Stefans basketblogg

Semester

Av , , 1 kommentar 0

Pontus LundahlMiniresan till Luleå var bara en försmak, er basketbloggare har riktig semester nu och med tolv raka arbetssomrars uppsamlade frustration tickande inom mig ämnar jag göra det mesta av mina fyra veckor. Att prestera genomarbetade bloggposter här skulle mycket väl kunna vara något att ägna tiden åt, men som det ser ut nu kommer det sannolikt inte att ske.

Väldigt tidigt i morgon bitti åker jag till vackra Tromøy utanför Arendal i Sydnorge där det vankas decimerad festival, både MIA och Santogold har ställt in. Men dyker Jay-Z, Lupe Fiasco, Cool Kids, Bloody Beetroots, Sinden och MSTRKRFT upp blir det säkert både roligt och stökigt ändå.

Sedan mellanlandar jag bara i Umeå som hastigast innan jag beger mig till Italiens gröna hjärta, Umbrien, för att under knappt två veckors tid äta så mycket tomater, tryffel, parmeigiano, vin, kronärtskockor och olivolja att till och med italienska husmödrar kommer att skaka på sina huvuden.

Den 12 juli är jag tillbaka, detsamma gäller för bloggen.

Under de här veckorna händer för övrigt väldigt mycket spännande med nästa veckas draft som den solklara höjdpunkten. Snubblar jag över någon vettig internetuppkoppling är det inte alls osannolikt att det både kommer att skrivas ett och två inlägg.

Men om inte – Trevlig sommar!

Jag lyfter på hatten

Winslow TownsonPaul Pierce – finals MVP. Det unnar jag honom.

Det är väl knappast en hemlighet att jag haft mina största sympatier hos Los Angeles Lakers under hela slutspelet. Lakers spelade fantastisk basket och jag kunde verkligen inte se hur något lag skulle kunna stoppa dem.

Nu, efter sex finalmatcher, kan man tämligen enkelt konstatera – Boston kunde stoppa Lakers, nästan i sömnen. Lakers hade egentligen aldrig någon chans mot Celtics som genom sitt snuskigt vackra försvarsspel fick Lakers anfallsspel att se lika stelt ut som Clevelands ursäkt till offence. Att Lakers ens hängde med i en quarter i match sex beror endast på att Kobe satte några sanslösa treor, Lakers tog sig aldrig igenom Celticsförsvaret förrän segern redan var klar och Bostonspelarna tyckte att de kunde bjuda på några poäng.

det är bara att lyfta på den imaginära hatten för Celtics – de har förtjänat seger, och jag unnar dem faktiskt den, i alla fall de flesta. Exakt så här mycket unnar jag de olika Celticerna segern (skala 1-5):

Doc Rivers: 3

Rajon Rondo: 2
Ray Allen: 3
Paul Pierce: 5
Kevin Garnett: 4
Kendrick Perkins: 3
Eddie House: 5
James Posey: 4
PJ Brown: 2
Leon Powe: 2
Tony Allen: 1
Glen Davis: 3
Sam Cassell: 3

Danny Ainge: 4

Bill Russell: 5

Ursäktar för det här korta och innehållsfattiga inlägget, men nu ska jag dundra upp till basketmetropolen Luleå för att tillsammans med Terner och Nöjesprofilen gästa Onsdagsklubben under Livin Lavish flagg.

Första svensken i rymden…

…var ju den dära Fuglesang. Men att ta sig in i NBA som svensk verkar betydligt svårare. Det fanns visst hopp om både Jonas Jerebko och Rudy Mbemba inför nästa veckas draft, men de båda svenskarna drog sig ur sent i går kväll.

I Jerebkos fall är det kommenterat av agenten Doug Neustadt som till NSD kort konstaterade: ’Det passar bättre om han är med i draften 2009 ’. Med största sannolikhet hade de starka indikationer på att Jerebko inte skulle draftas trots att han imponerade på många på Reebok Eurocamp i Italien häromveckan. Istället för att sitta och hänga läpp på draftdagen för att han inte blev vald väljer han istället att fortsätta spela italiensk basket ett år till, sannolikt är han tillbaka i draftsnacket nästa år, då betydligt hetare.

Även Rudy Mbemba valde alltså att hoppa av, i det fallet är jag mer osäker varför. Jag trodde faktiskt att han låg rätt skapligt till för att bli en av Portlands tre picks i den andra rundan. Men tydligen fick även han kalla fötter.

Trist, men de hade säkert sina skäl. I övrigt kan man konstatera att alla storfräsare stannade kvar i draften inklusive sanslöst talangfulle italienaren Danilo Gallinari som väntas gå som femma eller så.

Matchen i bilder 5

Kevork DjansezianInte ens Posey hann jaga ikapp Mamban den här gången.

Punkten. Eller kanske man ska kalla den för konjunktionen. För när Kobe Bryant snodde bollen och dunkade 99-95 med 37 sekunder kvar stod det ändå klart att Lakers den här gången redit ut situationen.

Men, och nu talar vi om ett förbannat stort ’men’, till att ta två raka segrar i Boston har Lakers det oändligt långt. Det sorgliga försvarsspelet man presterade under större delen av de två senste matcherna är så falskt och förädiskt att det kommer att få vända om redan på LAX. Ska Lakers ha någon som helst chans att störa Boston hemma i Beantown måste något exceptionellt hända. Just nu har jag svårt att se vad den exceptionella händelsen skulle bestå av, men förmodligen heter tre ingredienser Bryant, Jackson och Gasol.

Matchen i bilder 4

Mark J. TerrillRay-Ray, in flight.

Jag vet inte vad den här bilden ska symbolisera, men den är väldigt fin.

Ray Allen var inte lika viktig som i de senaste matcherna, och den här gången fick han till och med pusta ut på bänken emellanåt.
Odom som haft enorma problem i serien var faktiskt riktigt bra stundtals – de stunder då han postade upp offensivt istället för att driva rakt in i Celticsförsvararnas bröstkorgar som han annars gjort till sitt signum i serien.

Matchen i bilder 3

Mark J. TerillJames Posey – så mycket man att det gör obt.

Den här bilden där vinstmakaren Posey uthustlar Lakers energiknippe Ronny Turiaf får symbolisera den stora vändningen på matchen.

När Lakers drivade mot korgen fanns alltid tre kroppar närvarande, varav Pierce och Posey oftast var två. De satte ned fötterna, tog position, drog charge. De cementerade mur runt sin korg. Vad gjorde Lakers för att svara? Just ingenting. Paul Pierce var så bra att det nästan gjorde ont att se, men det går inte att hävda att han inte fick oändligt med hjälp från Lakersförsvaret som nästan agerade Denver Nuggets-aktigt i sitt pick and roll-försvar. Så gott som varje gång Pierce och Garnett kombinerade i pick and roll slutade det med poäng eller straffkast för Pierce. Lakers var komplett svarslösa.

Som basketconnoisseuren sa i dag: Om man inte kan försvara pick and rolls i NBA är man illa ute. Och det kunde inte Lakers.

Matchen i bilder 2

Larry W. SmithPierce ägde Mihm, men vem gjorde inte det i söndags?

Sen fick zenmästare Phil Jackson hjärnsläpp. Höjda ögonbryn var bara förnamnet när Chris Mihm, som dittills inte spelat en endast minut under slutspelet, kom in på planen. Lakersbänken var som allt för ofta i den här serien unken och Mihm:s statline symboliserar just detta, eller vad sägs om: 02:46 min, 0/1 skot, 0 returer, 0 assistst, 2 fouls, 0 steals, 1 turnover, 0 blockar. Kanppat tre minuter som Celtics knappade in sex poäng på.

Men det var början.

Matchen i bilder 1

Matt YorkLamar Odom, alltid energisk, ofta i luften

Ett nytt grepp från Basketbloggen: Match fem som en bildessä. Eftersom vår bloggmaskin inte klarar av att visa mer än en bild per inlägg blir det fem inlägg, förhoppningsvis kommer alla under natten.

Nu kör vi.

Precis som i match fyra, den så märkliga, kom Lakers ut spelandes mästarbasket. Kobe stekte trepoängsmackor offensivt och gav Rondo ett hånleende till respekt på försvarssidan. Radmanovic snudde taket med sin jumpers, Odom postade då och då, resten av tiden slet han ned returer och var allmänt energisk (se bilden), Gasol löpte som vore han Fabregas, och D Fish var lika giftig som han alltid är vuxen. Kort och gott – även med stunna shades bländade Lakers, Celtics agerade statister.

Lakers Anthem

Mark AveryWithout Shaq KB has showed them/ with Fish, Gasol, Vladimir and Odom/Phil Jackson you going for your tenth ring/Stay in LA and you’ll get fifteen.

Bara en timme kvar till den femte, och kanske sista matchen i finalserien. Jag vet inte vad jag ska tro, 4-1 till Boston vore ett enormt antiklimax.

Några som definitivt vill ha både en sjätte och sjunde match är Roscoe Umali, Bosko, Problem, Glasses Malone, Omar Cruz, Mack 10 och Chino XL. Sju mer eller mindre gangstra Los Angeles-rappare som enats i guld och purpur – Lakers Anthem.

Vad var det som hände?

AP Photo/Mark AveryEddie House – alltid redo. Och en av torsdagkvällens allra största faktorer.

’Whine about it tonight. Lot of wine…lot of beer…a couple shots…maybe like 20 of ’em… digest it, get back to work. Nothing you can do.’ Så sa Kobe Bryant efter matchen och jämförde sedan lagets insats i handra halvleken med sängväteri:

’We wet the bed. A nice big one, too. One of the ones you can’t put a towel over. It was terrible.’

Dessa gyllene citat till trots, frågan alla ställde sig efter torsdagskvällens match var just: vad var det egentligen som hände?

Lakers spelade nära magiskt sprudlande basket. Kobe Bryant tog det lugnt, hittade sina medspelare och lät dem sätta sina skott. 24 poäng ledde Lakers med. 24 poäng. Det är alltid svårt att översätta, men man skulle väl kunna likna det med en 3-0-ledning i fotboll. Det ska bara vara att spela av resten av matchen med andra ord.

Det var precis vad Lakersspelarna också tyckte. För i andra halvlek var Lakers insats bland det sorgligaste som skådats i en NBA-final. Boston genomförde en historiskt stor vändning och både du, jag och hela Staples Center såg ut som frågetecken.

Vill ni veta en del av vad som hände, eller inte hände, här har ni min syn på saken, i punktform:

* Kobe Bryant. Visst, världens bästa hade tio assists, men det var inte hans passningar som behövdes i matchen, det var hans poäng. Han gjorde förvisso tio poäng i sista, men han dominerade inte matchen som han har potentialen att göra.

* Lakers bänk. Bortsett från Trevor Ariza som spelade precis så bra så som man någonsin kan önska så var Lakers-bänken blekare än en genomsnittlig albino. Farmar, Vujacic, Turiaf och Walton sköt kombinerat 3/19 från golvet. Vidrigt.

* James Posey. Finalseriens bäste bänkspelare gjorde sin hittills allra finaste instats. Bostonforwarden spelade exemplariskt försvar på både Kobe och Lamar Odom, satte alla skott man kunde vänta sig och några till och stod för fler hustle-plays än hela Lakers kombinerat i den andra halvan.

* Eddie House. Rajon Rondo var riktigt dålig med en stukad fot som ursäkt. In kom istället Eddie House, och han förändrade faktiskt matchen rejält. Trots att hans bössa inte var så säker som den kan vara gav Houses blotta uppenbarelse Boston enorma ytor offensivt genom hans ständiga trepoängshot. Med +20 var han den spelare som hade bäst +/-statistik i matchen.

* Celticsförsvaret. I första quartern i synnerhet och första havleken i allmänhet var Celticsförsvaret så dåligt som det kan vara. Kendrick Perkins, Paul Pierce, och till och med Kevin Garnett gick bort sig på Lakers pick and rolls. Men efter en halvtidsvila där Doc Rivers förmodligen kallade sina spelare både det ena och det andra dök ligans bästa försvar upp. 33 insläppta mot Lakers på två quarters är spektakulärt.

Men det här är egentligen bara början, jag kan egentligen inte förstå hur Lakers kunde ge upp en sådan ledning på ett sådant nonchalant och ovärdigt sätt.

Är serien över då? Förmodligen. Tre raka för Lakers, varav två matcher i Boston, känns just nu lika osannolikt som det kändes att Boston skulle vända match fyra i halvtid.