Allhelgonahelgen är en helg då vi tänder ljus och tänker på de som inte längre finns bland oss. Jag läste nyss att hälften av oss alla i Sverige tänder ljus på någon grav denna helg. Jag tycker det är en fin tradition. Jag har också tänt ljus.

Men jag undrar om det är samma engagemang för att smycka gravar en generation framåt som en generation bakåt?

Jag minns min mamma och mina svärföräldrar, de hade gemensamt att det var väldigt viktigt att tända ljus, att det var viktigt att det var fint med blommor på gravarna.

Jag tror att det kommer att ändras med nya generationer. Att minnas och sakna de som gått bort kan man göra på många olika sätt, där att vårda en grav bara är ett sätt. För mig är det framför allt i vardagen vid vissa tillfällen som jag minns och saknar.  

Nu, när det inte är ovanligt att anhöriga bor på många olika ställen, ibland i olika länder så blir det svårare att sköta familjens gravar på samma sätt som skett, i många fall i generationer. Därför tror jag att det kommer att sakta men säkert att bli annorlunda.

Men jag tycker att det är fint att passera en kyrkogård och se alla ljus som brinner där denna helg som ett tecken på att de som finns där inte är bortglömda.

För mig känns det också bra och viktigt att göra det.