Bohrs hammare

Yttrandefriheten är fundamental

Av , , 4 kommentarer 6

Påven Franciskus uttalade efter Charlie Hebdo-massakern följande under en resa till Filippinerna:
”Du ska inte provocera. Du ska inte förolämpa andras tro. Du ska inte göra narr av andras tro.”

Påven uttalar sig här som en fullständig idiot. Yttrandefriheten är inte bara något symboliskt. Den är helt fundamental. Det är viktigt att påminna om varför detta är fallet.

Skälen till varför yttrandefriheten är grundläggande är följande:

– Själva akten att fråga sig ifall yttrandefriheten är fundamental – utbyte och värderingar av tankar och idéer – förutsätter att vi har rätt att utbyta och värdera tankar och idéer. När vi talar om yttrandefrihet (eller vad annat som helst) så kommunicerar vi. Vi avgör inte våra åsiktsskillnader genom att bryta arm eller ha en skönhetstävling eller en pistolduell. Såvitt du inte är villig att diskvalificera dig själv enligt Nat Hentoffs ord, ”yttrandefrihet för mig men inte för dig”, så gäller att snart du dyker upp till en debatt för att argumentera mot yttrandefriheten, så har du förlorat den.

Den som är likgiltig inför detta logiska argument för yttrandefriheten kan observera ett annat baserat på den mänskliga erfarenheten, på empiriska data. Föreställ dig en värld där orakel, siare, profeter, påvar, synska, imamer, eller gurus har blivit förunnade med sanningen som endast de har tillgång till och som det vore dumt, ja kriminellt, av oss övriga att ifrågasätta. Historien visar att det inte är den världen som vi lever i. Självutnämnda sanningssägare har regelbundet visat sig ha haft fel – ofta på ett komiskt sätt – av historien, vetenskapen, och det sunda förnuftet.

– Den kanske största upptäckten i den mänskliga historien – den som står över alla övriga upptäckter – är att våra hävdvunna källor till vår tro och övertygelse i själva verket genererat grova felaktigheter och således bör avvisas som källor till kunskap. Dessa källor inkluderar religiös tro, uppenbarelse, dogmer, auktoritet, karisma, teckentydning, profetior, intuition, klärvoajans, konventionell visdom, och subjektiv övertygelse.

På vilket sätt kan vi då veta? Till skillnad från matematiska bevis, som inte handlar om den materiella världen, ligger svaret i den process som vetenskapsfilosofen Karl Popper kallar för hypotes och falsifiering. Vi formulerar en idé om verkligheten, testar vår idé i denna verklighet, och tillåter världen att falsifiera de felaktiga idéerna. ”Hypotesen” i denna formel hänger förstås på att vi kan utöva vår yttrandefrihet. Vi erbjuder dessa hypoteser utan säkerhet för att de är korrekta. Det är endast genom att bryta idéer mot varandra och se vilka som står emot alla försök att avvisa dem som vi vinner kunskap.

Så snart denna insikt sjönk in under den vetenskapliga revolutionen och Upplysningen, kullkastades den hävdvunna förståelsen av hur världen fungerar. Alla vet väl idag att upptäckten av att Jorden kretsar kring solen snarare än omvänt måste övervinna ett intensivt motstånd från klerikala auktoriteter. Men den Kopernianska revolutionen var bara den första händelsen i den omvälvning som skulle få vår nuvarande förståelse av världen att vara helt oigenkännlig för våra föregångare. Allt som vi vet om vår värld – vår civilisations, arts, planets, och universums åldrar; vad vi består av; de lagar som styr materien och energin; hur vår kropp och hjärna fungerar – var förolämpande för den heliga dogman för den tiden. Vi vet idag att dessa de mest omhuldade övertygelserna från varje tidsålder och varje kultur kan bli falsifierade, vilket även med all säkerhet även gäller för några av de övertygelser som vi håller som absolut självklara idag.

– Det tredje skälet för varför yttrandefriheten är fundamental för den mänskliga blomstringen är att den är absolut nödvändig för demokrati och som ett bålverk mot tyranniet. Hur fick de monstruösa regimerna under 1900-talet makten? Svaret är att gäng av beväpnade fanatiker tystade sina kritiker och motståndare. (1933 års allmänna val i Tyskland som gav Nazistpartiet makten föregicks av en mångårig följd av hotelser, mord, och våldsam förödelse.) Och så snart de sitter vid makten, så kriminaliserar diktaturerna all kritik av regimen. Detta är lika sant för de mindre folkmordsbenägna men lika brutala regimerna av idag, såsom Kina, Ryssland, de Afrikanska ”starke man”-staterna, och nästan samtliga islamska länder.

Skälet till att man sällan ser något motstånd mot regimerna i diktaturstater är att massan saknar allmän kunskap – medvetandet att alla andra delar deras kunskap och även vet att alla andra vet det. Människor kommer att riskera repressalier från en despotisk regim bara ifall de vet att andra också utsätter sig för samma risk vid samma tidpunkt. Allmän kunskap skapas med offentlig information, såsom ett radio- eller TV-meddelande. Sagan om ”Kejsarens nya käder” illustrerar denna logik. När den lille pojken ropade att kejsaren var naken, så sade han ingenting som ingen annan visste, de kunde alla se att det förhöll sig så. Men han ändrade ändå deras kunskap, eftersom nu visste alla att alla andra också visste att kejsaren var naken. Och denna gemensamma kunskap gav dem modet att utmana kejsarens auktoritet med sina skratt.

Denna historia påminner oss varför humor inte är något att skratta åt – varför satir och löje, även barnslig och smaklös, är så fruktad av autokrater och skyddad i demokratier. Satir kan i det fördolda utmana antaganden som är som en andra natur hos en publik genom att tvinga dem att se att dessa antaganden leder till konsekvenser som alla känner igen som absurda. Vi använder giftigt tal för att underminera inte bara politiska diktatorer utan även vardagens små tyranner; den tyranniske chefen, den skenhelige prästen, skrävlaren i baren, grannen som försöker påtvinga alla andra sina egna kvävande normer.

Självfallet finns det emellertid noggrant definierade och varsamt avgränsade specialfall där andra hänsyn får begränsa vad som får sägas helt fritt: bedrägeri, ärekränkning, utpressning, förräderi av militära hemligheter, och anstiftande av omedelbar laglöshet. Att förolämpa andras tro, åsikter, eller världsåskådning hör inte till dessa undantag.

Och ifall du har några invändningar mot dessa argument är det yttrandefriheten som ger dig rätt att uttrycka dem.

[1] https://www.bostonglobe.com/opinion/2015/01/26/why-free-speech-fundamental/aaAWVYFscrhFCC4ye9FVjN/story.html

Makt

Av , , Bli först att kommentera 4

Hur vi lever är så skilt från hur vi bör leva så att den som studerar vad som borde göras snarare än vad som görs kommer snarare att lära sig hur denne åstadkommer sin egen undergång snarare än sin överlevnad. Ungefär så lyder en mycket kort sammanfattning av det som Niccolo Machiavelli gör i ”Fursten”. Vad det betyder är att hur sakernas tillstånd borde vara inte alls korresponderar med hur de verkigen är. Vad han alltså i grunden säger är var realistisk.

Vad det också betyder är människor säger och vad de gör skiljer sig åt: ifall man frågar vad majoriteten vill göra är det definitivt inte vad de gör. Ifall du är en marknadsförare så använder du inte t.ex. Voltaire för att skapa intresse, du använder fotomodellen Kim Kardashians bakdel från alla möjliga vinklar, eller bilder på kändisar som kastar upp under vilda fylleslag. Ifall någon enda marknadsförare försöker sig på att genomföra försäljningskampanjer på det sätt som människor säger sig vilja att det bör utföras, kommer denne att snabbt behöva söka sig ett annat jobb.

Samma realitet finns inom politiken. Goda, ärliga politiker sållas snart bort i den politiska miljö som utgörs av andra politiker och oss väljare, det sker ett naturligt urval. Människor frågar sig hela tiden, varför kan vi inte få några ärliga politiker? Därför att precis som en marknadsförare som vill att människor klickar på deras annonser kan de inte skapa något som helst intresse genom Voltaire, bara genom att visa Kim Kardashians bakdel. En politiker som försöker vara ärlig kommer aldrig att få några röster.

Varje politiker som försöker vara god hela tiden är dömd att gå under bland den stora mängden politiker som inte är goda. Den som vill bli politiker måste därför lära sig hur man inte är god, använda denna kunskap eller låta bli att använda den, allt efter behov. Ifall en politiker försöker vara ärlig och offentligt säga till väljarna att de måste resa sig från TV-soffan och sluta titta på alla dessa såpor och i stället läsa en bra bok (något nyttigt och lärorikt), som i förlängningen kommer att ge resultatet att vi blir smartare, arbetar bättre, och mer förmögna.

I verkligheten kommer vi dock inte att göra så. En politiker kan förstås säga detta, men den som gör så kommer aldrig att bli vald. En politiker som vill bli vald måste i stället vara oärlig. Hen måste säga att ifall ni väljer mig kommer ekonomin och samhället bli bättre än bra, pengar kommer på något magiskt sätt att automatiskt genereras från ingenstans, och sedan kommer alla dessa magiska pengar att spridas ut till alla. Hur dumt det än låter så kommer det att ge dig alla röster du behöver och din motståndare kommer inte att få några röster alls.

Den stora massan blir alltid imponerad av skenet. En politiker måste synas vara god, trots att hen inte får vara det i praktiken. Allt som behövs är att du ser ut att vara den gode i ett hav av korrupta och onda politiker. Eftersom massan består av människor som klickar på de länkar som talar om vilka tio kändisar som spytt mest denna vecka, är detta inte särskilt svårt. Multimiljardärer uppträder ofta som goda filantroper, men det är knappast som filantroper de skapat sina enorma förmögenheter. Det är inte så att de varit trevliga och rättvisa mot alla sina medtävlare på marknaden, och generöst delat med sig av företagets inkomster med de anställda. De skapade den genom att följa en av Machiavellis andra principer: Människor bör antingen behandlas väl eller helt krossas, eftersom de annars kan hämnas ifall de lider lättare skador, men grova skador förhindrar dem; därför måste den skada som tillfogas vara av en sådan sort att man inte behöver frukta deras hämnd. Nästan alla stora framgångsrika företag har varit inblandade i de allra mest otäcka processer och förvärv för att fullständigt förinta sina motståndare.

En annan Machiavellisk princip lyder: ”Furstar måste delegera svåra och impopulära uppgifter till sina underlydande, och behålla de lätta och populära för sig själva”. Som exempel nämner han Cesare Borgia, som hade problem med en region som var under hans kontroll. För att lösa problemet utsåg Cesare en av sina underlydande, beordrade honom att använda våld, vilket denne framgångsrikt gjorde. Problemet var att människorna nu hade sett massor av grymheter, och förståeligt nog blev rejält arga. Cesares lösning var såväl enkel som genial: han klöv den underlydande befälhavaren som utfört hans order i två delar, och slängde ut de blodiga kroppshalvorna framför folket på stadstorget. Därpå försåg han dem alla rikligt med mat, dryck och underhållning. Effekten blev precis den som Cesare avsåg, folket såg på honom som sin välgörare och vän, och de grymheter som begåtts på hans order var inte hans fel. Det är en av de mest avskyvärda historierna genom tiderna, men politiker av idag gör i princip samma sak, eller varianter därav.

Att dessa metoder verkligen fungerar ser vi lätt idag. För närvarande är mästaren på Machiavellis metoder Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna. Hade vi haft personval hade denna effekt varit ännu större.