Celebrate like you just won the western conference

I dag är en bra dag, och det av flera anledningar:

1: Lakers fick till slut död på kackerlackorna, och det var Kobe som än en gång demonstrerade övermänsklighet. Han fattade knappt ett enda felaktigt beslut i andra halvlek och hur energiskt försvar Bruce Bowen än anlade hade Kobe svaret.
Nu väntar Boston eller Detroit i final (kanske är det redan klart, har inte hunnit se match sex ännu). När Lakers till slut tog sig igenom Spurs köttförsvar tror jag att de är redo för både Boston och Detroit, två lag som spelat bra defensivt men haft svårt att göra poäng. Vilket det än blir av de lagen kommer de att vara underdogs även om Boston vann båda mötena med Lakers i grundserien.
Finalen blir för övrigt den 29:e för Lakers, en imponerande siffra. Skulle det bli Boston i finalen blir det elfte finalen mellan NBA:s två framgångsrikaste franchises - ett drömscenario för commissioner David Stern och alla som vill sälja NBA-konceptet.
För Spurs är enda alternativet en rejäl renovering av bygget. Stommen - Parker, Duncan, Ginobili, håller ytterligare några år, men allt gammalt virke runt om kring måste bytas om de åter ska kunna ta upp kampen med Lakers, Hornets och Jazz.

2: Comets har hookat ett proffs till hösten, 24-åriga Michelle Bruns som verkar vara en helt dödlig trepoängsskytt. Kan hon knacka ned 50 procent regelbundet kommer hon att vara enorm för laget. Dessutom har hon storlek och styrka, och inte minst verkar hon ha en hjärna för basket, annars får man inte jobba som assisterande coach för ett collegelag. Det ska bli spännande att se henne till hösten. Det enda frågetecknet är att hon inte spelat aktivt på tre år, men funkade det med Mohr så talar väl det mesta för att det kan fungera även den här gången.

3: Om ett litet slag ska jag till Teg för att kolla på provspelande Cometsspelare. Jag förväntar mig inga under, men förhoppningsvis finns åtminstone en talang som kan vara något för ett satsande Comets. Jag återkommer med rapport därifrån inom en snar framtid.

4: Vädret.

5: Jag fick tag på riktigt goda tomater, det var länge sedan sist.

Jason Maxiells aparmar går lika bra att använda till dunkar som till blockar.

<<<<<<<<<<<<<<<< PISTONS-CELTICS, MATCH 4 >>>>>>>>>>>>>

Boston - Detroit har som väntat varit defensivbasket tagen till sin extrem, åtminstone med NBA-mått mätt. Och match fyra var den mest destruktiva hittills. Celtics satte 22 skott på hela matchen, på 75 försök. All kredd till Pistons försvar, med 45 poäng från golvet kan aldrig vara godkänt i NBA. Sedan hade celtics förvisso 39 straffar, men ändå.

Matchens stora behållning var Antonio McDyess som var precis överallt och Jason Maxiell som utmanade sig själv om titeln 'årets block'. Hans volleybollsmash på Garnets dunkförsök är tveklöst årets bakifrånblock:

Tyvärr var match tre mellan Lakers och Spurs ingen särskilt rolig affär. Manu Ginobili fick verkligen fart på både tår, hälar och fingrar och allt annat som ställt till det för honom. När även Tony Parker och Duncan var otäckt effektiva samtidigt som Lamar Odom och Gasol inte kunde sätta den öppnaste av lay up blev det aldrig någon match.

Det enda roliga sett ur Lakersögon var Kobe Bryants crossover på klistermärket Bowen som återfanns i popcornståndet, mycket långt upp på läktaren.



Appropå crossovers kan man inte undvika att nämna Tim Hardaway, min all time favoritspelare och innehavare av patentet för tidernas fräckaste basketmove - the killer crossover.

Luca Romano var som känt i Luleå i helgen på coach-clinic och passade på att surra med några av basketgymnasiets utgångselever.
Som väntat var det svårt att få någon av trion Hult-Pettersson-Nyström att intressera sig för spel i basketettan, de har alla högre målsättningar än så. Men två spelare som kan bli aktuella för Virtus är Eskilstunakillen Gustav Wikström och Luleliraren Fredrik Karlsson. Wikström snittade 3,3 poäng och 2,6 retuer per match på runt 18 minuter den gångna säsongen. Inte särskilt spännande nummer, men han skulle säkert kunna vara en stabil bänkspelare.
Fredrik Karlsson har aningen bättre nummer: 4,8 poäng, 1,9 returer och 1,1 steals på 18 minuter. Inga supersiffror, men han är en strålande atlet och har en stor outvecklad potential, en rätt spännande spelare faktiskt.
-----------

Vad gör jag uppe nu, halv två, kanske du undrar? Väntar på basketen förstås. För, till skillnad från förra söndagen, ska TV4 Sport faktiskt visa basket i natt, match tre mellan Lakers och Spurs.

Efter en magnifik vändning i första matchen och en blow out i andra väntar jag mig en riktigt jämn tredje match. Får inte Ginobli fart på sina tår i natt heller så tror jag Lakers vinner och stänger serien.
-----------

Det var länge sedan jag kommenterade öst, jag kanske gör det inför eller efter match fyra. Just nu nöjer jag mig med att konstatera att det är en ganska skum serie och att varken Boston eller Detroit under hela slutspelet egentligen uppvisat det där riktigt stora spelet som gör att jag verkligen ska tro på något av lagen som en slutgiltig NBA-segrare.

Joakim Noah - i klistret

I dagens VK: Karic - en bluff?

I lördagens VK skrev jag och Krainer om Elvir Karic som är aktuell för Umeå Virtus, en drygt två meter lång bosnier med fin statistik. Att vi kallade honom för Kralic och kroat beror på att vi var aningen felinformerade.
Efter lite lördagsresearch förstod jag att det rörde sig om Karic som verkar vara en bluffspelare. På hans profil på eurobasket.com varnas det för honom för just detta - att han skickar felaktig statistik.
Jag trodde lite enfaldigt att Luca Romano missat detta, men självklart hade han koll på situationen.
- Jag vet om det där. Men jag tycker att man kan ge honom en chans, det där kan ha varit något han gjort när han var yngre, sa Luca till mig.
Och Romano hade förstås kollat med folk som verkligen sett honom spela och enligt dem ska han tydligen vara en helt hyffsad lirare.
Så länge man inte investerar några pengar innan man sett honom kan det väl knappast skada att kolla in honom, även om jag inte tycker att det känns särskilt förtroendeingivande med en spelare som är känd för att flasha falsk statistik.

Luca sa också att saken vore en annan om spelaren gjort något kriminelt - dopat sig, kört onykter, spöat domare eller liknande.

Då skulle han alltså inte gärna ta emot halvsvenske NBA-stjärnan Joakim Noah som på söndagseftermiddagen haffades av snuten i Gainsville, Florida, med både sprit och knark.
Tydligen såg en polisman honom på trottoaren med ett glas bärnstensfärgad dryck och blev misstänksam. I glaset var minsann Hennessy, baaallin, och Noah togs till polisstationen. Där hittade man en joint i fickan på honom och nu sitter han i klistret. I juni ska han upp i rätten och vi håller förstås tummarna för vår halvlandsman.

Johan Westermark till Virtus? Jepp, det verkar vara mycket möjligt. I dagens VK har jag och kollegan Krainer ett fint knippe Virtusnytt samlat under rubriken "Virtus för Westermark". Tyvärr lyckades redigeringen slarva bort mitt namn, så jag står bylinelös.

Johan Westermark var, precis som jag skrev, ansedd som en av Sveriges allra mest talangfulla spelare i slutet av 90-talet och början av 2000-talet. Många trodde att han skulle bli en superstjärna med Europa som sitt hemland, men så blev det aldrig. Talangen har aldrig ifrågasatts, Westermark har dock alltid haft en tendens att gå sin egen väg, att träna hårt när han själv känner för det och endast känt sig motiverad när förutsättningarna runt honom varit de rätta.
Det rapporteras att han är mer vältränad än någonsin just nu när han egentligen inte spelat seriös basket på ett år, bara för att han fått sköta träningen på egen hand och göra precis som han vill.
I höst ska han alltså troligtvis börja plugga i Umeå och då blir Virtus ett naturligt val. Johan Westermark skulle vara en sanslöst bra värvning för Virtus och skulle lösa centerproblemet, även om han egentligen är en mer naturlig power forward (tänk Tim Duncan).

Sedan har även David Danell bestämt sig för att spela för Virtus, och det är faktiskt en ruggig värvning. Han har dominerat i baskettan i många år och har en ligasäsong i bagaget. "Slangen" Danell är en klassförsvarare, har ett nästan perfekt skott, är explosiv som krut och har sällsynt långa armar.

I artikeln berättar vi (Jag och Krainer) även att Luca Romano ska träffa några spelare från Luleå BG. Alexander Pettersson, Gustav Nyström och David Hult är förstås de hetaste namnen, men även de mest jagade. Kan Romano få en av de tre att skriva på vore det en bedrift.

Mycket spännande på gång för Virtus alltså.

Liksom för Umeå Comets. Konkurrenten avslöjade i veckan tre ytterligare namn på spelare som ska komma och provspela nästa helg utöver Anna Österman som ni läste först om här.
De tre spelarna är Madelene Malmbom från Sundsvall och Linda Jonsson och Marie Åström från Eskilstuna. Ingen av de tre spelarna har någon imponerande statistik från den gångna ligasäsongen, men de är alla unga. Kan någon av dem ta ett stort kliv i utvecklingen finns absolut möjligheten att den spelaren skulle kunna bli en faktor för Comets.

Maxiell med nattens block, titta nedåt för årets.

Detroits Jason Maxiell är en hårding, det har jag sagt från första gången jag såg honom. Vad han gjorde i natt vet jag inte riktigt, har inte hunnit se matchen ännu även om resultatet råkat komma min väg.

Den här bilden från nattens match då Maxiell nekar Paul Pierce fick mig att åter kolla på årets block några extra gånger. Jag förselår att du gör detsamma:

Sorry för blogg-torkan, jag skyller på finlandsresor, på långsamma färjor utan internetuppkoppling och på ännu längre jobbtimmar.

Men nu är vi framme i conferens-finalerna, inga mer ursäkter.

<<<<<<<<<<<<<<< LAKERS-SPURS, MATCH 1 >>>>>>>>>>>>>>>>>>>

Jag har redan givit Kobe sin beskärda del av kärlek på den här bloggen, men efter den första matchen i storfräsarserien går det förstås inte att låta bli.

Charles Barkley sa några lika sanna som oroande ord i halvtid:

'They're the Spurs. They're like cockroaches, they won't die. You have to kill them'

Spurs hade fått matchen precis dit man ville: långsam och grötig. Och Kobe hade endast två poäng, mycket tack vare patenterat plåsterförsvar signerat Bruce Bowen, men även för att Kobe, sin vana trogen, sett till att få medspelarna med i matchen innan det var dags att ta över själv.

Och ta över, det var precis vad han gjorde. Med 5.33 kvar av tredje, Spursledning 65-45, satte Kobe en lång tvåa, sedan rullade det på. 14 minuter senare var ställningen 81-81, Kobe hade själv gjort eller direkt assisterat till 27 av Lakers 36 poäng i den makalösa vändningen. Var det någon som sa MVP?

Och för att återknyta till det mr. Chuck sa, jag tror Kobe dödade Spurs på riktigt. Han gjorde precis vad Spurs gjorde mot Phoenix i första matchen i den serien, stal vad som såg ut att vara en klar bortavinst. Jag tror faktiskt inte att Spurs kommer att resa sig. Ta i trä.

Steve Schanwald - en lycklig man

Till skillnad från andra spännande lottdragningar, som inför de stora fotbolls-turneringarna, får man inte vara med i lottrumet under draftlotteriet. Istället är det klassisk kuvertsöppning som gäller.

Nattens osannolika vinnare blev Chicago Bulls som trotsade alla odds. Man hade endast 1,7 procents chans till förstavalet, och som man tog den chansen!

Steve Schanwald, vicepresident för Bulls, log som ett barn när det visade sig att hans klubb klättrat från nionde till första plats, och jag förstår honom. Många experter tippade Bulls som en potentiell utmanare i öst, men säsongen blev inget annat än ett stort misslyckande. Skador, röriga trades, en dålig start, en coach som inte lyckades pricka rätt och mycket ojämnt spel från stjärnorna är väl några av förklaringarna till Bulls sunkiga säsong.

Men nu får man alltså världens chans att cementera sig i topp. Valet kommer att stå mellan forwarden Beasly som imponerat stort på de flesta - en blivande superstjärna, eller Derrick Rose, en strålande atletisk pointguard som dessutom är från Chicago.

Man har ju redan Kirk Hinrich som point guard, så jag tror ändå man väljer Beasly. Lyckas man sedan återsigna Luol Deng och Ben Gordon så har man en ung, kvick och livsfarlig fyra som har all möjlighet att dominera i öst i många år. Lägg därtill halvsvenske Joakim Noah så har du en härlig startfemma, om än liten. Ett lag som hade passat Mike D'antoni perfekt: litet kvickt, snabbt. Tyvärr har han ju skrivit på för Knicks redan medan Bulls fortfarande står utan coach. Hittar man rätt man till det bygget finns en oerhörd potential.

Jamen vad roligt för dig, Manu Ginobli.

Det är som Gary Lineker en gång sa: 'Basket är en enkel sport, man spelar först en lång grundserie, sedan ett tufft slutspel, sedan vinner San Antonio Spurs över ditt favoritlag på ren surhet'

Fuck a spoilervarning, Spurs har gjort det igen. Brutit trenden, vunnit när de inte borde vinna. De senaste veckorna har jag laddat för Lakers-Hornets, men nu blir det alltså återigen Spurs som är framme i finalen i väst. Det verkar inte finnas något att göra åt det hela, sådana här dagar känns det mest hopplöst.

Basketconnoisseuren Jakob skrev på min Facebook-vägg något om att San Antonio betalar Murphys lag, och jag tror han har rätt, för just nu känns det som att lagen om alltings jävlighet (Spurs konsekventa framgångar) är fullkomligt omöjlig att stoppa.

Man får väl helt enkelt unna sig mer tid sittandes utomhus i solen under försommaren när Detroit och Spurs gör upp om titeln i en fullkomligt olidlig serie mellan de två lag jag allra minst unnar mästerskapet. Men det lär ju regna också.

Ja, jag är faktiskt bitter.

I natt kastas första conferens-finalbollen upp i luften då Boston tar emot Detroit i vad som säkerligen kommer att bli ytterligare en svettig, defensiv, långsam och brutalt underhållande serie i öst. Men innan dess hålls det årliga draft-lotteriet som, för min del i alla fall, är en minst lika spännande procedur.

De 14 lagen som inte gick till slutspel har alla en chans, från ganska stor till mikroskopisk, att kamma hem förstavalet. Förut gjorde man så att det sämsta laget fick välja först per automatik, men då det gjorde att lag förlorade matcher med flit mot slutet av säsongen bara för att få välja först införde man det intrikata lotterisystemet 1986 då New York var lyckliga nog att vinna förstavlet som det året var självklara Patrick Ewing.

Lotteriprocessen är onödigt komplex, den som vill läsa mer om den kan göra det på Wikipedia, men till slut har man i alla fall 1000 olika komvinationer av nummer som fördelas på de fjorton lagen.
Årets sämsta lag, sorgliga Miami Heat, har 250 chanser på 1000 att vinna, Seattle har 199, Minnesota 138, Memphis 137 och vidare ned till Golden State som har 5 av de 1000 kombinationerna.

I fjol var lotteriet mer hypat än på länge eftersom en vinst skulle ge Greg Oden, en center man förutspått ska dominera sporten i ett årtionde åtminstone. Sedan gick ju Oden och skadade sig, så hur bra han är får vi inte se förrän nästa säsong.

I år finns ingen spelare i Oden-kaliber, men det tycks ändå som att de flesta experter är överens om att det gäller att komma topp två och därigenom endera få Michael Beasley, en all-round och mycket talangfull power forward som under sin freshmansäsong för Kansas City snittade 26 poäng och 12 returer per match, eller Derrick Rose, en point guard från Memphis som har all möjlighet att bli en superstjärna även han.

Själva draften hålls i slutet av juni, det är alltså bara ordningen som lottas i kväll. I draften finns ju, som ni förmodligen känner till, två svenskar i form av Jonas Jerebko och Rudy Mbema. Att någon av dessa skulle väljas som en lotteripick är dock helt uteselutet, blir de valda överhuvuudet taget kan hela basketsverige sträcka på ryggen, det fore fantastiskt fint.

Även om jag ser så gott som alla matcher under slutspelet är det alltid lite speciellt med söndagvällarna och matcherna på TV4 sport. Kanske för att jag för en gångs skull får bruk för tv:n. Planen för kvällen var förstås att ta det sjukt lugnt i väntan på sjunde och avgörande mellan Boston och Cleveland. Men när jag pejlade tablån för att se om det skulle röra sig om direktsändning eller eftersändning visade sig istället att soporna på TV4 inte visar matchen alls. Istället visar man eftersänd DTM och någon slags nostalgitripp från fotbolls-EM 2000. Frankrike-Holland var förvisso en bra match, men det var åtta år sedan. Fresh.

Jag ringde för att kolla vad som var problemet, men de har inte ens ett svar. 'Jag håller på att forska i det där, ni är många som ringer. Jag förstår att det är en final så det är viktigt för er att se den. Men jag vet faktiskt inte varför vi inte visar den' sa TV4-tjejen till mig.

Vill ni ringa och klaga är nummret 08-459 40 00.

--------------------

Lebron var åter kung i match sex i den sällsynt försvarsinriktade serien. Det är nästan som att titta på olika sporter när man direkt efter den tittar på match sex mellan Lakers och Jazz. Två ytterligheter, men jag älskar dem båda två. Nu håller vi tummarna för Hornets på måndag så kan väst-finalen bli något i hästväg.

En stående fråga har varit: när ska Virtus Big Three - Egal Saleman, Johan Pierre och Per Bergmark - få spela landslagsbasket. (Egal och Per har förvisso redan gjort det, men endast sporadiskt.) Vissa har varit oförstående och förbannade på att trion inte fått chansen, andra har förklarat att de helt enkelt inte är tillräckligt bra. Själv tror jag visst att alla tre är tillräckligt bra för att åtminstone testas lite mer, och jag är övertygad om att de hade fått åtminstone två chanser till om de hade bott i Stockholm.

Men nu kan chansen vara nära för trion. Just nu pågår, precis som för U20-tjejerna, en landslagssamling i Norrköping för boysens U-20 lag. The big three är inte där, men alla tre står på reservlistan, vilket åtminstone måste ses som ett gott tecken.

Ni som läser VK vet att Per Bergmark redan bestämt sig för att fortsätta i Virtus nästa säsong, att Johan Pierre funderar på college, att Egal funderar på ligan i allmänhet och Jämtland i synnerhet. Men varken Johan eller Egal är dock definitivt förlorad, det finns chans att vi får se dem på Gammliahallens parkett även nästa vinter.

-------------------------

Och appropå parkett. I dagens tidning har jag en rätt stor nyhet om just den. Man ska alltså byta ut hela golvet eftersom parkettstavarna lossnar, och det mindre än ett år efter att man slipat om och målat om hela golvet. Jag skiter fullständigt i att det kostar skattebetalarna en miljon, det är oerhört väl investerade pengar - ett bra golv går inte att leva utan. Jag blev bara lite hastigt nervös när jag fick nys om det, tänk om det linjefria golvet skulle besudlas med en massa fula streck, liksom. Men jag blev snabbt lugnad, basketplanen kommer att bli ännu mer framträdande med den nya parketten eftersom hela golvet utanför planen kommer att vara blått. Precis som nu kommer de enda konkurrerande linjerna att vara innebandyns och handbollens och jämfört med nu kommer även en del sådana hål, där man kan sätta upp stolpar till nät, att försvinna. Big ups för allt detta, jag kan inte vänta på att få se det nya golvet. Tyvärr dröjer det till efter semestern verkar det som.

Jag nämnde tidigare att Comets hade en mycket talangfull spelare på gång, och nu har det blivit dags att avslöja vem det handlar om.

Den 26:e maj kommer Anna Österman för att provspela med Umeå Comets. Anna vem, kanske du undrar. Jo, Anna Österman, svarar jag. För tillfället är hon nere i Norrköping och tränar tillsammans med Sveriges övriga 15 bästa spelare födda -89.
Hon har fram till nu spelat för Skuru som hon 2006/2007 tog upp till ettan. Årets säsong renderade endast tre vinster för laget i ettan. Att Österman ändå blev uttagen till landslaget, där kända namn som systrarna Eldebrink, Louice Halvarsson, Eva Hägg-Mynti och Frida Grahn håller till, kan inte tolkas som annat än att hon imponerat. Det gör även statistiken, eller vad sägs om 17 ppg, 7,1 returer, 1,9 steals och 1,1 assists för ett lag som endast snittade 55 sorgliga poäng den gångna säsongen?
Att hon är 182 gör inte saken sämre. Osedd är hon tveklöst ett bra tillskott.

Ja, Lebron, klia dig i skägget.

Jag utlovade basketfest, och basketfest det blev. Och ungefär så här tyckte jag kortfattat om vad som hände natten mot den 15 maj.

<<<<<<<<<<<<<< CELTICS-CAVS, MATCH 5 >>>>>>>>>>>>>>>

Jag skrev att Lebron James statline skulle behöva vara minst så här bra för att Cavs skulle kunna vinna:

28 poäng, 9/12 straffar, 9 returer, 10 assists, 2 steals, 1 block, 3 turnovers.

Och så här såg den ut:

35 poäng, 11/13 straffar, 3 returer, 5 assists, 1 steal, 1 block, 4 turnovers.

Som ni ser, Lebron gjorde poäng. I första halvlek exploderade han för att matcha nummer 23 på linnet och landade på fina 35. Men, det är ju inte poängen som är grejen med Lebron, grejen med honom är ju hans förmåga att styra spelet, dominera matchen genom returer och, framför allt, assists. Men i match fem dominerade han inte dessa kategorier, han fick aldrig fart på sina medspelare. Det var egentligen bara Delonte West, vars insats bäst kan beskrivas som heroisk, som imponerade i Celveland.

I Boston hette hjälten för dagen Rajon Rondo. Jag har mest tyckt synd om honom hittills. Cleveland har fullkomligt dissat honom, knappt spelat försvar på honom och Rondo har inte ens varit nära att sätta de öppnaste av skott. Men i match fem klev han fram, penetrerade tresekundersområdet och hittade sina medspelare. 20 poäng och 13 assists, det är ju Deron Williams-siffror, det.

Men, trots ett ganska dåligt Cavs och ett ganska bra Celtics blev det ändå ytterligare en jämn match och den här serien är inte över, även om oddsen för Cleveland nu är ganska höga.

<<<<<<<<<<<<<<< LAKERS-JAZZ, MATCH 5 >>>>>>>>>>>>>>>>

Det var som att titta in i framtiden, fem år eller så. Kobes ryggskada gjorde honom lite långsammare, lite mindre spänstig, men ändå var matchen hans. Med kliniskt rena skottval och stor pondus lät han sina medspelare skina. Och trots okaraktäristiskt många turnovers var Lakers-Jazz en ruskigt härlig match, och nu sätter jag mina morgontofflor på att Lakers tar hem serien.

Matadoren Pao Gasol, gulagflyktingen Andrei Kirilenko och massageinstitutets försvarare Kobe Bryant går loss på varandra igen. Och det är bara hälften av allt det roliga som händet i natt.

I natt, ballers, årets basketfest hittills. Ni som inte har ett jobb att stiga upp till kan utgå från myp2p.eu och ta det från där, vi andra väntar vackert på morgondagens reklamfria utgåvor av Lakers-Jazz och Celtics-Cavs, två ruskigt härliga serier där i princip alla matcher varit jämna, där bortalaget hela tiden varit snubblande nära att vinna, men där hemmalaget alltid kommit ut på topp.

En arme av massörer och massöser har behandlat Kobes rygg, och han ska spela hur ont han än har säger han. Är det någon jag litar på att spela med smärta är det Kobe, MVP:n skulle dominera planen om han så hade polio. Det kommer att bli en fantastisk match och når bara Lakers bänk 75% av sin potential får man fira i LA.

I Boston vet jag inte vad jag ska tro. Men jag har svårt att se Cleveland vinna om Lebrons statline ser mycket sämre ut än så här: 28 poäng, 9/12 straffar, 9 returer, 10 assists, 2 steals, 1 block, 3 turnovers.

<<<<<<<<<<<<<< HORNETS-SPURS, MATCH 5 >>>>>>>>>>>>>>>>

Fan så märklig serie, match fem var en karbonkopia av de andra två matcherna i New Orleans. Liten Spursledning i halvtid förvandlas till blow out för Hornets. Serien, som har en sådan oerhörd inbyggd potential, har blivit groundhog day och jag är precis som Spurs-coachen Greg Popovich, mållös. Han är förövrigt en hopplös man, den typen man som journalist inte vet om man kommer att lämna med livet i behåll efter en intervju. Livsfarlig, men fantastisk coach.

Det finns väl för övrigt inget som inte talar för att New Orleans vinner serien i match sju, eller vad tror ni?

<<<<<<<<<<<<<<< PISTONS-MAGIC, MATCH 5 >>>>>>>>>>>>>>>>

Finns väl inte så mycket att säga, Pistons utan Billups är fortfarande Pistons, och Pistons är alltid ett vinnande lag. Sex raka öst-finaler är ingen slump, så att säga.
Orlando behöver dock inte skämmas för sin säsong, allt har i princip förbättras och Dwight Howard kommer bara att bli bättre. Lägg till en bra passare och Orlando kan utmana vem som helst i öst nästa säsong.

Det här är ju inte alls aktuellt, men jag är som förhäxad av det här videoklippet. Det kan röra sig om det allra sämsta anfallet jag någonsin sett. Är inte Isiah Thomas min, kommentatorernas förbluffadde uttryck och Zack Randolphs rakt igenom horribla insats humor så vet jag inte vad humor är. Att skratta åt den som ligger (Isiah Thomas, Randolph och New York Knicks) är kanske elakt, men i sådana här fall har man inget val.

Mor och son James i meningsutbyte. Läs allt om incidenten, lite längre ner.

<<<<<<<<<<<<<<<<< CELTICS - CAVS, MATCH 4 >>>>>>>>>>>>>

Oj vad jag älskar den här serien. Chuck, Kenny, Magic och EJ i TNT-studion satt mest och hatade på Bostons långsamma anfall, men vad de missade var att Cleveland spelade helt fantastiskt försvar i 48 minuter. Jag vet faktiskt inte om jag sett något lag jobba så hårt defensivt över en hel match. Anderson Varejao spelade så gott som prickfritt mot Kevin Garnett, Lebron stängde ned Paul Pierce och hela laget gjorde ett stort jobb med att stänga Ray Allen och inte släppa honom fri runt screenerna.

Cleveland-Boston är stenhård, grötig, brunkig basket. Slutspelsbasket att bara ligga och njuta åt. Lebron är mannen och jag tror faktiskt att Cleveland har en chans i den här serien. Att Lebron endast satte 7/20, och inte en enda tvåpoängare utanför tresekunderområdet, spelar ingen roll, han ägde matchen totalt.

Och så var det den där överjävliga dunken som definitivt avgjorde matchen. Så hård, så viktig, så vacker. Förövrigt tror jag nästan att det var den enda dunken på hela matchen.




De få minuter han satt på bänken såg Cleveland ut som ett gäng nervösa sjuåringar som gått vilse i skogen och tappat bort sin mamma.

Och apropå mammor. Vilket ingripande från Gloria James, Lebrons hårding till morsa. När Pauls Pierce demonstrativt foulade Lebron James som gick på lay up hamnade de båda i publiken, flög nästan in i morsan. Gloria James blev rasande över Paul Pierce bryska foul och var beredd att hoppa på honom. Kevin Garnett, klok förförare som han är, lade handen runt Glorias midja och försökte lugna ned henne, men Gloria ville inte lugna sig. Då klev Lebron fram och bara dagen efter morsdag sa han till sin mor: "Sit yo ass down!". Hoho, en framtida klassiker, månne.

Som ni förstår, match fyra hade allt.

Ronny vs. Ronnie. Den här duellen slutade med omklädningsrummet för den ena och plåster för den andra. Vill du veta vem, läs vidare.

<<<<<<<<<<<<< LAKERS - JAZZ, MATCH 4 >>>>>>>>>>>>>

Och vi har en serie! Precis som jag skrev tidigare, förrän vi fått se vad Utah hade planerat för Lakers på sin hemmaplan kunde man egentligen inte uttala sig något närmre. Jazz har spelat två rakt igenom gedigna matcher och slutspelets roligaste serie just nu kommer definitivt att rulla två matcher till.

Vad är det då som hänt, vad är det som gjort att Utah vunnit två raka matcher? Bortsett från det uppenbara att Jazz spelat på hemmaplan tror jag sanningen ligger någonstans mitt emellan följande iakttagelser:

1. Derek Fishers foulproblem. D Fish är en förstklassig stud och en av få spelare som kan matcha Deron Williams häftiga kombination av styrka, intelligens och snabbhet. I både match 3 och 4 hamnade Fisher tidigt i foul-nöd och tvingades gå till bänken. Jordan Farmar har inte gjort många rätt, och hans taffliga försvar på Williams är definitivt inte ett av dessa.

2. Avsaknad av defensiv intensitet. Varför vet jag inte riktigt, om det har med hemma- respektive bortaplan att göra kanske, men Lakers defensiv har inte varit lika vattentät som tidigare. Jazzarna har gång på gång fått gå på lay-ups, och ni vet precis vad jag tycker om sådant.

3. Statiskt anfallsspel. När Lakers spelar sin basket, bra basket, gå bollen som på ett snöre. Det har den inte gjort i Utah. Kobe har hållit boll, Radmanovic har hållit boll och Gasol har mest tappat boll. Från att ha snittat 26.5 assists per match i slutspelets 6 första matcher har Lakers snittat 17 assists på de två senaste.

4. Bänkarna. Detta kan till stor del förklaras av hemmaplan, bänkspelare spelar nästan alltid bättre hemma än borta, men Jazz bänk har faktiskt varit fantastisk de senaste två matcherna. Det kan man tyvärr inte säga om Lakers motsvarighet där endast Vujacic kommit upp till normal nivå.

I senaste matchen spelar förstås Kobes ryggskada en stor roll, den kan komma att avgöra serien, vilket skulle kännas väldigt trist.

Var det förresten bara jag som tyckte att flagrant 2 var på tok för hård dom för Turiafs foul på Price?

Den här serien kan mycket väl gå hela vägen till sju och jag blir faktiskt inte förvånad längre om Jazz vänder på skiten.

<<<<<<<<<<<<<<< SPURS-HORNETS, MATCH 4 >>>>>>>>>>>>>>>

Parker mot Paul hade varit en klassiker i paritet med Bird-Wilkins anno 1987 om det inte hade varit för att alla matcher varit blow-outs. Mycket synd på en i stort sett perfekt serie och en totalt fascinerande match up mellan ligans två speedigast point guards.

Vi noterar förstås även att Robert Horry i natt tangerade Kareem Abdul Jabbars rekord på 237 spelade slutspelsmatcher, en sjuk siffra. Lika sjukt som att han har vunnit sju mästerskap, låt oss hoppas att det inte blir ett åttonde.

Jag hade sett fram emot att få ligga hemma och se Virtus spela SM-final i eftermiddag, men det blev inget av det. Seminfinalen mot Högsbo tycks ha varit en jämn fight ganska länge där Högsbo hela tiden hade försprånget. Ingen skam att förlora mot ett sådant talangfullt lag.

Så istället fick jag se Högsbo-Södertälje, en väldigt ensidig match där Högsbo hade all intensitet, all kreativitet och allt försvarsspel. Södertäljes antydan till försvar var inte långt från att klassas som pinsamt, jag tror aldrig jag sett ett lag ge upp så många enkla poäng i en så viktig basketmatch. Det blev aldrig någon match - Högsbo var två klasser bättre och ett värdigt mästarlag.

Hur matchen om tredjepris mellan kaxiga Plannja (som gick ut och sa att man skulle vinna hela rasket) och Virtus såg ut har jag ingen aning om, men 89-86 till Lulepojkarna låter som en rätt så jämn sak. Senast lagen möttes vann Virtus, så jag antar att det finns en hel besvikelse inbakad i fjärdeplatsen.

Hur som helst, en imponerande stark säsong av Virtus är slut. Jag funderar på någon slags summering, kanske återkommer till det. Nu handlar det om att skrapa ihop ett ännu starkare lag till hösten. Det återkommer jag definitivt till. Snart.

Klockan 17.45 spelar Virtus semifinal i U20-SM mot Högsbo och jag skulle hemskt gärna rapportera rappt. Men jag ska på födelsedagskalas, så det blir faktiskt omöjligt. Håll koll på vk.se så kanske resultatet kommer upp, i annat fall får ni kika in här i morgon, då är jag live and direct.

---------
Kollade just tredje matchen mellan Lakers och Jazz, tuff skit. Men jag håller mig ifrån att kommentera den serien ytterligare till i morgon kväll efter match fyra som rimligtvis borde sändas på TV4 Sport.

---------
Förresten, enligt basketsverige ska Ockelbos Emelie Freiman vara på väg till Umeå Comets och Umeå Comets Caroline Englund ska enligt samma sida gå den andra vägen, alltså till Ockelbo. Att Freiman varit här och provspelat stämmer, och hon har sett ganska bra ut. Eventuellt blir det kontrakt, men knappast förrän efter try out-helgen i månadsskiftet maj-juni.
Englund tror jag inte kommer att få stanna och det är hon heller inte värd. Hon är fortfarande lika lång som när hon kom hit för två år sedan, och hon är fortfarande en lika tveksam basketspelare som när hon kom hit. Jag vet inte om det funnits någon större potential i henne, men om den funnits har hon inte tagit vara på den särskilt väl. Division ett-spel med Ockelbo kan nog vara ett bra alternativ för henne om det nu ligger någon sanning i det ryktet.

Lika som bär?

Den fantastiske lille point guarden som har hela basketamerika ätandes ur sina kvicka händer, kanske du svarar. Och det är förstås korrekt. Men den fråga som många ställt den senaste tiden är: vilken spelare påminner han egentligen om?

Tiny Nate Archibald har nämnts, den blixtsnabbe spelfördelaren som var en av ligans mest dominanta spelare under sjuttiotalets början när han vackert styrde Kansas City Kings anfall.

Isiah Thomas har nämnts, den ännu blixtsnabbare ledaren för Detroits två titlar i åttiotalets slut som numera devalverats till en symbol för Knicks miserabla tillstånd.

Kevin Johnson har nämnts, Charles Barkleys parhäst under Phoenix Suns-åren, den explosive guarden som kunde göra poäng från över allt på planen och som gärna tryckte basketbollar i ansiktet på större motståndare.

Bra förslag allihop, men jag tror mitt förslag är bättre. Eller vad säger ni om Tim Hardaway? Båda 183 centimeter långa, 77 kilo tunga. Båda spektakulärt kvicka, båda med en stor förmåga att dominera matcher, båda iskalla i avgörande lägen, båda med en oemotståndlig förmåga att hitta medspelare.

En titt på statistiken är slående (Pauls tredje säsong (ålder 22) mot Hardaways andra säsong (ålder 24))

Chris Paul: 21.1 ppg, .488 fg%, 92/249 3p, 4.0 Reb, 11.6 ass, 2,71 steals
Hardaway: 22.9 ppg, .476 fg%, 97/252 3p, 4.0 Reb, 9.7 ass, 2,61 steals

Paul aningen vassare på assisten, Hardaway aningen vassare poänggörare, i övrigt så gott som identiskt.

Den som har ett bättre förslag på Paul look-alike vinner en låda glass, hojta!

Ledsen för den sena uppdateringen, men även en basketbloggare måste få unna sig ett par glas vin på olika håll ibland.

Som jag sa (eller om det var Per Bergmark), Virtus skulle slå Borås ikväll i U20-SM-kvarten, och det var precis vad man gjorde. Kvartssiffrorna 10-15, 27-19, 16-15, 18-14 gav slutresultatet 71-63 och skvallrar om en klen inledning och ett bra slut.
Sportchef Sebbe hojtar om ett rätt svagt Borås och ett ännu svagare Virtus i inledningen, men ju längre matchen led, ju mer tog umelirarna över. Det ryktas om en stekhet Per Bergmark i andra halvlek, trepoängare och grejer.
Startande Albin Frank gjorde tydligen ett fint jobb vid sidan av Johan Pierre i back courten. Även Magnus Haney stod för fina minuter. Att Egal gjorde jobbet, det behöver jag väl inte skriva.

Bästa poängplockare: Per Bergmark 23, Egal Saleman 14, Micke Arbinger 13, Johan Pierre 12.

För övrigt - Virtus har kallat Skellfteå/Eskilstuna-killen Sam Remmets till Nacka för lite allmänt snack. Exakt vad de ska diskutera vet jag inte, han ska ju redan vara klar för nästa säsong.

---------------------
Precis som jag skrev igår, det var bara en tidsfråga innan Comets skulle signa även Julia Hamre och Sanna Malm. Sex spelare klara nu alltså, kärntruppen kan man kalla den. En bra start, men ska man på allvar kunna utmana om slutspelsplatser behövs ett par starka namn till. Mohr, Södersten och Frida Jonsson är alla värdiga starters, men back courten behöver både rutin, styrka och framför allt skytte. Torbjörn Björnström har gjort ett bra jobb så här långt, men det är nu den verkliga utmaningen börjar - att hitta spelarna som tar laget från ett skapligt bottenlag till ett utmanarlag. Vill ni veta vad som händer vet ni var ni ska hålla ögonen - här.

Jag kan bjuda på en liten teaser förresten. Förutom den där kraftfulla amerikanska combo-guarden jag nämnde förut finns även långt gångna planer på att hooka up en av landets mer lovande unga spelare, mer än så säger jag inte nu.

Lamar Odom? Nej, det är bara Egal Saleman. I kväll har han planerat att spöa skiten ur Borås.

I dag åker Umeå Virtus till Nacka för U20-SM, och man gör det med en aningen decimerad trupp. Kärnan (Saleman, Pierre, Bergmark, Arbinger, Frank, Haney) är intakt, men långsmale Oskar Gavelin har tydligen något slags käkproblem och stannar hemma. Det gäller även lillebror Gavelin, Gustav, som bröt handen i helgen. Även någon Skelleftekille som jag inte kan namnet på stannar hemma, bänknötandet senast sägs vara anledningen till det.

I kväll är det Borås som står för motståndet, och jag säger precis som Per Bergmark:
- Jag vet inte så mycket om dem, men det känns som att vi (Virtus alltså, inte VK) ska vinna.

Högsbo i semi, jag säger som Per Bergmark igen:
- De är duktiga, har ett par landslagsspelare jag (inte jag alltså, utan Per Bergmark) spelar emot.

Skulle man slå till med seger där blir det final, webb-tv-sänd sådan. 16.45 på söndag, ställ väckarklockan!

Vill ni hålla koll på hur det går för Virtus gör ni det bäst här.

Efter skäll och gnäll har jag beslutat att införa spoilervarningar på bloggen. Om jag skriver om en match som inte är mer än två dygn gammal kommer jag att sätta in en spoilerrad som ser ut ungefär så här:

<<<<<<<<<<<<<< ORLANDO-DETROIT MATCH 3>>>>>>>>>>>

Cool?

Ok, nu kör vi. Den där förra var bara för att visa, i fortsättningen är varningarna på riktigt.

<<<<<<<<<<<<<< ORLANDO-DETROIT MATCH 3>>>>>>>>>>>

Häxdoktorn i serien tycks inte vara Detroit lojal, häxdoktorn hjälper hemmalaget. För visst såg det lite märkligt ut när Chauncey Billups sko mystiskt hakade fast i Jameer Nelsons fot med en mycket obehaglig spagatmove som resultat? Chauncey tror att han är tillbaka på lördag, vi får väl se.
Hur som helst, serien, som jag proklamerat död, lever igen efter Orlandovinsten. Tyvärr har jag två stora problem med Orlando, ett lag jag för övrigt tycker är mycket sympatiskt.

1) De eviga trepoängarna. De lever med treorna, de dör med treorna. Eller som Charles Barkley brukar säga "You don't live by the threes, you only die by the threes". Det ser fint ut när de sitter, men mot ett sådant stabilt grötlag som Pistons går det inte att vinna över sju matcher utan hemmaplansfördel skjutandes treor på det viset. Bollen måste pumpas inside där spelets mest dominante center håller hus. Men då kommer vi till det andra stora problemet.

2) Avsaknaden av passare. Hade jag fått en femma för alla gånger jag sett Dwight Howard knyta fast sin försvare på ryggen inne i tresekundersområdet utan att få bollen den här säsongen hade jag kunnat köpa ett nytt objektiv till min kamera nu. Hedo Turkuglu är väl helt okej, men i övrigt förfogar Steve van Gundy över ett sorgligt gäng passare. Hade inte Howard varit den joviale stålman han är hade han nog brutit nacken av både Jameer Nelson och Keith Bogans vid det här laget.


<<<<<<<<<<<<<< LA LAKERS-UTAH MATCH 3 >>>>>>>>>>>

Vad gäller just passande finns det ingenting vackrare att titta på just nu än Lakers. Samtliga fem starters och halva bänken är passande spelare, rörliga spelare, intelligenta spelare. Lakers spelar världens bästa offensiva basket just nu och jag har svårt att se hur något lag ska kunna stoppa dem. De har helt enkelt för många vapen: schweiziska armékniven Lamar Odom, älgstudsaren Vujacic, kryssningsroboten Fisher, lansen Gasol, stiletten Farmar, konservöppnaren Radmanovic, reservskottet Walton, pansarvagnen Turiaf och, förstås, atombomben själv, herr MVP.
Men, det finns ett litet orostecken. Grejen är att man bara spelat försvarsspel stundtals. På hemmaplan har det räckt ändå, men i Salt Lake City kommer man inte undan med sådant. Match tre kan bli en ruggig affär. Till dess vågar jag inte säga att serien är över.

Frida Jonsson, Amy Mohr, Ida Södersten och Caroline Sigefelt - Comets fyra första spelare till nästa säsong

För ett år sedan var det tveksamt om det skulle bli något ligaspel överhuvudet taget för Umeå Comets. Coach Henrik Johansson drog till Jämtland och här stod man utan varken spelare eller ledare.
I år är man rekordtidigt ute. Amy Mohr behövde inte mer en veckas betänketid för att skriva på för ytterligare en säsong, och med en av damligans mest dominanta spelare redan klar tyder det mesta på att det kommer att rulla på fint framöver.

Nu har Comets även fått underskrifter från Ida Södersten, Frida Jonsson och Caroline Sigefelt, ytterligare tre viktiga namn om man ska fortsätta göra vettiga resultat framöver.

Södersten var stundtals drömskt bra i fjol, men av någon anledning flög hennes
självförtroende all världens väg under våren. Kan hon återfå det är hon förstås en given stjärna.

Frida Jonsson tillhör den unga trion som växte som pubertetspojkar under Mohrs ledning. Hon har all kapacitet att bli en verklig faktor den kommande säsongen.

Sigefelt har aldrig riktigt blivit sig lik efter sin omfattande knäskada, men hon är alltjämt en habil liga-pointguard.

Vad gäller övriga spelare från fjolårssäsongen, räkna med underskrifter från Sanna Malm och Julia Hamre inom kort. Kan man sedan fylla på med riktig spets från utlandet (det ryktas om något ruskigt, en livsfarlig trepoängsskytt med överarmar som Cristy Bacon) samt ett par kapabla svenskor (även här finns positiva tecken) finns det all möjlighet att bli ett slutspelslag nästa säsong.

Men, är det något man lärt sig av att följa Comets under årens lopp är det att man aldrig ska ropa hej.

Det var väl ganska väntat, beskedet om att Örebros ansökning till ligan inte skulle godkännas. I huvudsak är det två punkter man brister på:

1) Hallen. I örebro har man ingen parkett, sådan går inte hem i ligan. Kommunen och klubben försöker komma överens om en lösning, men ännu finns ingen sådan. Så, ingen parkett, inget ligaspel. En bra regel måste jag säga, sådant gummigolv är faktiskt inte roligt att se basket spelas på. Jag tycker förövrigt att man även borde skärpa upp kraven på golvets utseende, alltför många basketgolv i Sverige är belamrade med allt från badmintonlinjer till innebandy-streck. Vi i Umeå kan dock vara stolta, Gammliahallen är en av Sveriges finaste baskethallar sedan renoveringen förra sommaren, med ett golv som är relativt rent från oväsentliga linjer.

2) Pengarna. Ungefär 3,5 miljoner måste man ha för att spela i ligan. Örebro saknade ungefär en miljon vad jag förstår. Inte så mycket att snacka om. Precis som andra sporter har sin elitlicens sätter även baaketligan ekonomiska krav på sina lag. Det är i grund och botten bra, ger en jämnare, finare och förhoppningsvis stabilare liga.

Sedan kan vi även notera att Akropol ser ut att uteslutas från ligan. I dagsläget är man inte antagen, utan får fortsätta kämpa med det ekonomiska för att bli invald.

Kevin Garnett har ju knappt gått ut grundskolan, men han är ändå klok som en uggla.
Så här sa han (ungefär) efter match sju i Atlanta-serien:
- What most people don't understand is that it's basicly different sports. Pre-season is pre-season, playground is playground, regular season is regular season, and playoffs is the playoffs.

Jepp, slutspel är tamejfan slutspel, och inget annat. Kanske ännu mer i NBA än någon annanstans, kanske speciellt för ett lag som Boston som kunnat cruisa igenom grundserien i väntan på slutspel. Tyvärr har alla inte fattat det. Toronto, Dallas, Phoenix och Denver spelade alla stundtals all-starbasket, bjöd på lay ups som andra bjuder på kaffe. Det flyger inte i slutspelstider.
Foula hårt, låt de förtjäna poängen från straffkaslinjen är slutspelsmantrat alla slynglar borde lära sig. Slutspel handlar om försvar, get down with the nitty gritty och allt sådant. Var hård på gränsen till skoningslös, lid. Det där fattade inte riktigt Sundsvall heller i finalserien mot Solna, men det har jag väl redan förklarat.

Några som fattat grejen med slutspelsbasket är Cleveland, i fjol räckte deras vardagshustle hela vägen till final, i år har det hittills räckt till att slå ut talangmässigt överlägsna Wizards och kommer att räcka till en härlig serie mot Boston. Nattens öppningsmatch i den serien var inte långt från definitionen av slutspelsbasket. Självklart har Kevin Garnett fattat även detta.
Så här sa han efter matchen:
- This was two heavy weights just body punching. there wasn't no finesse, there wasn't no jabs. It was just body punches. It was an all out beat down defensive fight.

Vackra ord från en vacker basketspelare (no homo).

Jag säger det redan nu: den serien blir en serie att minnas. Vilka vinner? Boston 4-3, säger jag.
---------
För övrigt kan man fråga sig hur Cleveland kunde vara nära att vinna när Lebron James sköt 2/18 från golvet? Titta på Paul Pierce och Ray Allens statistik , där har ni svaret.

Kobe Bryant, fullvärdig MVP med döttrarna Gianna och Natalia. Sött.

Som jag lovade i min första post - nu är det dags att återkomma till Kobe Bryant. Även om det talats om det länge och LA Times gick ut och 'avslöjade' det för några dagar sedan var det först i natt som NBA:s mest prestigefyllda individuella pris delades ut.

Trots att Kobe Bryant varit basketsportens främste utövare de senaste fem-sex åren blev det här hans första MVP-trofé.
Frågan är förstås: är han värd den?
Svaret är förstås: mest defintivt.

Kobe har hela tiden haft hatare på hans nötter med samma gamla gospel: Kobe är en självisk spelare som hellre vill glänsa själv än vinna. Men de senaste säsongerna i allmänhet, och den senaste i synnerhet har Kobe visat att så inte alls är fallet, grejen är bara den att han haft krafsiga medspelare förut, nu har han faktiskt killar som han med gott samvete kan låna bollen till omkring sig.

Att vara MVP handlar om att ta ansvar när det behövs, det har Kobe Bryant gjort. En titt på statistik mot bra, medelbra och dåliga lag är avslöjande, checka detta:

Poäng, mot bra lag: 30,0. medelbra: 27,4. dåliga: 27,5
Returer, mot bra lag: 7,2. medelbra: 6,6. dåliga: 4,9
Assists, mot bra lag: 4,9. medelbra: 6,0. dåliga: 5,3
skott%, mot bra lag: 47,0%, medelbra: 44,7%, dåliga: 45,6%
3p%, mot bra lag: 40,7%. medelbra: 32,0%. dåliga: 35,5%

Kobe höjer sitt spel, gör mer poäng, tar fler avslut och sliter ned fler returer när det verkligen behövs. Det, basketvänner, är att vara en MVP. En inte alltför vågad gissning är att KB om en dryg månad även kommer att få sitt namn inristat i Finals-MVP-pokalen. Men det återkommer jag till senare.

Röstresultatet var sjukt väntat, här har ni topp fem:

Player, Team______________1st___2nd___3rd___4th___5th __Total Points
Kobe Bryant, L.A. Lakers____82____32____10____2_____-___1100
Chris Paul, New Orleans_____28____64____32____2_____-___894
Kevin Garnett, Boston______15_____23____56___26____1____670
LeBron James, Cleveland____1_____7_____28____77___8____438
Dwight Howard, Orlando ____-______-_____-_____7____39____60

Egentligen är den här två veckor gammal, men bloggen fanns ju inte då den var ny. Så för alla er som inte sett inslaget, här har ni TNT Inside the NBA-gänget i riktig högform.

Charles Barkley som Hugo the Hornet - en instant classic

New Orleans Hornets maskot Hugo the Hornet är insekten på allas läppar. TNT:s sidlinjereporter Craig Sager rapporterade om att det knappt går att uppbringa ett enda föremål med maskoten på längre, allt har sålt slut.

Anledningen är förstås bålgetingens helt misslyckade stunt i första matchen i Spurs-serien. Hugo hoppade genom en ring av eld och dunkade bollen. Allt väl så långt. Problemet uppstod när elden sedan inte vill släckas. De klipska matcharrangörerna bringade fram eldsläckarna med ett glashalt golv och ett tjugo minuter långt uppehåll som resultat.

De kreativa genierna på studioprogrammet TNT Inside the NBA gjorde en av sina patenterade inklippningar och satte dit Charles Barkleys huvud istället för Hugos mer insektslika dito. Humor, basketvänner, humor.
----------

Den andra matchen då, den som blev mig spoilad? Ännu en blow out för Hornets som framstår som en potentiell utmanare till Lakers i väst. Det var faktiskt förstummande att se Chris Paul, Pargo och Mo Pete växelvis försvara Tony Parker. Med perfekt hjälpförsvar från insidelirarna tog sig Parker endast in i tresekundersområdet en enda gång på hela matchen vilket torde vara någon form av rekord.
Att Manu Genobli var så inneffektiv tror jag mest var en tillfällighet, världens knotigaste argentinare kommer att vara livsfarlig, och jag menar verkligen livsfarlig, när serien reser till San Antonio.
Hur slutar den då? 4-1 till Hornets, faktiskt.

Att ha full koll på NBA har aldrig varit lätt i Sverige, men förmodligen går det bättre än någonsin just nu. TV4 Sports söndagsmatcher är förstås rutin, men en ynka match i veckan gör ingen vår.

Istället är det som vanligt internet som är lösningen, men även där finns avigsidorna. Egentligen har man två val: Endera hålla sig vaken på natten och se matcherna i allt från bedrövlig till helt okej kvalla, streamade genom något uppfinningsrikt program, eller ladda ned matchen dagen efter i full kvalitet, men riskera att få resultatet avslöjat i förtid.

Det var precis vad som hände mig den här morgonen. Planen var att sätta andra matchen i Hornets-Spurs-serien på nedladdning, åka på jobbet och sedan njuta matchen till en lång och god middag. Den drömmen levde ungefär 20 minuter tills TT (bovar som i basketsammanhang inte gör annat än att spoila resultat, någon givande baskettext har de aldrig presenterat) sabbade allting med en notisrubrik. Notera att jag är vänlig nog att inte föra denna rubrik vidare, utan väntar tills i kväll med att kommentera matchen i fråga. För även med resultatet känt tror jag att det kan röra sig om en rätt så spännande match up mellan det största vinnarlaget och det tuffaste uppkomlingsgänget.

För övrigt: Nattens sopcaststream från Pistons-Wizards var av sällsynt fin kvalla. Men vad gjorde det då Dwight Howards skadade tumme tycks förstöra hela serien. Mycket tyder på att Pistons har någon slags häxdoktor vid sin sida, hur ska man annars förklara att muskelmonstret Howard, som inte missat en match under hela sin karriär, nu i sin superstjärnedefinierande matchserie drabbas av en skada?

Atlanta Hawks-forwarden Marvin Williams platsar inte i USA:s basketlag till OS. Men hur ser det ut på brottarfronten egentligen?

... hämtas inte från SM-finalen, även om det fanns en del potentiella sådana där. Istället kommer den från Boston där Celtics till slut gjorde det alla väntat på - nämligen slut på Atlanta Hawks.

Egentligen är det makalöst hur unga, spretiga Hawks kunde stå upp i sju matcher mot Celtics. Kanske har ni svaret i den här bilden. Inte för att jag på något sätt uppmuntrar till stryptag på motspelarna, men Marvin Williams bestämda brottargrepp kring Rajon Rondos spänstiga hals visar ändå på något vackert. Kalla det frustrerat vinnarsug om du vill.

Marvin Williams, en ytterst älskvärd spelare med endast begränsad talang (NBA-mått mätt), blev förstås visad till omklädningsrummet efter denna nacksving.

Och alla ni som tror att basket, likt innebandy, är en sport för valpiga veklingar - tänk om, tänk rätt.

Guldlaget i vinnarbygghjälmarna.

Som jag förutspådde - gråt i skamvrån för Kjellbom i kväll. Men inte för dagens insats, den här gången spelade han som den MVP han är: 24 poäng, 6 blockar, 10 returer, 2 steals, 9/14 från golvet. Imponerande siffror, siffror han skulle ha behövt tangera även de tidigare matcherna för att Sundsvall skulle ha haft någon chans. Men faktum kvarstår: Solna var det bättre laget och Solna är värdiga svenska mästare. Varför? Jo, det ska jag berätta i fem punkter:

? Sundsvalls yra försvar. Redan från första matchen var det tydligt att Sundsvall var livrädda för Solnas trepoängsskytte med resultatet att man blottade sig i mitten. Solna penetrerade sönder Sundsvall i samtliga matcher och när Sundsvalls hjälpförsvar var lika hjälpsamt som en femåring som druckit för mycket sockerdricka fick Solna på tok för många enkla lay ups.
? Solnas vinnarinstinkt. Ni som såg matcherna vet jag menar. När Sundsvallsspelarna närmast såg skräckslagna ut lyste laser ur Solnalirarnas ögon. Man ville göra sig illa, man ville slita ned returer, man vägrade släppa enkla poäng. Solna spelade med swagger och pondus, man agerade helt enkelt som mästare redan från första tip off.
? Solnas aggressiva försvar. För första gången på säsongen kunde inte Sundsvall styra spelet genom sina stora killar. Solna frontade Kjellbom, Vasiljevic och Palm konsekvent, hela tiden medvetna om att hjälpen fanns där bakom. Även Sundsvalls perimeterspelare nekades boll på et mycket konsekvent och effektivt sätt - Sundsvall kunde helt enkelt inte få fart på sitt anfallsspel.
? Solnas vinnarspelare. I första matchen var det Mbemba, i andra Myrthil, i tredje McKnight - spelaren som Sundsvall inte kunde stoppa, varken med knogjärn eller med höfttacklingar. Spelarna som satte de vinnande skotten under den största pressen.
? Returtagningen. Sundsvalls jobb på de egna returerna kan inte klassas som annat än pinsamt. 42 offensiva returer av Solna på tre matcher är förstås inte acceptabelt.

För övrigt:

*Guldhjälmar i byggarmodell, är det verkligen det som är grejen 2008? Det verkar så.
* Jag hyser den yttersta respekten för Peter Öqvist som coach, men var det inte aningen för mycket ringar, kryss och direktioner under time outerna? Vad hände med 'För helvete killar, plocka ned returerna och pumpa bollen på Kjellbom. Vi är större, vi är bättre, gå ut och visa det för fan!'
* Dennis Aulander går på en slak lina mellan idioti och genialitet, och jag tycker faktiskt att det lutar lite åt genialitet.

I dag offentliggjordes att Sundsvalls Joakim Kjellbom utsetts till årets MVP i basketligan. Det är han värd, utmärkelsen baseras ju på grundserien. Men en äkta MVP överger inte sitt lag även nära heta hårdingar från Solna penetrerar en sönder och samman. Mycket talar för att Kjellbom i kväll kommer att gråta sig till sömns sedan han varit med och förlorat finalserien i tre raka matcher om inte något drastiskt händer. För under finalserien har MVP:ns spel varit allt annat än MVP-mässigt. Istället för att med sina silkesmjuka insidemoves styra offensiven och med sina fladdriga armar freda sin egen korg har han mest suttit på bänken räknandes fouls.
Kjellboms platta figur känns som en symbol för hela Sundsvalls insats där ingen spelare egentligen kommit upp till acceptabel nivå.
Explosiva, lilla, snabba, trepoängsskjutande Solna har ägt serien totalt mot det närmast skrämda och favorittyngda Sundsvallslaget. Det har nästan varit smärtsamt att se Sundsvalls totala brist på både hjälpförsvar och hjältemod. I kväll är sista chansen att visa att man inte är ett förlorarlag, och det är Kjellbom som måste steppa upp. Annars kommer hans MVP-utmärkelse att smaka lika beskt som Dirk Nowitzkis motsvarighet i NBA gjorde i fjol.

Kobe Bryant återkommer jag till, lita på det. Och välkommen till basketbloggen förresten.