Så gott som en tredjedel av NBA är spelad och tur respektive otur börjar spela ut sin roll. Bra lag har vid det här laget ett bra facit och dåliga lag ett dåligt facit. Det är med andra ord dags att utse säsongens överraskningar och besvikelser.
Till grund har jag tagit mina egna predictions (som i och för sig hade en del fel och brister, men det återkommer vi till) och jämfört med det slutresultat (räknat i antalet segrar) lagen kommer att få om de fortsätter vinna och förlora i samma takt som de haft hittills.
Vi börjar i öst, och med de positiva överraskningarna.
Atlanta trodde jag skulle få svårt att upprepa succén från fjolåret. Jag höll faktiskt laget som en utmanare till slutspelet i fjol medan jag inför den här säsongen förutspådde en bister tillvaro utifrån tre faktorer: Josh Childress flytt till Grekland, de andra öst-lagens förbättringar och problemen med att få Josh Smith att trivas.
Egentligen har ingen av dessa tre punkter varit faktorer och ledda av en fullkomligt fenomenal Joe Johnson och en ruskigt stabil Mike Bibby är man faktiskt ett bra lag som definitivt kommer att gå till slutspel. Jag tar av mig hatten.
New Jerseys framgång är svårare att förklara. Kanske trodde jag att de skulle vara lite väl usla, men framförallt Devin Harris har visat att han gjord av studsboll och Vince Carter har varit bättre än jag trott. Jag förutspår fortfarande att laget kommera att få det tufft att gå till slutspel, men ett fullkomligt patetiskt looserlag kommer man inte att vara.
Cleveland trodde jag på. Jag tyckte nästan att jag tog i då jag förutspådde 51 vinster. Men Lebron James har tydligen tagit ännu ett kliv och i Mo Williams har han en fin parhäst att leka med. Till och med när laget fått lite skador vinner man. Cleveland kan gå långt, mycket långt.
Boston hade jag tippat som överlägset vinnarlag, men så överlägsna som man varit hittills finns ju inte. Fortsätter man i samma takt slaktar man alla tidigare vinstrekord, men det kommer inte att ske.
Orlando är även dem ett lag jag trodde på som gått ännu bättre än väntat. Dwight Howard är så monstruös att jag knappt vågar tala om det utan att drabbas av tårar eller erektion.
Så till de stora besvikelserna:
Washington, ack Washington. Utan Agent Zero har man inte lyckats med någonting. Jag kan inte påstå att jag sörjer, har aldrig fattat tycke för laget, swaggern till trots. Men fullt så här usla ska man inte vara, laget gick ju trots allt till slutspel utan Arenas i fjol. Trots tränarbyte ligger man ohjälpligt långt efter och spelar NBA:s sämsta försvar. Även med Gilbert Arenas snart tillbaka blir det inget slutspel i år.
Charlotte är ju så värdelösa som man trodde att de skulle vara, kanske du säger. Så kanske det är också. Jag får helt enkelt bära hundhuvudet för att jag fick för mig att Larry Brown, Crash och J Rich skulle skapa något magiskt tillsammans. Och nu är ju inte ens J Rich kvar efter en, vad jag anser, värdelös trade från Bobcats håll.
Philadelphia var jag på intet sätt ensam om att hajpa inför säsongen. Hittills har Elton Brand varit säsongens flopp och ingen annan i laget är egentligen tillräckligt bra för att få det att lyfta. Jag har dock viss förhoppning om snar förbättring.
Toronto förstår jag mig inte på. Man har ett bättre lag än ifjol, Chris Bosh spelar helt fantastisk basket och Jermaine O’neal har faktiskt hållit sig ganska hel. Ändå förlorar man. Att sparka Sam Mitchell tror jag inte på, Mitchell är grym, men ändå torde en vändning komma.
Detroit kan man nog inte riktigt kalla för ett totalt flopplag ännu. Men Billups-Iverson-traden tycks inte ha varit till Pistons fördel i alla fall och jag tror inte att man är just så mycket bättre än vad man visat hittills.
Och så till väst.
Denver har med Billups vid rodret varit snuskigt fina och numera spelar man ju till och med försvar, och man gör det dessutom fantastiskt bra. Denver har för närvarande tredje bäst opponents fg% av alla lag i ligan, och det, om något, talar om att något hänt i Colorado. Nu har ju även Carmelo Anthony fått rikligt med fart under sina poänggörande vingar. Som jag ser det är skyn gränsen, eller i alla fall Los Angeles Lakers.
Memphis kan knappast talas om som ett succe-lag, man har trots allt nästan förlorat två tredjedelar av sina matcher. Grejen var den att jag trodde de skulle vara ännu uslare. OJ Mayo (min rookie of the year-kandidat) spelar som en rookie of the year och skulle ha fått priset om inte Derrick Rose spelade som en potentiell All-star.
Med Lakers är det lite samma visa som med Celtics. Klart att man skulle vinna väst med marginal, men öppningen är sanslös. Jag gissar att man landar på 65 vinster.
Portland är som väntat vassa i år, men har bara varit ännu lite vassare än jag trodde. Efter en ruff start gick man som tåg ett tag och har nu funnit någon slags stabilitet. Brandon Roy är min man och härmed proklamerar jag: Trailblazers är mitt favoritlag i NBA.
Så ska vi även ge oss på flopparna:
Minnesota trodde jag skulle kunna komma en bit på vägen mot framgång med sin unga tunga frontcourt och med potentiella trepoängskanonerna Foye och Miller i backcourten. Tyvärr tycks ingenting fungera i Kevin Mchales timmerstuga.
Clippers hyste jag egentligen inga större förhoppningar om, men med Baron Davis, Chris Kaman och Marcus Camby i samma lag borde i alla fall någonting kunna hända. Jag börjar tro att Camby är en riktig sopa, när var han senast en del i ett bra lag? Baron Davis får ingeting att fungera heller, slarvar bollar och tar mindre steals än på år.
Oklahoma trodde jag skulle vara sämst i NBA. Men så här dåliga kan man inte vara. De är alltså på väg mot en total av sju vinster. Kommentarer överflödiga.
Golden State borde inte behöva vara så här usla. Stephen Jackson spelar ofta stor basket och Nellie eldar på så gott det går. Jag tror och hoppas att man vaknar när moppe-Monta snart är tillbaka.
Utah har hållit ihop det bra med både Deron Williams och Carlos Boozer borta stora delar av säsongen. Laget kommer att klättra, var så säker.
Sacramento är senaste laget att leka sparka-tränar-leken. Vi får se om det hjälper. Med Kevin Martin, som tycks ha benskörhet, alltjämt ur spel tror jag inte på någon vändning.
The Dream. Aldrig. Glömma.
Senaste kommentarerna