Miniresan till Luleå var bara en försmak, er basketbloggare har riktig semester nu och med tolv raka arbetssomrars uppsamlade frustration tickande inom mig ämnar jag göra det mesta av mina fyra veckor. Att prestera genomarbetade bloggposter här skulle mycket väl kunna vara något att ägna tiden åt, men som det ser ut nu kommer det sannolikt inte att ske.

Väldigt tidigt i morgon bitti åker jag till vackra Tromøy utanför Arendal i Sydnorge där det vankas decimerad festival, både MIA och Santogold har ställt in. Men dyker Jay-Z, Lupe Fiasco, Cool Kids, Bloody Beetroots, Sinden och MSTRKRFT upp blir det säkert både roligt och stökigt ändå.

Sedan mellanlandar jag bara i Umeå som hastigast innan jag beger mig till Italiens gröna hjärta, Umbrien, för att under knappt två veckors tid äta så mycket tomater, tryffel, parmeigiano, vin, kronärtskockor och olivolja att till och med italienska husmödrar kommer att skaka på sina huvuden.

Den 12 juli är jag tillbaka, detsamma gäller för bloggen.

Under de här veckorna händer för övrigt väldigt mycket spännande med nästa veckas draft som den solklara höjdpunkten. Snubblar jag över någon vettig internetuppkoppling är det inte alls osannolikt att det både kommer att skrivas ett och två inlägg.

Men om inte - Trevlig sommar!

Paul Pierce - finals MVP. Det unnar jag honom.

Det är väl knappast en hemlighet att jag haft mina största sympatier hos Los Angeles Lakers under hela slutspelet. Lakers spelade fantastisk basket och jag kunde verkligen inte se hur något lag skulle kunna stoppa dem.

Nu, efter sex finalmatcher, kan man tämligen enkelt konstatera - Boston kunde stoppa Lakers, nästan i sömnen. Lakers hade egentligen aldrig någon chans mot Celtics som genom sitt snuskigt vackra försvarsspel fick Lakers anfallsspel att se lika stelt ut som Clevelands ursäkt till offence. Att Lakers ens hängde med i en quarter i match sex beror endast på att Kobe satte några sanslösa treor, Lakers tog sig aldrig igenom Celticsförsvaret förrän segern redan var klar och Bostonspelarna tyckte att de kunde bjuda på några poäng.

det är bara att lyfta på den imaginära hatten för Celtics - de har förtjänat seger, och jag unnar dem faktiskt den, i alla fall de flesta. Exakt så här mycket unnar jag de olika Celticerna segern (skala 1-5):

Doc Rivers: 3

Rajon Rondo: 2
Ray Allen: 3
Paul Pierce: 5
Kevin Garnett: 4
Kendrick Perkins: 3
Eddie House: 5
James Posey: 4
PJ Brown: 2
Leon Powe: 2
Tony Allen: 1
Glen Davis: 3
Sam Cassell: 3

Danny Ainge: 4

Bill Russell: 5

Ursäktar för det här korta och innehållsfattiga inlägget, men nu ska jag dundra upp till basketmetropolen Luleå för att tillsammans med Terner och Nöjesprofilen gästa Onsdagsklubben under Livin Lavish flagg.

...var ju den dära Fuglesang. Men att ta sig in i NBA som svensk verkar betydligt svårare. Det fanns visst hopp om både Jonas Jerebko och Rudy Mbemba inför nästa veckas draft, men de båda svenskarna drog sig ur sent i går kväll.

I Jerebkos fall är det kommenterat av agenten Doug Neustadt som till NSD kort konstaterade: 'Det passar bättre om han är med i draften 2009 '. Med största sannolikhet hade de starka indikationer på att Jerebko inte skulle draftas trots att han imponerade på många på Reebok Eurocamp i Italien häromveckan. Istället för att sitta och hänga läpp på draftdagen för att han inte blev vald väljer han istället att fortsätta spela italiensk basket ett år till, sannolikt är han tillbaka i draftsnacket nästa år, då betydligt hetare.

Även Rudy Mbemba valde alltså att hoppa av, i det fallet är jag mer osäker varför. Jag trodde faktiskt att han låg rätt skapligt till för att bli en av Portlands tre picks i den andra rundan. Men tydligen fick även han kalla fötter.

Trist, men de hade säkert sina skäl. I övrigt kan man konstatera att alla storfräsare stannade kvar i draften inklusive sanslöst talangfulle italienaren Danilo Gallinari som väntas gå som femma eller så.

Inte ens Posey hann jaga ikapp Mamban den här gången.

Punkten. Eller kanske man ska kalla den för konjunktionen. För när Kobe Bryant snodde bollen och dunkade 99-95 med 37 sekunder kvar stod det ändå klart att Lakers den här gången redit ut situationen.

Men, och nu talar vi om ett förbannat stort 'men', till att ta två raka segrar i Boston har Lakers det oändligt långt. Det sorgliga försvarsspelet man presterade under större delen av de två senste matcherna är så falskt och förädiskt att det kommer att få vända om redan på LAX. Ska Lakers ha någon som helst chans att störa Boston hemma i Beantown måste något exceptionellt hända. Just nu har jag svårt att se vad den exceptionella händelsen skulle bestå av, men förmodligen heter tre ingredienser Bryant, Jackson och Gasol.

Ray-Ray, in flight.

Jag vet inte vad den här bilden ska symbolisera, men den är väldigt fin.

Ray Allen var inte lika viktig som i de senaste matcherna, och den här gången fick han till och med pusta ut på bänken emellanåt.
Odom som haft enorma problem i serien var faktiskt riktigt bra stundtals - de stunder då han postade upp offensivt istället för att driva rakt in i Celticsförsvararnas bröstkorgar som han annars gjort till sitt signum i serien.

James Posey - så mycket man att det gör obt.

Den här bilden där vinstmakaren Posey uthustlar Lakers energiknippe Ronny Turiaf får symbolisera den stora vändningen på matchen.

När Lakers drivade mot korgen fanns alltid tre kroppar närvarande, varav Pierce och Posey oftast var två. De satte ned fötterna, tog position, drog charge. De cementerade mur runt sin korg. Vad gjorde Lakers för att svara? Just ingenting. Paul Pierce var så bra att det nästan gjorde ont att se, men det går inte att hävda att han inte fick oändligt med hjälp från Lakersförsvaret som nästan agerade Denver Nuggets-aktigt i sitt pick and roll-försvar. Så gott som varje gång Pierce och Garnett kombinerade i pick and roll slutade det med poäng eller straffkast för Pierce. Lakers var komplett svarslösa.

Som basketconnoisseuren sa i dag: Om man inte kan försvara pick and rolls i NBA är man illa ute. Och det kunde inte Lakers.

Pierce ägde Mihm, men vem gjorde inte det i söndags?

Sen fick zenmästare Phil Jackson hjärnsläpp. Höjda ögonbryn var bara förnamnet när Chris Mihm, som dittills inte spelat en endast minut under slutspelet, kom in på planen. Lakersbänken var som allt för ofta i den här serien unken och Mihm:s statline symboliserar just detta, eller vad sägs om: 02:46 min, 0/1 skot, 0 returer, 0 assistst, 2 fouls, 0 steals, 1 turnover, 0 blockar. Kanppat tre minuter som Celtics knappade in sex poäng på.

Men det var början.

Lamar Odom, alltid energisk, ofta i luften

Ett nytt grepp från Basketbloggen: Match fem som en bildessä. Eftersom vår bloggmaskin inte klarar av att visa mer än en bild per inlägg blir det fem inlägg, förhoppningsvis kommer alla under natten.

Nu kör vi.

Precis som i match fyra, den så märkliga, kom Lakers ut spelandes mästarbasket. Kobe stekte trepoängsmackor offensivt och gav Rondo ett hånleende till respekt på försvarssidan. Radmanovic snudde taket med sin jumpers, Odom postade då och då, resten av tiden slet han ned returer och var allmänt energisk (se bilden), Gasol löpte som vore han Fabregas, och D Fish var lika giftig som han alltid är vuxen. Kort och gott - även med stunna shades bländade Lakers, Celtics agerade statister.

Without Shaq KB has showed them/ with Fish, Gasol, Vladimir and Odom/Phil Jackson you going for your tenth ring/Stay in LA and you'll get fifteen.

Bara en timme kvar till den femte, och kanske sista matchen i finalserien. Jag vet inte vad jag ska tro, 4-1 till Boston vore ett enormt antiklimax.

Några som definitivt vill ha både en sjätte och sjunde match är Roscoe Umali, Bosko, Problem, Glasses Malone, Omar Cruz, Mack 10 och Chino XL. Sju mer eller mindre gangstra Los Angeles-rappare som enats i guld och purpur - Lakers Anthem.

Eddie House - alltid redo. Och en av torsdagkvällens allra största faktorer.

'Whine about it tonight. Lot of wine...lot of beer...a couple shots...maybe like 20 of 'em... digest it, get back to work. Nothing you can do.' Så sa Kobe Bryant efter matchen och jämförde sedan lagets insats i handra halvleken med sängväteri:

'We wet the bed. A nice big one, too. One of the ones you can't put a towel over. It was terrible.'

Dessa gyllene citat till trots, frågan alla ställde sig efter torsdagskvällens match var just: vad var det egentligen som hände?

Lakers spelade nära magiskt sprudlande basket. Kobe Bryant tog det lugnt, hittade sina medspelare och lät dem sätta sina skott. 24 poäng ledde Lakers med. 24 poäng. Det är alltid svårt att översätta, men man skulle väl kunna likna det med en 3-0-ledning i fotboll. Det ska bara vara att spela av resten av matchen med andra ord.

Det var precis vad Lakersspelarna också tyckte. För i andra halvlek var Lakers insats bland det sorgligaste som skådats i en NBA-final. Boston genomförde en historiskt stor vändning och både du, jag och hela Staples Center såg ut som frågetecken.

Vill ni veta en del av vad som hände, eller inte hände, här har ni min syn på saken, i punktform:

* Kobe Bryant. Visst, världens bästa hade tio assists, men det var inte hans passningar som behövdes i matchen, det var hans poäng. Han gjorde förvisso tio poäng i sista, men han dominerade inte matchen som han har potentialen att göra.

* Lakers bänk. Bortsett från Trevor Ariza som spelade precis så bra så som man någonsin kan önska så var Lakers-bänken blekare än en genomsnittlig albino. Farmar, Vujacic, Turiaf och Walton sköt kombinerat 3/19 från golvet. Vidrigt.

* James Posey. Finalseriens bäste bänkspelare gjorde sin hittills allra finaste instats. Bostonforwarden spelade exemplariskt försvar på både Kobe och Lamar Odom, satte alla skott man kunde vänta sig och några till och stod för fler hustle-plays än hela Lakers kombinerat i den andra halvan.

* Eddie House. Rajon Rondo var riktigt dålig med en stukad fot som ursäkt. In kom istället Eddie House, och han förändrade faktiskt matchen rejält. Trots att hans bössa inte var så säker som den kan vara gav Houses blotta uppenbarelse Boston enorma ytor offensivt genom hans ständiga trepoängshot. Med +20 var han den spelare som hade bäst +/-statistik i matchen.

* Celticsförsvaret. I första quartern i synnerhet och första havleken i allmänhet var Celticsförsvaret så dåligt som det kan vara. Kendrick Perkins, Paul Pierce, och till och med Kevin Garnett gick bort sig på Lakers pick and rolls. Men efter en halvtidsvila där Doc Rivers förmodligen kallade sina spelare både det ena och det andra dök ligans bästa försvar upp. 33 insläppta mot Lakers på två quarters är spektakulärt.

Men det här är egentligen bara början, jag kan egentligen inte förstå hur Lakers kunde ge upp en sådan ledning på ett sådant nonchalant och ovärdigt sätt.

Är serien över då? Förmodligen. Tre raka för Lakers, varav två matcher i Boston, känns just nu lika osannolikt som det kändes att Boston skulle vända match fyra i halvtid.

En hermelin bland hönorna, eller vad man nu brukar säga.

Att titta på bilderna efter match tre var nästan roligare än att se matchen. Här är en favorit.
Maskinen Vujacic, som var remarkabelt bra, föll in i Celticsbänken efter att ha stänkt i en av sina tre dödliga trepoängare sent i matchen.

Se Kendrick Perkins tomma blick, han märker knappt att den ettrige slovenen är där, se Poseys endast med avsky fyllda ögon, och framför allt, se PJ Browns kompletta dödsuttryck. Jag vet inte vad det är han tittar på, men jag är säker på att han hade avlossat ett skott på det om han hade haft en pistol i handen.

Vad gör Kendrick Perkins kan man undra? Men den stora frågan var egentligen vad Lamar Odom, Pau Gasol, Kevin Garnett och Paul Pierce sysslade med.

"Det var som att bli nedsläppt i Shanghai utan tolk"

Kobe Bryants förklaring till sitt märkligt usla straffkastskytte är faktiskt ganska rolig. Vad han syftade på var förstås att han knappt fått skjuta ett endaste straffkast under de två första matcherna i Boston, han kände sig vilsen på den linje han är bättre än någon annan att utnyttja.

I tisdagens match tre var dock Lakers i allmänhet och Kobe i synnerhet tillbaka på linjen, även om skyttet därifrån var helt uselt. Hur två lag i NBA-final kan kombinera för 36/56 (64 %) är för mig helt obegripligt. Till och med jag, som inte skjutit straffar regelbundet på fem års tid, skulle prestera minst så bra. Allt under 75 % är oförlåtligt för NBA-proffs.

Men det var inte bara straffarna som var off natten till i dag, inte i min vildaste fantasi kunde jag föreställa mig att Lakers och Celtics skulle kunna uppnå sådan bångstyrig basket tillsammans. Och framför allt: Inte ens för att rädda mitt liv skulle jag ha kunnat förutspå att fyra av planens sex stjärnor skulle göra så bleka figurer.

Nu har det varit mycket referenser till The Arbitrarian på slutet, men i det här fallet vill jag använda mig av hans statistik för att göra min poäng.
Han har uppfunnit ett koncept som heter winshares som, enkelt förklarat, visar hur mycket varje spelare i ett lag bidrar till lagets resultat. Bakom poängen finns en stor mängd statistik, och framför allt en stor mängd matematik. Jag är själv inte mer än statistiker och matematiker på hobbynivå, men jag köper de resonemang han gör. Den som inte vill ta mitt ord på saken läser mer här.

Hur som helst, i både Celtics och i Lakers bidrar lagens tre superstjärnor (Bryant, Odom, Gasol respektive Garnett, Pierce, Allen) med över 50 % av lagens framgång. Mer exakt är snittsiffrorna såhär (aningen osäkra i Gasols fall eftersom han bara spelade en del av säsongen, men jag har räknat om en del så det bör stämma hyfsat):

Bryant: 23,3 %
Gasol: 18 %
Odom: 15,2 %

Garnett: 20 %
Pierce: 18 %
Allen: 13,8 %

I går var det bara två av dessa spelare som egentligen visade sig och fick således dra förbannat tunga lass:

Bryant: 37 %
Gasol: 6,5 %
Odom: 1 %

Allen: 37 %
Garnett: 14,7 %
Pierce: -5,3 %

Pierce, som varit fantastisk i Boston, borde alltså ha stannat i just Boston. Enligt statistiken gjorde han mer skada än nytta för sitt lag. Bara för att förtydliga hur off denna kvartett var: I matchen sköt dessa fyra spelare 13/53 (24,5 %) medan resterande 16 spelare på planen sköt 46/99 (46,5 %).

Egentligen har jag inga större problem med fulbasket, men både jag och alla som satte sin fot på planen (möjligvis undantaget Sasha Vujacic) gör nog bäst i att lägga match tre till handlingarna. Natten till fredag händer det igen och jag kan garantera att det kommer att bli både skickligare och vackrare basket den gången.

Sunglasses is a must! (OBS, bilden är ett montage)

Inom loppet av två dagar har två före detta assisterande Pistons-coacher fått huvudcoachansvar tilldelat sig.
Igår var det smålegendariske Portland-guarden Terry Porter som fick jobbet att efterträda Mike D'antoni i Suns och i dag var det Michael Curry, som hade en mest medioker spelarkarriär, som uppgraderade sin status i Pistons där han får fylla Flip Saunders skor.

Om de är bra eller dåliga för sina jobb vet jag inte. Tills vidare nöjer jag mig med att konstatera att blänkande skallar tycks vara looken av val när det gäller att landa ett av världens 30 finaste basketcoachjobb.

Lögn, lögn och förbannad lögn. Eller?

Inte för att på något sätt förringa fotbollsyran, men om drygt tre timmar är det enda intressanta som händer i sportvärlden match tre mellan Los Angeles Lakers och Boston Celtics.

Bortsett från Paul Pierce strapatser har nästan allt surr handlat om domarnas insatser och den oerhört stora skillnaden mellan Celtics och Lakers när det gäller att ta sig till straffkastlinjen. Jag har själv inte orkat gå igenom matchen och noggrant kolla domsluten, men min känsla säger att de visst var en aning sneda. Celtics var aggressivare offensivt, men inte så mycket.

I diagrammet ovanför har basketmatematikern David Sparks tagit in differensen mellan hemmalagens straffkast och bortalagens straffkast i samtliga NBA-matcher från 1986. Snittet hamnar på drygt, 1,36 upp för hemmalaget, med en vacker normalfördelning till kurva och en standardavvikelse på 10,52. Straffkastdifferensen i den här matchen, +28 för hemmalaget (markerat med det röda strecket), hamnar i den 99,4:e percentilen, nära 2,6 standardavvikelser från snittet!

Vart vill jag komma med det här statistiknörderiet då? Jo, till någonstans där jag får mer vatten på min domarkritiska kvarn. Och det tycker jag faktiskt att jag får av det här.

Den som gör en ambitiös kritisk granskning av matchen får gärna posta sina kommentarer här.

Själv tänker jag lämna det här, hoppas på upprättelse i form av tre raka Lakers-segrar.

Anna Österman, en kvinnlig Manu Ginobili? Knappast. Men en väldigt talangfull spelare i alla fall.

I dagens tidning har jag en fin nyhet för alla de som gillar Umeå Comets: U20-landslagsspelaren Anna Österman har skrivit på för klubben, sådant tillhör inte vardag för de evigt kämpande kometerna.

Att man fick henne i kamp med Solna, Jämtland, Sundsvall, Marbo och Eskilstuna, gör förstås att det smakar ytterligare lite bättre kan jag tänka mig.

Att hon inte valde att gå till Solna har säkert att göra med att hon var rädd att hamna i djup bänk, men i övriga lag hade hon säkert fått åtminstone en skapligt framträdande roll.
Vad ska man då ha för förväntningar på en 19-åring som inte spelat en sekunds ligabasket i karriären? Hyffsat höga faktiskt. Hennes statistik är imponerande (17,4 ppg, 7 returer, 1,8 steals). Att hon dessutom tog sig till straffkastlinjen flest gånger av alla spelare i norra damettan i fjol tyder på att karaktär: hon inte är rädd att slasha mot korgen, och sådana spelare är alltid bra att ha.

På minussidan måste nämnas att hon snittat 3,55 fouls per match den senaste säsongen, vilket är lite väl mycket. Och hon lär ju inte få det lättare att försvara i damligan. Där måste hon förbättra sig ordentligt om hon ska kunna spela mer än 20 minuter per match.

Förmodligen kommer det att ta ett litet tag för henne att nå hög ligaklass, men tittar man på vad exempelvis Frida Jonsson gjort på ett års tid finns all anledning att tro på en imponerande säsong.

Lite mer Cometsnytt: Inom kort kommer även Emelie Freiman och Anna Wirén att ha skrivit på för hösten. Freiman har jag redan utsett till en joker och Anna Wirén är en helt okej spelare med bra inställning, ett snyggt midrange-skott och skaplig potential. Dock har jag svårt att se henne som en riktig faktor till hösten, även om jag gärna överbevisas på den punkten.

Det ger 10 klara spelare inför nästa säsong, sjukt bra läge så här tidigt. Kan man sedan krydda med någon ytterligare klasspelare, och Michelle Bruns är så bra som man tror, ser det faktiskt ut som att slutspel kan bli verklighet.

Visst vet ni förresten att Marbos lagkapten Maria Gustavsson sökt in på Umeå Universitet?

Vad gäller Anna Iderström från Karlstad tycks hon inte vara lika het längre, och det av flera anledningar. Dels verkar hon ha svårt att komma in på skolan här, dels har Karlstad erbjudit henne ett fint kontrakt till hösten som hon starkt överväger.

Kevin Garnets gymnastiska luftspagat. Var det månne det som var grejen med de två första matcherna i Boston?

Hur man än vrider och vänder på saker och ting - det går inte att komma ifrån att Paul Pierce är grejen med de två första finalmatcherna.
Från det där ögonblicket då Pierce vred sig i smärta och hela Beantown såg ut att ha svalt en liter salpetersyra i tron att det var Pepsi, via ögonblicket då han rullades ut från golvet, via den elektriska returen någon minut senare, via de två raka mördande trepoängarna, via den rakt igenom sanslösa uppvisningen i match två, till det där ögonblicket då han nästan tårögd kramade om sina kamrater och konstaterade att Celtics nu har titeln bara någon halvmeter bort.
Däremellan hann han dessutom fatta det lika naiva som respektabla beslutet att inte genomgå en magnetröntgen för att se vad som egentligen hände i knäet. Han ville helt enkelt inte riskera att få beskedet att han inte skulle kunna spela mer utan föredrog att chansa. Låter inte det som tankegången hos en sann vinnare vet jag inte vad som låter som tankegången hos en sann vinnare.

Men hur bra var då egentligen Paul Pierce? Enligt den mest magnifika basketmatematikern The Arbitrarian stod han för 23,6% av Celtics framgång i den andra matchen och 23,1% i den första, vilket gör honom till Celtics viktigaste spelare. Fin statistik, men vad den dock inte lyckas fånga är all den förbannade energin han injicerade sina lagkamrater. Den var tamejfan off the charts.

Men även om "The Truth" som han kallas var den stora grejen i de två inledande matcherna fanns det förstås fler saker att anmärka på. Här är några:

* Leon Powe sköt fler straffar än hela Lakers tillsammans i match två. Den som spelat en hundring på det hade förmodligen kunnat gå i pension bums. Powes insats var inget annat än spektakulär.
* Ett sätt att mäta vem som betydde mest för lagen är +/-statistik. PJ Browns +30 på de båda matcherna går inte att bortse ifrån. Var det någon som sa intangibles?
* Inte ens Phil Jackson har en aning om hur Paul Pierce ska stoppas. Trevor Ariza? Pleeeeease.
* Kanske är det som vissa säger: Lamar Odom, mer mun än muskler.
* Hur kommer det sig att någon av Bostons fyra mest mediokra stora spelare (Perkins, Powe, Brown, Davis) alltid gör sitt livs match?
* Lakersbänken 38 - Celticsbänken 52, det flyger inte.
* Nämnde jag att Leon Powe sköt fler straffar än hela Lakers tillsammans?
* Kobe Bryant var, i sammanhanget, usel i match ett, och han visste om det. Detsamma gällde Pau Gasol. I match två postade Kobe föredömligt ofta och Gasol spelade med glöd. Ändå räckte det inte. Märkligt.
* Ja, domarna var faktiskt, efter NBA-standards, usla i match två. Var det därför Leon Powe sköt fler straffar än hela Lakers tillsammans kanske?.
* Än är serien inte död, man var jag bookie skulle jag erbjuda följande odds för slutseger: Boston 1,35, Los Angeles 2,80.
* Ännu ett odds från Stefans bookie-hörna: Leon Powe skjuter fler straffar än hela Lakers tillsammans i match tre: Ja 999, Nej 1,0009.
* Nyckelkollen Boston: Försvara hemmaplan: check, Begränsa Kobe: halv check, Springa: Nästan check (fler fast brak-point än Lakers i bägge matcherna i alla fall), Skjuta bra: check (47,2%, 45,5% från treor). Totalt: 3,3 av 4 nycklar.
* Nyckelkollen Los Angeles: Passa bollen: halv check (41 assists på två matcher), Dominera bänken: Nope, Gör tre till två: Nope (även om varken Ray-Ray och KG riktigt var hundra i match två), Poäng från turnovers: Halv check (5 i match ett, 19 i match två). Totalt: 1 av 4 nycklar.

Paul Pierce - sanningen och storyn när de två första matcherna ska sammanfattas.

Se detta som en aptitretare, kommentarer till de två första finalmatcherna kommer under kvällen.

Kan Posey stoppa Kobey?

I natt, basketvänner, första finalmatchen mellan Boston och Los Angeles - drömfinalen som det väntats på i över 20 års tid är här. Basketbloggen avslutar uppladdningen med en liten special - så ska lagen göra för att vinna.

Boston Celtics
* Försvara hemmaplan. Bostons sanslöst starka grundserie har gjort att man har hemmaplansfördel, något man naturligtvis måste utnyttja. Detroit tog förvisso en vinst i the Garden, men i övrigt har man varit säkra hemma. Det aningen sneda upplägget på finalerna (2 matcher i Boston - 3 i LA - 2 i Boston) gör att man inte har råd att tappa någon av de två inledande hemmamatcherna.

* Begränsa Kobe. När Kobe Bryant både får vara poänggörare och passare och dessutom skjuta många straffar är Lakers nära oslagbara. Planen måste därför vara att hålla Kobe så långt från korgen som möjligt, dubbla varje gång han drivar och se till att inte foula honom mer än nödvändigt.

* Springa. Boston har varit stappliga offensivt, mot Cleveland blev man stundtals smärtsamt stillastående. När man spelar med fart kommer både Pierce, och kanske framför allt Rajon Rondo, mer till sin rätt.

* Skjuta bra. Kanske låter självklart, men Boston har bara snittat 91,5 poäng per match på knappt 45-procentigt skytte och 33 procent från treorna. alla dessa siffror måste upp för att man ska kunna slå Lakers.


Los Angeles Lakers

* Passa bollen. När Lakers passar bra vinner man, så enkelt är det. De matcher då assistnumren varit låga har man endera förlorat eller fått det väldigt tufft. Så gott som samtliga spelare är över medelbra på att passa bollen, det måste man utnyttja.

* Dominera bänken. Boston har James Posey som både är en klibbig försvarare och en utmärkt trepoängsskytt, i övrigt är bänken tunn. Lakers måste utnyttja sitt övertag bland bänkspelarna.

* Gör tre till två. När samtliga i Bostons stora trea (Garnett-Pierce-Allen) spelar stort är Boston oerhört svårslagna. Åtminstone en av de tre spelarna måste hållas kort.

* Poäng från turnovers. Boston är ett av ligans slarvigast lag när det kommer till att hålla kontroll på bollen. Med flera kvicka händer kan Lakers komma att ta många steals som leder till enkla poäng, det kommer att behövas mot Bostons ligaledande defensiv.


03.00 är det tip off - TV4 Sport direktsänder.

Kevin Love gillar inte bara att bumpa Kyle Singler bakifrån, han klär sig även i högklackat.

Innan du accepteras in i det finrum som kallas NBA måste du vägas och mätas. Den årliga mätningen av de potientella draftvalen ägde rum i början av veckan, och dessa siffror kan faktiskt påverka en hel del när det handlar om att bli vald så högt upp som möjligt.
Till exempel som för Michael Beasley, som rankas att draftas etta eller tvåa. Han har varit listad som 6' 10', men i mätningen nådde han endast upp till 6' 8,25' i skor, alltså nästan 4,5 centimeter kortare än han utgetts att vara. Sådant kan faktiskt spela roll.
Men längd, vikt och räckvidd i all ära, efter lite kvicka uträkningar kan basketbloggen stolt presentera The Freak Awards:

Monkey Award
De med längst armar i förhållande till kroppslängden, siffran visar vingspann/längd. Det brukar sägas att en normal människa är lika lång som man mäter från fingerspets till fingerspets med armarna utsträckta. Som referens kan nämnas att jag som är 178 centimeter lång skulle, med Lester Hudsons proportioner, ha ett vingspann på drygt två meter, det ni!.

1) Lester Hudson - 1,125
2) Hines, Kyle - 1,125
3) Riek, John - 1,124

Dino Award
De med kortast armar, lite som tyrannosaurus rex, liksom. Att ha korta armar är förstås aldrig bra i basketsammanhang.

1) Keith Brumbaugh - 0,997
2) Maarty Leunen - 1,001
3) Pat Calathes - 1,012

The Oliver Miller Special Award
Helt enkelt det grovt överexponerade BMI-måttet. När det kommer till atleter är det egentligen ett värdelöst mått, eftersom de flesta muskulösa typer hamnar som 'överviktiga' enligt modellen. Snittet bland de 80 mätta och vägda prospekten ligger på 25,5, vilket skulle signalera lätt övervikt. I extreme Kentrell Gransberry signalerar måttet dock en god portion sanning, han har nämligen den tredje högsta uppmätta fettprocenten genom alla tider i dessa sammanhang.

1) Kentrell Gransberry - 32,9
2) Joey Dorsey - 30,4
3) Aleks Maric - 28,7

Kerry Kittles Honorary Award
De tunnaste typerna, helt enkelt.

1) Anthony Randolph - 21,1
2) Keith Brumbaugh - 21,1
3) Pat Calathes - 22,0

Crossdressing Achievement Award
Eftersom spelarna mäts både med och utan skor går det kvickt att se vem som haft högst klackar, och den här gången var det Kevin Love, ett utmärkt namn för en manlig strippa i högklackat, som utmärkte sig

1) Kevin Love - 4,4 centimeter extra med skor

Bara som referens kan nämnas att snittet låg på 2,97 centimeter extra och de med lägst skor hamnade på 1,9 centimeter extra.

Vujacic som starter mot Celtics - endast i fantasin.

Bara en dag kvar till första finaluppkast i Boston och basketbloggen
fortsätter nedräkningen med ytterligare en special, denna gång handlar det om den mycket intressanta matchup-problematiken. Alltså hur lagen väljer att spela mot varandra, spelare för spelare och de fördelar och nackdelar detta skapar.

Hela vägen genom slutspelet har Lakers skapat stora matchup-problem för sina motståndare. Genom att ha två långa, spelskickliga spelare i form av Lamar Odom och Pau Gasol har ingen i väst riktigt kunnat försvara sig
fullt ut. Lamar Odom har konsekvent haft endera längd eller kvickhet till
fördel över sina motståndare. Och har motståndarna lyckats matcha upp mot honom defensivt har Pau Gasol fått öppningar.
Kobe Bryant har konsekvent spelat mot defensivspecialister som inte varit särskilt stora offensiva hot, bortsett från de stunder han vaktade Iverson eller Smith i Denverserien.
Vidare har Kobe i sig varit ett problem för motståndarna som ofta fått
sätta in just defensivspecialister för att försöka få stopp på honom med
effekten att man i princip spelat en man kort offensivt. Alternativet har varit att kasta två man på honom, med andra öppna spelare som resultat.

Bostons alldeles speciella utseende vänder dock en del på matchup-problematiken.
Kendrick Perkins kan klara av Gasol hyfsat, åtminstone nära korgen. Kan
Gasol få upp honom på high post kan han dock utnyttja sin kvickhet och
relativt fina midrange-skott.
Däremot neutraliseras Odoms övertag helt i form av Garnett som både är
snabb nog och lång nog för att radera Odom.

När det kommer till Kobe Bryant handlar det mer om att lindra än stoppa. Ray Allen gjorde ett hjälpligt jobb på Hamilton i Detroitserien, men Hamilton är endast en bråkdel av Kobe. Förmodligen Paul Pierce att sättas på att försvara Bryant, åtminstone under delar av matchen. Han var effektiv mot Lebron James och han är både stor, stark, snabb och klok nog att sätta märkbart trubba Kobe. Med Pierce på bänken kommer James Posey med all sannolikhet att ta över kobestoppandet, och även han är hal nog att åtminstone få den svarta mamban att jobba hårt för sina poäng.

Nästa problem för Lakers blir att lösa frågan om vem Kobe egentligen ska
spela försvar på. Om man sätter honom på Pierce kommer han att få lov att ödsla mycket energi på försvaret samtidigt som han riskerar att hamna i foultrubbel.

Det andra alternativet är att sätta Kobe på Ray Allen. Bryant gillar dock
att lämna sin anfallare för att spela hjälpförsvar och försöka ta steals
och ställa till med annat elände för motståndarna. Med Allen som matchup kan detta dock vara helt livsfarlig, Allen är en alltför bra skytt för att
man ska kunna lämna honom obevakad. Han har förvisso skjutit som en kratta större delen av slutspelet, men i de två sista matcherna har han kastat eld, och är det något Lakers vill undvika är det att se Allen gå tokhet.

Ett problem som uppstår för Lakers med Bryant på Pierce är att man då hamnar med Radmanovic på Allen, och det är tveksamt om Radmanovic klarar av att springa genom det gatlopp av screener som sätts för Ray-Ray.

En möjlig förändring vore att starta med Vujacic som shooting guard, han skulle vara en naturlig och irriterande nog försvarare att vakta Allen samtidigt som Kobe skulle kunna fokusera på Pierce. Jag har dock svårt att se att Phil Jackson mixtra med förstafemman i det här skedet av säsongen.

Slutligen. På point guard-positionen kommer Fisher att kunna utnyttja Rondos tveksamma offensiv till allmänt bolljagande och hjälpande. Efter att ha fått slåss mot både Deron Williams och Tony Parker kommer Rondo inte att vara en match.

I morgon kommer den sista delen i uppsnacket, min förhoppning är att den texten både ska vara både mer lättillgänglig och underhållande än den här drapan.

Cometstalangen Frida Jonsson kliver framåt med galoppfart. I maj blev hon nästan chockad när hon togs ut som reserv till U20-landslagslägret i Norrköping där hon också fick chansen att visa upp sig. Tydligen gick det så bra där att hon numera ingår i den 17 spelare starka trupp som kallats till Bosön i mitten juni, nu alltså som ordinarie spelare.
Av dessa 17 kommer 12 spelare att tas ut att spela landskamper i Ungern, ska hon slå sig in där får hon se till att imponera grovt i Bosön.
Hur som helst - ett mycket fint betyg för Frida Jonsson som med största sannolikhet kommer att vara ruskigt bra för Comets till vintern.

Flip - en flopp enligt Detroitbossen Joe Dumars som bad herr Saunders dra åt pipan.

... och in med det nya är en lika beprövad som vanlig åtgärd. I dag fick två betydande och relativt framgångsrika coacher sparken.

Flip Saunders, som för Pistons till tre raka conference-finaler fick i dag beskedet att han bör se sig om efter ett nytt jobb. Saunders har aldrig lyckats fylla Larry Broens stora skor och den aldrig friktionsfria realtionen med yrvädret Rasheed Wallace kanske till slut blev för mycket. Förmodligen kommer en del annat att hända med Pistons i sommar också. En inte alltför vild gissning är att Wallace och eventuellt Hamilton kommer att lämna bygget.
Vem som efterträder Saunders är för tidigt att säga, rent instinktivt känns sparkade Dallas-coachen Avery Johnsson som en passande efterträdare till defensivt orienterade Pistons.

Jose Vicente Hernandez, Spaniens förbundskapten, var andre coach att få foten under dagen. 'Jag har blivit sparkad utan varken motiv eller reson' lär han ha sagt. Beslutet känns aningen märkligt då meriterna talar om EM-silver 2007 och VM-guld 2006. Enligt ett meddelande från förbundet ska anledningen vara 'brist på respekt mot förbundet och dess anställda'. Kanske Avram Grant är up for grabs?

Förstafemmorna, vilka är bättre? scrolla nedåt för svaret.

Uppladdningen inför finalen fortsätter. I dag med en genomgång av de båda lagen med kurrebetyg och sammanställning. Håller ni med eller håller ni inte med? Vilket som, posta era åsikter i kommentarsfältet.

Starters

Center
Celtics - Kendrick Perkins 2 kurrar
KP 43 har varit relativt stabil i slutspelet med en sann monsterinsats i match fem mot Detroit som high note. Men han är ändå inte mer än en dussincenter som kan spela skapligt försvar, plocka ned skapligt med returer men oftast inte är en faktor offensivt.
Lakers - Pau Gasol 4 kurrar
En spelare med All Star-kvalitet som passat som hand i handske i Phil Jacksons triangel-anfall. En utmärkt passare, en skaplig avslutare, en okej försvarare med långa armar. Tyvärr spelar han aningen vekt.

Power forward
Celtics - Kevin Garnett 5 kurrar
MVP-kandidat, defensive player of the year, en förstklassigt lojal spelare som spelar enligt boken. Har en tendens att bli en jumpshooter offensivt när han ofta gör större nytta som post-spelare.
Lakers - Lamar Odom 4 kurrar
En poor mans Garnett, om ni vill. Precis som KG kan han både skjuta, dribbla och passa, samtidigt som han är väldigt lång. En svårstoppade spelare som ofta skapar match up-problem. Har varit aningen ojämn i slutspelet, men spelar konsekvent med odiskutabel inställning.

Small forward
Celtics - Paul Pierce 4 kurrar
Celtics mest naturlige poänggörare som både kan skjuta, posta, och attackera korgen. Har varit pålitlig under större delen av slutspelet samtidigt som han dragit ett mycket tungt defensivt lass då han försvarat mot till exempel Lebron James.
Lakers - Vladimir Radmanovic 3 kurrar
Bortsett från Denver-serien då han var riktigt off har han spelat säkert. Har en tendens att inleda matcherna explosivt för att sedan försvinna i anonymitet i andra halvleken. En säker skytt och en skaplig försvarare.

Shooting guard
Celtics - Ray Allen 4 kurrar
Fram till slutet av Detroitserien har slutspelet varit miserabelt för Allen som brukar räknas som ligans bästa naturliga skytt. Fortsätter han som han avslutade Detroitserien är han ett konstant hot offensivt.
Lakers - Kobe Bryant 5 kurrar
Världens bäste spelare, MVP:n som höjt spelet ytterligare i slutspelet. Har nästan utan undantag spelat perfekt basket hela slutspelet. Har en ojämförbar förmåga att skapa egna skott och samtidigt hitta lägen för sina medspelare.

Point guard
Celtics - Rajon Rondo 2 kurrar
En av NBA:s sämsta startande point guards som ändå tidvis storspelat under slutspelet. När han attackerar korgen är han effektiv som passningsspelare, men har ett alltför dåligt skytte. Defensivt är han dock fenomenal med lika kvicka fötter som händer.
Lakers - Derek Fisher 3 kurrar
Rutin personifierad. Fisher är ingen stjärna, men spelar hårt försvar, tar mängder av steals och drar fler charges (offensiva fouls) än någon annan. Besitter dessutom ett sällsynt vackert skott med vad som förmodligen är en av NBA:s allra högsta bågar.

Bänk
Celtics 3 kurrar
Såg i början av säsongen ut som en riktigt sopig bänk, men den har förstärkts en del under säsongen och har framför allt utvecklats mycket. James Posey är ett trepoängshot samtidigt som han är en fullgod försvarare mot motståndarnas stjärnspelare. Eddie House är instant offence om han har en bra dag, detsamma med vinnaren Cassell. PJ Brown kan tillföra rutin och närvaro och Glen 'big baby' Davis är energispelaren.
Lakers 4 kurrar
En av ligans bästa bänkar som dock varit lite krattig under slutspelet. Jordan Farmar kan stänka treor, liksom energiknippet Vujacic som numera även spelar fint försvar. Luke Walton är utmärkt spelfördelare och kan dessutom skjuta väl. Ronny Turiaf ger alltid allt, foular som få, men lyckas nästan alltid med någon vacker block, ett par offensiva returer och några poäng, pålitlig typ.

Coach
Celtics - Doc Rivers 4 kurrar
Såg osäker ut i början av slutspelet då han mixtrade med bänkrotationen på ett märkligt sätt. Har ännu inte vunnit något och har aldrig förr varit i en NBA-final. En emotionell coach som agerar med pondus.
Lakers - Phil Jackson 5 kurrar
En sann vinnare, nio NBA-titlar som coach är ett rekord han delar med legendariske Celticscoachen Red Auerbach. Har den högsta vinstprocenten i slutspel genom alla tider och är erkänt duktig på att motivera sina spelare. En ganska lugn ledare som har kan ryta till om det krävs.

Totalt
Celtics - 24 kurrar
Lakers - 28 kurrar

Äntligen, tycker nog både Paul Pierce och Doc Rivers. Drömfinalen är ett faktum, uppladdningen är intensiv.

Oj vad det gnuggas händer just nu, själv har jag investerat i ett par vantar för att inte nöta huden altför mycket inför den 5 juni då drömfinalen inleds.

Anförda av en aldrig så strålande Paul Pierce och en i slutspelet pånyttfödd Ray Allen lyckades Boston till sist ta sig förbi Detroit, och den final de flesta hoppats på sedan någon gång i slutet på förra året är nu verklighet: Los Angeles Lakers mot Boston Celtics. De två stora, dynastierna, rivalerna, de klassiska klasslagen som behöll stiliga loggor när andra lag i slutet på nittiotalet fick för sig att plottriga målningar på djur var betydligt fräsigare än klassiskt stiliga emblem.

Jag hade tänkte bjuda på en del uppsnack inför finalserien och i dag börjar vi med en trip nerför minnesvägen.

Vi står inför den 62:s NBA-finalen någonsin och av dessa har endera Celtics eller Lakers deltagit i 39, mer än hälften alltså. Lagen har mötts i 10 finaler med 8 segrar till Celtics. Sju av dessa kom under den riktiga Celticsdynastin, Bill Russell-eran då klubben vann sanslösa 11 titlar på 13 år. Sista finalen klubbarna emellan under den epoken har gått till historien som en av de främsta.
Lakers var storfavorit, men en åldrande Russell plockade fortfarande ned returer som andra plockar krusbär, John Havlicek stod för poängen. I Lakers var Jerry West den tidens mest dominerande spelare tillsammans med Wilt Chamberlain som även han åldrats en aning. Serien gick till en sjunde och avgörande i Los Angeles där Celtics gick ifrån till en 17-poängsledning tidigt i fjärde innan en halvskadad Jerry West, med en rent heroisk insats, nästan jagade i kapp. Till slut vann ändå Boston med 103-100 och Bill Russels hade fått fler mästerskapsringar än hans händer hade fingrar.
Noterbart från den finalen är att Jerry West utsågs till final-MVP, enda gången i NBA-historien som en spelare på det förlorande laget fått den utmärkelsen. Men trots detta och 42 poäng, 13 returer och 12 assists i avgörande matchen var West förstås otröstlig.

Lakers och boston nådde ett par ströfinaler var under sjuttiotalet, men aldrig samtidigt. nästa stora epok i rivaliteten skulle vänta till 80-talet då Kareem Abdul-Jabbar och Magic Johnsson skötte showtime-skutan i LA och Larry Bird tillsammans med Robert Parish och Kevin McHale var 'the big three' på riktigt.

Larry vann de båda klubbarnas första final efter en legendariskt tuff finalserie 1984. Även 85 och 87 stötte de två stora på varandra i basketens absoluta finrum - dessa gånger var de enda två som slutat med att Lakers fått lyfta bucklan.

Under nittiotalet gick både Lakers och Celtics i depression sedan Magic och Bird fått se sina linnen hissas i taket. För Lakers del gick det dock snabbare att komma tillbaka då man, stärkt av Shaq, vann tre mästerskap i rad kring millennieskiftet innan man inkasserade sin 14:e finalförlust mot underdogsen från Detroit 2004.

För Bostons del har det tagit längre tid att återbygga, och årets final är den första sedan 1987. Räkna med att man är redo att explodera i New England.

Slutligen lite finalfakta:

Lakers: 29:e finalen hittills, 14 titlar.
Celtics: 20:e finalen hittills, 16 titlar.

Mer aktuellt surr kommer senare i veckan.

Anna Iderström och Emelie Frejmans - den senare chockade med en lika obcen som lustig historia som innehöll påde politiker och hästar.

Ännu en vacker dag och jag har hunnit begå streetbasketdebut på Hedlundas extremt låga korgar. Mitt skott var både avigt och fult och bollkontrollen var, milt uttryckt, kantig. Bättre fart var det då på Cometsspelarna och provspelarna som höll till på Teg i går. Basketbloggen var på plats för att se vad som egentligen var vad.

Tre provspelande spelare var på plats: Anna Iderström från Karlstad, Linda Jonsson från Eskilstuna (Gällivare ursprungligt) och Madde Malmbom från Sundsvall. Det spelades en internmatch, de yngre mot de äldre, och här är vad jag såg:

Anna Iderfors är förstås en intressant spelare, 187 centimeter är en fin längd i de här sammanhangen. I fjol snittade hon 16 poäng, 7 returer, 1,8 blockar, 1,3 steals och 1,3 assists per match för Karlstad i division ett. Där är hon van att skapa sina egna avslut från low post, något hon förmodligen kan glömma i ligan där försvararna är betydligt bättre. Hur som helst gjorde hon en gedigen insats i går: 6 poäng på 6 skott, 7 returer, 4 blockar, 3 assists, 1 steal och 1 turnover på 28 minuter.
Defensivt matchade hon upp med Frida Jonsson, en svår matchup för Iderström som inte alls hängde med i fotarbetet. Hennes defensiv lämnade en del att önska, hjälpförsvaret kom ofta för långsamt, men offensivt såg det betydligt bättre ut då hon både verkar kunna lägga i bollar och fördela spelet. Just den offensiva blicken var vad som imponerade mest, utöver de tre assisten hade hon fyra assistvärdiga passningar, fint av en ung center.

Madde Malmbom stänkte i två treor, men blandade det med ett knippe airballs och allmänt osäkert spel, knappt godkänd insats.

Linda Jonsson var helt osynlig offensivt, Emelie Frejmans plockade bort henne totalt. Defensivt jobbade hon skapligt, plockade ned ett par returer och så, men ändå ingen direkt imponerande insats.

Emelie Frejmans som haft ett uppehåll, tränat med Comets ett tag nu, såg ruskigt vass ut. Hon spelade med stor energi, gjorde poäng lite när hon ville och spelade nästan prickfritt försvar. Själv säger hon att hon hoppas på att komma med i laget. Det ska hon inte behöva fundera över, hon kommer att vara självskriven i truppen och jag tror hon kan bli en faktor till hösten, baserat på det lilla jag såg.

Till sist kan vi även notera att Cometsspelarna var i långt mycket bättre form än de provspelande spelarna, enligt Björnström ligger lagets fysik just nu på den nivå man brukar ligga på i augusti. Gott tecken.

Kolla in morgondagens blaska för lite mer gottig info, kom ihåg det.