”Säg mig vem du umgås med…”

Av , , Bli först att kommentera 0

”Säg mig vem du umgås med skall jag säga vem du är”. Ett ordspråk som är högst legitimt när det gäller dem som på något sätt vill umgås med SD. Nu har det hänt. Umgänget över den politiska moralgränsen. I dagens DI välkomnar PM Nilsson KD:s besked om att närmas sig SD. Ebba Busch Thor har nu bekänt den bruna färg som vi så länge anat. Kristersson verkar komma strax därefter. DN skriver ”Jag tänker inte försöka isolera dem”, sade Kristersson. Han reste inga ideologiska eller principiella invändningar mot det kontroversiella partiet. Och på frågan om han utesluter framtida samarbete sade han ”Vad som kommer att hända på längre sikt är det ingen som vet.” Det omdömeslösa som Kristersson säger är just, ”Vad som kommer att hända på längre sikt är det ingen som vet.” Men han borde båden kunna ana och känna igen historien. Det må vara så att det finns likheter mellan dessa tre partier men det är inte det viktigast, utan det avgörande är vad som skiljer dem åt.

Folk i allmänhets förmåga att granska fakta är usel för att inte säga riskfyllt för en god mänsklighet. Hur svårt kan det vara att läsa in sig på SD:s partiprogram och konstatera deras tragiska syn på kulturpolitik och hur de talar om ”nedärvd essens”. Och hur svårt är det att förstå Åkessons försåtliga retorik. Jag kommer inte ”stickande med nazistkortet” som en del anser att jag gör utan jag talar om fakta i vår samtid. Båda talar om ett annat politiskt landskap som om att det vore hållbara skäl för att ens förhandla med ett högernationalistiskt parti som har en rutten människosyn vad det gäller andra människor än dem de själva definierar som svenskar.

Det finns ingenting som inom en inte allt för lång framtid talar emot ett ultrahögerblock med SD, KD och M. Kalla därför inte en framtida och sannolik regering för borgerlig. Det blir heller inte en allians av den tidigare definieringen men möjligen en ultrahögerallians. Det finns antagligen två incitament som framkallar denna politiska prostitution. Hungern efter regeringsmakten och hatet mot socialdemokratin är sannerligen drivkrafterna bakom vurmen för SD. Vad man rent moraliskt kan trösta sig med är att uppfattningarna om SD inom både KD och M är delade. Därför finns det hopp om både onda och goda människor i båda lägren. En annan tragisk effekt av detta närmande är att ett parti som SD nu legaliseras. Det enda positiva med detta är att då törs SD-sympatisörer komma ut ur garderoben så man kan se vilka som inte får komma över ens tröskel.

Ibland en fulsektor

Av , , Bli först att kommentera 0

Villroy Hellsing hade en lång karriär bakom sig. Nu var han endast en föredetting. Det var dock inte helt sant för alla minnen fanns kvar. Men det där med föredetting var något negativt i sin valör hade han fått klart för sig. Osökt kom han att tänkta på betydelser såsom avdankad person, gamling, person med föråldrad kompetens etcetera. Men Villroy hade kommit över allt detta. Nu vågade han vara en föredetting. Därför kunde han med distans se tillbaka på erfarenheter han gjort. En av dem var upplevelsen att arbeta i den tredje sektorn, den ideella. Innan sitt första intåg i den ideella världen trodde han att den vara en blandning av privat och offentlig sektor. Men snart fick han erfara att så var det inte. Den var något helt annat. Det hade visserligen varit till stor nytta att han arbetat både i den privata sektorn och den offentliga. Men den offentliga sektorn är väl den värsta menade flera. Inte alls, ansåg Villroy. Den ideella var den mest nyckfulla, helt utan reglering och moralisk ryggrad. Visst fanns det undantag men de ryggradslösa och omoraliska exemplen var för många. I flera dunkla vrår av den ideella sektorn kunde man tumma på moralen, ibland med förevändningen att i det privata näringslivet skodde man sig sannerligen. Dessa argument och ursäkter kunde man även känna igen från den offentliga sektorn. I den tredje sektorn, den ideella, fanns inte annat en de stadgar som en viss organisation beslutat om. Och utifrån detta betedde man sig. Mobbing var inte helt främmande för vissa förtroendevalda. Hur många tjänstepersoner har inte känt av detta? Det Villroy hade grymt fått känna på. Men innan denna berättelse fortlöper skall verkligen sägas att det inom den ideella sektorn finns många riktigt goda exempel. Nu snart till den makabra historien. Fortsättning följer snar.

Låt mig ha riktigt fel

Av , , Bli först att kommentera 0

När jag nu arbetar med en roman som utspelar sig i en tid om fyrtio år och framåt har jag tragiskt nog svårt att inte anta att då, om flera decennier, kommer nationalismen att ha mycket starka fästen i Europa och i flera andra länder i världen. Ibland vill man innerst inne ha fel i det man anar.

Den tragiska dansen kring SD skiljer de moraliska med etiska kompassen intakt, och dem som kört ner sig i etikträsket. Det började med förre M Anna Kinberg Batra som fick betala ett pris för sin tillbedjan. Nu är vi framme vid ytterligare en M som på alla sätt försöker säga något utan att säga det rent ut. Kristersson säger att SD ”har rätt i en del frågor”. Visst kan de ha det. Men det intressanta är i vilka frågor de pekar fel. Dessutom säger Kristersson ”Det är något lite sjukligt”. Bra analys och slutsats. Det är inte friskt att ha med ett parti som SD att göra. Historiskt sett, med trettiotalet i Tyskland som exempel krävs det bland annat ett högerorienterat parti för att hjälpa fram ett annat ultrahögerparti. Skälet till att SD vunnit så pass mycket mark är i grunden inte att andra partier inte gjort det de borde ha gjort, enligt folk utan att den etiska kompassen helt varit ur spel för allt för många människor. Det är helt enkelt så att den politiska analysen med faktagranskningen är svår överkurs för de flesta människor. Den andra orsaken till SD:s framgångar är sannolikt så att många människor helt enkelt är emot andra kulturer och invandrare. De har helt enkelt rasistiska förtecken. En annan som bidragit till att legalisera och normalisera den politik och människosyn som SD står för är KD. KD vekar vara som ett parti helt lik SD men med utebliven och synlig rasism. Den nationalistiska våg som sveper fram genom Europa och vissa andra delar av världen fanns inte riktigt på samma sätt för några decennier sedan. Ett politiskt parti med stor hunger på makte ser ut att kunna prostituera sig med SD för att till varje moraliskt och mänskligt pris komma över makten. Bara för att en femtedel av landets väljare har satt sitt kort på SD behöver ingen i demokratins namn ens befatta sig med ett ultrahögerparti som SD. Därför har jag inget emot att jag råkar genera dem som röstar på SD, om de känner så, för att jag tar avstånd från något av vad SD står för.

Är det någon gång jag vill ha fel så är det i mitt pågående romanprojekt.

Pensionär på riktigt

Av , , Bli först att kommentera 3

Nu är jag varit pensionär på riktigt i fjorton dagar. Det tog därför två år att gå i riktig pension efter att jag gått i pension, året jag fyllde sextiosju. Jag har inte några långsiktiga bokningar och inte några andra verksamhetsliknande uppgifter. Allt har avvecklats. Det blev en fullständig lättnad. Endast några tillfällen finns kvar där jag coachar andra att skriva sin självbiografi, inom Studieförbundet, ”Boken om mig”. Det enda jag kan tänkta mig att göra är att lära andra att komma i gång med att skriva skönlitterärt. Har för en tid sedan avslutat en cirkel inom ABF med rubriken ”Skriv din berättelse”. Sedan skriver jag själv, med viss smärta, en roman som utspelar sig om cirka fyrtio år. Det riktigt sorgliga i den berättelsen är att många länder i världen har blivit högernationalistiska. Denna nationalism blir grogrunden för att världshandeln krackelerar på många ställen, egoismen tar över och humanismen trängs bort.

Förutom skrivandet utför jag ”nyttiga saker i och utanför hemmet”. Dessa två veckor av riktig pension gick överraskande bra varför jag avser fortsätter med detta i all evighet. Så länge evigheten kommer att vara. Jag säger som Piet Hein, ”Vi lever så kort tid och är döda så länge”. Men det är inte därför jag gått i pension, att jag nu skulle kunna dö runt hörnet eller lite längre fram. Först nu kan jag med andra ord besvara den triviala frågan jag fått ända sedan den dagen jag gick i pension, för två år sedan. -Hur känns det att vara pensionär? Ett paradigmliknande skifte tar lång tid att genomföra. I synnerhet när man tillhör sin egen motståndsrörelse. Nu är det gjort.

Vindeln fungerar utmärkt för olika slags livsstilar. Detta har vi nu testat i ett och ett halvt år, sedan vi flyttade hit. Älven, skogen och sjöarna nära inpå. Bra kommunikationer till och från Norrlands största stad om man så vill. Nödvändig närservice i orten. Flera bostäder på gång och under byggnad. Trevligt folk i bygden. Uppräkningen kan naturligtvis bli längre. Fast det är mycket jag ännu inte vet något om. Hur det står till med vården för äldre, skolan och mycket mer.

Etisk prövning

Av , , Bli först att kommentera 1

Frågan om de så kallade ”IS-svenskarna” sätter människors förmåga att resonera och se saker och ting från olika håll på prov. Etik är ett filosofiskt ämne. I synnerhet är jag själv fascinerad av den normativa etiken, den om vad som är rätt och fel och bra och dåligt. I vart fall när det gäller saken om ”IS-svenskarna” känns det som en makaber underhållning när politiker och andra opinionsbildare tar sin ställning. Det gör de utan vidare resonemang, på ett relativt kategoriskt sätt. ”Om man anslutit sig till världens mest av skydda grupp har skall man inte kunna komma tillbaka” säger många. De låter helt rätt. ”Men barnen då?”, säger andra organisationer. Det låter även det helt rätt. Vad SD och V säger är något förutsägbart. Ju längre till höger man befinner sig desto mera talar man för att de skall bli statslösa. Åter det vänstra hållet vill man dock ifrågasätta detta.

”Att hjälpa IS-svenskar hem” eller ”inte hjälpa IS-svenskar hem” är en retorisk groda, med ett vanligt förekommande första alternativ, ”Vi vill inte ha dem här” säger folkets röst. Inte vill folk i allmänhet att dessa marodörer skall få komma ”hem”. Den viktiga frågeställningen är dock i första hand, ansvaret för krigsbrott och andra kriminella handlingar, om hur detta ansvar skall kunna utkrävas. Att vårt land inte har erfarenhet eller resurser i rättsväsendet och utredningssystemet att lagföra dessa brott står relativt klart för de flesta. Hur skall det då göras? Här borde det finnas skäl för en europeisk tribunal.

Det finns flera frågeställningar om konsekvenser och alternativ som borde ställas för att komma så rätt som möjligt. Jag säger som Torbjörn Tännsjö (professor emeritus i praktisk filosofi) bukar göra i sina resonemang; ”Det resonemang som har de bästa argumenten för sig bör man ansluta sig till”. Men då behöver man därför föra att resonemang.