Kärnkraften – en del i energiomställningen under en begränsad tid

Jag diskuterar gärna kärnkraften, dess betydelse för Sveriges energiförsörjning idag och dess framtida avveckling. Samtidigt bekymrar det mig att kärnkraftens vara eller inte vara konsekvent lyfts ut ur energiöverenskommelsen och betraktas som en enskild fråga, inte som en mindre del inflätad i en oerhört komplex energipolitisk plan för de kommande decennierna. Kanske är detta en effekt av medias rapportering där frågan om energiöverenskommelsen ofta kallats just ”kärnkraftsfrågan”.

Kärnkraften ska naturligtvis avvecklas – den är inte förnybar, den är förknippad med stora risker vid haveri, är inte klimatneutral och den ger upphov till en mycket farlig restprodukt som vi fortfarande inte vet hur vi ska slutförvara. Dessutom kräver den att uranbrytning måste till på sikt och frågan om uranbrytning och kommunernas veto i den frågan får aldrig ifrågasättas.

Men vad händer om vi avvecklar omedelbart? Vilka är alternativen?

Vi behöver energin, så något måste kärnkraften ersättas med. Om vi avvecklar idag är svaret enkelt: fossila bränslen. Om vi väntar med att avveckla kan vi tack vare alliansregeringens enorma satsningar på forskning kring förnybar energi ersätta kärnkraften med just förnybar energi. Under tiden verkar det väl inte alldeles orimligt att nuvarande reaktorer får uppgraderas med ny teknologi eftersom dessa nu har ganska många år på nacken. En teknologi som avsevärt bör förbättra säkerheten i våra kärnkraftverk.

Det är som att välja mellan pest eller kolera. Men för att kunna leva upp till avvecklingsmålet 2010 hade Sverige behövt en helt annan energipolitik, för många år sedan. Nu har alliansregeringen arbetat fram en energipolitisk överenskommelse som tar ansvar för vår framtida energiförsörjning, för miljön och för framtiden. Och jag är stolt över att tillhöra ett parti som varit delaktigt i det.