Forskning på bredden eller med spets?

Kanske är det möjligt att satsa på båda, men ofta ställs dessa två mot varandra. Ska Sverige satsa på forskning på bredden, där mindre summor pengar delas ut till väldigt många olika forskare och aktörer, eller ska vi satsa på spjutspetsforskning där ett hårdare urval görs, och större anslag delas ut till ett mindre antal forskare?

Inte alldeles lätt att svara på faktiskt, men att lägga mer tyngd på det senare alternativet verkar vara nödvändigt för att faktiskt få de genombrott som vi behöver. Forskningssatsningarna är ju inte en arbetsmarknadsåtgärd utan en satsning på vetenskaplig utveckling.

Samtidigt finns det ett problem när färre ska få del av kakan. Naturligtvis ska urvalet göras baserat på vetenskapliga meriter, men hur går det då för unga lovande forskare? De har ännu inte samlat på sig tillräckligt mycket meriter för att kunna konkurrera med en professor med 30 års erfarenhet, men om de unga aldrig får chansen att utvecklas kommer ju svensk forskning att självdö.

Regeringens forskningsberedning kommer på DN Debatt och i rapporten ”Forskning formar framtiden” med en rad förslag på hur svensk forskning och utveckling kan bli bättre, för att skapa diskussion inför nästa forskningsproposition (planerad till 2012). Ett av förslagen är att ett nationellt elitprogram för yngre forskare inrättas där dessa under ett antal år får god finansiering och stor frihet att utveckla sin forskning, inspirerat av liknande satsningar i USA.

Jag tror på idén. Det kan vara svårt att avgöra vilka som är mer "lovande" andra, men det är ett bra förslag. För, som Forskningsberedningens ordförande högskole- och forskningsminister Tobias Krantz uttrycker det:

Frågan är inte om Sverige har råd att satsa mer på forskning och utveckling utan om vi har råd att låta bli.