Vi är på plats i god tid och jag blir visad till sängen. Ett skåp med nyckel finns brevid. Där hänger jag in kappan och ställer in min väska efter att ha lyft ut foppatofflorna, boken och glasögonen. En sköterska komme rin och berättar vilka jag ska få träffa under dagen och att, som jag gissat, operationen är planerad på morgonen dagen efter. Hon har med sig sex rör som ska fyllas med blod för olika labtester. En stund senare kommer en sjuksköterska för inskrivningssamtal. Jag får veta lite mer och när hon precis är färdig kommer avdelningsläkaren in för sitt inskrivningssamtal. "Vad äter du för medicin" "Trombyl som förberedelse för coilingen".

Vi går tillbaka till rummet, men där sitter min granne och talar med en sköterska så jag och sambon slår oss ner i soffan i korridoren. Efter en stund kommer läkaren svepande "Visst äter du Plavix också?" "Nä, det är det ingen som har sagt att jag ska göra." Han sveper iväg och sambon och jag tittar på varandra "Hoppas inte…" Men, jo, det var ett stort misstag. Jag minns att apotekaren frågade om jag skulle ha plavix också, men eftersom jag inte visste vad det var och inte hade hört det förut och hon inte var tydlig med varför det skrivits ut och vem som skrivit ut det så hämtade jag aldrig ut medicinen.

Läkaren och jag konstaterar att det var olyckligt att den skriftliga informationen inför operationen inte varit anpassad till mig utan varit ett standardbrev. Jag grämer mig för att jag inte bad apoteket höra av sig till neurologen och fråga hur det var med Plavixen.

Det finns inte nog med kraftuttryck för att uttrycka min besvikelse, så jag tror jag låter bli. Vi har i alla fall övat oss och hittar nu dit. Jag har dessutom gjort alla hälsotester, så det behöver jag inte göra nästa gång. Bläääh!