Kylan biter

Med rimfrost som på revben i oordning står björkträden förstenade och sammanbitna. Själv fryser jag vid synen och tanken på dem. Men jag vet att när frosten lösts upp och våren kommer blir det gröna framträdande till löv. När jag betraktar samhället något dystopiskt behöver jag anstränga mig något för att inse att hoppet inte är ute, trots profetiorna om klimatet, politiken, regeringsbildningen och partiledare som den senaste tiden målat in sig i sina hörn med till synes orubbliga ståndpunkter. Den iskalla högervind av nationalism som blåser genom Europa och flera andra delar av världen får mig att frysa. Vad i många människors inre hindrade dem från inlevelse och empati? Varför undertrycks humanistiska och liberala tankegångarna till den grad för en så stor grupp människor att de tycks få ett betydande inflytande? Men då slår mig tanken om att cirka fyra femtedelar, det vill säga åttio procent av alla inte har den uppfattningen. De ansluter sig till synes inte till den sorgliga skaran som inte ställer upp på synen om människors lika värde. Blad dem dessa cirka åttio procent finns  tyvärr en ansenlig del som ändå sympatiserar med nationalistiska åsikter. Det fick vi klart för oss genom ett antal opinionsundersökningar. Till sist sätter jag hoppet till den del, förhoppningsvis mer än hälften av alla människor som står på den goda sidan. Kylan biter sig fast och når överallt där människor finns. Ingen kan fly från den men de kan bekämpa den med värme.