Efter förra årets misslyckande till vinter känns det befriande att i år ha en vinter med snö. Som ligger kvar! Och som går att åka skidor på! Eller, åka och åka… Eftersom jag tar sjöstövlarna och fjällskidorna är är det väl mer gå på skidor jag gör. Fras låter det när spetsarna skär genom snötäcket, gnirk låter bindningen och staven när jag trycker ifrån och plufs, plufs låter hunden när hon får glädjefnatt och rusar runt i cirklar. Snön bäddar in allt i ett mjukt och dämpande täcke. Trädens grenar är så täckta av snö att skogens linjer blir lodräta istället för horisontella när jag tittar mot skogskanten i slutet av åkern. Grenarna lutar nedåt och formar pilar som pekar upp mot himlen lurar ögat att fokusera på stammens riktning. När upplegan blåser bort kommer skogens linjer att än en gång vara horisontella. Under granarna är täcket på marken hälften så tjockt, vilket inte förvånar mig eftersom den andra hälften stannat däruppe i kronorna. Vimplarna som markerar basväg och ytterlinjer syns tydligt och jag kollar att de träd vi snitslat för att lämna som hänsyn vid den planerade gallringen har kvar sina band. Jodå. Det har de.
Hemma igen sätter jag mig vid datorn med en rykande kopp kaffe och fortsätter att skriva om skog som ger upplevelser och hur man kan bevara dessa vid avverkningar.
Senaste kommentarerna