Minnet av en älg och sanningar

Det är ytterst fascinerande hur minnen kan upplevas som fullständigt sanna fast de inte kan vara det. I helgen var det dags för den tredje dagens älgjakt. Dagens sista såt och jag får sitta på det pass jag varit med om att släpa på plats och sedan siktröja. Hundarna släpps på andra sidan järnvägen och jag tror egentligen inte att det ska komma någon till mig, men det har hänt att de följer myrstråket upp över banan istället för att springa norrut.

I hörsnäckan kan jag höra rapporten att älg och hund har gått över banan och upp mot ett av de andra nya passen. Rakt på, men där sitter ingen. De fortsätter nog rakt fram. Jag sitter med bössan i knät för säkerhets skull. ”Nä, nu är det nog Sofia som får vara beredd”. Knak, hör jag, snett bak åt höger. Jag tänker inte på att jag dels har snäckan i vänster öra, dels att jag faktiskt hör sämre med vänster öra och dels att älgen bevisligen kommer från vänster utan vrider huvudet åt höger och spanar in i skogen. När jag vänder tillbaka huvudet står hon där. Rakt framför mig och stirrar intensivt på mig. Våra blickar möts och det är då minnet skapas. Den bilden av kvigan minns jag som att hennes ögon satt på framsidan av skallen båda två. Så rakt fram att hon ser ut som en karikatyr av en förmänskligad älg. Hur jag än försöker vrida bilden rätt så går det inte. Jag tolkar det som att våra ögon verkligen såg rakt in i varandras. Pupill till pupill och att minnet därför säger att hennes ögon satt riktade framåt.

Min orutin gjorde att jag var för långsam upp med bössan så hon kunde springa vidare. När jag väl skulle trycka av fanns det bara grankvistar i siktet framför träffområdet så jag höll tillbaka.

Men upplevelsen av att minnet så starkt kan påverkas av hur bilden uppstår var fascinerande.