Jag fick tummen ur arslet och klev upp i gynstolen ikväll trots att jag blev halvt snurrig p.g.a rädslan så fort vi klev in i rummet. Men det gick.. och barnmorskan var helt jävla fantastisk trots att jag låg och spääääände mig som bara den. Snacka om tålamod...

Men fan, det är ÖVER.. och nu kan man äntligen pusta ut innan det blir dags att börja förbereda sig mentalt för ännu ett nytt cytprov om sisådär 3 (blixtsnabba) år.. OM allt är bra med detta prov så att säga.

Underbara M erbjöd att ta nästa prov på mig också om jag så ville, även om jag kanske kommer att va bosatt i Västerås då.. Och det känns gött att veta :)

Något som jag har skjutit på i 1½ år, är min cellprovstagning.
Fick en kallelse ett halv år för tidigt, vilket resulterade i ett vulkanutbrott med tanke på min EXTREMA läkar-/sjukhusfobi samt det korta varslet.
Även om jag inte skulle ha en sådan fobi, så hade det heller aldrig gått det datumet dom valt åt mig, för min kära mens valde att komma just då.

Bild lånad från Google

Det var bara att försöka förbereda sig mentalt inför skiten och när det blev dags att sära på benen.. ett halv år senare, så åkte man på vattkoppor.
Nu har det gått ett helt år och jag har fortfarande inte vågat mig upp i gynstolen trots att en nära kollega till mig erbjudit gång på gång att ta det provet på mig. Men idag (igår) fick jag tummen ur och vi preliminärbokade midsommarhelgen. Nu är det bara att hålla tummarna och tårna att jag INTE åker på mens den helgen, för då är det fan bokstavligen KÖRT! Hon går på semester.. och jag flyttar söderut.. bla bla.
Men men, nu ska jag försöka vara optimistisk även om magkänslan säger att mensen kommer att komma oavsett om den är tidig eller ej ;)

Inte är det alltid lätt o va kvinna int'.

Imorgon, skulle jag egentligen ha legat i den förbannade gynstolen.. Det var tydligen dags för ett nytt cellprov. Man brukar få en kallelse vart 3:e år.. och först i JUNI skulle jag ha blivit kallad dit. Men ooooh nej, tillhör man Stenbergska.. så kan fan allt hända.

Redan efter 2,5 år.. TVÅOCHETTHALVTÅR sen min förra hemska undersökning, så skickar dom en ny jävla kallelse.. och hem till min MOR dessutom.
Man brukar få ca 3 veckor på sig.. o förbereda sig mentalt inför skiten, men inte denna gång.. Jag fick knappt 2 veckor på mig... vilket resulterade i ett vulkanutbrott när morsan ringde mig. Jag skrek, svor och förbannade Stenbergska!!
Tårarna sprutade, magen värkte, mitt hjärta slog typ 290 km/h, mina ben orkade inte bära mig och jag kände mig till slut helt svimfärdig. Jag har.. för er som inte vet.. en ENORM fobi när det kommer till allt som har med sjukhus, läkare o annat skit att göra.
Jag väljer döden framför en gynundersökning, ett läkarbesök eller andra provtagningar.

Bild lånad från Google

Tanken på att ligga där med rumpan låååångt ner i stolen samt ha benen högt uppe i dom förbannade jävla benstöden och dessutom ha ett kvinnohuvud mellan ens ben... får mig att bli illamående.
Inte är det fan kul heller när dom riktat dit en 2000 watts lampa samt kört upp iskalla instrument i fittan på en.. för att sedan köra upp ännu en grej som påminner om en lång piprensare men känns som en jävla diskborste. Fy fy fy..

Trots att en av världens bästa barnmorskor (och f.d kollega) skulle göra denna undersökning på mig, så valde jag förra veckan.. p.g.a min jävla fobi och det korta varslet.. att avboka min satans tid tills jag känner mig redo igen.. nån gång..