”Med största sannolikhet

Av , , 4 kommentarer 12

kommer jag  att rekommendera åtgärd" står det i brevet. Jag ramlar ner i fåtöljen i köket och tårarna kommer. Fram till nu har jag intalat mig att det nog är en sån där liten knix som inte spelar någon roll. Kallelse till samtal med läkaren slår undan benen på den förhoppningen. Mitt hjärnaneurysm mäste åtgärdas.

En vecka tills jag ska få träffa honom. Vet du hur lång en vecka är? Sju dagar, 168 timmar, 10 080 minuter eller 604 800 sekunder. Där jag sitter i fåtöljen känns de där sekunderna framför mig som eoner av tid. Hur ska jag klara detta. Jag talar med sambon i telefon och med pappa. Därefter känns det lite bättre.

När min barndomskompis som är läkare, dock inte neurokirurg, slänger iväg ett snabbmeddelande via facebook på kvällen har jag redan hunnit landa i att om det vore riktigt akut skulle jag redan ligga inne. MIn hjärna har uppenbarligen hög prioritet, men samtidigt är tillståndet inte akut livshotande. Det känns ganska bra att landa i det.

Dagen före min tid ringer sköterskan och berättar att läkaren är magsjuk. Jag blir förtvivlad, men inser samtidigt att det är ganska bra att min läkare är en människa. Jag tror att jag blir behandlad mycket bättre då. Två dagar senare kommer en ny kallelse ganska precis en vecka, eller 604 800 sekunder efter den första bokningen.

Jag ska få se en modell av min hjärna, med aneurysm och allt!

Hon står upp och tittar ut genom fönstret

Av , , 2 kommentarer 11

Jag hämtar mina föräldrar och min systerson för att hälsa på min syster som nu flyttats till Östra sjukhuset. Natten har jag tillbringat hos min kära kollega som bor på Asperö utanför Göteborg. Jag har böörjat morgonen med en färjetur och promenad till Långedrag där jag parkerat pappas bil som jag fått låna för att kunna ta mig fram och tillbaka.

Havet är grått, liksom himlen. Det är ett vintergrått Göteborg jag har kommit till.

När jag ringer på dörren kommer min systerson nästan studsande. "Mamma har ringt". Oj, fantastiskt! Dagen innan var hon för trött för eftermiddagsbesök och nu fixar hon att ringa hem.

Vi parkerar utanför Infektionskliniken på Östra sjukhuset. Varje rum har en egen ingång. Jag går mot min systers dörr och ser hur hon står där innanför och tittar ut på oss. Då slår det mig att det är ett verkligt under som skett. Snart ska jag få krama om min syster. Vi lever bägge två. Vi träffas i livet, här och nu.

Hon är mager, min syster. Vad annat är att vänta efter tre veckors allvarlig sjukdom. Annars är hon sig lik. Lättnaden över att det är min syster som finns kvar i den där misshandlade hjärnan beskrivs väl bäst av kommentaren min svåger fällde. "Det känns så skönt att höra dig föra ett logiskt resonemang kring ett samhällsproblem. Då vet jag att du är tillbaka i dig själv igen."

Hennes hjärna liknar min hjärna på så vis att den lurar henne att tro att hon fixar 100 knyck den första dagen hon är sig själv, så dagen efter är det en trött och blek syster jag möter innan jag vänder hemåt igen. Men det är min syster.

Dagen efter fyller min systerson år och då får han sin önskepresent. Mamma får äntligen komma hem.

En resa in i rymdskeppet

Av , , 2 kommentarer 7

 Jag kommer lite tidigt till Röntgen och får komma in väldigt snabbt. Jag får lägga mig fullt påklädd på en smal brits som kan åka fram och tillbaka på en skena. Inne i rummet står en apparat som mest liknar en "Stargate" om du har sett filmen om porten till stjärnorna. Skillnaden är att höljet är av vit och blå plast. Lite mindre är den också och det finns inget dallrande dimensionsskikt.

En nål sätts i min arm för de ska spruta in kontrastvätska "Det kommer att kännas varmt och så kan du bli kissnödig". Sköterskan pysslar och donar. "Först ska vi ta en bild utan vätska, och sedan med."  Jag glider in i apparaten och stödet under armarna försvinner. Jag undrar om jag kommer att ligga så blick stilla som behövs när axlar och armar endast vilar i mina muskler. "Du får inte titta in i strålen". Jag blundar och tar tillfället i akt att låta hjärnan vandra sin egen väg.

"Nu ska du få kontrastvätskan. Först en liten dos och sedan en stor dos" "Varför då?" undrar Nicke nyfiken. "Den första dosen är för att vi ska mäta när vätskan har störst effekt. På så sätt kan vi tajma bilden med full dos till att bli den bästa tänkbara"

Kontrastvätskan går in i blodet och det blir varmt och kissnödigt och gommen smakar metalliskt. Jag hör hur maskinen snurrar och snurrar och föreställer mig hur den går igenom skikt efter skikt av min hjärna.

Bilden blir bra, så jag får kliva upp och åka därifrån med rådet att dricka mycket för att hjälpa njurarna att rensa ut kontrastvätskan.

När hjärnan inte orkar

Av , , 8 kommentarer 13

syns det inte utanpå. Bara de som är närmast har en möjlighet att upptäcka att det inte är som det ska. MIn hjärna påverkas inte så att jag märker det av aneurysmet, men den har påverkats av stressen. Just nu pågår en kamp i min kommun kring hur man ska få en ekonomi i balans. Det förslag som Kommunstyrelsen har lagt fram, och hur processen har gått till, strider mot hela min kunskapsbas, mina värderingar och mina visioner för Vännäs framtid. Åsså orkar jag inte. Jag borde just nu ha en blogg som handlar om landsbygdsutveckling och betydelsen av byaskolor. Istället skriver jag om min hjärna. Det är jobbigt, för det blir en stress att jag inte kan leva upp till de förväntningar som jag har på mig själv om hur jag ska engagera mig i frågan. Jag vill vara där framme på barrikaden och dra det tunga lasset, men det går inte.

Jag deltar i ett öppet möte en kväll och tappar inte bara tråden från föregående talare. Jag tappar min egen tråd dessutom. Det är inte jag… Kan det vara så att det ligger fler hundar begravda i min stressade hjärna? Ett uppföljningssamtal med min närmaste chef bekräftar att det är så. 2012 var ett väldigt intensivt år på jobbet för mig och sambon. Under hösten har inte bara min chef utan även kollegor märkt av att jag inte är mig riktigt lik. Jag tappar trådar och svarar ofullständigt på mail – ibland t o m fel i min iver att få undan frågan fort.

Jag börjar förstå att min stressade hjärna kanske inte skulle ha dykt så djupt om det "bara" handlat om allvarliga bilolyckor och sjukdomstillstånd.

"Är du sjuk?" frågar min son. "Ja, min hjärna orkar inte riktigt," svarar jag. "Hur då?" undrar den andre. "Mamma har liksom krockat två gånger på en vecka." försöker sambon förklara. "Va, har du krockat igen" "Inte med en bil, men med mina känslor" Då ser han på mig med ögon som säger jag förstår precis hur du menar. Sedan är han mest nöjd eftersom det betyder att jag kommer att vara hemma när han kommer hem efter fritids.

Den läkare jag träffar är klok och påpekar att jag ska försöka börja arbeta igen för att få struktur på hjärnan så att den inte dyker hela vögen ner i botten, men att arbetsuppgiften ska vara väl avgränsad och inte kunna svälla över bräddarna. Första gången jag åker in är det otroligt jobbigt och hela kroppen skriker nej innan jag kommer fram till kontoret. Väl på plats känns det att det är helt rätt att vara där i alla fall, även om jag är helt färdig den eftermiddagen.

Dagen efter kommer kallelsen till datortomografin.

En hjärna med ångest

Av , , Bli först att kommentera 10

Min syster då? Hon har en jobbig tid. Först måste hon förstå hur sjuk hon varit. Sedan bråkar hennes hjärna med henne och skiljer inte på dröm och verklighet. Hon har ångest, blir arg och ledsen och är trött mycket trött. Hennes hjärnhinneinflammation orsakades av pneumokocker och var väldigt allvarlig så hjärnan har lite svårt att acceptera att den ska gå tillbaka till normalläge.

Hennes svärmor avlöser min mor och far och efter ytterligare en vecka åker mamma och pappa ner igen. Min syster är nu vaken och pratar men har en förfärlig ångest. När jag pratar med min svåger förstår jag att det är en jobbig tid för honom. Det är inte lätt att se någon man älskar lida så och säga saker som är så långt från sanningen man kan komma.

Från början när hon vaknar har hon en slang ner genom strupen som ska hjälpa henne att andas. För att hon ska kunna tala måste sköterskan justera någon makapär på slangen.

Min syster berättar efteråt att hon lyssnar till en sköterska som säger att hon ska koncentrera sig på att bli frisk. "Jag måste bli frisk, annars blir syrran arg" tänker hon då. Det är mycket som händer henne de veckor hon ligger sjuk och som hon nu har fullt sjå att sortera upp i facken hallucination resp sanning. Bland annat har hennes hjärna berättat för henne att en stor del av hennes vänkrets har avlidit av en smittsam sjukdom och hon har varit spridningskällan. Det är inte konstigt att hon känner ångest och mår så dåligt.

Jag undrar över kvinnan som väcker mig nattetid. Jag får veta att min mor och syster också vaknar mitt i natten, så vi kommer överens om att ta ett glas rött och diskutera gamla minnen kommande nätter 🙂

Remissen kommer

Av , , Bli först att kommentera 14

Dagen innan min jag ska träffa läkare för att diskutera hur jag mår och hur jag tillfrisknar anländer remissen från neurokirurgen. Man vill ta en tydligare bild av min hjärna och innan dess måste jag lämna blod och vägas och ange om jag är diabetiker. Jag går från läkaren direkt till labbet och lämnar de prover som behövs.

Två dagar senare kallas jag till datortomografi veckan efter.

Kan det gå så fort, tänker jag. Annars hör man mest om folk som väntat i all evighet på att få hjälp. Jag läser lite på nätet om aneurysm i hjärnan och konstaterar att det mest står om hur man behandlar dem när de har brustit. Det är ju inte så konstigt i och för sig. Vi har ju ingen rutinmässig datortomografering av hjärnor i Sverige.

Aneurysm är en försvagning i kärlväggen som gör att en "bubbla" bildas på blodådern. På 1177 läser jag att det beror på att några av kärlväggens lager brutits ner. Om de sitter i hjärnan och växer kan de påverka syn och känsel i ansiktet. Högt blodtryck är inte bra att ha om man har ett aneurysm.Jag är överviktig och har en mor som haft högt blodtryck, men enda gången jag haft högt blodtryck var första gången jag skulle gynundersökas och då antar jag att de flesta skulle ha höjt blodtryck.

Jag hittar en behandling från 1937. Öppna huvudet, ta bort aneurysmet och sy igen ådern. Sedan början av 90-talet använder man en lindrigare metod. Man går in via ljumsken via ådrorna och lägger in en stent – som en spiral av metall som håller upp kärlet och sedan stänger man av aneurysmet med metalltråd. Coiling.

Detta berättar läkaren redan i Östersund. Återigen visar hjärnan hur selektiv den är. Jag hör bara den del som handlar om stenten. Min sabo hör bara den delen som handlar om hur man stänger av aneurysmet. Sicken tur att vi var två och kan lägga i hop informationen efteråt. Att jag hör stenten beror troligen på att jag känner människor som fått stenter inopererade i aorta till följd av aneurysm. Men det är ändå fascinerande att min hjärna säger mig att jag hörde allt läkaren sa…

Jag vilar i alla fall trygg i att vårdapparaten fungerat. Bilder och brev har anlänt till Umeå från Östersund.

Barnen då?

Av , , Bli först att kommentera 7

Jag är uppvuxen i en familj där barn skulle få veta även obehagliga saker. Om det beror på det eller något annat så är det min fasta övertygelse att det är så. Man kanske inte behöver mata dem med minsta detalj, men de ska i alla fall veta vad det är som är fel. Annars kommer de att undra. De är nämligen väldigt kloka och experter på att fånga upp underliga stämningar.

Moster har fått en förkylning i hjärnan får de veta. "Hur blir det då?" "Läkarna låter henne sova så att hjärnan ska få vila och emellanåt försöker de locka henne att vakna." "Är det farligt?" "Det är allvarligt, men man kan bota hjärhinneinflammation." "Kommer hon att dö?" "Nej, inte av detta." Samma eftermiddag kommer äldste sonen hem och berättar att deras vikarie haft hjärnihinneinflammation. Efter det är han också trygg, liksom jag, i vetskapen att hjärnhinneinflammationner kan botas och att man kan bli precis som vanligt efteråt.

Det är tryggt att veta att ens barn törs dela med sig av det som trycker dem och fantastiskt att han just den veckan hade en vikarie som haft hjärhinneinflammation. Han berättar för lillebror på kvällen som också får något att hänga upp framtiden på. För den där vikarien har han ju träffat på rasterna. En av fördelarna med en byskola där alla känner alla.

Likadant är det med min blåsa. "Jag har en blåsa i hjärnan som kan vara farlig, men de ska operera mig så att den inte är det längre". "Vad betyder det då?" "Jag åker in och opereras och får åka hem så snart jag kan. Sedan blir jag sjukskriven medan jag blir frisk".

 

Allrakäraste syster

Av , , 8 kommentarer 15

En vecka efter olyckan går jag fortfarande på två*500 mg paracetomol var sjätte timme. Telefonen ringer och jag antar att det är mor eller far som vill veta om de ska handla ngt på väg ut till oss. De har kommit varje dag och tagit ut hunden och hjälpt till med hushållssysslorna. Det är mamma eller pappa, jag minns faktiskt inte vem som ringde, som berättar att min allrakäraste syster inte vaknat på morgonen. Att hon inte är kontaktbar och att ambulansen är hos henne.

En dag av oro, hushållssysslor i slowmotion och telefonsamtal går innan vi får veta att hon har en hjärnhinneinflammation och ligger nersövd på Sahlgrenska för att hjärnan ska få vila. Min syster. Somliga gånger är Mölndal otroligt långt bort, ungefär på andra sidan galaxen eller så. Min lille systerson och min svåger. Jag vill ju vara där och vill resa omdelebart tills jag oförsiktigt vrider på mig och inser att jag inte är i skick att resa så långt riktigt än. Mamma och pappa får hjälp av en granne att fixa biljetter och ta sig till flyget. Så kattallergisk han är ställer han upp och tar hand om deras katt.

Efter middagen börjar det klia i min kropp. Jag får nässelutslag över hela bålen, överarmarna och låren. Det kliar så att jag kan bli tokig. Jag går ut med hunden för att tänka på något annat. Det kliar fortfarande. Jag kollar facebook, det kliar jag tar en kall dusch och smörjer in mig med hudkräm det kliar. Jag kryper till slut ner i ett rent påslakan och somnar till slut av utmattning. Vaknar tidigt nästa dag och det kliar fortfarande. Jag läser på 1177 och anar att det är stressen som framkallat nässelutslagen.

Min syster vaknar inte dagen efter heller. Istället upptäcker de när de ska avlägsna var från mellanörat att inflammationen påverkat ett blodkärl och att en propp börjat byggas upp. Hon får propplösande för att förhindra att det blir en fullständig propp. Dag tre vaknar hon inte heller. Dag fyra vaknar hon inte heller. Dag fem ringer min far och berättar med tårar i halsen att hon blinkat som svar på hans fråga om hon kan höra honom. Nästa dag vaknar hon och kan göra sig förstådd, men att säga att hon pratar är att ta i för mycket.

Jag sover inte på nätterna. Jag har svårt att komma till ro på kvällen och vaknar om och om igen. En natt väcks jag av att en kvinna ropar mitt namn så tydligt att jag måste gå ner och försäkra mig om att ingen försökt ringa mig. Efter det kan jag inte sova mer den natten. På dagarna är jag inte lik mig själv. Jag orkar ingenting, jag kommer inte ihåg vad jag ska göra och tappar tråden hela tiden.

Jag kontaktar vårdcentralen och blir sjukskriven av en läkare som förklarar för mig att jag är sjuk till följd av de kriser jag utsatts för. Sjuk? Jag? Kan det vara så? Min hjärna säger att hon har rätt, men jag har svårt att acceptera det. Samtidigt kan jag inte arbeta så jag tar emot sjukskrivningen och åker hem för att bli bättre.

Blåsan i min hjärna har nu förpassats låångt, låångt in i mitt medvetande. Där jag låst in det i ett rum  och gömt nyckeln.

En superdator med teflonminne

Av , , 1 kommentar 11

 Jag gillar min hjärna. Det kanske inte är så konstigt, men vi har hängt ihop nu i 45 år och den fungerar normalt, tror jag. Jag har ju inget annat att jämföra med. Visst kan jag fundera lite när jag under mitt första arbete som kontorist på stadsbiblioteket kundeminnas låntagares personnummer veckor efter det att jag skrivit ut lånekortet. Likaså när jag går ut för att sätta värmaren på traktorn i samband med en hundpromenad och kommer hem med hunden utan att ha satt igång värmaren trots att det var min intention när jag tryckte ner dörrhandtaget. Jag antar dock att det är ganska normalt att den där superdatorn får teflonminne ibland när den krävs till en handling som inte hör hemma i kontexten, som en psykolog skulle ha sagt. I det här fallet är min hjärna inte inställd på annat än en hundpromenad i samma ögonblick min fot når bron och då spelar det ingen roll att jag sekunden innan tänkt "Sätt värmaren på traktorn".

Hjärnor är rätt häftiga saker. Tänk vad som ryms inom dem och vad de kan göra. Min hjärna gillar att gå på högvarv och vara kreativ. Någo av det roligaste jag vet är att formulera ord och text. Antingen som nu när fingrarna flyger över tangentbordet i ett banalt försök att hinna ikapp hjärnan, eller som när jag får stångas med en bångstyrig text tillsammans med en kollega. Vända och vrida på ord för att med så få tecken som möjligt få fram det som måste sägas så tydligt att det inte kan missförstås.

En hjärna på högvarv behöver vila. Min vila finns när jag går ut på promenad. Jag har försökt att ta med mig mp3-spelare för att lyssna på en bok eller musik, men jag har gett upp. Min hjärna vill inte det. Den vill njuta av gnistrande snö, lukt av kyla och granar, ljud från skogens invånare och tassarnas tramp i snön. Inte tvingas ta in och bearbeta en historia eller ett musikstycke.

Vi brukar ha roligt på våra vandringar, min hjärna och jag. Där ute, när det bara är vi två och hunden så börjar den berätta saker för mig. Det är inte alltid jag lyssnar på den, men när jag gör det så brukar det bli ganska bra. Den brukar också ta tillfället iakt och analysera situationer och komma med kloka tankar kring hjur jag ska göra nästa gång och vad som blev riktigt lyckat.

Jag gillar min hjärna och ser fram emot att fortsätta utvecklas tillsammans med den.

Mamma och pappa måste ju få veta

Av , , 8 kommentarer 10

Men hur kan jag ringa och säga det på telefon när det senaste samtalet handlade om olyckan och hur nära det var att hela familjen dödats. Nä, jag får vänta till jag kommer hem och sitter i samma rum som dem.

De första dagarna efter olyckan går jag omkring i en känsla av overklighet. Allt är som vanligt fast det är otroligt att vi lever. Blåsan har krupit långt bak i minnet och vilar tryggt där. Efter två dagars helpension hos nära och kära vänder vi hemåt. Sambon kan inte köra för värken, men det går bra även om jag duckar mentalt för varje lastbil vi möter. Vi stannar till vid olycksplatsen och hämtar igen packning ur vraket i Dorotea. Då känns det ännu mer otroligt att vi inte skadat oss mer.

Men det här skulle handla om hjärnor och inte om bilolyckor. Även om den tagit en stor del av min hjärnas uppmärksamhet under de första månaderna av 2013.

Dagen efter vi kommit hem kommer mina föräldrar och jag berättar att de hittat ett anurysm. Det var rätt att göra det där och då, för de kan se att jag är samma dotter som tidigare och att jag inte lider av det annat än den oro som finns där i bakhuvudet. Det kändes riktigt bra att min far reagerade som vanligt, som jag skulle ha gjort "Hittade de en hjärna därinne?" Jag ler fortfarande med läppar och hjärta åt det, för det visar för mig den oro och den kärlek han känner för sin dotter.  Det visar också hur lika vi är, eller hur lik jag är honom.

Presentation

WP_20150506_018

Jag är en webburen landsbygdsbo, mamma och Jägmästare som har haft ett år där mycket har hänt. Jag gillar att skriva och testar nu bloggandet som en väg för att få utlopp för detta.

Senaste inläggen
Senaste kommentarerna
Etiketter
1177 aneurysm angiografi balsam barn coiling Dartanjang datortomografi dröm familj Farväl Farmor fåglar hjärna hjärnhinneinflammation huvudvärk huvuudet hår infarkt kallelse klorhexidin kontrastvätska kris ljumske lunch läkande natur läkare medicin minne minnen neurologen operation patient promenad rutin sjukhus sköterska sol stent stress syster Torgny Lindgren trygg ute vänner vår
Sök
Kategorier
Arkiv
RSS Nytt från vk.se