingar än vad som kan komma av stadsministerhungriga ledare som för tidigt utropar sig som segrare, trots en minoritetssituation.

Sammanfattningsvis; förhandla mellan parterna utan omvärldens inflytande i processen, undvik orubbliga ståndpunkter, se till den eller de andra parternas intressen, sök inte den enda lösningen, skapa gemensamt många alternativ och villkor.