Gustave Flaubert, Fjodor Dostojevskij, Arthur Schopenhauer, och Bibeln – vad har de gemensamt?

”Tanken att föra någon in i världen fyller mig med skräck. Ifall jag vara en pappa skulle jag förbanna mig själv. En son till mig! Åh nej nej, nej! Må allt mitt kött förgås och må jag inte överföra till någon annan existensens skam.” [1]

”Även om så var hade jag gärna låtit ta kål på mig redan därinne i moderlivet, så att jag sluppit komma till världen alls.” [2]

”Ifall barn kom till världen enbart genom förnuftiga skäl, skulle då människan fortsätta att existera? Skulle inte en man då snarare ha så mycket medkänsla med den kommande generationen att han skulle bespara dem existensens börda, eller i varje fall inte kallblodigt lägga på dem denna börda?” [3]

”Jag sade: De döda, som redan gått bort, är lyckligare än de levande, som ännu är kvar i livet. Men lyckligast är den som ännu inte är till, den som sluppit se allt det onda som sker under solen.” [4]

Som synes är de alla, trots alla sina stora skillnader i övrigt, helt överens om att den bästa gåvan man kan ge en människa är välsignelsen av att aldrig bli född – existensen är inte värd det, med allt sitt lidande och sorg som de ljusa stunderna aldrig kan uppväga i det långa loppet.

Välkommen till ”anti-natalismen”! Denna är en liten men livaktig filosofisk skola som i vår tid av klimatförändringar, kärnvapenkrigshot, och splittrande populistpolitik, under senare tid växt sig allt starkare.

I en summering av anti-natalismens filosofi skriver David Benatar att: ”Vi bör inte bara låta bli att bringa nya människor in i existensen, utan jag tror även att vi inte bör göra det med några medvetna varelser alls.” Enligt Benatar är existensen ”inte alltid skadlig, utan alltid mycket allvarligt skadlig”.

Sam Harris finner en koppling till buddhismen – enligt en översättning av en buddhistisk text av Sir Hari Singh Gour sade Buddha att människorna är okunniga om den plåga de frigör; existensen är orsaken till ålderdom och död. Ifall bara människan kunde inse denna skada skulle hen omedelbart sluta föröka sig. Detta kanske ger viss insikt i varför Buddha namngav sin son Râhula, vilket betyder ”boja” eller ”hinder”.

Benatar säger vidare: ”Ifall du planerar att bringa någon in i existensen så måste du inte bara tänka på hur deras ungdom kommer att vara, utan du måste också tänka på hur de kommer att vara när de är åttio. Föräldrar tänker inte på den cancer som kommer att föröda deras framtida barns kropp årtionden efter att de själva är döda.”

Han drar vidare en analogi till en pjäs som du har sett fram emot att se. Du köper biljetter och tittar på föreställningen, vilken visar sig vara undermålig. Hade du i förväg vetat om att den inte var som du tänkt dig, hade du inte slösat bort din tid.

—
[1] Gustave Flaubert, i brev till Louise Colet den 11 december 1852
[2] Fjodor Dostojevskij, i romanen Bröderna Karamazov
[3] Arthur Schopenhauer, studier i pessimism: essäer
[4] Bibeln, Predikaren 4:2-3