Nya tag

Av , , Bli först att kommentera 1

Idag ringde läkaren, äntligen. Tydligen har de två kärlen som var krångliga vid coilingen stängt av sig själva. Eftersom jag mår bra rekommenderade han att de gör om ingreppet och fyller igen blåsan fullständigt. Det var ju inte mycket annat att säga om det än ja. De kommer att kalla mig till hösten för att fixa det sista.cropped-Fjällvandring-050.jpg

Angiografi med goda nyheter

Av , , Bli först att kommentera 4

Jag fick kallelse till angiogram efter den senaste magnetröntgen av min hjärna. I tisdags var det så dags igen. Jag har ännu inte fått någon återkoppling från läkarna kring analysen av bilderna, men röntgensköterskan kunde ge mig ett mycket glädjande besked. Min vilopuls låg runt 50 under de två timmar de höll på och lade kontrastvätska i hjärnan och blodtrycket låg runt 130/70 (som lägst 125/65). Mitt arbete för en hälsosammare livsstil har givit resultat som märks även på insidan och inte bara på utsidan. ”Det är du och Gunde Svahn!” sa han och skrattade gott.

Dags för nytt angiogram

Av , , Bli först att kommentera 2

Jag har varit på två enklare efterkontroller. Två och fyra år efter det sista angiogrammet. Då har jag legat i den högljudda datortomografen. Du som varit i den vet vad jag menar. Proppar, hörselkåpor med radio och ändå är det enda jag hör njnjnjnjnjnjnjnjnj. Efter den kontroll som gjordes i december fick jag ett brev om att de vill kalla mig för att återigen gå upp med kateter via ljumsken och spruta in kontrastvätska direkt i huvudet. Jag ser inte fram emot undersökningen, men alternativet att tacka nej finns inte. Lite nyfiken är jag ju på att få se vad som hänt med aneurysmet i mitt huvud. Jag har ju inte sett bilder på min hjärna på snart fem år.

Idag är det också fem år sedan min syster vaknade efter sin hjärninflammation, så det kändes träffande när google uppmärksammar en neurokirurg det här datumet.

Pengsjö på vintern

Pengsjö på vintern

Snö, snö, snö

Av , , Bli först att kommentera 1

I helgen kom jag ut på skidor för första gången denna vinter. Utan hundar och bättre tränad än tidigare vintrar kunde jag faktiskt åka. Snabbt? Det är en definitionsfråga, men jag gick bara uppför den sista knixen i sluttningen det första varvet, resten åkte jag faktiskt. Det är skillnad att börja åka när man har kondition för det. Men ljumskarna berättar att de inte alls är vana att jobba så här. Nåväl, det är bara att låta dem jobba igen. Men ikväll blir det snöskottning istället. Mycket, blött och tungt.

 

Minnet av en älg och sanningar

Av , , Bli först att kommentera 6

Det är ytterst fascinerande hur minnen kan upplevas som fullständigt sanna fast de inte kan vara det. I helgen var det dags för den tredje dagens älgjakt. Dagens sista såt och jag får sitta på det pass jag varit med om att släpa på plats och sedan siktröja. Hundarna släpps på andra sidan järnvägen och jag tror egentligen inte att det ska komma någon till mig, men det har hänt att de följer myrstråket upp över banan istället för att springa norrut.

WP_20150913_008

I hörsnäckan kan jag höra rapporten att älg och hund har gått över banan och upp mot ett av de andra nya passen. Rakt på, men där sitter ingen. De fortsätter nog rakt fram. Jag sitter med bössan i knät för säkerhets skull. ”Nä, nu är det nog Sofia som får vara beredd”. Knak, hör jag, snett bak åt höger. Jag tänker inte på att jag dels har snäckan i vänster öra, dels att jag faktiskt hör sämre med vänster öra och dels att älgen bevisligen kommer från vänster utan vrider huvudet åt höger och spanar in i skogen. När jag vänder tillbaka huvudet står hon där. Rakt framför mig och stirrar intensivt på mig. Våra blickar möts och det är då minnet skapas. Den bilden av kvigan minns jag som att hennes ögon satt på framsidan av skallen båda två. Så rakt fram att hon ser ut som en karikatyr av en förmänskligad älg. Hur jag än försöker vrida bilden rätt så går det inte. Jag tolkar det som att våra ögon verkligen såg rakt in i varandras. Pupill till pupill och att minnet därför säger att hennes ögon satt riktade framåt.

Min orutin gjorde att jag var för långsam upp med bössan så hon kunde springa vidare. När jag väl skulle trycka av fanns det bara grankvistar i siktet framför träffområdet så jag höll tillbaka.

Men upplevelsen av att minnet så starkt kan påverkas av hur bilden uppstår var fascinerande.

En blomma betyder så mycket

Av , , Bli först att kommentera 12

En väninna beskriver på facebook hur hon plockat en bukett av pappans favoritblommor och satt dem på hans grav. Samma sak gjorde vi för någon vecka sedan. En bukett med sommarblommor till farfar och farmor. Hemma på köksbordet står svärmors favoritbukett – prästkragar och rödklöver och i stugan hade jag min farmors favoritblomma tillsammans med min barndoms bukett blomma på bordet – daggkåpa och styvmorsviol. Ute på altanen stod en bukett av Rödbläror – ”När den blommar har sommaren kommit” sa min morfar. Vilka minnen som knyts till de flor av hundkäx och pölar av blå midsommarblomster som breder ut sig. I blommorna där ute lever minnet av den kärlek jag fått och givit. På hundpromenaden söker jag efter kattfot, mormor, och längtar efter den första Linnean, farmor. När rallarrosen, eller mjölkörten, mamma, slår ut och målar sin rosa färg i stråk genom landskapet kan man nästan tappa andan av hur vacker den är. Men lite vemodig är den då den påminner om att sommaren går mot sitt slut.

cropped-Fjällvandring-050.jpg

Bara brända marker

Av , , 2 kommentarer 6

Film från brandfältet>

Vilken apparat för att få ut allt det virke som fanns här efter branden.

Kommer det att se ut så här för all framtid?

Hur gör man för att få till en skog här?

Kan det växa skog här?

Hur ska vi se på naturhänsynen här?

Vilken skog kan växa här?

Vad krävs för att ett frö eller planta ska kunna växa och frodas?

Idag reste vi till Ängelfors och besökte Växjö stifts ena skifte som drabbades av branden. Det andra skiftet har man fått byta bort mot statens skog för att det ska ingå i naturreservatet som bildas. Drygt 300 ha brann av på det här skiftet.

Frågorna om vad som skulle ske när branden väl var släckt kom i stort sett på en gång. Mina distriktskollegor fick jaga specialister från min enhet för att få svar på frågor om naturhänsyn, kulturmiljöhänsyn och föryngringsfrågor. Det gällde att på kort tid sammanställa information som vi hade och som kunde vara till nytta för de drabbade skogsägarna. Vi är sektorsmyndighet, dvs Skogsstyrelsen, där jag arbetar, har myndighetsansvar för att stödja skogssektorn i att upp nå skogliga mål såväl som miljömål.

Två veckor efter beställde Skogsstyrelsen flygbilder över brandområdet. Av dessa skapade man kartor över varje fastighet som drabbats. Detta skickade man till markägaren med information om vad det var som syntes på bilden. Allt för att skogsägaren skulle ha en så tydlig bild som möjligt av vad som väntade däruppe. Dessutom välkomnade man markägarna till ett tillfälligt kontor som distriktet öppnade i Västerfärnebo. Det kontoret blev välbesökt och uppskattat. En kopp kaffe och ett samtal kring det som hänt och resonemang kring vad som nu skulle hända fyllde ett behov hos många av de drabbade.

Virket måste ut så fort som möjligt. Annars blir det förstört. Brandskadat virke går bra att såga om det inte hinner drabbas av blånad och det går också att elda. Däremot fungerar det dåligt som massa pga sotet. Dessutom ställer försäkringsbolaget höga krav på att så mycket som möjligt ska räddas och ersätter markägaren utifrån den principen. Detta innebar en vinter av intensiv avverkning med många maskinlag och transporter igång samtidigt. I det arbetet fick mina kollegor på distriktet en ny uppgift. Det behövdes en utomstående samordnare som kunde medla frågor kring transporter och standarden vägarna i området. Många var i dåligt skick och en intensiv uttransport skulle riskera att förstöra dem än mer. En tidig tjällossning ställde till det i slutet av säsongen då vägarnas bärighet blev så dålig att man fick laga och förstärka vägar samtidigt som transport av virke skedde. Vägarna är inte breda nog att mötas på så det var en logistisk övning som hette duga att få detta att flyta. ”I vinter har man fått lära sig att backa”.

Det som förvaltare och planerare också funderat på under vintern, vid sidan av att driva hem det virke som fanns i skogen är hur marken ska återbeskogas. Skogsvårdslagen ställer nämligen krav på att skogsmark som kan producera skog också ska göra det. Skogsägaren har alltså en skyldighet att få en skog till stånd på den brända marken som inte blir reservat. Mina kollegor som specialiserat sig på skogsskötselfrågor har fått resa ner för att tillsammans med de lokala konsulenterna delta i ett par exkursioner där företrädare för skogsbruket varit med och diskuterat möjliga vägar. Sådd eller plantering eller naturlig föryngring av björk eller…?  Vad ska vi tro på? En annan fråga var hur stor del av brandfältet som inte längre kan producera skog. Om det bara är berghäll och all jord brunnit bort? Där har skogsägaren ingen skyldighet att få tillbaka skog, men de brända träd som står där får heller inte avverkas.

Växjö stift arbetar med alla metoderna, men så har de också en stor areal att arbeta med. ca 20 % av de 300 ha som brann har lämnats i form av naturhänsyn. Övriga ytor ska återbeskogas. De kommer att använda sig av alla de metoder jag nämnde ovan. Stora ytor kommer att frösås maskinellt. Då kör en markberedare upp fåror och sår samtidigt i fåran. De frösår också vissa ytor för hand. Där jag stod och filmade höll ett arbetslag på att fröså för hand. När det är så mycket sten i markytan går det inte att köra med en markberedare, däremot kan det vara lätt för frön att hitta bar jord mellan alla stenar. I blöta partier kommer man att låta björken växa upp. Vi såg mängder av självsådda fröplantor av björk överallt. Björkfrön som färdats från skogar långt därifrån. Planterar gör man också. Plantor som är täckta av ett klibbigt sandlager planteras för att de snytbaggar som lockas av brandlukten ska avskräckas utan att man använder gifter. Skogslandskapet som man nu lägger grunden för kommer att innehålla stråk av björk mellan fält av tall och gran. Det ska bli spännande att resa tillbaka om några år och se om våra tankar om lämpliga föryngringar har slagit väl ut.

Spökskog med hopp om liv

Av , , 2 kommentarer 7

Jag sitter på en sten mitt på hygget. Det luktar fortfarande bränt trä av marken. De unga tallar som för ett år sedan lovade en god start på den nya skogen står nu som svarta skelett över hygget. Alla markens stenar lyser vita då mossan brunnit bort och jordens svartbrända färg står i skarp kontrast till det vita. Jag börjar förstå berättelser om hur landskapet inte längre känns hemtamt. Det har brunnit så hårt att stenarnas yttersta lager faller av som äggskal.

Hyggebränt

Tydligast blir det på vår vandring in i naturreservatet Fermansbo urskog. Vi går från levande skog och in i brandfältet. Här har det inte brunnit lika hårt, men ändå blir kontrasten mellan mossbelupna stenar och mjuka kullar knivskarp när vi kliver in i brandfältet. De flesta träden står kvar här och marken är beskuggad, men stenarna är inte mjukt rundade utan kantiga och avklädda. Avbrända rötter skvallrar om att fler träd kommer att dö och falla än de som redan gjort så och det blir förståeligt varför man tagit till ett så drastiskt beslut att man stängt av skogen för tillträde. Den har helt enkelt varit farlig att besöka.

Fermansbo urskog

Jag är på besök i Västmanland med mina kollegor vid enheten för att studera brandfältet som uppstod i slutet av juli 2014 då 13 100 ha skog brann. Du kommer säkert ihåg nyheterna om evakuering av människor och hur explosivt förloppet var måndagen den 4 augusti. Det var den morgonen man vaknade i Norberg och tyckte synd om dem där vid Öjesjön som drabbats av branden och innan kvällen fick man lämna hem och hus för att vara säker på att man skulle klara sig undan lågorna.

På väg från hygget förstår jag också varför kollegorna vid Västmanlands distrikt trodde att det var något fel på de infraröda bilderna de beställt av lantmäteriet två veckor efter branden. En infraröd bild ger vanligtvis en klarröd färg där det finns levande vegetation och bild efter bild var svartgrå. Det var inget fel på bilderna. Skogen var i stora stycken helt död. Vi åker genom spökskogar. Längs vägen ligger det dessutom träd i brötar som fällts för att inte falla över vägen och stänga av den. Det ser surrealistiskt ut. Unga träd, gamla träd, välgallrade bestånd och bestånd som borde ha röjts. Skogar som var mogna för slutavverkning och skogar som just börjat sin bana. Ljust brunröda i topparna och svärtade stammar på svart jord med vita stenar. Kilometer efter kilometer… när vi kommer in i levande grön skog igen släpper ett tryck i bröstet jag inte visste att jag hade. Å då är jag varken skogsägare eller boende i dessa trakter. Men jag har hela tiden föreställt mig hur det skulle kännas om det varit min bygd som drabbats.

WP_20150505_081

I allt det här svarta finns det dock vinnare. En av dem är svedjenävan som visar sina gröna friska bladrosetter här och var på de brända ytorna. Stybbskålen är en annan. En liten oansenlig svamp som dyker upp i stybben. På mindre brända ytor ser vi såväl vitsippor som liljekonvaljer och olika gräs som börjar spira. Växtligheten har en otrolig vilja att slå rot där det finns den minsta lilla fläck av bar jord. Här finns det massor.

WP_20150505_025WP_20150505_077

Andra som gynnas starkt av skogsbränder är den sotsvarta praktbaggen och raggbocken eftersom de vill ha så varma miljöer för sina larver att utvecklas. Mindre önskvärda brandgynnade arter för den som tänkt sig föryngra marken med plantor är snytbagge och rotmurkla. Min kollega som arbetar med skadeinsekter hittar två snytbaggelarver i en stubbe på hygget.

8000 ha av brandområdet kommer att skyddas genom naturreservat och ekopark. Det blir alltså ett helt landskap att följa utvecklingen i.

WP_20150505_034

Efter en lång dag färdas vi tillbaka till Sätra brunn där vi ska sova inför morgondagen. Då ska vi tillbaka och besöka fler delar av brandfältet. När jag kliver ur bilen konstaterar jag att det var alldeles för tyst inne i brandområdet. En och annan fågel kunde vi höra, men inte den kakafoni av röster som hör våren till när man rör sig i skog och mark.

Du som vill veta mer om hur branden utvecklades och varför det gick så fort den där måndagen kan titta på Anders Granströms, SLU, föredrag som finns på sr ur. Länk till Anders Granströms föreläsning på urplay>

 

Livmödrar och blödningar

Av , , Bli först att kommentera 9

Jaha, nu har det gått mer än ett år sedan jag opererade ut livmodern. Det var så skönt att få det gjort. Jag lades in på morgonen opererades efter lunch och fick åka hem efter ett utskrivningssamtal vid frukosten dagen efter. Det tog dock ca två veckor innan jag gick med raska steg igen och lätt blek var jag de första dagarna. Jag hade förmånen att få opereras med landstingets då pinfärska kirurgrobot. Ett litet ärr i naveln, ett strax brevid och två under ”bikinilinjen”. Hur det var att opereras av en robot. Tja, jag vet inte egentligen eftersom jag sov, men det faktum att jag kunde åka hem dagen efter gör att jag får se det som en fantastisk möjlighet.

För länge sedan fick man operera ut livmodern genom bukmuskulaturen. Det innebar att man skar tvärs över muskelfibrerna, något som krävde lång tid för läkning och stränga förhållningsorder för att muskulaturen skulle återhämta sig efteråt. Sedan några år har man använt titthålsteknik. Man tippar patienten lätt bakåt för att livmodern inte ska hamna lätt tillgängligt. Sedan blåser man upp buken med luft för att få utrymme att arbeta där inne. Små snitt läggs för att livmodern ska lossa och så skär man av toppen på slidan och drar ut paketet den vägen. Tack för att jag fick sova, men det är skönt att veta hur det gick till. Då förstår jag också varför det kan göra ont på konstiga ställen. Luften som blåses in kan nämligen vandra runt och göra att det gör ont uppe vi axlarna till exempel och det är ju inte lätt att begripa varför om jag inte vet vad som händer därinne. Den nya roboten gör hela denna procedur mer precis och enklare för kirurg och patient.

Jag minns att det var en del upprörda röster kring prislappen för den nya roboten, men om man kan korta ner sjukhusvistelsen till en tredjedel är pengarna för apparaten raskt intjänade. Om det dessutom medför att man som patient får lida mindre har en stor vinst skett även i det som man kan kalla patientkvaliteten.

Hur känns det så här efteråt. Bra! Fysiskt sett har jag inte haft några som helst problem efteråt. Det som förvånat mig är att jag ibland har saknat möjligheten att bli gravid. Missförstå mig inte nu. Jag har ingen önskan att få fler barn. Jag kan inte förklara den. Jag kan bara konstatera att sedan jag formulerade den slutsatsen när jag pratade med en arbetskamrat som också genomgått en hysterektomi har saknaden bleknat bort. Det var som att den behövde bli erkänd för att försvinna.

Varför skriver jag dess ord idag? Jo, jag tror att det behövs beskrivningar av hysterektomi, ett rutiningrepp för sjukvården, men en större sak för den enskilde patienten. Eftersom ingreppet ofta är förknippat med ett av de mest tabubelagda av alla ämnen – rikliga blödningar ur livmodern – så finns det inte så mycket att hitta för den som söker.

Positiva bieffekter av sövning och tippning var att min nacke rekade till sig så jag vaknade utan att känna någon som helst smärta i den. Fast jag tror att det är långt kvar till att det rekommenderas som behandling för stela och värkande nackar. Det känns som overkill när det finns andra metoder som också hjälper.

Vilka råd har jag till dig som drabbas av rikliga blödningar? Sök hjälpl! Det är faktiskt inte normalt att blöda igenom fem bindor på en timme och ändå ha blodfläckar i kläderna. Eftersom de rikliga blödningarna dessutom sker genom att man blöder genom slemhinnan istället för att stöta ut den, som vid en normal menstruation, får man ont. Rejält ont! Det är inte heller meningen att du ska gå omkring och ha så ont. På kvinnokliniken möter man dagligen kvinnor med rikliga blödningar så du är inte ensam. Alla behöver inte opereras som jag, det finns andra metoder att komma tillrätta med blödningarna. Allt beror på vad som orsakar dem, hormonspiral hjälper några, andra behöver behandla ett myom och så finns det sådana som jag, där hysterektomin är det bästa alternativet, särskilt som jag inte planerat fler barn.

Om mina ord kan hjälpa någon ur det elände som rikliga blödningar innebär så är jag nöjd.

Skarsnö – vårvinterns välsignelse

Av , , Bli först att kommentera 9

Det var många år sedan jag skejtade med min vorste över skare och längs skoterleder. Han är sedan länge död och jag har vandrat vidare i livet på många sätt. Min nuvarande vovve är inte så sugen på att dra, men hon uppskattar flygande fläng över skaren. Nåja, så flygande vet jag inte om jag är än. Det känns att styrka i vader och fotleder inte riktigt är där än, inte flåset heller, men kul är det att känna skidan frasa fram i skär efter skär. Med den skare vi har nu är stakning fullt tillräckligt långa sträckor, för en fritidsåkare utan krav på hastighet.

Skaren är också en välsignelse för skogsägare som vill gallra i den halvgamla skogen eller ta hem ved. Helg efter helg med hållbar skare för transport av stammarna hem till gården ger en allt större hög bakom ladugården. Vi har passat på att rensa upp längs en åkerkant där vår granne blir nöjd som får sol in till och utsikt från sin tomt.

WP_20150322_001

Vi lämnar träd med stammar för att behålla känslan av en ridå mellan tomten och åkern samtidigt som ljus kommer in. Knotiga tallar och uttrycksfulla trädindivider med bohål är dessutom trevliga att titta på. En och annan buskig salix och några smågranar uppskattas av fåglar och andra djur. Riset ska dras in från åkern och läggas mellan träden där det gör nytta för marken och det som växer där. Det kan se skräpigt ut från början, men efter något år märks det inte längre.