På torsdag är det dags för en ny omgång hästsparkar i ögonbrynet. Jag hoppas att den angiografin ska utmynna i att jag blir av med trombylen också.

Idag ska jag luffarslöjda på Waldorfskolans julbasar. Det känns som om en julbasar är en perfekt inledning på julmånaden för en sådan som jag som älskar julen.

Igår var jag på premiär av filmen ”Vissa lyckas, andra olyckas.” En dokumentärfilm gjord av Farid, Najib och Bashir, tre av de barn som lyckats ta sig ensamma från Afghanistan till Vännäs. Filmen beskrev vilka erfarenheter man bär med sig när man når den ort där man ska få chansen att skapa sig ett liv, och vilka erfarenheter man fått under tiden i Vännäs. Det jag såg på filmen var grabbar som till det yttre såg ut som vilken tonåring som helst. Samma intressen, samma slängiga gångstil och samma vilja att förstå sammanhang. Den stora skillnaden är vad man har med sig inombords efter att ha tillbringat månader på flykt och de erfarenheter man har från hemlandet och som är orsaken till att man flytt. Direkt efter visades en film om Auschwitz, med en intervju av en av dem som lyckades fly undan. Det var så tydligt hur lika berättelserna var, nu och då. Slutsatsen är glasklar – ingen människa utsätter sig för månader av flykt som inte har goda skäl för det.

Kulturstorm hade ordnat arrangemanget tillsammans med ABF.

Strofen kommer för mig där jag står och hivar hö upp i fårens höhäck. Den får en ytterst bokstavlig betydelse den här tiden på året när man, som jag och min sambo, har får. Ja, visst är det några hektiska veckor på sommaren också när man maniskt kollar in väderleksrapporter och avskyr oväntade lågtryck. För oss som har nio tackor och en bagge är det bara några sommarveckor. Det ger oss nog med foder åt fåren över vintern. Det är på vintern som det där höet bokstavligen ska bli till kött. Vi bär och de äter.

Glada blir de när jag kommer med en stor presenning fylld med nytt hö. Fast presenningen är läskig. Särskilt när den är tom och prasslar som mest. Jag kör med handkraft när jag ska ge dem hö. Mest för att jag är usel på att meka med traktorn och den alltid brukar krångla när jag sätter mig bakom ratten. Jag tror att den känner på sig att det går att rappla när jag ska köra den. Då får den vila ett tag tilll…

Våra hönor är riktiga houdinis. Varje dag är det tre stycken som går ut ur hönsutrymmet och sprätter omkring på gården. Vi har stängt in dem för att inte höken ska ta fler hönor, men de har hittat ett hål där de kan smita ut. Ett hål som inte jag kan hittat. Tro mig, jag har letat. Det är inte roligt att hitta resterna efter hökens besök… De ser så roliga ut när jag kommer in i la’går’n. försiktigt trippar de mot mig och väntar tills jag har öppnat dörren så att de kan komma in till sovpinnar, mat och tupp.

I augusti skulle jag in för kontroll av aneurysmet. Jag förväntade att det var som den bild jag tog innan och blev förvånad när sköterskan ringde och förklarade att jag skulle komma klockan tio för inskrivning men att själva undersökningen skulle ske på eftermiddagen. Det var en angiografi de skulle göra. Det innebär att de går in i samma ljumske, genom samma ådror upp till halshöjd och sprutar in kontrastvätska därifrån för att få en så tydlig bild av flödet genom hjärnans ådror som möjligt.

Från avdelningen fick jag med mig två sjuksköterskestudenter som sommarjobbade som undersköterskor. De frågade om de kunde få vara med under undersökningen och för mig var det självklart att säga ja. Hur ska de annars få lära sig. Inne i salen stod samme röntgenläkare som lade coilen och bredvid honom stod en läkarstudent med ett namn som jag aldrig kommer att glömma eftersom hennes namnes musik allt som ofta smeker mina trumhinnor från Spotify.

Vilken tur jag hade. Tack vare läkarstudenten fick en detaljnörd som jag vet allt om hur en angiografi genomförs. Från vikten av att vara noga med insticksvinkeln till huruvida man ska hålla inner eller högersväng när man går igenom aortabågen. Tänk dig! Den där böjliga katetern som de skickade in genom nålen i ljumsken går att styra genom mina ådror så att man kan välja sida av ådern. Helt osannolikt!

Så var det dags att spruta in kontrastvätskan. ”Du kommer att se ljusblixtar och det kan kännas obehagligt”. Jo, det vill lova. Behagligt var det inte på något sätt. Men jag skötte mig exemplariskt så den första bildomgången blev bra. Så var det dags för den andra. ”Nu kommer vi att lägga mer vätska och under en längre period” Det kändes som en hästspark inifrån huvudet och ut i ögonbrynet. Vänsteröga flimrade och jag fick ”strokeliknande symtom”. Obehagligt så det räckte, men ingen såg särskilt oroad ut eftersom effekten var övergående och det lugnade mig mer än några ord. Och ärligt talat, vad är alternativet? Att vägra undersökningen… Nej, det är ju inget alternativ. Vi kommer inte att säga något förrän vi kunnat ha en ordentlig genomgång av dina bilder sa alla läkare, men kunde i alla fall lugna mig med att det hade minskat i omfång.

Den misslyckade coilen har gjort det den ska göra utan att blockera de där kärlen som gav blod åt djupare liggande områden.

Jag inser att det är mer än ett halvår sedan jag bloggade. Varför då? Till dig som oroat dig så är det ingen fara med mitt aneurysm. Jag var på besiktning i slutet av augusti och kunde då sluta med Plavixen. Nu äter jag enbart trombyl och ska snart in på slutbesiktning. Då räknar jag med att bli av med den också.

Jag kommer nog att blogga väldigt sporadiskt även i fortsättningen men förhoppningsvis kommer du att se mig lite oftare.

Ett stort tack till alla er som läst och kännt igen er och som kommit fram och talat med mig om det ni upplevt. Tack för det stöd ni givit och för att ni bekräftat att mitt skrivande varit ett stöd för er.