Det finns tider och perioder när nationer över hela världen blomstrar upp och når utomordentliga resultat inom ett eller flera områden. Ibland dör den perioden ut efter en viss tid, ibland fortsätter den. Frågan är då vilken den kulturella miljön är där detta händer, vad som pågick i den nationen som understödde denna intellektuella blomstring, och vad som hände när den avstannade? [1]

Ofta återfinns spåren denna intellektuella blomstringstid i de namn som givits de objekt, upptäckter, osv. som används ännu idag. Två tredjedelar av alla stjärnor som har namngetts (med ett riktigt namn) har arabiska namn. Varför har de det? Svaret är att detta skedde därför att det uppstod en alldeles särskilt fruktbar period i den muslimska historien, ca år 800-1100 enligt vår tideräkning, när Bagdad var världens intellektuella centrum som stod vidöppet för besökare från hela världen: judar, kristna, ”tvivlare” osv, som alla delade tankar och idéer med varandra inom alla möjliga vetenskapliga, matematiska, teknologiska och filosofiska ämnesområden.

Men något hände i slutet av dessa gyllene tre århundraden som orsakade en fullständig intellektuell kollaps inom islam: akademikern och imamen Hamid al-Ghazali och hans läror. Utifrån hans arbete kommer bl.a. den muslimska filosofin att matematiken är Djävulens påfund. Ingenting gott kan komma från en sådan filosofi, i synnerhet i kombination med andra filosofiska kodifieringar av vad islam är och bör vara. Hela den mödosamt uppbyggda muslimska intellektuella byggnaden kollapsade, och har inte återhämtat sig sedan dess.

—
[1] Neil deGrasse Tyson: The Intellectual Collapse of Islam

Pontius Pilatus ställde frågan ”vad är sanning?” till den litterära karaktären Jesus när den sistnämnde precis sagt att han fötts för att vittna för sanningen. Frågan saknar dock svar i texten – Pilatus förväntade sig inte ett svar, eftersom han uppenbarligen ansåg Jesus vara galen.

Flera filosofer har dock brottats med denna fråga genom tiderna, men det blir alltför tröttsamt att gå igenom alla deras mer eller mindre lyckade försök att besvara den (en del förnekar t.o.m. att det finns någon sanning överhuvudtaget), utan jag går helt enkelt rakt på sak: det finns en absolut sanning.

Problemet med den absoluta sanningen är emellertid att vi aldrig kan vara absolut säkra på vad den är. Detta beror dels på våra begränsade kognitiva förmågor – inte ens i teorin kan vi nå en absolut förståelse för allting – vilket i sin tur begränsas av att vår position av definition är låst till vårt universum.

Vi har dock arbetat fram en förmåga att ställa relevanta frågor till universum, som då alltid svarar – inte alltid begripligt, men i alla fall alltid sanningsenligt (ifall man nu inte själv fuskar). Denna förmåga kallas ”den vetenskapliga metoden”, vilket egentligen är flera olika metoder beroende på kunskapsfält.

Med den vetenskapliga metoden når vi fram till provisoriska sanningar, alltså slutsatser som bortom allt rimligt tvivel beskriver världen, och som det är absurt, eller leder till absurda konsekvenser, att betvivla.

Vetenskap bygger på fakta och evidens. Fakta är av definition något som är sant. Evidens är vetenskapliga empiriska bevis eller belägg för någonting. Empiri är de slutsatser man kan dra grundad på erfarenheten, genom noggranna vetenskapliga iakttagelser av verkligheten och experiment.