Pontius Pilatus ställde frågan ”vad är sanning?” till den litterära karaktären Jesus när den sistnämnde precis sagt att han fötts för att vittna för sanningen. Frågan saknar dock svar i texten – Pilatus förväntade sig inte ett svar, eftersom han uppenbarligen ansåg Jesus vara galen.

Flera filosofer har dock brottats med denna fråga genom tiderna, men det blir alltför tröttsamt att gå igenom alla deras mer eller mindre lyckade försök att besvara den (en del förnekar t.o.m. att det finns någon sanning överhuvudtaget), utan jag går helt enkelt rakt på sak: det finns en absolut sanning.

Problemet med den absoluta sanningen är emellertid att vi aldrig kan vara absolut säkra på vad den är. Detta beror dels på våra begränsade kognitiva förmågor – inte ens i teorin kan vi nå en absolut förståelse för allting – vilket i sin tur begränsas av att vår position av definition är låst till vårt universum.

Vi har dock arbetat fram en förmåga att ställa relevanta frågor till universum, som då alltid svarar – inte alltid begripligt, men i alla fall alltid sanningsenligt (ifall man nu inte själv fuskar). Denna förmåga kallas ”den vetenskapliga metoden”, vilket egentligen är flera olika metoder beroende på kunskapsfält.

Med den vetenskapliga metoden når vi fram till provisoriska sanningar, alltså slutsatser som bortom allt rimligt tvivel beskriver världen, och som det är absurt, eller leder till absurda konsekvenser, att betvivla.

Vetenskap bygger på fakta och evidens. Fakta är av definition något som är sant. Evidens är vetenskapliga empiriska bevis eller belägg för någonting. Empiri är de slutsatser man kan dra grundad på erfarenheten, genom noggranna vetenskapliga iakttagelser av verkligheten och experiment.