Lite mörkare ekparkett, lite ljusare blått, lite lägre sarger, lite bättre studs, en ny doft av lösningsmedel. Gammliahallen är ansiktslyft.

Jag önskar att jag kunde säga att jag är utvilad efter tre dagar på Holmön, men så är det inte riktigt.
Parallellt med nästan ständigt arbete har jag försökt uppdatera mig på allt vad europaflyktingar, OS-förberedelser och skumma rykten heter. Snart kommer något av värde här på bloggen, men tills vidare: lite bildgodis för er som ännu inte satt foten i Gammliahallen efter sommarens stora renovering.

En basketplan mitt i ett blått hav – så ska en baskethall se ut. Tyvärr hade de fina korgarna ersats av burar som vaktas sittande, de sköna lädren av något vitt och ihåligt och de kraftfulla basketspelarna av långhåriga taniga typer när den här bilden togs.

Men ni förstår ändå poängen.

Umeå Comets och Umeå Virtus har en hall i av absolut svensk toppklass till sitt förfogande när försäsongerna kryper igång i augusti. Jag tror att även de svenska och georgiska basketherrarna kommer att stortrivas när det ska EM-kvalas den 17 september. Men mer om det senare.

Där solen alltid skiner, där ölen och vinet håller samma ljumna temperatur, där visan är en ursäkt för festivalen, där internetuppkopplingen endast är sporadisk.

Där är jag nu, fram til på söndag. Räkna därför inte med någonting alls från mig tills dess på den här bloggen. Vill du veta vad som händer här ute rekommenderar jag att läsa pappersblaskan.

Josh Childress – tar afron till Grekland

Det jag skrev om tidigare i dag, att Josh Childress erbjudits ett 20-miljonerskontrakt av grekiska Olympiakos, har nu gått över från att vara ett fränt rykte till verklighet.

Enligt Atlanta Journal-Constitution har den talangfulle amerikanen skrivit under kontraktet och givit ett myket långt finger i nyllet på Atlanta-ledningen.

Jag trodde aldrig att det skulle gå så långt, att han skulle känna sig lockad, men snällt skriva under för Atlanta. Men så blev det alltså inte, han straffade sin klubb för att de varit så sega att signa honom och kan mycket rakryggad göra Euroleague än mer intressant i vinter uppbackad av europeisk baskets största kontrakt.

Utan att ha full koll tror jag att det här är en historisk händelse. Någon som har bättre koll på historia får gärna informera om någon amerikansk NBA-spelare tidigare, mitt i en framgångsrik karriär, lämnat NBA för spel i Europa. Jag tror faktiskt inte det.

Nyordning var ordet.

Se det här som en fortsättning på förra inlägget.

Till att börja med, ytterligare vatten på den europeiska kvarnen: Nu har även de amerikanska spelarna börjat lockas av europeiska cash. Det är Josh Childress, som troligtvis sportar ligans allra finaste afro, som fått ett erbjudande om ett treårskontrakt värt 20 miljoner dollar från grekiska Olympiakos. Detta att ställa mot de 5,6 miljoner före skatt Atlanta skulle kunna erbjuda honom till den kommande säsongen.

Childress, en både explosiv och uppfinningsrik forward, snittade ifjol nära 12 poäng och 5 returer för Atlanta Hawks, och är alltså mycket långt från att vara en skräpspelare. Han verkar allvarligt fundera på att bli grekisk, han har besökt klubben och så.

Torbjörn Björnström tror, som jag skrev tidigare, på en ny världsordning. Här utvecklar han sina tankar lite (saxat från ett mejl):

"Det kommer inom max 5 år att finnas en ny världsordning vad det gäller basketsporten.
Vi kommer att kunna åka till Berlin över helgen för att se Detroit Pistons mot Alba Berlin.
I stället för 20-25.000 ToR plus bra plats i Madison Square Garden så kan man satsa 10.000 och sitta courtside i Berlin.

Klubbarna i Mälardalen kommer att inse att de måsta slå sig samman både vad gäller spelarmaterial och resurser för att kunna hänga med i basketracet. Klubbar som Luleå, Jämtland, Umeå Virtus och Sundsvall kanske måste ha ett lag tillsammans som spelar var fjärde hemmamatch i respektive stad för att han chans att hänga med i stora världen. Det spelar ingen roll för Rytas från Litauen om de flyger till olika orter.

Matcherna måste spelas i stora arenor med kapacitet till minst 7-8.000 betalande som till stor del måste finansieras genom företagen på orten. Det kan bli fråga om 3 max 4 matcher/säsong på varje ort.

Tja det var lite fler visioner. Att klubbarna i Norrland skall kunna samarbeta tror jag blir svårt men i Mälardalen blir det absolut nödvändigt."

Jag tror själv på en långsammare utveckling än så, men sannolikt kommer NBA att expandera ut i världen inom en inte alltför avlägsen framtid.

Jag vill gärna ha fler kloka åsikter/utsikter, vad är det egentligen som händer?

Bostjan Nachbar (i brygga) genomför pilgrimsvandring från USA till Ryssland. Sådan oroar den NBA-frälste.

I mitt förra inlägg (scrolla ned latoxe!) skrev jag om hur världsbasketen närmar sig NBA vad gäller regler. Men det är så mycket mer som händer. Lite hastig mejlkorrespondens med den alltid framåtspanande mr Björnström som förutspår en helt ny världsordning inom en allt för avlägsen framtid har fått mig att fundera ytterligare på saker och ting. Jag känner mig oroad.

Att världsbasketen till stor del redan sprungit ikapp USA vad gäller landslagsbasket är ingenting nytt, USA har inte vunnit ett världsomspännande mästerskap sedan Sydney-OS 2000.

Men NBA, den fantastiskt spektakulära och kompetetiva proffsligan, har alltid varit hela världens ohotade finrum för klubb-basket. Alla har velat dit. Till pengarna, uppmärksamheten och förutsättningarna.
Men mycket pekar nu på att även NBA:s ställning inte alls är så stabil som man först kan tro. Tidigare under sommaren har Juan Carlos Navarro, Carlos Delfino och Jose Garbajosa samtliga valt att lämna NBA för europeiska klubbar. Och åtminstone Navarro och Delfino är båda högklassiga NBA-spelare som vilket NBA-lag som helst med glädje skulle vilja ha i sin trupp.

Sedan tidigare har även brasilianaren Tiago Splitter tackat nej till NBA:s rookie-kontrakt till förmån för mer lukrativt spel i Spanien.
I går meddelade också Nets-forwarden Bostjan Nachbar att han skrivit på ett kontrakt värt 9 miljoner euros över tre år för Dynamo Moskva, pengar han knappast skulle tjäna i USA, i alla fall inte när skatten är borträknad.
Precis som ryska hockeyligan snor lirare från NHL tycks alltså de europeiska storklubbarna numera kunna fixa kontrakt som inte bara matchar utan utklassar vad NBA kan åstadkomma.

Två mycket enkla anledningar till den ekonominska nyordningen är den svaga dollarn och skatterna. I NBA betalar du skatt som vilken annan Joe som helst. Som proffs i Europa dealas det med nettolöner i betydligt större utsträckning.
En tredje anledning är den salary cap som sett till att även små marknader som Salt lake city, Indianapolis, Sacramento och, fram till nyligen, Seattle lyckats hålla sig med relativt starka NBA-lag.

Jag är i grunden helt positivt inställd till NBA:s "mjuka" salary cap som erbjuder flera möjligheter att överskrida gränsen, till skillnad från NHL:s nyligen införda och betydligt striktare lönetak. Men när flera klubbar låser upp nästan alla sina stålar på ett par stjärnspelare blir inte mycket över för de där spelarna som står på gränsen till en plats i förstafemman. Som Nachbar, som Delfino, som Navarro.
Att dessa lirare då packar sina väskor och paddlar över atlanten är inte särskilt förvånande, men ändå så trist.

För hur kul det än är med en allt mer kvalitativ europeisk basket finns det ingenting mer kittlande än att se alla världens bästa spelare samlade på en och samma arena.
Tyvärr verkar de dagarna vara förbi.

Om två år, kamrater, blir det här verklighet. Tills dess – låt bomberna falla.

Mitt lilla kontrollrum har decimerats, men det är endast gott. Efter lite knappande och vridande har jag till slut lyckats få livestreamningen att fungera på min macbook vilket gjort att jag återigen kunnat pensionera Fujitsun som annars både kräver lugnande medicin och öronproppar för att göra bruk av.
I min nya set up har jag kunnat se en riktigt spännande match och tre blow outs.

Dalembert-lösa Kanada var som väntat chanslösa mot stora, starka Kroatien.

Brasilien gjorde en mycket blek figur mot Tyskland som ser starkare och starkare ut för varje match.

Grekerna blev tredje och sista europeiska nation att ta sig till semifinal sedan Nya Zeelands "Tall blacks" blivit förnedrade med 75-48.

Det blev nästan som jag förutspådde, endast Puerto Rico mäktade med att störta den europeiska dominansen, och det hade jag ju varnat för.
Slovenien spelade egentligen inte dåligt och borde nog ha vunnit matchen, hade det inte varit för trepoängsskyttet. Purtoricanerna spelade en ettrig zon som Slovenerna aldrig riktigt fick hål på och 7 av 24 treor flyger inte dessa sammanhang.
Det gör däremot Puerto Ricos 10/18 från down town. Eller down town och down town. Världsbasketens trepoängslinje är faktiskt löjligt nära korgen och en av huvudanledningarna till att jag nio gånger av tio föredrar NBA framför annan basket.

Att se två lag jogga upp och ned, täppa igen tresekundersområdet med bjässar och hiva iväg trepoängare efter trepoängare kan vara tröttsamt i längden.

Lyckligtvis har FIBA tagit sig samman och år 2010 kommer linjen att flyttas bak en halvmeter till 6,75 meter, vilket gör att hörntreorna kommer att vara aningen längre än i NBA medan de rakare treorna fortfarande kommer att vara en halvmeter kortare än i den amerikanska proffsligan.

Sedan lär det dröja ytterligare två år innan de svenska hallägarna lyckats måla om sina golv efter de nya måtten, men den som väntar på något gott väntar, som känt, sällan för länge.
För er som inte har koll på de stundande regelförändringarna kan jag kort sammanfatta vad som, förutom trepoängslinjen kommer att modelleras efter den amerikanska föregångsligan:

* Rektangulärt tresekundersområde (snyggare va?)
* Införande av no charge-zon (alltså en sådan halvcirkel runt korgen där offensiv foul inte kan dömas, precis som i NBA alltså)
* Skottklockan återställs inte vid fouls om den inte hunnit ned till 14 sekunder. Har den inte hunnit längre än 14 återställs den till just 14. (Återigen, precis som NBA).
* Vid time out under de sista två minuterna får bollen flyttas fram till halvplan. (Jepp, som i NBA).
* En del annat bjäfs, även det efter NBA-modell, som jag inte ids gå in på.

Bra regelförändringar rakt igenom som jag ser det och man kommer fortsatt att få spela försvar precis hur man vill. All good, men det dröjer som sagt några år tills allt detta blir verklighet.

Tills vidare fortsätter oblygt festen i Aten i morgon kväll med två härliga semifinaler. Tyskland möter Kroatien och Grekland tar emot Puerto Rico i de två semifinalerna där segrarna kvalificeras till OS.

Jag sätter mina morgontofflor på Tyskland och Grekland. Någon som sätter emot?

Samuel Dalembert, till vardags en liten fisk i en stor damm.

När man väl tagit plats i finrummet, NBA, är det många som inte tycker att det längre är särskilt spännande att smutsa ned sina händer med landslagsbasket, vilket förstås är synd.
Med fullt NBA-manskap skulle kvalturneringen i Aten kunnat innehålla namn som Leandro Barbosa och Anderson Varejao (Brasilien), Steve Nash och Jamaal Magloire (Kanada), Gordan Giricek (Kroatien), samt Bostjan Nachbar, Beno Udrih och Sasha Vujacic (Slovenien).

Nu har turneringen blivit ytterligare en NBA-profil fattigare sedan Phillys Haiti-kanadick Samuel Dalembert fått storhetsvansinne och surnat till.
Enligt rapporter ska han ha hållit sig för sig själv, käkat med sitt medresta entourage istället för med laget, kommit sent till samlingar och på matcherna har han mest såsat runt.
Coach Leo Rautins fick nog och kickade den kraftfulle centern från laget.
En spelare som vill förbli anonym förklarade läget:

"He’s not a bad person, but his level of dedication isn’t the same as a Rowan Barrett or a Joel Anthony. He’s kind of got an NBA aura. He’s a role player in the league, but he sees what stars can get away with there and now that he’s in a smaller pond, he’s pulling a lot of the same stuff."

Kanada lyckades med nöd och näppe besegra Sydkorea utan Dalembert, men mot Kroatien tar det nästan garanterat stopp.

I det här läget är det kanske lägligt att skjuta en liten salut för de spelare som faktiskt ställer upp:

Dirk Nowitzki, Radoslav Nesterovic, Joel Anthony (who?), Carlos Arroyo, Juan Jose Barea och Chris Kaman – ställ er upp!

Jepp, jag försöker skrämma bort mina allra sista läsare med den ena Dirk-bilden hiskeligare än den andra.

Sedan jag liten var har jag alltid varit fascinerad av kontrollrum. Mätare, skärmar och spakar – sådant gillar jag.
Nu har jag byggt vad som skulle kunna liknas vid ett mycket enkelt kontrollrum i mitt vardagsrum. Från bekväm halvliggande position i soffan har jag min Macbook inom armslängds avstånd för att hålla mig uppdaterad på allt vad nyheter, trams, epost och NBA Summer League heter. Lite till höger står min gamla fujitsu-laptop och surrar samtidigt som den, endast med regelbundna tekniska fel-avbrott, visar OS-kvalet från Aten.
Mellan de två datorerna bildas en glipa varigenom tv:n smattrar bilder från Tour de France.
Högteknologi blandat med lågteknologi – tillbakalutat highlife.

Hade det inte varit för de timmar jag lägger in på redaktionen hade jag förmodligen soffparkerat än mer bestämt, i alla fall på fredag, för då börjar det roliga på riktigt.

Hittills har OS-kvalet inte ens bjudit på någon minisensation, idel favoritsegrar alltså. Ingen är gladare än jag för det. De åtta bästa nationerna (bortsett från Italien, Serbien och Frankrike, men det har jag ju redan gnällt om) ställs emot varandra i kvartsfinalerna enligt följande spännande uppställning:

Kroatien-Kanada
Slovenen-Puerto Rico
Tyskland-Brasilien
Grekland Nya Zeeland

Jag sätter mina pensionerade drachmer på de europeiska nationerna i samtliga matcher med en liten försäkring på Puerto Rico.

Världsbasketens mest osexiga tandem – Nowitzki och Kaman – spelade nästan charmigt bra mot Nya Zeeland. Enligt FIBA:s egen hemsida lyckades Nowitzki dessutom med konststycket att göra 35 poäng fördelade på 17 i varje halvlek. Mäktigt.

——————–
NBA-horisontens mest spännande händelse det senaste dygnet är för övrigt att Marcus Camby flyttar sina fladdriga händer från Nuggets till Clippers. Nuggets tror jag endast kommer att må bra av det, de spelade inte försvar med honom i laget, så mycket sämre kan det knappast bli nu. Vad det betyder för Clippers har jag inte riktigt hunnit fundera ut. Så vida han inte ska ses som en ersättare för Elton Brand, för i sådana fall vore det som att ersätta tryffel med burkchampinjoner.

Vi kan också notera att Golden States Marco Belinelli verkligen trivs i Summer League. I de två senaste matcherna har han gjort 30 respektive 25 poäng. I fjol inledde samme italienare sommarligan med att stänka 37 poäng mot Hornets. I riktiga ligan blev det mer modesta 2,9 poäng per match på de 33 drabbningarna han fick komma in på planen.
Blir det samma visa i år, undras det förstås nyfiket.

Kap Verde – inte mer än obehagliga vantar i det här sammanhanget när motstådarna heter Nowitzki, Nesterovic eller Papaloukas.

Efter att med ett halvt öga sett Tyskland förnedra Kap Verde ( 104-68 , 50-16 halvvägs in på den andra quartern) sitter jag och längtar efter Italien, Frankrike och Serbien.

Den första 1,5 dagen av OS-kvalet i Aten har endast bjudit på väntade segrar (Nya Zeeland över Kap Verde, Slovenien över Korea, Kroatien över Kamerun, Grekland över Libanon, Slovenien över Kanada och nu senast alltså Tyskland över Kap Verde.

Jag förstår det här med att hela världen ska vara med när det är OS, men när en pajasnation som Kap Verde, som på rankingen bara är obetydligt bättre än Sverige och i verkligheten förmodligen är aningen sämre än vårt eget stolta landslag, får vara med och slåss om OS-biljetter samtidigt som världssjuan Italien, världsåttan Frankrike och världsfyran Serbien inte ens har chansen känns det faktiskt purket.

Eller, chansen och chansen. De hade ju chansen att kvala in i EM i fjol, men alla de tre fina basketnationerna gick tuffa öden till mötes och floppade.

Italien inledde med att förlora med en poängs marginal mot Slovenien trots en heroisk comeback i sista quartern. Efter en tuff förlust mot Frankrike, vinst över Polen, förlust mot Litauen och vinst över Turkiet ställdes man inför en helt avgörande match mot Tyskland om en plats i kvartsfinalen. Väl där var Tyskarna starka och Italien fick åka hem med hundhuvuden.

Frankrike tog sig vidare från samma grupp, men föll sedan i kvartsfinalen efter att ha tappat ledningen i den fjärde quartern mot blivande mästarlaget Ryssland. Ett aningen demoraliserat Frankrike kraschade sedan mot Kroatien och Slovenien för att sluta som åtta och därmed med minsta marginal missa OS-kvalet.
Tuffast öde av alla mötte Serbien som först förlorade mot Ryssland och sedan ställdes mot jobbiga Grekland. Den sällsynt grisiga drabbningen slutade med uddapoängsförlust och gav upphov till Darko Milicics numera klassiska utspel:

Laget kunde aldrig resa sig och de favorittippade juggarna lämnade turneringen genom att bli slagna av Israel.

Det var ungefär så det gick till när Tyskland, Kroatien, Grekland och Slovenien fick äran att kvala istället för Italien, Frankrike och Serbien. Alla dessa länder är värda att vara med, men det gör lite ont när Libanon, Kamerun och Kap Verde kastas runt som vantar när man hade kunnat få se Darko Milicic stångas med Ronny Turiaf eller varför inte Danilo Gallinari.

Och, nej, jag ser ingen tjusning i överraskningsnationer i stora turneringar. Men det tar vi någon annan gång.

Siten basketsverige.se är i mångt och mycket en bra sida även om uppdateringsfrekvensen på nyheterna, även med sommartorkemått mätt, är tämligen ökenmässig. Sidans stora dragplåster är förstås Jakob Törnells lika uppdaterade som underhållande blogg.

Ett annat dragplåster är silly season-sammanställningen där rykten och klara övergångar inom svensk basket samsas. Jag har dock två stora problem med den:

1) Endast en del av de klara övergångarna och de starka ryktena kommer upp, jämfört med hockeyns motsvarighet, elitprospects, är kvaliteten helt undermålig.

2) Var är källhänvisningarna? Rykten kan uppstå på många olika sätt, allt från en välunderbygd tidningsartikel till en sämre underbygd tidningsartikel till ett helt ounderbyggt inlägg på ett forum. För att kunna bedömma trovärdigheten i ett rykte borde rimligtvis källan alltid lämnas ut. En enkel länk eller förklaring vore inte svår att införa.

I dag ploppade det upp att Umeå Virtus tunge insidenärvaro Victor Edlund är på gång till Jämtland. Efter ett snabbt telefonsamtal till Edlund kan vi dock konstatera att det inte ligger någon sanning alls i det påståendet. Det är någon som skrivit något på Jämtland Baskets forum att han borde vara intressant, varken mer eller mindre.

Huruvida det blir spel i Virtus för Edlund är dock mer osäkert, han vet fortfarande inte om han kommer att satsa på något spel till hösten.