Illa mående

Hur skall vi komma att må bättre i det samhälle vi har nu? Jag börjar dagens skrivande med en dystopisk syn. Det räcker inte ens med att flytta till en minde ort. Även om livet i exempelvis Vindeln ser och känns bra för många. Men vi har särskilda och utpekade grupper som mår dåligt. Unga samiska renskötare är ett exempel. Ensamkommande unga som sökt asyl i vårt land är en annan grupp. De mobbade. Jag gör ingen jämförelse mellan några grupper utan jag kan konstatera att många mår dåligt. Undrar också över hur vi behandlar varandra när det gäller empati, sociala kontakter, den vanliga mobbingen både från vuxna och ungdomar? Skall man anlägga en buddistisk syn? Är det bara ”samhället” det är fel på? Vad kan vi själva göra i dag?

Jag läser dagens DN om psykisk ohälsa. ”Den psykiska ohälsan breder ut sig över hela världen” den har ökat dramatiskt de senaste 25 åren. skriver DN. DN refererar till en artikel i den ansedda tidskriften The Lancet. Från en artikel av huvudförfattaren Vikram Patel, professor vid Harvard Medical School i USA.

”I Sverige syns en ökning av den självrapporterade psykiska ohälsan. Tydligt märks den hos skolelever. Där den ökat ända sedan 1980-talet.” Man måste börja jobba med ohälsan innan det bryter ut. Klarar man inte nian är man körd. Då kommer man inte in på andra utbildningar, man klarar sig inte att få jobb med grundskoleexamen.

Den 10 september 2003 mördades Anna Lind På NK i Stockholm. 2006 konstaterades stora brister som ett resultat av den psykiatriutredning som tillsattes efter mordet på Anna Lindh. Slutsatsen var att psykiatrin måste prioriteras och sedan dess har regeringarna gett flera stimulansbidrag för att hjälpa landstingen lägga mer pengar på psykiatrin. Men det verkade inte har räckt till på långa vägar. Väntetiderna till BUP är allt för långa. De ungdomar som passerat 18 måste söka vuxenvärld fast många av dem inte är vuxna. Vad kan vi själva göra i dag, i väntan på att andra och ”samhället” skall göra det bättre?