Året är 2003. Det är mörkt och kyligt ute, men president Jacques Chirac arbetar vid sitt Ludvig XV-skrivbord i skenet från en kristallkrona tillverkad av brons. Hans kontor, Salon Doré, var en gyllene kvarleva från 1800-talets Frankrike. Dess guldskimrande väggar var rikt utsmyckade med Gobelintapeter vilka omgav de allra mest dyrbara antikviteterna i hela Elyseépalatset. Precis denna dag väntade president Chirac på ännu ett samtal från USAs president Bush: ämnet skulle vara, återigen, Irak. Bara några få veckor efter det att FNs första resolution antagits, vilken krävde att Iraks president och diktator Saddam Hussein åtlydde Säkerhetsrådets nedrustningskrav, pressade redan Bushadministrationen Säkerhetsrådet till att ta nästa steg, att godkänna en FN-stödd invasion av Irak. Chirac var inte övertygad om att en militär aktion var nödvändig: han var ansåg fortfarande att bevisen för att Irak innehade massförstörelsevapen som bäst var tunna. Att kasta sig in i en fullskalig militär konfrontation endast baserat på hugskott och lösa hypoteser verkade för honom vara ren dårskap.

Chirac ansåg att Bush hade varit synnerligen oövertygande i sin argumentation. Flera månader tidigare hade den amerikanske presidenten försökt att få hans stöd för en militär aktion baserad på FNs *första* resolution. Chirac hade vägrat, eftersom han ansåg att det var alltför tidigt att överväga militära åtgärder – vapeninspektörerna hade inte ens börjat göra sitt arbete ännu. Även nu hade FNs vapeninspektörer knappt funnits på marken i Irak länge nog för att ens installera sig på sitt hotell i Bagdad, och än mindre för att finna gömda vapenarsenaler. Ändå pressade Bush återigen på för krig. Chirac hade ingenting för det: att stödja ett militär anfall i detta läge skulle bara få den första resolutionen att se ut som ett cyniskt täcke över ett anfall som man redan bestämt sig för att genömföra.

Telefonsamtalet kom igenom och de båda mäktiga männen utbytte ett diplomatiskt smicker. Sedan kom man till saken:

”Jacques,” sade Bush, ”Saddam spjärnar emot. Han ljuger för hela världen och han ljuger för Blix. Vi kan inte låta honom tro att FN är en papperstiger som inte förmår genomdriva sina egna resolutioner.”

”Jag förstår dina bekymmer, George, men inspektörerna behöver mer tid. Krig måste vara den sista utvägen, och blir då ett erkännande av vårt misslyckande. Jag är inte övertygad om att situationen är akut, inte ens att det finns några vapen där. Innan vi tar detta oåterkalleliga steg, måste vi vara helt övertygade.”

”En fördröjning skulle bara göra Saddam mer beslutsam”, sade Bush. ”Han måste höra ett unisont meddelande från oss, en deklaration om att hela världen står enig mot honom. Vi vet redan att han inte kommer att lyda såvida han inte känner den pressen.”

”Bush lyssnar ju inte på mig”, tänkte Chirac. Bush fortsatte i stället att hoppa runt hela den retoriska kartan för att finna de magiska ord som kan övertyga. Saddam ljög; FN måste visa sig trovärdigt; de allierade måste visa en enad front.
”Kanske det”, tänkte Chirac vidare, men det var helt utanför ämnet ifall inga massförstörelsevapen hittades. Tänk om Saddam faktiskt talade sanning? Med FN intensivt observerande honom och inspektörer över hela landet, skulle Saddam inte kunna göra någonting alls med sin arsenal, även ifall de skulle existera. Ett krig skulle helt ändra på detta. Ifall utländska trupper målade in den Irakiske ledaren i ett hörn, och han verkligen hade sådana vapen till sitt förfogande, skulle de inte förbli gömda länge. I stället skulle de användas mot amerikanska soldater och alla som allierat sig med dem.

Men innan Chirac kunde utveckla detta argument, styrde Bush i en annan riktning.

”Jacques,” sade han, ”du och jag delar samma tro. Du är en romersk katolik, jag är en metodist, men vi är båda kristna som hängett oss att försvara lärorna i Bibeln. Vi tror på samma Herre.”

Chirac sade ingenting. Han visste inte var Bush skulle ta detta.

”Gog och Magog styr och ställer för fullt i Mellanöstern,” sade Bush. ”Den Bibliska profetian håller på att uppfyllas.”

*Gog och Magog*? Vad handlade det här om?!?

”Denna konfrontation,” sade Bush, ”har Gud beordrat oss att utkämpa, för att använda denna konflikt för att förinta Herrens fiender innan den nya eran börjar.”

Chirac kände sig helt förvirrad. Han tyckte att den amerikanske presidenten lät farligt fanatisk.

Efter att samtalet avslutats, kallade Chirac samman sina främsta stabsmedlemmar och förmedlade konversationen.

”Han sade, ’Gog och Magog’. Vet någon av er vad han talade om?” Ansiktena bland de församlade stabsmedlemmarna blev blanka och deras huvuden skakade nekande. ”Ta reda på det,” sade Chirac.
—
Telefonen ringde intensivt hos professor Thomas Römer vid Lausanne-universitetet. När han svarade, hördes en röst från andra änden:

”Professor Thomas Römer?”

”Ja, det är jag” svarade han.

”Detta är Frankrikes Protestantiska Federation, och vi ringer er på uppdrag av den Franska regeringen. Ni är expert på Gamla Testamentet, eller hur?”

”Ja?”

”Kan ni tillhandahålla oss en sammanfattning kring legenderna gällande Gog och Magog.”

”Visst kan jag det. Får jag fråga varför den Franska regeringen är intresserade av just denna legend?”

”Nej, det är hemligstämplat. Det vore bra ifall ni kan ordna saken så fort som möjligt.”

”Jag kan säga några saker redan nu, om ni vill.”

”Utmärkt, tack!”
…

Römer berättade då för den distingerade representanten för Frankrikes Protestantiska Federation att Gog och Magog, med teologiska termer, bara kan beskrivas som tokigheter. Namnen förekommer två gånger i Gamla Testamentet, vid ett tillfälle som personnamn, vid ett annat som en väldigt märklig profetia i Hesekiels bok:

”Herrens ord kom till mig: Människa! Vänd dig mot Gog i landet Magog, storfursten av Meshek och Tuval, och profetera mot honom. Säg: Så säger Herren Gud: Jag skall ta itu med dig, Gog, storfurste av Meshek och Tuval, jag skall släpa fram dig med krokar i käkarna. Jag skall se till att du drar ut med hela din här, hästar och ryttare, alla i praktfulla kläder, ett stort uppbåd med långsköld och rundsköld, alla med svärd i hand. Även folk från Persien, från Kush och Put kommer med, alla rustade i sköld och hjälm. Gomer med alla sina trupper, Bet Togarma långt norrifrån med alla sina trupper – många folk ansluter sig till dig. Gör dig redo och var beredd, du och hela det uppbåd som har samlats kring dig – du skall stå till mitt förfogande. I sinom tid skall du mönstras för att en dag rycka fram mot ett land som återhämtat sig från svärdets härjningar. De som bor där har hämtats hem från många olika folk och åter samlats på Israels berg, som så länge låg öde. De har förts från främmande folk för att få bo i trygghet. Du skall dra fram som ett oväder, komma likt ett moln som täcker landet, du och alla dina trupper och de många folken vid din sida.”

Lite senare skickade han även den utlovade sammanfattningen: ”I kapitel 38 och 39 samlas en global armé för att utkämpa en sista strid i Israels land. Kriget har beordrats av Gud, i syfte att förinta Hans fiender, och för att således inleda den nya tidsåldern. Ondskans axelmakter består främst av nationerna norr om Israel, vilka står under ledning av Gog.”

Vilka är alla dessa människor? Den bästa bedömningen är att likt alla andra Bibelprofetior är det en blandning av önsketänkande och samtida [järnålders]politik. Åtminstone en del av detta verkar referera till det kaos som följde i kölvattnet efter Alexander den Store under 300-talet fvt (till skillnad från Bush erövrade faktiskt Alexander hela Afghanistan). Men de har under de senaste tvåhundra åren ett favoritämne för alltmer upphetsad evangelisk fanatism, särskilt i Amerika; under 70- och 80-talen, ansågs Gog betyda Sovjetunionen – Ronald Reagan verkar har trott på detta.

Men när det gällde Reagan så verkade den profetietroende delen av hans hjärna fungera ganska oberoende från den del som inledde krig (det finns ingenting i Gamla Testamentet som refererar till Nicaragua eller Grenada). Bush däremot verkar ha tagit hotet från Gog och Magog ganska bokstavligt och, ifall denna berättelse är helt med sanningen överensstämmande, inledde krig för att stoppa dem.

Kan vi tro på den? Telefonsamtalet till professor Römer har faktiskt inträffat. En rapport om detta publicerades i Lausanneuniversitetets publikation ”Allez savoir!” år 2007, och det finns ingen som helst anledning att betvivla dess trovärdighet. Dessutom har historien om telefonsamtalet repeterats av en oberoende källa i en fransk intervjubok med Chirac.
—
[1] Bush, Gog and Magog: Andrew Brown
[2] 2 Times American Presidents Took the Bible Literally — and Then Led Us to War : Frank Jacobs