Det trummas nyhetstexter i basketmedia om Damligans premiäromgång som ska spelas under en dag i Solnahallen. Men att kalla det för en nyhet tycker jag känns lite tveksamt.

Den här nyhetsnotisen pennade jag till VK den 14 juni:

BASKET Sex matcher på en dag i Solna. Så startar årets upplaga av damligan.
När herrarnas basketliga startade sin allra första säsong inledde man med en full omgång under en dag i Globen. Det blev både publik och medial succé.
Nu ska damligan försöka sig på något liknande då hela den första omgången kommer att spelas i Solnahallen den 12 oktober.
För Umeå Comets del innebär det att man slipper möta Brahe på bortaplan utan i stället får spela den matchen på neutral mark.
- Det är förstås skönt, det kan nog bli betydligt lättare att slå dem där, säger Comets sportchef Torbjörn Björnström.


Nu kanske man inte kan kräva att alla ska läsa VK, men fler borde göra det, många nyheter finns där.

En nyhet som faktiskt är en nyhet, åtminstone för de som inte har plåtkoll, är att collegebasketstjärnan Hanna Biernacka återvänder hem till Telge. Hon kommer att vara grym.

I nyhetstexten jag länkade står i sista stycket: 'Telge hoppas att Hanna, tillsammans med andra USA-hemvändare, ska fylla i tomrummet efter tvillingarna Eldebrink som lämnar klubben för spel i Europa.'

Dessa 'andra USA-hemvändare' är Jeanette Johansson och Sandra Jansson som båda avslutat sina collegesejourer och tillhör den starka 84-kullen.

Dessutom lägger Telge till amerikanska point guarden Marie Marquez från division två-colleget Belmont Abbey där hon snittade 14 poäng, drygt tre assists och tre steals per match. Låter skapligt i mina öron.

Telge blir helt enkelt ett livsfarligt lag i år igen, trots tvillingar Eldebrinks frånvaro.

I dag landar Amy Mohr i Umeå efter en sommar hemma i mellanvästern. Amy var ju makalöst bra under fjolåret och även om jag förstod att hon trivdes bra här blev jag lite förvånad att hon var så snabb att skriva på ett nytt kontrakt i våras. För Torbjörn Björnström, Bo Ågren Malm och alla spelare är det förstås en fantastiskt fin sak att Mohr, som förmodligen var Damligans mest dominanta spelare senaste säsongen, återvänder för ännu en runda.

Att Amy Mohr bar laget på sina axlar behöver vi väl knappast tvista om, alla som såg någon match förra säsongen vet att hon betydde fruktansvärt mycket. Men i en fortsättning från min föregående post tänkte jag visa här exakt hur mycket hon bidrog med.



Som vi ser var Amy Mohr inte långt från halva laget, 44,3 procent för att vara exakt. Det är ruskiga siffror, även snittet på 19,0 MEV per match är fint, drygt fem mer än Per Bergmark som hade högst MEV i Virtus den gångna säsongen. Amy Mohr bidrog starkt i princip i alla kategorier, och hade hon inte foulat och gjort så många turnovers hade hennes MEV-statistik varit ännu mer spektakulär. Jag tror att både hennes fouls och turnovers kommer att minska i år. Hon har varit här en säsong och fått respekt hos domarna. Hon kommer att få mer fouls med sig och därmed lär ju TO-totalen minska.

Även bortom Amy Mohr finns förstås en del intressant att notera:

* Frida Jonsson ligger ganska högt, och då ska vi komma ihåg att hennes höst inte var särskilt spektakulär. En gissning är att hon snittade runt 8-9 MEV per match under våren. Allt tyder på att det talet kommer att stiga till över 10 den här säsongen.

* Jag skulle även gärna se en halvtidssplit på Ida Södersten. Hon var ju stundtals ruggig under hösten, men försvann rätt mycket på våren.

* Mest beklämmande är Julia Hamres dåliga poäng, hon fick ändå mycket speltid och därför kan hennes negativa MEV inte bortförklaras med för litet statistiskt underlag. En titt på box-score-statistiken visar att hon hade mycket turnovers och sköt dålig procent både från tvåor och treor samtidigt som hon inte bidrog särskilt mycket i andra kategorier. Jag vill dock tro att hon kommer att ha en bättre score i år.

* Ida Anderssons horribla MEV/40 min kan förklaras med att hon bara spelade en minut på hela säsongen. På den minuten presterade hon två turnovers och inget mer.

* Anna Wirén och Annica Nybom har ju även de tämligen beklämmande statistik. Ingen av dessa spelare fick särskilt mycket speltid, och när de väl fick spela sköt de usla procenter. Det är dock orättvist att bedöma dem som spelare utifrån detta, att komma in och spela någon minut i en match som redan är avgjord är aldrig lätt.


Om ni förresten tittar i kommentarstråden från förra inlägget resonerar jag en aning kring assistens värde i den svenska basketen. Kanske borde den ändras lite, det tycks mig som att perimeterspelare har svårt att mäta sig med insidespelare i statistiken. Vad tycks?

När som helst lär Egal Saleman sätta pennan på papperet och meddela sig Jämtland behjälplig för den kommande säsongen.

Även om det har varit väntat för Virtus kommer Salemans frånvaro att kännas. Exakt hur mycket är kanske för tidigt att svara på, lite beroende på hur laget kommer att formeras och så.

Men eftersom jag är otålig och samtidigt statistikintresserad har jag sammanställt en tämligen exklusiv statistik inom svensk basket som förhoppningsvis kan säga ett och annat.

Grunden till uträkningen är David Sparks matematiskt deriverade formel Model-Estimated Value (MEV). Han har, genom att köra åtskilliga regressionsanalyser baserat på tiotusentals NBA-matcher, hittat siffror på exakt hur mycket de olika statistiska kategorierna påverkar en matchs utgång. Det handlar alltså om ännu en statistik som sammanfattar all statistik för en spelare. Men till skillnad från andra liknande formler är MEV framtagen helt objektivt. Många andra formler är sådana som har 'resonerats' fram, och sådana formler måste man vara skeptisk till. Självfallet finns det luckor i MEV eftersom defensiva skills inte bokförs genom annat än steals och blockar trots att försvarsspel handlar om väldigt mycket annat. Hur som helst, i statistikväg måste ändå MEV räknas som den mest pålitliga sammanfattande statistiken. Och så här ser formeln ut:

MEV = pts - 1.032*fgx - 0.587*ftx + 1.193*as + 1.030*or + 0.512*dr + 1.603*st + 0.981*bk - 1.448*to - 0.225*pf

Vill du läsa mer om hur David Sparks uppfunnit den gör du det här.

Tillbaka till Umeå och Sverige. Jag har låtit tugga Virtus statistik från den gångna säsongen genom MEV-maskinen och här är vad jag kom fram till:



Efter MEV, som alltså är total för hela säsongen, kommer PVC-kategorin som står för 'Percent valuable contribution', alltså hur stor del av lagets totala MEV den enskilda spelaren stått för.

En titt i tabellen visar att Egal stod för 19,5 av allt gott som hände i Virtus den senaste säsongen. En femtedel alltså, och är därmed den enskilt viktigaste spelaren. Även om man slår ut statistiken över 40 minuters effektivt spel eller om man räknar per match står sig Egal stark och oerhört viktig i laget. Om man dessutom tänker på att han var en av få långa spelare, och alltså bidrog starkt i kategorier som andra inte bidrar särskilt mycket i (returer, blockar) stiger nog Egals viktighet ytterligare några snäpp.
Han är inte oersättlig, men en femtedel är svår att ersätta.

Annat intressant att utläsa ur den här statistikklumpen:
* Victor Edlund är effektiv, mest effektiv i laget. Han är alltid en bra energispelare från bänken och får mycket uträttat på få minuter. Jag tittade bara av nyfikenhet på samma statistik från säsongen innan, och fann även där Victor Edlund i topp i kategorin MEV/40 min. Han kommer att saknas.

* Johan Löfgrens höga siffra i samma kategori kan nog förklaras med att han bara var med i två matcher på vilka han endast spelade drygt tio minuter sammantaget. För litet statistiskt underlag alltså.

* En som överraskar lite negativt i statistiken är Eddy Bengtsson, futtiga 5,44 MEV/40 min är inget vidare. Bidrar han möjligen med intangibles?

* För övrigt är statistiken för Albin Frank, Magnus Haney och Peder Engman inte så där våldsamt pålitlig, alla tre spelade för lite för att man ska kunna utläsa något definitivt.

I stort tycker jag dock att statistiken stämmer överens med den bild av spelarnas prestationer jag har från den gångna säsongen, trion Saleman-Pierre-Bergmark var 'the big three'.

Slutligen, två brasklappar:

1) MEV-formeln är framräknad ur NBA-matcher, och NBA-matcher skiljer sig en hel del från division ett-matcher i Sverige. Därför kan vi inte vara säkra på att formeln skulle vara identisk om den skulle ha deriverats ur division ett-statistik.

2) Till skillnad från i NBA finns sällan ett helt väloljat statistikmaskineri närvarande vid varje match. Säkerligen har basketettans statistik-keepers både silat mygg och svalt kameler i sitt arbete.

Åsikter, ris, ros och frågor tas gärna emot i kommentarsfältet nedan.

Lång, nästan ligameriterad och basketsugen - Mattias Eriksson kan bli en tillgång i Italien.

Vet inte om ni kom ihåg den där artikeln jag skrev i våras om Mattias Eriksson, den 210 centimeter långa baskettalangen som Luca Romano hittat på Ikea som efter ett år med skorna på hyllan fått en nytändning på basketen.
Hur som helst, det blev ju inget då med honom i Virtus, men det kommer det att bli nu. Det handlar dock inte om Umeå Virtus utan om Luca Romanos italienska klubb Virtus Fondi.
Luca skulle förstås vara överförtjust över att ha den så långe centern i sitt Umeå-lag, men Mattias vill ha stålar för att lira och sådant har man inte råd med här.
Hur som helst, basketbloggen önskar Mattias Eriksson lycka till i Italien, han var en trevlig typ.

Det har varit ett rent helvete att hitta klipp från OS-matcherna, rättighetsrävarna måste ha haft en hel byrå anställd för att spåra alla fimsnuttar fansen lagt upp.

Efter idogt letande kan jag i alla fall presentera turneringens dunk: hoppjerkan, och blivande Trailblazern, Rudy Fernandez grymma tryckare rakt i Dwight Howards öga.

Glädjen visst, tydligen, inga gränser.

Hade jag inte jobbat så förbannat mycket i helgen hade jag säkert skrivit någon med åtminstone en aning läsvärde om Team USA:s återupprättelse.

Men nu känns det ju inte längre aktuellt, andra har redan skrivit så bra om det. Så jag nöjer mig med ett stort grattis till USA och en respektfull nick till Spanien.

Här har ni förresten mitt All Star Team:

G - Sarunas Jasukevicus
G - Dwayne Wade
F - Manu Ginobili
F - Lebron James
C - Pau Gasol

Aj, aj, Emanuel.

Lika fort som du hinner säga 'ankelskada' försvann Argentinas alla chanser att störta den amerikanska drömmen. Med Manu Ginobili på bänken stod en halvskadad Andres Nocioni och en fullkomligt vansinnig Luis Scola ändå för två nära heroiska insatser i sina desperat försök att hänga med i matchen.
Scola var ju faktiskt helt sjukt bra stundtals. Visst har man sett skymtar av en storspelare i honom den gångna säsongen i Houston, men det han visade i går, det var some next level shit.
Men, som jag skrev tidigare: Argentinas enda chans var att spela zon. Det var just när man gjorde bytet från man-man till zon som man började hämta ikapp ledningen. USA paralyserades först och stannade vid avlägsna trepoängsbomber. Efterhand förstod man att utnyttja passningar, överladda sidor och posta upp i de luckor 3-2-zonen lämnade. USA var helt enkelt för bra. Och utan Manu Ginobili fanns varken glöden eller genialiteten för en argentinsk upphämtning.

Nu ser vi fram emot Spanien-USA på söndagsmorgonen. Ni som vill ha fin basket tidigare än så slår på tv-apparaterna redan klockan 16.00 i morgon och rattar in SVT24 då USA och Australien gör upp om damguldet i vad som många förutspår kommer att vara en klassisk match.

Ska Fabricio Obert få assistera Luis Scola med nätnedklippning ännu en gång? I sådana fall krävs något mycket speciellt när matchernas match avgörs kvart över fyra i dag.

Konsekvensernas tid är här, som Dennis Aulander brukar säga. Eller varför inte revanschens tid. Det är dags för Team USA att leva upp till smeknamnet - 'The Redeem Team'.

För fyra år sedan, Aten-OS, ställdes just USA mot Argentina i semifinalen. Manu Ginobili hade en sådan där dag som han alltför ofta har - en sådan dag då han är en av världens allra bästa basketspelare. Han satte 4/6 treor, 5/7 tvåor och landade på 29 poäng när Argentina övertygande spöade amerikanerna med 89-81.

Sedan dess har USA fått revansch i amerikanska mästerskapen, men då var inte Manu Ginobili med. Det är nu den riktiga revanschen ska komma, matchen det talats om. Carlos Boozer, som tillsammans med Dwayne Wade, Carmelo Anthony och Lebron James är de spelare ur årets trupp som var med om nederlaget 2004, kunde inte sluta prata om matchen:

'We all want Argentina, we all want revenge on that game. That's the game that we want to have, and I think they want to see us, too.'

Ett laddat möte kan vi nog kalla det. Men har Argentina någon chans? Så här tror Argentinas Luis Scola:

'We've got to play the perfect game, and they've got to miss more than usual. But it's only one game, that's all it takes -- 40 minutes. We going to play the best way we can, and try to do what looks impossible right now.'

Inte så övertygande, men ändå hoppfullt om du jämför med spelbolagen. Unibet erbjuder parodiska 1,01 i odds för amerikansk seger och 15,00 för argentinsk. Att USA är storfavorit är förstås självklart, men sådana odds är helt ospelbara. Ge USA 1,13 och jag skulle kanske sätta en slant.

USA lär vinna eftersom man är ett mycket bättre lag, men det finns ändå vissa tecken som tyder på att Argentina kan utmana:

Som jag konstaterat tidigare finns det ett korrekt sätt att spela mot USA och flera felaktiga. Argentina besitter kunskaperna att spela det korrekta, precis som Australien, med den skillnaden att Argentina har klassen bättre spelare än the Boomers.

Precis som Australien tar Argentina hand om bollen, de båda lagen har stått för minst antal turn overs i turneringen.

Precis som Australien skjuter Argentina både ofta och pricksäkert från trepoängslinjen (59/143, 41,3%).

Precis som Australien passar Argentina bollen, fast ännu bättre. Faktum är att Argentina fördelar bollen bäst av alla lag. Även om USA har fler assists har Argentina en högre assist/field goal-ratio än jänkarna (0,54 mot 0,49).

Offensivt finns alltså redskapen för att nöta ned USA. Men även defensivt klarar man sig fint med endast 73,2 insläppta poäng per match. Hittills har man endast mönstrat man-man-försvar, något man gjort bra. Frågan är bara om man orkar 40 minuter mot slashers som Lebron James, Dwayne Wade och Kobe Bryant, mot insidemnster som Dwight Howard och Chris Bosh. Att helt plötsligt slänga upp ett zon-försvar kan vara riskabelt, men jag tror tror tyvärr att det är en nödvändighet för att slå USA.

En andra nödvändighet för att lyckas med det omöjliga är att Manu Ginobili gör sitt livs match ännu en gång. Det tror jag faktiskt är ganska sannolikt.

16.15, SVT24
---------------

Ett par timmar tidigare lirar Spanien mot Litauen i ett europeiskt prestigemöte. Spanjorerna har värmt upp ordentligt och de fantastiska balterna kommer att få sina fiskar varma (vad är det för ett uttryck förresten?). Jag vågar inte längre tippa det mötet, jag vågar inte ens skriva om det. Tyvärr verkar det som att SVT kommer att prioritera 'poor mans basketball' istället när Island och Spanien gör upp i handbollssemin. Verkar inte det efterblivet?

Vi ses på andra sidan.

Edit: Lite sent kanske, men Litauen-Spaninen går att se, förvisso i risig kvalla, här: http://www.mogulus.com/feny5

Som jag skrev tidigare i dag (eller i går tekniskt sett, men just nu är jag inne i en sådan där OS-driven svårt-att-sova-period) var det upp till bevis för Egal Saleman när han träningsmatchande med Jämtland mot Sundsvall.

Och som han levererade! 19 poäng (ltz hävdar att det var 'över 20'), varav tre trepoängare, magiska passningar och allmänt hustle. Han verkar ha varit det kompletta paketet, så att säga. Det är med glädje man läser Östersundsblaskornas texter från matchen, här är ett utdrag från ÖP:


- Vi behöver guards och vi hoppas kunna värva de Stockholmsgrabbar som var här. Jag vill också ha Egal (Saleman), säger coach Eckhoff.
Just Saleman var vid sidan av Stefan Hellgren, den stora överraskningen. Den 199 cm långe 20-åringen från Umeå var aktiv värre och gjorde mycket nytta.
Han drog faktiskt ned applåder på applåder med sitt tuffa och smarta spel. Totalt blev det hela 19 poäng, varav tre treor.
- Jag hade så mycket adrenalin när jag spelade, men nu känner jag hur jättetrött jag är.
Du hann med mycket?
- Ja (skratt), det kändes bra. Jag har tränat extra mycket i sommar.
Nu vill säkert Jämtland skriva kontrakt med dig?
- Ja, jag ska göra tester i dag. Sedan ska vi prata om allt det andra.
Saleman verkar dock inställt på spel i Jämtland.
- Jag vill spela i ligan. Att komma hit ... det är bra spelare här och större. Jag har fått mersmak. Och coachen är noga med detaljer.

Länstidningen skriver så här:

Det största utropstecknet från matchen hittar vi i Egal Saleman från Umeå.
Egal har provtränat med Jämtland Basket under veckan och imponerade stort när han fick chansen att visa upp sig i matchsammanhang. 20-åringen gjorde över 20 poäng, charmade publiken med några rent geniala passningar och jobbade dessutom stenhårt matchen igenom.
Inte ens Mattias Eckhoff kunde hålla sig från att berömma Saleman.
- Jag vill egentligen inte uttala mig om enskilda spelare så här tidigt, men ok, Egal var riktigt bra. En frisk fläkt och en nyttig spelare.
Jämtland söker nu en snabb påskrift från den talangfulle forwarden.
- Självklart vill vi knyta till oss honom, säger sportchefen Mikael Bernervall. Det ska också mycket till om det inte blir så att vi kommer överens. Det känns väldigt positivt.
När kommer det ett konkret besked?
- Vi ska prata med honom i morgon, då hoppas vi att få det klart.

Hela ÖP-texten har du här och Länstidningens finner du här

D-Wizzle blev the Boomers övermäktig, men i en halvlek lyckades Australien synliggöra det enda möjliga receptet på hur amerikanerna ska slås.

Australien kunde egentligen aldrig bli annat än en munsbit för USA, men matchen blev ändå intressantare än väntat. Australien visade nämligen i en halvlek precis hur amerikanerna ska slås.

Till skillnad från greker och spanjorer spelade Australien en vansinnigt disciplinerad basket. I anfallsspelet var man noggrann att ta hand om bollen, satte ordentliga screens, valde skott med omsorg och satte även de öppna bössorna.
De exploaterade amerikanernas aggressivitet med sitt eget tålamod och passade upp öppna skott för ännu öppnare skott.

Till skillnad från greker och spanjorer förstod australiensarna dessutom att matcher mot USA till stor del förloras i transition-spelet, alltså i de snabba spelvändningarna. Aulander och Becksmo satt och hojtade om att the Boomers skulle krascha framåt på den offensiva returtagningen, och på så vis få andrachanser.

Som tur var lyssnade inte australiensarna på Becksmo och Aulander, i alla fall inte i första halvlek. Istället skickade de en spelare på returen medan resten av laget rusade hemåt, täckte passningsvägar och stoppade boll. De satte krokben för USA:s raketbasket på ett mest effektivt sätt.
Väl i fem mot fem-spelet gjorde Australien så gott man kunde, släppte treor, tjockade till i mitten och försökte störa efter förmåga.
När USA sedan inte hade en lyckad skyttedag kunde man hålla jämna steg, åtminstone i en halvlek.

Att sedan Australien inte hade chans att vinna matchen är en annan sak, USA har ju så sjukt mycket bättre spelare, men de visade i alla fall att amerikanerna är sårbara, och det har inget annat lag visat.
Kan sedan Argentina eller Litauen kopiera framgångsreceptet och krydda till det med sitt eget fina spelarkapital tror jag chansen finns att allvarligt skaka the Redeem Team.


Litauen förresten. Som basketentusiast kan man inte annat än att buga djupt inför den baltiska basketen som är mästerlig i sin fundamentala fulländning. Alla basketinstruktörer borde viga en vecka till att studera Litauens spel, jag tror det är omöjligt att utvinna mer ur ett spelarmaterial än vad Litauen gör.

Om bara minuter avgörs den på förhand mest spännande kvartsfinalen då mina kära Greker ska få bekänna färg på riktigt mot ett livsfarligt Argentina. Trots att allt talar för att Manu Ginobili kommer att sabba ännu en fin basketdag för mig sätter jag souvlakin på Papaloukas, Fotsis och Pelecanos.

Den före detta Comets-spelaren Annica Nybom, den lilla guarden som såg så bra ut under förra försäsongen, rör på påkarna.
Jag förutspådde en rätt framträdande roll från bänken för den 20-åriga norrbottningen, men så blev inte fallet.
Istället fick hon knappt lämna bänken och de få minuter hon äntrade planen gjorde hon inget större intryck.
Nu har hon i alla fall gjort klart med en ny klubb i form av Eskilstuna. Vet inte vad man ska säga om det. Det finns basket i Annica Nybom, det har jag sett, hoppas det går vägen för henne.

För övrigt har Comets börjat träna lite ordentligt nu och Anna Österman är på plats sedan i måndags. Jag tänkte svänga förbi någon träning i veckan, återkommer med rapport efter det.

----------
När vi ändå är inne på det lokala: I kväll lirar Egal Saleman träningsmatch med Jämtland mot Sundsvall. Även förra säsongen var han inblandad i träningsmatch mellan dessa två lag, fast då på Sundsvalls sida. Den gången gjorde han succé och erbjöds kontrakt.

Vi får se hur det går i kväll. Som jag ser det handlar allt om position. Sätts han som fyra-femma tror jag inte ligan är rätt plats för honom. Som trea kan han dock bli en spännande spelare från bänken.

Charles Barkley är ständigt aktuell. Håller han inte låda i TNT-studion håller han garanterat låda någon annanstans. Häromsistens hade han stor show i samband med kändisgolftävlingen American Century Championship vid Lake Tahoe.
Hårdingen Barkley sågs hinka lyxtequilan Patron i förbluffande stora mängder med hisnande hastighet. Tydligen var han även generös nog att bjuda kamraterna med en nota på 10 000 dollar som resultat.

Här är bildbeviset:



Sakandalfaktorn i detta oblygande supande är dock måttlig. Mer uppseendeväckande borde dock åsynen av mannens hiskeliga golfsving vara. Den får till och med min egen vedhuggningsgolfsving att se professionell ut. Nästan i alla fall.
Till saken hör att Charles Barkley spelar golf väldigt ofta, tillsammans med casino-spel är det hans stora hobby (även om han säger att han inte gamblar särskilt mycket nuförtiden).



Som sagt, Charles Barkley är inte bara en av tidernas finaste underhållare på basketplanen, han är även en av världens finaste underhållare utanför planen.

Ett litet guldkorn ur min återfunna basketbild-samling. Tack för några fina år Shawn Kemp, men din tid är tyvärr förbi. Flytten till italienska Premiata Montegranaro får Scottie Pippens gästspel i Sundsvall att verka framåtsträvande.

Det har varit mycket surr om Shawn Kemp på sistone. Allt från den digra och spridda barnproduktionen till en eventuell comeback av den en gång i tiden så hårt dunkande superstjärnan har varit diskussionsmaterial för både bloggar och blaskor.

Nu verkar framtiden för The Reignman klarna. Den här vintern ska den nu 38-årige föredettingen nämligen lira med Premiata Montegranaro i den italienska förstadivisionen. Jag har fruktansvärt svårt att förstå den värvningen och det skulle förvåna mig stort om han skulle visa sig vara användbar mer än som en hypeman och lagclown. Även om han var ruskigt bra då han var som bäst och kan stoltsera med en karriär-PER på 19,1 har han inte spelat basket på fem år, och redan för fem år sedan hade stjärnan dalat ordentligt.

Istället vill jag gärna minnas en fantastisk atlet och en av de spelare som i början av nittiotalet gjorde mig intresserad av världens roligaste sport.

Andrew Bogut och hans australiska bröder lade sordin på den europeiska fest-trumpeten. Andrei Kirilenko spelade en sorglig trudelutt till match och nu väntar straffarbete i Gulag för den benige ryssen.

Vad hände egentligen med Ryssland? Varken du eller jag trodde väl att den hedersamma förlusten mot Litauen skulle följas upp av en torsk mot Australien? Kirilenko, ditt förbannade as, du krossade mitt hjärta. Den beniga ryssens charm (det oberäkneliga) blev också han fall. När han behövdes som mest gjorde han en sådan präktig plattmatch att man betvivlar att han någonsin kommer tillbaka. En av tio från golvet gör att han får bära dumstrut hela resan hem till St Petersburg. För hem är precis vart Ryssland får åka, efter dagens avslutande gruppspelsmatch mot Argentina är det nämligen slut och Ryssland måste rankas som turneringens praktflopp.
Klar tvåa på den listan blir Tyskland, även om de aldrig talades om som medaljkandidater är det ändå en missräkning att de inte tog sig vidare från gruppspelet. Även för tyskarnas del var det ödesmatch i senaste omgången. Men trots en heroisk comeback ledd av en lidelsefull Nowitzki gick Kina ut på topp och hemmapubliken kan se fram emot en kvartsfinal.
Som turneringen artat sig är det egentligen endast en match som tycks ha något riktigt värde, den mellan Kina och Grekland. Men där handlar det endast om vilket lag som ska sluta trea respektive fyra och därigenom få mäta muskler med endera Argentina eller Litauen i kvarten. Pest eller kolera skulle man kunna kalla det. Mina slantar ligger i alla fall på Grekerna i Kina-mötet, jag ger dem en sista chans.
Hur som helst, om ingenting märkligt inträffar sista dagen ser kvartsfinalerna ut så här:
Litauen - Kina
Spanien - Kroatien
Argentina - Grekland
USA - Australien

En ny semifinaltippning ser då ut så här:
Litauen - Spanien
Argentina - USA

Och finalen:
Litauen - USA

Vinnare?
USA. Tveklöst. Amerikanerna har sett så förbannat effektiva, fokuserade, atletiska och stenhårda ut som bara amerikaner kan. Och, förresten, Dwayne Wade, du är välkommen tillbaka.

Finn ett fel! Hajdräkt är aldrig okej på basketplanen. Inte ens om du heter Lauren Jackson och spelar för Australien.

Kalla mig konservativ om du vill, men det är inte okej någonstans. Basket är en sport man spelar i linne och shorts. Möjligen med en sleveless-tischa och ett par tights under munderingen.
Både linnet och shortsen ska vara skapligt lösa, åtminstone nuförtiden. Tillhör man gamla skolan föredrar man kanske ett mer åtsmitande snitt, men generellt är nog de allra flesta basketentusiaster tämligen överens om hur en basketdräkt ska se ut.

Men det är helt tydligt inte Australiens damlag som tycks ha fått låna sina framgångsrika simsystrars hajdräkter. Jag förstår funktionen i vattnet (bara att titta på alla världsrekord som slås) men på land? Inte kan luftmotstånd och motståndare som greppar i lösa linnen vara sådana stora problem att de rättfärdigar en utstyrsel så hiskelig?
Jag vill minnas att de svenska handbollsherrarna experimenterade med kroppsnära dräkter någon gång kring millennieskiftet med fiasko som resultat. Men i en hederlig sport som basket borde sådant här vara förbjudet. Allvarligt.

En sorgligt vanlig grekisk syn i dag - det amerikanska snabba uppspelet.

Och jag som trodde att grekerna skulle ge USA en match. Jag tror fortfarande att de kan göra det i en eventuell final, men då måste de bete sig som greker. I dag spelade grekerna nämligen rakt i famnen på amerikanerna. De försökte spöa USA på fart, hype och adrenalin när just fart, hype och adrenalin är USA:s alldeles egna recept på vinnande basket.

Grekerna försökte springa, de pushade bollen, de krigade efter varje offensiv retur som hängde deras liv på det. Behjärtansvärt? ja. I grunden bra? ja. I det här fallet? Inte så mycket.

Ska man besegra USA, som jag ser det är det endast Spanien, Grekland och Argentina som har en vettig chans, måste man dock göra precis tvärt om. Man måste spela med en ängels tålamod, med en zenbuddists självkontroll och med en gangsters hastighet (real gangsta ass niggas don't run for shit 'cause real gangsta ass niggas can't run fast).
I halvplansspelet, det kontrollerade, är dessa lag i stort sett jämbördiga med jänkarna. Där kan de exploatera USA:s tendens att jaga boll överdrivet mycket, få öppna trepoängare och hitta in listiga passningar till sina bjässar.
När väl skottet avlossats, som i det här fallet då förhoppningsvis är ett bra skott, ska de fem på banan bara ha en sak i sina skallar - spring hemåt som vore det gratis tårta till alla på baslinjen. Grekerna jagade offensiva returer med två-tre spelare efter varenda skott, och är det något amerikanerna är överlägsna alla andra är det att spela på snabba uppspel. Med halva laget hängandes i det offensiva nätet fick Grekland fick så mycket pisk på sina stjärtar av USA:s fastbreaks att det inte gick att sitta ned framför tv-apparaten.
Det tredje felet grekerna gjorde var att man själv försökte pusha bollen med fart, något som straffade sig genom 25 turnovers, en helt oacceptabel siffra.
Nu för FIBA varken statistik på poäng från turnovers eller fastbreak-poäng, men jag är ganska övertygad om att USA-Grekland var en helt jämn match om dessa poäng skulle strykas.

Kvart över fyra, svensk tid, är det Spaniens tur att försöka tugga ned USA. Basketbloggen hälsar: buena suerte!

Kirilenko var värd 150 kronors straffavgift för uteblivande från besiktning.

Vi har just sett OS bästa match hittills. Ett Sovjetiskt inbördeskrig, ett modernt blitzkrieg mellan två krutdurkar till basketnationer. Ryssland mot Litauen, Jasikevicius mot Holden, Khryapa mot Kaukenas, och framför allt: Kirilenko mot alla.

Jag kommer ihåg NBA-slutspelet 2007. Andrei Kirilenko var så ledsen att tårarna aldrig lämnade de skarpa ögonen. Han hade hamnat på sniskan i mormonpastor Sloans Jazz-bygge och den före detta All Star-spelaren var en blek kopia av en blek kopia av den bleka krigaren han egentligen borde vara.
I fjol kom han tillbaka, i sina bästa stunder var han precis överallt. Han blockade, han passade, han dök, han dunkade, han dundrade.
Precis som i dag mot Litauen.
Ni missade väl inte den där sanslöst vackra bakom huvudet-passen?
Ni missade väl inte de fyra blockarna propellerade genom de där unikt långa armarna?
Det lyste galenskap ur de Kirilenkiska ögonen och hans sällsynt vassa armbågarna hade förmodligen punkterat bollen vid lättaste beröring. Litauen satte upp galet tempo, Kirilenko synade och höjde. Det blev en sådan pang pang-basketföreställning som jag brukar drömma om när jag inte har annat för mig.
Litauerna var egentligen effektivare och bättre, men Kirilenko gav sig fan på att han skulle vinna, och han borde ha vunnit.
För även om han var gudomligt bra på banan får han lov att sätta sig i skamvrån en kvart och sedan ställa sig och nöta straffar. 10/19 straffar fungerar inte, speciellt inte för en spelare som till vardags snittar 77 procent. Speciellt inte när segermarginalen inte var mer än 7 poäng. Jag tror han sitter med en tår i sitt ledsna öga just nu.
Men ändå.

Andrei Kirilenko, din jävla idiot. I fucking love you, man!

Malis Diana Gandega är inte bara en kompetent basketspelare, hon kan även trolla. En helt förbluffad Candace Parker kände noggrant efter runt bollen - men där fanns ingen osynlig sträng. Gandega leviterade bollen endast med mental kraft! Lisa Leslie blev förbannad (häxkonster, hördes hon muttra) och satte sju av sju från golvet. Trots trolleri blev det dyngstryk för Mali, 97-41 till jänkorna.

Precis som i herrbasketturneringen lirar amerikanskorna i en egen division, inte ens magiker från Mali kan ändra på sådant. Alla pengar ligger på en final mellan USA och Australien där.

I dag, 14.00 svennetid, är det äntligen dags för Team USA att känna på allvar då de revanscherade Grekerna kommer att göra precis allt för att jävlas. Det kommer att bli förbannat fint.


-------------

I övrigt noterar vi att Lebron James äntligen fått en kompetent point guard vid sin sida i Cleveland sedan de skickat iväg Joe Smith till Oklahoma och Damon Jones till Milwaukee och i utbyte fått Mo Williams. Lätt värt det, säger jag. Milwaukee vet jag inte vad man ska tro om, de har ju ett helt nytt lag till hösten. Oklahoma (före detta Seattle) kommer att vara ett strykgäng, det kan varken en aningen mer erfaren Kevin Durant eller en luggsliten Joe Smith ändra på.

Egal Saleman - snart i en ligaklubb nära dig, Östersundsbo?

Den här texten hade jag inne i dagens tidning, men den finns med i nättidningen. Så, för att ni basketbloggläsare ska känna er trygga om att ni hålls uppdaterade på vad som händer i stadens basketklubbar:

Virtusforwarden Egal Saleman är mycket nära ett kontrakt med ligalaget Jämtland Basket. På måndag åker han till Östersund för att bekanta sig med det nya laget.
- Vi skulle inte ta hit honom igen om vi inte var väldigt intresserade, säger Jämtlands sportchef Mikael Bernervall.

Redan i fjol ville Sundsvall Dragons ha den talangfulle och 199 centimeter långe Egal Saleman i sin liga-trupp, men då valde han att tacka nej eftersom han förmodligen skulle ha placerats djupt på bänken. Men nu är ligadrömmen mycket nära att realiseras.

Tidigare i somras var han på try out hos Jämtland och gjorde då ett gott intryck. Ett så gott intryck att man nu vill se honom igen för att kunna utvärdera honom ordentligt med den nye norske coachen Mathias Eckhoff.

- Egal är en jättespännande spelare som har stor potential, säger Mikael Bernervall och tillägger:

- Han kanske inte riktigt har fysiken ännu, men är det bara det är det inte svårt att ordna till, vi har ett fysprogram för det.

På måndag ansluter Egal Saleman till Jämtland för träningspass, fystester och en träningsmatch mot Sundsvall Dragons, just det lag han var nära att skriva på för i fjol.

- Gör han bra ifrån sig och vi kan lösa allt omkring hoppas jag verkligen att han spelar för oss till hösten, säger Bernervall.

Behöver storlek

Till skillnad mot hur läget var i guldkandidaten Sundsvall lär Saleman heller inte behöva nöta bänk hela säsongen i Jämtland.

- Han har nog betydligt bättre chans att få speltid här, speciellt som vi behöver lite storlek.

Saleman själv är inställd på att ta en plats i truppen som i dagsläget har 4-5 öppna luckor varav två ska fyllas av utlandsproffs.

- Jag ska försöka göra så bra ifrån mig som möjligt och så ska jag bara checka så att allt känns bra där, säger han.

Att han har en del fysik att jobba ikapp är han beredd på.

- Det blir bara att hoppa av bussen och gå direkt till gymmet, säger han.

Vassilis Spanoulis var dagens spelare. Det var inte Kaman.

Tisdagen blev revanschernas dag för öppningsdagens två flopplag.
Grekerna, som spelade så sorgligt viljelöst mot Spanien, fann direkt sin vägvinnande fundamentala fantombasket när tysken stod för motståndet. Vassilis Spanoulis, som egentligen var den ende greken som kunde äta sin souvlaki med stolthet efter Spanienmatchen visade även vägen den här gången. Skillnaden nu var att hans grekiska bröder hakade på i dag.
Efter en aningen trevande förstaquarter var det enda ett stort fett grekiskt lopp till mål och det lag som jag tippat som tvåa i turneringen visade äntligen att de håriga bringorna inte är för inte.

Sedan var det Argentinas tur, laget jag tror ska flyga hem med bronset. Även om de inte gjorde en rakt dålig insats mot Litauen (Litauen är grymma, jag tror tamejfan jag underskattat dem, kanske det kan bli ännu ett brons för den spektakulära basketnationen) var den inte top notch. Mot Australien spelade man underbar snabb lagbasket anfört av Manu Ginobilis 21 poäng, 7 assists och 4 returer. Manu var mannen och de andra NBA-veteranerna hakade på utan att tveka.

Men tisdagen var inte bara revanschens dag, det var även dagen då två NBA-centrar agerade lyktstolpar. Jag talar förstås om tyske (lol) Kaman och australiern Andrew Bogut. De båda lirarna som i fjol nästan var borderline-allstars i NBA var rakt pinsamma. Kaman hade fler turn overs än field goals, returer och assists tillsammans. Bogut hade förvisso några blockar och endast två turn overs, men han var sannerligen ingen fröjd att se. Det var en duo som trodde att de var så mycket mer än de visade sig vara. En nyttig lärdom eller pinsam dumhet - det lär visa sig.

I övrigt:

USA rullade precis som väntat över Angola. Jag kan inte vänta till på torsdag då Grekland står redo att finna fel och brister i den till synes prickfria amerikanska basketmaskinen.

Ryssland åkte på torsk, helt oväntat, mot Kroatien. Hur det gick till vet jag inte riktigt men jag gissar att Marko Popovics slashande mot korgen hade väldigt mycket med det att göra.

Kina gav Spanien en match, men kom igen Kina, 28 treor är för många. Och vad sysslar Yi Jianlian med? Fyra poäng flyger inte i de här sammanhangen. Det gör däremot Pau Gasols 28 poäng på 76-procentigt skytte kombinerat med 8 returer och 3 blockar. Fortfarande kritisk Aulander?

Som det har snackats om detta USA-lag.
Vi i den miljardpublik som såg USA mot Kina fick till vissa delar flashbacks till den där olympiaden i Barcelona för sexton år sedan då det amerikanska drömlaget spelade både linnen, strumpor och skosnören av motståndarna.
Vissa har hävdat att årets upplaga av Team USA är det bästa någonsin, till och med bättre än the Dream Team. Jag har varit lite tveksam till detta magstarka påstående, men samtidigt har jag blivit lite nyfiken. Är det möjligen så att det forna stjärnskimmret helt enkelt bländat en, att årets lag kanske är strået vassare.
På uppmaning från Hoop Dreams-Simon har jag försökt titta på detta. Det är ingen helt lätt sak. För det första: hur ska man egentligen mäta spelare från helt olika NBA-epoker.
För det andra: Hur ska man egentligen mäta spelare överhuvudet taget.

Det enda rätta är att försöka använda sig av en så etablerad och accepterad måttstock som möjligt. I det här fallet fick det bli PER (Player Efficiency Rating), en statistik som ESPN:s John Hollinger skapat. Det den statistiken gör är att den samlar allt bra en spelare gör, subtraherar allt dåligt en spelar gör, kompenserar för hur snabbt spelarens lag spelar, och kompenserar för antalet minuter spelaren spelar. Till slut hamnar man med en siffra som ganska väl stämmer överens med hur bra spelaren varit den gångna säsongen.

Till jämförelsen plockade jag först PER-statistiken från säsongen innan olympiaden (i Magic Johnsons fall från säsongen 90-91 eftersom han inte spelade 91-91, och i Christian Laettners fall säsongen 92-93 eftersom han kom till olympiaden direkt från college).

Resultatet blir en skapligt klar seger för Dream Team, 23,22 - 22,05. Dream Team-spelarna kom alltså från bättre säsonger och bör alltså ha varit bättre just då.

Ett annat sätt att mäta är att ta spelarnas PER sett över hela karriären, då hamnar man kring ett resonemang om vilket lag som innehöll/innehåller de största spelarna. Även här vinner Dream Team, 22,37-20,79.

Sedan tillförde jag även en ålderskolumn, bara för att. En basketspelare brukar vara som bäst kring 28-29 års ålder, och Dream Teams snitt landar på just 29. Årets team USA snittar 26,4, de har alltså inte riktigt nått sin peak ännu.

Slutligen tog jag med en lista på de 12 bästa amerikanerna enligt PER-statistiken från de två säsongerna i fråga, bara för att se om resultatet kunnat varit annorlunda vid ena annan laguttagning. Och döm av förvåning - det hade det. Hade Amare Stoudamire, Kevin Garnett, Tim Duncan, Chauncey Billups och Al Jefferson ersatt Jason Kidd, Michael Redd, Deron Williams, Dwayne Wade och Teyshaun Prince hade årets upplaga kommit upp på ett snitt på 24,58, något Dream Team aldrig hade haft möjlighet att uppnå.

Å andra sidan hade laget haft väldigt mycket inside-krut och extremt lite perimeter-spel med en sådan line up. PER är alltså inte svaret på allt.

Här har ni alla siffror om ni vill gotta er åt sådant

Det är mycket med Georgien nu. Uppskattningsvis 75 procent av svenskarna har numera ytterligare en potentiell utbrytarrebublik i sitt geografiska medvetande i form av Sydossetien.
Sedan har vi ju också hela grejen med Gerogiens bedårande beachvolley-duo, importerad från Brasilien. Jorge Terceiro och Menato Gomes heter de egentligen. Men som alla goda brassar har de artistnamn, i det här fallet heter duon helt passande Geor och Gia, sicken homage till sitt nya hemland! Hur sött som helst.
Men det här med kriget rikserar ju att påverka oss här i Umeå också. Den 17 sepetember ska Sverige EM-kvala mot just Georgien i den nyrenoverade Gammliahallen och kriget hotar förstås ställa det på ända.

Men FIBA skickar lugnande besked:
Så vida inte Georgien helt och hållet drar sig ur EM-kvalet ska alla bortamatcher spelas som planerats medan lagets hemmamatcher förläggs till Slovakien och Luxemburg.

Så, ännu är det för tidigt att sudda ut landskampsanteckningarna ur kalendern. Vi håller förstås tummar för en fredrlig upplösning av oroligheterna, en fin sorti ur beachvolleyturneringen för Geor/Gia och en sprakande EM-kvalmatch att lysa upp det tidiga höstmörkret.

När SVT producerade de svenska basketfinalerna visste jag inte riktigt vad jag skulle tycka om Dennis Aulander som expertkommentator, men jag har för mig att jag bestämde mig för att tycka om honom. Han kan ju basket och han är engagerad. Men nu vet jag inte längre efter dagens uppvisning i dumheter och allmän okunskap om NBA:

1) Någon gång under Tyskland-Angola: 'Jag har aldrig sett Kaman (uttalat just Kaman, och inte Kejmän som det ska uttalas) spela förut ... live.

(sista sekunden-räddning för att inte framstå som en komplett NBA-novis)

2) Under Spanien-Grekland höll Aulander på och snackade mycket om att Pau Gasol var så dålig i den här matchen, och jag undrade om vi såg samma match. Visst, Pau var inte helt dominant, men bakom hoppjerkan Rudy Fernandez och den alltid sjukt stabile Jose Calderon var han Spaniens bästa spelare. Aulander fortsatte: 'Det är märkligt att han inte är bättre här, han var ju fantastisk i NBA-finalerna'.

(Pau Gasol var ganska dålig i finalerna, han var däremot riktigt bra under tidigare delen av slutspelet och slutet av grundserien, men det har nog inte Dennis Aulander någon aning om)

3) Han passade även på att kalla NBA för 'kanske världens bästa liga'.

(Basketligan är kanske sveriges bästa basketliga)

Alla dessa tre uttalanden tyder på en sak: Aulander har inte daglig koll på NBA, och det enda han såg den gångna säsongen var final-matcherna och de matcher TV4-sport behagade visa på söndagarna. Sådant inger inte förtroende.

Matcherna då. Det lilla vi fick se från Tyskland och Angola talar om ett starkt Tyskland och ett oväntat svagt Angola.

Grekerna, som jag tippat ska gå hela vägen till final, gjorde en platt insats, bortsett från korta perioder av defensiv intensitet. Men jag räknar inte alls bort Grekland ännu, jag tror att det är ett sådant lag som kommer att växa under turneringen, ett lag som vet att de kommer gå till kvartsfinal och att det är där allvaret börjar.
Spaniens insats var helt okej, speciellt defensivt. Offensivt visar man att man har en komplett line up som både kan dominera insidan och utsidan. Kanske räcker det längre än vad jag först trott.

Yao Ming har både trycket från döda diktatorer och 1,3 miljarder kineser på sig. Men hur långt räcker det?

USA

Världens bästa basketland mönstrar vad som kan vara sitt bästa landslag någonsin, Dream Team inräknat. Efter de förödmjukande nederlagen i senaste VM- och OS-turneringarna är USA ute efter återupprättelse och man har inte tänkt lämna något åt slumpen. Coach Mike Krzyzewski har fått tid att spela ihop ett lag och oftast har laget sett riktigt bra ut i träningsmatcherna. Stundtals mot Ryssland och till stor del mot Australien syntes brister i form av ihåligt försvar och ett sirapssegt anfall.

Stjärnan: Egentligen är ju alla i laget stjärnor, men måste man välja får det väl bli Lebron James. Att vara så stark, så lång, så spänstig och så kvick borde inte vara möjligt. Att han dessutom är den bäste passaren för sin längd sedan Magic Johnson gör inte saken sämre. Times Magazine rankade honom som hela olympiska spelens största stjärna.

Så går det: Det ska bara bli guld, allt annat är ett jättefiasko.


KINA

Man har Yao Ming, man har Yi Jianlian, men sedan är det tunnare. Kineserna hoppas att Yao Ming ska uträtta underverk med truppen, men det kommer att bli mycket svårt. För hur bra frontline man än kan mönstra duger det inte när back courten varken innehåller krut eller räkmackor. Jianghua Chen kan förvisso göra en hel del oväntade saker, men det är inte alltid synonymt med bra saker. Han är dock en spelare att hålla ögonen på.

Stjärnan: Fanbärare för andra olympiaden i rad, Yao Ming lirar i en egen division. Jättekinesen har förmodligen fler fans än någon annan idrottsman i världen och sedan några år tillbaka har han även spelet för att backa upp den vansinniga hajpen. Har dock varit skadad sedan i våras och formen är förmodligen inte den finaste.

Så går det: Det går inte så bra. Tar man sig vidare från gruppen skulle det vara en stor framgång.


ANGOLA

Angola tar smallball på blodigt allvar. Man kommer till OS med en trupp nästan kliniskt befriad från riktig längd. Offensivt fungerar det fint, med dödsföraktande fart och atleticism kommer angoleserna att vara svårstoppade. I defensiven uppstår dock problemen. Det hemvävda laget (samtliga spelare kommer från två Luanda-klubbar) har helt enkelt inte längden för att försvara sig mot fyrtornen. Angolas chans är att få matcherna att spelas i vansinnestempo, då kan man utmana de flesta.

Stjärnan: Den två meter korte Joaquim Gomes spelar center, och han gör det bra, även om spelstilen mer påminner om en power forwards. Gomes, som har erfarenhet från collegespel och proffsspel i Europa, är lagets bäste poänggörare och returtagare, en grymt altetisk typ.

Så går det: Trots att man spelar en väldigt underhållande och delvis effektiv basket räcker det inte till i en stentuff grupp.


SPANIEN

Regerande världsmästare, silver senast i EM på hemmaplan. Med Pau Gasol och brorsan Marc har man en solid frontline, men det riktigt spännande sker längre bak. Jose Calderon är inte långt från NBA-Allstar-klass, Juan Carlos Navarro kan bomba treor som få och i Ricky Rubio har man basketvärldens mest hajpade 17-åring. Jag är vansinnigt nyfiken på vad den så unga point guarden kan hitta på mot världens bästa.

Stjärnan: Även om Ricky Rubio är den mest spännande spelaren är Pau Gasol den stora stjärnan. Fick en nytändning efter att LA Lakers stal honom från Memphis Grizzles i vintras och är i sina bästa stunder en formidabel center med en fin touch även om han allmänt ses aningen vek för NBA.

Så går det: Allt annat än medalj är ett misslyckande. Chans på final.


TYSKLAND

Fick oväntad hjälp tå Clippers-centern Chris Kaman helt plötsligt kom på att han hade tyskt ursprung i somras. Med Kaman i truppen fick man lite välbehövlig storlek vid sidan om Dirk Nowitzki som var förbannat bra i kvalturneringen.
Bakom Kaman och Nowitzki är det dock ganska tunt även om typer som Pascal Roller och Steffen Hamann är kompetenta rollspelare.

Stjärnan: Dirk Nowitzki spelar förstås i en egen liga här. Den mycket långe tysken utsågs till MVP i NBA säsongen 2006-2007 och är en mycket speciell spelare på alla möjliga sätt. Av vad jag sett med honom i landslaget tycks han vara bättre på att utnyttja sin längd där än i NBA.

Så går det: Tar sig till kvartsfinal, men inte längre.


GREKLAND

Fjärdeplatsen i EM senast var ett stort misslyckande och det var ingen högoddsare att grekerna skulle pulvrisera allt motstånd i kvalturneringen på hemmaplan inför OS.
Grekerna har egentligen inga svagheter, spelar fantastisk lagbasket med ett våldsamt ettrigt försvar och ett rörligt anfallsspel där man gärna byter positioner och där alla spelare kan stänka i trepoängare. Har förmodligen turneringens jämnaste trupp.

Stjärnan: Svårt att plocka ut en, men eftersom jag har en sweet spot för pointguards får det bli Theo Papaloukas. Hela två meter lång (alltså samma längd som Angolas center Gomes) kan han matcha upp mot större spelare och klarar av även andra positioner. Men det är i rollen som spelfördelare, och till viss mån trepoängsskytt, som den 31-åriga grekens genialitet ligger.

Så går det: Grekerna vill vinna hela turneringen, och är en sylvass finalkandidat.


SÅ SLUTAR GRUPPEN

1. USA
2. Grekland
3. Spanien
4. Tyskland
5. Kina
6. Angola

När jag ändå är igång, så här går resten av turneringen om jag får gissa:

1/4
Ryssland - Spanien
USA - Kroatien
Grekland - Litauen
Argentina - Tyskland

1/2
Spanien- USA
Grekland - Argentina

Bronsmatch
Spanien - Argentina

Final
USA - Grekland

Manu Ginobili - största stjärnan i grupp A och Argentinas fanbärare. En titt på fanbärarna ger en vink om vilken status basketen har i turneringen. Förutom Ginobili kommer Dirk Nowitzki, Andrei Kirilenko, Sarunas Jasikevicius och Yao Mingg (om det nu inte rentav blir så att Yao Ming tänder elden) att bära sina fanor. Och då har alla länder inte bestämt fanbärare än. Här hejas förresten Manu Ginobili på av Argentinas president, milfen Cristina Fernandez.

Bara dagar kvar nu till den riktiga festen även om det tycks ha börjat sparkas boll lite varstans runt Peking redan nu. På söndag kastas den första basketbollen upp och hela olympiadens allra hetaste tävling rullar igång. Här kommer min syn på grupp A, grupp B kommer förhoppningsvis i morgon.

ARGENTINA

Regerande olympiska mästarlaget Argentina blir en tuff nöt att knäcka för de flesta. Med Manu Ginobli, Carlos Delfino, Andrés Nocioni, Luis Scola och Fabricio Oberto har man en högenergisk kvintett med gott om NBA-erfarenhet. Den otäckt rutinerade point guarden Pablo Prigona kan fokusera helt och hållet på att vara en sann PG och distribuera bollarna till de mer poänggörande lagkamraterna. Frågetecken för en aningen tunn front line, vad finns bakom Obert och Scola?

Stjärnan: Manu Ginobili spelar basket med livet som insats. Hela tiden. Ett unikum vad gäller fart och uppoffring. Kan göra allt på planen och är lika ovärderlig för landslaget som för San Antonio Spurs.

Så går det: Är en stekhet medaljkandidat, allra minst semifinal.


AUSTRALIEN

Ett aningen svårtippat lag som kan bli både fågel och fisk. Har en så gott som komplett trupp med starka spelare på alla positioner, men är de starka nog?
Boomers gjorde en urstark andrahalvlek mot ett aningen stillastående amerikanskt lag i den sista träningsmatchen innan OS. Anfallsspelet är exemplariskt rörligt och man har fina trepoängsskyttar i form av CJ Bruton och Chris Anstey.
Det mäktigaste av allt i USA-matchen var att man skrämde jänkarna utan Andrew Bogut.

Stjärnan: Andrew Bogut. nummer ett-picken från 2005-draften, håller på att utvecklas till en formidabel center med ett gott spelsinne. Han har dock missat mycket av Australiens uppladdning då han suttit i kontraktsförhandlingar med Milwaukee Bucks mest hela sommaren.

Så går det: Själv hoppas australiensarna på medalj men kvartsfinal måste ses som en framgång.


IRAN

Lyckades vinna asiatiska mästerskapen senast och är alltså ingen pajasnation. Men i de här sammanhangen väger man ändå fjäderlätt, galen motivation kan räcka till en udda seger men inte mycket mer. Har habila till bra spelare i Hamed Hadadi, Javad Davari och Mohammadsamad Nikkhah Bahrami, men samtliga spelar i den inhemska ligan vilket får ses som ett svaghetstecken-

Stjärnan: Hamed Hadadi är en 218 centimeters-jätte som är helt livsviktig för Iran. Han är inte en rörlig typ av spelare men med armar långa som ormar kommer motståndarna att få stora problem närhelst de närmar sig den Iranska korgen. Frågan är bara hur han klarar sig när motståndarna heter Scola eller Bogut,

Så går det: Respass direkt, går igenom gruppspelet med idel förluster.


LITAUEN

Förmodligen världens främsta basketnation sett till befolkningsmängd. Har varit med i samtliga olympiska spel sedan man blev en självständig nation och tagit brons tre gånger, något man även gjorde på EM senast. Och ni kommer väl ihåg EM här i Sverige 2003 då Litauerna tog hem guldet.
Massor med meriter alltså. På banan handlar Litauisk basket om flexibilitet och passningsspel. Förutom Sarunas Jasikevicius som leder showen har laget bra passare på alla positioner och man kan spela kvick basket även om klassisk gnetarbasket är basketen av val.

Stjärnan: Även om Linas Kleiza lirar i NBA är Sarunas Jasikevicius det största namnet. Den nu 31-åriga point guarden hade en rätt så misslyckad sejour i NBA, men i Euroleague har han varit bomber och granater hela karriären då han vunnit titlar med både Barcelona och Maccabi Tel-aviv. Han är en dödlig trepoängsskytt och samtidigt en rar spelfördelare.

Så går det: Siktar förstås på ännu en medalj, men i stenhård konkurrens blir det ingen semifinalplats.


RYSSLAND

Regerande Europamästare sedan man skrällt i finalen och slagit Spanien i spanjorernas egna hemmaturnering. Samtliga spelare förutom Kirilenko plockas från hemmaligan som ni förstår är en fin basketliga. Med en amerikansk coach (David Blatt) har man lyckats kombinera det bästa av två världar. Spelar en slags rivig totaltbasket som är svår att värja sig emot. Oroande är dock att Victor Khryapa, en av lagets stora förgrundsfigurer, dras av en fotledsskada.

Stjärnan: Andrei Kirilenko, Rysslands fanbärare, är i sina bästa stunder en helt fantastisk basketspelare som kan göra precis allt. I sina sämsta stunder (2006-2007) är han en viljelös skugga. Mina pengar ligger på att AK47 visar sig från sin allra finaste sida i Peking.

Så går det: Har chans på finalplats, men även ett brons skulle vara en stor framgång.

KROATIEN

Den en gång oerhört stolta basketnationen har varit på dekis och är det minst profilstarka av de europeiska lagen på plats. Men man har en fin back court, några skapliga vingar och ett par riktiga fyrtorn där framme som kan skapa problem för lag som inte är fullt lika långa. Kroatien spelar någon slags effektiv basket som inte alls är så värst vacker att titta på.

Stjärnan: Det finns ingen Drazen Petrovic, Toni Kukoc eller Dino Radja i laget. Det mest spännande man har just nu är 23-årige forwarden Marko Tomas som till vardags stänker trepoängare och rasslar ringar i Real Madrid. Var stundtals ostoppbar i kvalturneringen.

Så går det: Krånglar sig vidare från gruppen, men längre än kvartsfinal tar man sig inte.


SÅ SLUTAR GRUPPEN:

1. Argentina
2. Ryssland
3. Litauen
4. Kroatien
5. Australien
6. Iran

Boråsklubben Marbo har skaffat sig en riktigt fin point guard i form av Leah Metcalf. När hon var här senast, våren 2007 gjorde hon dundersuccé.
När hon anlände i mitten av januari hade marbo fyra vinster och nio förluster. Nio matcher senare hade laget klättrat till slutspelsplats och ett record på 11-11 för säsongen. Att det sedan blev respass i kvarten efter tre raka förluster mot 08 Stockholm får vi se som en parentes.

De som såg henne spela i Umeå i den näst sista omgången har kanske inte en sådan fantastisk bild av henne dock. Den matchen gjorde hon endast nio poäng. Detta att jämföra med säsongssnittet på 22 tillsammans med 6 returer, 4,5 steals och 4 assists.

- Det är inget snack om att hon kommer att betyda hur mycket som helst för oss. Som jag ser det har vi värvat damligans bästa pointguard. En atlet och artist i samma person. Som dessutom ökade publiksnittet rejält när hon var här och spelade senast, säger sportchefen Frank Alm till Borås Tidning.

Virtus - next stop för den diminutive guarden Earl Boykins.

Har man börjat med något får man ta det i mål, och ni får nog leva med att jag kommer fortsätta skriva om spelare som flyr till Europa. Det är ju faktiskt ganska intressant.

Nu har NBA:s minsta stjärna, Earl Boykins, skrivit på för Virtus. Har Luca Romano fått spader kanske du tänker? Nja. Det är förstås inte Umeå Virtus vi pratar om utan Virtus Bologna, den Italienska storklubben.
Boykins kommer att bli italienska ligans bäst betalda spelare nästa år, och NBA blir alltså ännu en profil fattigare. Fast i Boykins fall handlar det just om en profil som tappas, spelaren Boykins skulle jag inte ge mer än ett par slitna sulor för även om han under sina glansdagar i Denver snittade fina 15 poäng per match. Visst, han är kvick, och visst, han skjuter gärna. Men den 165 centimeter korte Boykins är inte en fantastisk spelare och jag har faktiskt svårt att förstå varför Virtus Bologna hostar upp drygt 3,5 miljoner netto för en säsong.

För Boykins lär det inte ha varit ett särskilt svårt beslut, med flytten tiodubblar han sin lön på ett bräde.


Och angående Europaflyttar och det där jag skrev om Lebron tidigare. Nu rapporterar ESPN att en 'källa nära Lebron' säger att han visst skulle kunna tänka sig att spela i Europa ett par säsonger när hans kontrakt löper ut sommaren 2010. Detta för att uppnå två av hans mål: att bli miljardär och för att bli en global ikon. Pengarna måste sålunda vara de rätta, enligt källan skulle prislappen landa på omkring 50 miljoner dollar för en säsong.

Lite billigare tycks Kobe vara. Följande är saxat från talkbasket.net:

Last season NBA MVP was answering journalists' questions after USA - Russia game (Americans won it 89:68). Kobe Bryant was asked if there is a chance that he would continue his career outsite United States.

'Of course,' Kobe Bryant said.

Hisd father once played in Italy so Bryant was aksed if it would be Italy.

'Italy, Greece, Russia...', said Kobe showing that he is not ruling a move to any country if he receives a good offer.

Now the managers of the big clubs in Europe could be wondering what would it take to bring one the brightest NBA stars to their team. The answer is simple - 40 million dollars.

'40 million a year and I am here. There's nothing simpler', concluded Lakers star.

Bara att börja skrapa trisslotter med andra ord.

Virtus trupp är ju så gott som klar inför nästa säsong, men en lite oväntad hjälp kan dyka upp i form av en 17-årig italienare som ska komma till stan som utbytesstudent. Eduardo någonting heter han, och ska tydligen vara rätt skaplig.
Det som talar emot att han skulle ha någon större inverkan på division ett-laget är dels åldern, 17 år är ungt, dels positionen - han är point guard. Och förutsatt att Johan Pierres knäskada inte är så allvarlig är just pointguard-positionen en position där man både har hängslen och livrem (Pierre, Eddie Bengtsson, Albin Frank, Magnus Haney).
Skulle däremot Pierres knä visa sig vara ritigt illa ser det mörkt ut, då måste nog Luca Romano titta sig runt efter en ersättare.

Men även om Eduardo inte platsar i division ett-laget kan han säkert bli något för U18-SM eller liknande. Italien är som ni vet en fin basketnation.

I övrigt ser det rätt bra ut för Virtus tycker jag. David Danell tränar för fullt och kommer att vara en fantom för laget. Fem hundra på att han blir ledande poänggörare, någon som sätter emot?

Fortfarande letar man en stor kille, och som jag skrev i tidningen i våras hoppas man på Johan Westermark. Han är dock en sådan som inte svarar i telefon, så varken jag eller Virtus vet om han vill vara med. Någon hjälpsam läsare i Skelleftetrakten kanske kan leta rätt på honom och rapportera.

Drar Lebron James, NBA:s förmodligen största stjärna, till Olympiakos om två år? Knappast va? Eller?

Jag vet, jag sa att jag åkt till Kina. Och jag vet, det kanske börjar bli tröttsamt med alla dessa NBA vs. Europa-grejer. Men bara lite till, OK?

Nu har även Orlando Magics back up point guard, Carlos Arroyo, valt att lämna NBA för Europa. Det är Israeliska krafthuset Maccabi Tel-Aviv som kommer att få utnyttja den lille purtoricanens tjänster de närmaste åren. Ännu en skaplig spelare mindre i NBA alltså.

Men det som föranleder det här inlägget är Sports Illustrated-skribenten Ian Thomsens framtidsspekulationer angående Lebron James, Olympiakos och den magiska sommaren 2010:

'As a free agent in 2010, his new contract in the NBA would start at less than $20 million annually.

What if Olympiakos were to offer him $40 million per year? Or $50 million? Who knows how much the Greeks would be willing to pay? The point is that the limitation on his salary is entirely up to them.

Last month Olympiakos signed Josh Childress, a sixth man of the Atlanta Hawks, to a three-year contract worth $20 million 'net'' (meaning that most of his taxes and living expenses are paid by the club in addition to his salary) that exceeded his value in the NBA. The Aggelopoulos brothers, the young billionaires who own Olympiakos, do not expect to earn revenues to cover the cost of that contract. They signed Childress simply in hope that he will help them win basketball games.

At the most expensive levels of European basketball, the club owners are obsessed with bringing glory to their club and their fans as well as to their city and country. Imagine the glory that the recruitment of James would bring to Olympiakos. At the very least, he would destroy their cross-town rival Panathinaikos: The value of that alone would be priceless to Olympiakos.

The owners of Olympiakos already lose millions annually on their player payroll. It may be worthwhile to them to lose $40 million or more in exchange for the grandeur of LeBron.

Det här är alltså, som ni förhoppningsvis förstår, inget mer än lösa spekulationer och är alltså ingenting att ta på allvar ännu. Men att det skrivs om sådant visar ändå att tankar finns, och bara det är något. Skulle en sådan här grej bli på riktigt, då tror jag att Torbjörn Björnströms nyordning inte är alltför långt borta.

Men, som sagt, OS är det som gäller nu. Jag jobbar på vettig inför-läsning, så kom tillbaka snart.

Mästerbloggaren Simon har i ett patenterat intressant inlägg på sin Hoop Dreams-blogg givit svar på tal på Björnströms framtidsspekulationer (skrolla ned, mofo!).
Jag känner mig fast mitt emellan två auktoriteter.
Å ena sidan - Björnströms resonemang verkar vettigt, men precis som jag skrev tidigare tror jag inte på en lika snabb utveckling som han tror på.
Å andra sidan - Simon gör en hel del poänger, till exempel det problem tidsskillnader och tv-tider en utvidgning av NBA till Europa skulle innebära. Han menar också att den utveckling Björnström förutspår - med klubbar som slår sig samman för att kunna ha en chans - är nästintill otänkbar med tanke på stark supporterkultur.

Vad tror då egentligen jag? Som sagt, easy does it, och en aggressiv utvidgning av NBA tror jag inte är aktuellt.
Men saker händer och den senaste tidens spelarflyttar från NBA till Europa tror jag inte endast kan avfärdas genom en svag dollar. Precis som i fotboll och hockey är den europeiska löneutvecklingen inom proffsidrott oerhört stark. Storklubbarna växer vansinnigt fort, tjänar sjuka summor pengar och spenderar dem till att vässa trupperna med europeiska superstars, och, nu också, mid level NBA-spelare. Euroleague är i stark tillväxt och närmar sig NBA både vad gäller spelkvalitet, professionalitet och spelarlöner. Medan NBA är något av en planekonomi, med jämförelsevis små årliga löneökningar, råder helt fri marknadsekonomi i Europabasketen. Det kan spela roll på sikt och det mesta talar för att spelarlönerna kommer fortsätta krypa ikapp de amerikanska.

Någon massiv spelarflykt från NBA till Europa kommer aldrig att ske, men det som hänt i sommar tror jag inte är en engångsföreteelse, och detta är förstås ett skäl för David Stern att titta sig än mer storögt runt världen.

Stern är en man som vill sprida NBA:s koncept över världen, främst med uppvisningsmatcher och en och annan tävlingsmatch på andra orter. Men på sikt tror jag att även han ser en framtid med en mer världsomspännande liga - de potentiella pengarna att tjäna är ju så förbannat stora.

Logistiska problem gör dock att vi aldrig kommer att få se en liga där lag från Teheran, Luanda, Bremen och Chicago möter varandra på daglig basis, så vida inte teleportören blir ett säkert sätt att förflytta sig.

Då finns det två vägar att gå. Den som är närmast verkligheten just nu är troligen den Simon spekulerar om: att ETT NBA-lag kommer att startas utanför Nordamerika.

En mindre sannolik och mer avlägsen utveckling är att nya divisioner startas, och först ut skulle då sannolikt Europa vara. De europeiska lagen skulle spela främst mot varandra, men även göra några resor över atlanten per år, typ en per division. De amerikanska lagen skulle spela de allra flesta matcher mot varandra och göra en Europaresa var per säsong.
Även om detta är praktiskt genomförbart tror jag att ett sådant projekt är för stort för att bli verklighet inom en överskådlig framtid.

Själv hoppas jag, precis som Simon, att det mesta förblir som det varit, att NBA förblir den spektakulära amerikanska skapelse den är i dag och att europabasketen fortsätter fostra både spelare och idéer.

Gott så. Nu åker jag till OS, i alla fall mentalt. Ses där!