Krisyrke?

Jag har nu på morgonen varit på universitetets företagshälsovård Feelgood på ett frukostmöte om doktorandernas arbetsmiljö och alltför ofta väldigt pressande arbetssituation. Att forska och att vara forskarstudent (=doktorand) är en otroligt inspirerande, fascinerande och utmanande sysselsättning och en erfarenhet som jag på flera olika plan känner att jag har stor nytta av.

Men ibland kan utmaningen bli alltför stor och ohanterlig, och då måste handledaren och andra personer i doktorandens omgivning se detta och agera. Att vara forskarstudent kan på många sätt vara ensamt och utsatt i och med de höga krav som ställs på prestation, både från doktoranden själv och från omgivningen, men samtidigt måste det finnas en flexibilitet kring ett doktorandprojekt i och med att saker inte alltid utvecklar sig så som man tänkt sig. Och det måste finnas tid för fysisk och intellektuell återhämtning, socialt umgänge och fritidssysselsättningar.

Det finns en risk att forskarvärlden ses som en prestationstävling där det handlar om att sålla ut guldkornen och rata de som inte inom en viss tid når den elitnivå som satts upp som mål, men jag tror att det är en farlig väg att gå. Det kan finnas enorm potential där man minst anar det och genom att ge dessa personer möjlighet att utveckla dessa dolda förmågor kan forskningstalanger som annars skulle ha slagits ut tas tillvara.

Mycket tankeväckande möte var det i och säkerligen kommer jag att ha en hel del av det som diskuterades i bakhuvudet en lång tid framöver. Och eftersom det här naturligtvis inte är ett problem som är unikt för doktorander utan finns med på olika sätt inom de flesta yrken så hoppas jag att den här typen av förebyggande insatser görs på flera håll. Genom att ta hand om och värna varandra kan vi bli verkligt framgångsrika!