Cykelns framtid lär vara hotad.

Eftersom den bygger på en gammal uppfinning (hjulet) och inte lämpar sig för de snabbaste transporterna på grund av för liten kraft torde den snart vara ett minne blott.
Jag vet inte om min liknelse är alldeles klockren. Den haltar men ibland så slås jag hur ensidiga domedagsprofetiorna angående papperstidningens livslängd är.

En ny teknik med nya funktioner tros alltid slå ut det gamla. Men tänk, där är jag inte lika tvärsäker. Jag och mina medarbetare på VK är dessutom beredd att jobba hårt för att motbevisa papperstidningarnas värsta belackare.

Vi jobbar inte med papperstidningen av nostalgiska skäl. Tvärt om så kommer den att leva så länge den fungerar och är efterlängtad. Helt enkelt så länge den är funktionell och viktig för våra läsare. När den inte är det får vi sprida vår journalistik och marknadskommunikation över nya kanaler.

Vi har redan påbörjat den resan men vet inte riktigt hur slutmålet ser ut. På Västerbottens-Kuriren är vi fast beslutna att kunna leverera på det sätt ni vill och jag är övertygad om att en av dessa kanaler är just papperstidningen. Den kommer inte att vara lika dominerande som bärare av journalistik men definitivt viktig.

Det stora bekymret för västvärldens tidningar, och då klarar sig svenska tidningar ändå relativt hyggligt, är att affärsmodellen vittrar sönder. Det vill säga de ekonomiska förutsättningarna förändras och finansieringen av tidningarnas redaktioner blir svårare att hålla på en stabil nivå. Tillskottet från nätet är långt ifrån den nivå som krävs för att orka med att bära den redaktionella kraft vi har idag. Vi lutar oss fortfarande mot den ekonomiska styrkan som finns i pappret.

Ja, detta är vår huvudvärk. Men den borde också oroa fler, även du som läsare och medborgare. Det är faktiskt en viktig fråga för vår demokrati.

Den ansedde medieforskaren Thomas E Patterson från Harvard skrev förra helgen en mycket intressant men dyster debattartikel i Dagens Nyheter. Huvudtesen är att den lokala debatten och granskningen bärs av tidningarna. Endast tidningarna har haft tillräckligt med resurser. Nätet och TV är beroende av tidningarnas granskning. Så är det också i Sverige även om svensk public service balanserar det i någon mån.

Men det är bara att räkna på respektive redaktioner och snabbt ser man att huvuddelen av dem som jobbar med lokal och regional journalistik i Västerbotten har sin utkomst av tidningarna. Den stora volymen av lokal och regional journalistik görs i tidningshusen.
Patterson har en syn som givetvis präglas av den amerikanska marknaden som skiljer sig flera väsentliga punkter med den svenska. USA är i många stycken ett TV-land medan Sverige är ett tidningsland där dessutom TV-mediets starkaste företrädare är public service.

Men ändå, Patterson skriver:

"Det finns god journalistik i teve och på webben, men på det hela taget kan den inte mäta sig med tidningsjournalistik. Nästan all undersökande journalistik – av den typ som ställer befattningshavare till ansvar – utförs av tidningar. Samma sak gäller för rapportering om företag, fördjupning och bevakning av kandidater vid val."

Det är förmågan att klara denna förmåga som vi jobbar med oavbrutet för att säkerställa. Vi ska utveckla den klassiska tidningen så att den motsvarar läsarnas behov, utveckla nätet och kanske framförallt utveckla kombinationen.

Det är en spännande och utmanande viktig tid för journalistiken. Riktigt spännande.

Trevlig helg!

Sture Bergman
Chefredaktör och ansvarig utgivare

Mitt bland 6000 hurtfriska Umebor stod jag dåligt tränad med glänsande löparskor. Problemet med glänsande löparskor har jag avhandlat på denna plats tidigare och på grund av mängder med småförkylningar har det förblivit oanvända.

Förberedelserna för att springa 10 kilometer var därför obefintliga. Dessutom hade jag inte lyckats byta sträcka så det var bara att med böjt huvud springa den kortare distansen med fel sorts nummerlapp. Risken var annars överhängande att högmodet skulle föregå fallet.

Annars var det en härlig känsla av att delta i Blodomloppet. Trots stor trängsel och någon liten krock var humöret runt om mig mycket gott. Tempot var till att börja med så långsamt att till med jag och min lika dåligt tränade bror kunde samtala. Dialogen avtog dock märkbart i takt med att målsnöret kommer närmare.

Vi kan säga att bröderna Bergman snabbt omfattades av myten om tystlåtna norrlänningar. Speciellt undertecknad.

För en månad sedan hade jag ambitionen att till hösten springa Lidingöloppets tremil. Idag med fortsatt glänsande löparskor har målsättningen halverats. Motionsrundan på 1,5 mil låter mer angenäm och möjlig att uppnå.

Men nog vore det väl tusan om en sommar med träning inte skulle kunna avrundas med ett klassiskt lopp. Lidingöloppet är en inspirerande målsättning som dessutom fick ytterligare glans när kamraten Anders utlovade middag efter genomförd runda. Det kan aldrig vara för många morötter. Tack Anders!

När det gäller piskor så finns även de i stort antal. Inte minst på jobbet. När jag så stort för en månad sedan hade sprungit första löprundan runt Berghem kändes det som att jag inte gjort annat.

Det var den där härligt upprymda känslan av trötthet och styrka som fick mig att
uppmuntra och utmana arbetskamrater att också satsa på Lidingöloppet (då var det som sagt tre mil) och det gick förvånansvärt lätt, vilket senare visade sig bero på att flera redan sprungit distansen. Hhm.

Själv hade jag totalt sex kilometer i benen och tydliga drag av högmod. Nu får vi se om det blir något fall. Kanske ett fall framåt, funderar jag då högmodet bytts ut mot eftertanke.
Med er hjälp har jag dock stängt ett antal bakdörrar som borde vara en motivator att knyta på sig skorna med viss regelbundenhet.

Men 1,5 mil får räcka. Än så länge.

Trevlig helg!

Sture Bergman
Chefredaktör och ansvarig utgivare

Det blev en turbulent vecka.

Den har givetvis präglats av händelserna i Vännäs. Under flera dagar välde en flod av spekulationer över redaktionen. Rena spekulationer blandades med falsarier och lögner och först till fredagstidningen kunde vi med visshet redogöra för större delen av händelseförloppet. Ännu finns oklarheter men i huvudsak tror jag att vi kunnat redogöra för vad som hände. Vi hade gärna sett att den artikeln kom tidigare men vi ville inte gå fel och redovisa felaktigheter.

Den svårare frågan varför kräver än mer, men vi har kommit en bit på vägen att bringa klarhet.

Trycket på dem som hos oss redigerar artikelkommentarerna har varit enormt. Instruktionen har varit att städa bort allt som drag av främlingsfientlighet och givetvis rasism. Jag skulle tro att några inlägg som inte var skrivna med dessa förutsatser också raderats men vi bestämde oss får att ha viss marginal. Möjligtvis skulle vi ha stängt av kommentarsfunktionen helt men vi ville ändå ha en glipa på glänt för att publicera läsarnas reaktioner.

Det står klart att de dramatiska händelserna snart blev en tummelplats för länets och landets rasister. Vi har fått samtal och brev från hela landet som krävt att vi ska berätta sanningen. Samlat kan detta inte annat än beskrivas som en kampanj att påverka riktningen av vår bevakning. En kampanj för att beskriva en sanning som var allt annat än sann.

Det handlar om allt från lögner om händelseförloppet i Vännäs till de vanliga typerna av främlingsfientlighet.

Låt mig åskådliggöra med ett exempel. I ett av breven, daterat i Göteborg, visas en artikel med ett cancersjukt barn som inte får sjukresor. Vid sidan av artikeln står "vad vill politiker och journalister säja till de cancersjuka svenska barnen?! Det är de cancersjuka svenska barnen som får betala med sin hälsa! Hata invandrare och riksdagspolitiker! Det är deras fel!"

Med den bakgrunden kan man samtidigt bli glad över att Vännäsborna så snart själva reagerade över det som gick snett. Det finns många goda krafter som när dammet lagts sig kan skapa stabila system och tillsätta resurser för att undvika liknande händelser.
Jag tror att de flesta har lärt sig av den senaste veckan. Åtminstone jag.

***

Vad får vuxna människor att mobba? Den frågan har jag haft anledning att fundera över.
Jag har så svårt att begripa att vuxna människor har ett behov att svartmåla, nedvärdera och vara allmänt elaka för dem som kommer i deras väg. Alla, åtminstone jag, muttrar väl också ibland otrevligheter för mig själv. Ibland på kontoret, ibland hemma och ibland i bilen. Men att gå från dessa adrenalinreaktioner till ett ständigt spridande av tarvligheter i offentligheten är för mig obegripligt.

I veckan skrev vi om en bloggare som verkar använda det i något slags terapeutiskt syfte. Närboende och andra får leva med allehanda recensioner och tillmälen. Barn, som vi har ett särskilt skäl att värna, kallas för hjärnlösa.

Jag begriper inte detta. Det finns säkerligen otrevliga händelser som fått säkringen, eller hela säkringsskåpet, att gå men jag hoppas på besinning. Om inte lär jag också får epitet hjärnlös. Men hellre det än hjärtlös.

Trevlig helg!
Sture Bergman
Chefredaktör och ansvarig utgivare

I veckan publicerades en debattartikel jag har skrivit på grund av vår senaste fällning i Pressens opinionsnämn (PON).

Den är publicerad i branschtidningen Medievärlden men finns också att läsa nedan.

En huvudfråga är hur vi presssetiska ska se på artikelkommentarerna. Idag är det så att artikelkommentarer som granskas på förhand av redaktionen bedöms av PO och PON. De tidningar som väljer att granska kommentarerna i efterhand riskerar aldrig klander av PO och PON.

Systemet haltar, tycker jag. Vad tycker du?

Sture Bergman

Här är debattartikeln:

Systemet med PO och PON riskerar att vittra sönder.

Inte minst avspeglas det i vårt senaste ärende som renderade klander. Fällningen i sig kan jag acceptera men beslutet och dess bristfälliga argumentation rymmer flera principiella frågetecken.

Jag är en varm tillskyndare till vårt system med PO och PON. Våra läsare har en möjlighet att få rätt utan att behöva anlita dyra advokater och gå in i besvärliga juridiska tvister. Systemet förstärker vår trovärdighet och just trovärdigheten är vår viktigaste byggsten i det nya medielandskapet.

Ska vi på sikt undvika att statsmakten går in med fler detaljregleringar/inskränkningar av tryckfrihetsförordningen måste det pressetiska systemet fungera. Vi vet genom TU:s undersökningar att våra riksdagsmän inte är många steg från att göra ett antal begränsningar.

Den senaste tiden har det stått allt mer klart att PO och PON allt mer glider isär. PO har vid ett antal tillfällen fattat besynnerliga beslut eller om man så vill slagit in på nya pressetiska vägar. Vårt senaste fall där vi blivit anmälda av en företagare vars bolag vi granskat med ett 20-tal artiklar är ett sådant. Företagaren förekom i artiklarna som företrädare för det bolag hon ägde. Ett företag som medvetet blandat ut renkött med utländskt nötkött, utan att ändra på innehållförteckningen.

Vi anser att det hade stort allmänintresse och för oss var det en självklarhet att ställa dess främste företrädare till ansvar. Denna syn delades inte av PO, som skrev:

"Det är förvisso inte upp till PO att avgöra vilken betydelse tidningen tillmäter olika nyheter. Men PO prövar om enskilda i sammanhanget tillfogas oförsvarliga publicitetsskador. I detta fall har tidningen gjort en oproportionerlig stor affär av saken, vilket tillfogade anmälaren en oförsvarlig publicitetsskada."

När PON sedan prövar vår publicering frias vi från de grunder PO anför. PON riktar ingen kritik mot VK för detta. Det finns ett uppenbart allmänintresse att namnge och publicera bild på företagaren.

Däremot riktar PON kritik mot tre artikelkommentarer som funnits i anslutning till artiklarna och klandrar VK för detta.

PON:s beslut väcker ett antal frågor.

1. Under skriftväxlingen har det inte förekommit någon diskussion om artikelkommentarerna. Är det rimligt att redovisa en fällning utan vidare resonemang. Vilken vägledning får landets utgivare i pressetiska frågor då och hur skapar vi förståelse för systemet hos allmänheten.

2. Hade vi valt att efterhandsmoderera våra artikelkommentarer så hade tidningen överhuvudtaget inte blivit fälld.

3. Det vore intressant om PO/PON tog ställning till hur vi ska betrakta artikelkommentarerna. Finns det större tolerans för våra läsare att uttrycka sig på nätet. Kan vi tillåta yviga spontana kommentarer?

4. Har det någon betydelse hur länge en kommentar ligger ute. I så fall var går de gränserna?

5. Idag har vi en modell som är en kombination av förhands- och efterhandsmoderering. Innebär detta att vi omfattas av det pressetiska regelverket?

6. Är det överhuvudtaget rimligt att valet av modereringssätt avgör om en webbtidning omfattas av det pressetiska regelsystemet?

Nej, enligt min mening måste PON tydliggöra sina beslut och våga göra sina tolkningar tydliga även om det uppenbarar en klyfta mellan dem och PO. Argumentationen och bra beslut ska vara en vägledning för ansvarig utgivare vid framtida beslut. Så är det inte alla gånger idag. Såväl PO och PON har lätt att förlora sig i detaljer och verkar undvika att vaska fram en principiell hållning.

Låt oss göra en översyn av det pressetiska regelsystemet så att den omfattar våra nätpublikationer inklusive artikelkommentarer. Det är orimligt att valet av modereringssätt ska avgöra huruvida det blir en fällning eller inte.

Inte minst är detta en modell som är omöjlig att försvara gentemot allmänheten.

Sture Bergman
Chefredaktör och ansvarig utgivare för Västerbottens-Kuriren och vk.se.

Till hösten drar vi på VK i gång ett spännande utvecklingsarbete. Min förhoppning är att vi ska göra våra produkter ännu bättre. Givetvis vet vi att det ibland förekommer fel och misstag men i huvudsak får vi bra betyg för tidningen och vk.se i våra undersökningar.
Men det innebär som sagt inte att vi vill stanna upp, slå oss till ro nöjda. Tvärtom. Vi har höga ambitioner med tidningen och tar nu ny fart.

För att vi ska börja i rätt ända så kommer vi inom kort att genomföra fyra så kallade fokusgrupper med drygt 30 läsare av papperstidningen och vk.se. Dessa personer ska hjälpa oss att gallra fram vilka styrkor och svagheter vi har.

För oss är det viktigt att börja ute bland läsarna. Det är ändå ni som i slutändan avgör om vi har fullföljt vårt uppdrag som dominerande medieföretag i Umeå och Västerbotten.
Till hösten drar redaktionen igång sitt arbete där resultaten från fokusgruppen blir en mycket viktig del. Då ska vi kombinera vår yrkeskunskap med era intryck och synpunkter.

Just nu pågår rekryteringen till fokusgrupperna. Vi använder oss av ett professionellt undersökningsföretag för både rekryteringen och själva genomförandet så att kvaliteten på materialet blir så bra som möjligt.

Undersökningsföretaget kommer att ringa upp ett antal personer som stämmer mot de statistiska profiler vi ställer upp. Det finns dock en möjlighet för dig som är intresserad att ge dig till känna. På vk.se finns en gul kom-ihåg- lapp där du kan anmäla dig.

***

I veckan publicerade vi en fällning av Pressensopinionsnämnd. Vi blev fällda för tre artikelkommentarer i anslutning till en större granskning som genomfördes för cirka ett år sedan. Vår journalistiska granskning friades däremot.

Beslutet från Pressens opinionsnämnd innehåller flera intressanta spörsmål. Den viktigaste för den breda allmänheten gäller främst artikelkommentarerna. Som jag redogjort tidigare har vi bestämt oss för att strama upp kommentarsfunktionen för att inte enskilda ska råka illa ut och för att vi vill värna vår egen trovärdighet.

Vi har därför valt att göra en så kallad förhandsmoderering, det vill säga pröva varje enskilt inlägg före publicering. Det intressanta är att om vi istället valt att efterhandsmoderera, det vill säga låta artikelkommentarerna gå rakt ut och bara i efterhand ta bort de grövsta övertrampen, hade vi friats.

Det pressetiska regelverket omfattar nämligen inte efterhandsmodererade artikelkommentarer eftersom det inte ligger under ansvarig utgivares ansvar.

Nu är som sagt detta inget problem för VK eftersom vi förhandsmoderarar men jag tror att den breda allmänheten har svårt att se logiken. Jag hoppas att vår inställning långsiktigt betalar sig även om vi i framtiden riskerar en och annan fällning.

Vi tar vårt ansvar och får stå vid skampålen då det blivit fel.

Trevlig helg!

Sture Bergman
Chefredaktör och ansvarig utgivare

Inom kort drar vi på VK igång ett spännande utvecklingsarbete för att förbättra vår bevakning och journalistik. Vi kommer att utveckla såväl tidningen som vk.se.

I det arbetet behöver vi din hjälp. Vi söker läsare som är intresserade att ingå i en fokusgrupp där ni får möjlighet att berätta er syn på tidningen. Era intryck och synpunkter utgör sedan den faktabas vi kommer att jobba vidare med under hösten.

Undersökningen kommer att ledas av ett professionellt undersökningsföretag.

Är du intresserad så finns en anmälningstalong på vk.se:s högerspalt.

Sture Bergman
Chefredaktör

Det heter att som man frågar får man svar. Det gäller inte minst den marknadsundersökning vi gjorde i samband med att vi 23 april sålde en så en så kallad kappa, det vill säga ett omslag runt tidningen.

För oss var det en test och vi förstod att den skulle dra på sig kritik. Men eftersom det är svårt att bedöma styrkan i den kritik vi får till oss via telefon och mail valde vi att fråga 274 läsare om deras syn på kappan. Jag ska idag redogöra för den undersökningen och i slutet också berätta om vår slutsats.

Undersökningen byggde på några enkla frågeställningar. Vi ville få läsarnas spontana reaktion beskriven, deras syn på hur detta påverkade tidningens trovärdighet, om läsandet påverkades och om det fanns en acceptans för fler kommersiella kappor.

Första frågan handlade om hur läsarna reagerade när de hämtade sin morgontidning. Den största gruppen reagerade direkt negativt. Hela 34 procent tyckte inte alls om att deras tidning hade ett omslag med kommersiellt budskap:

"Jag gillar INTE att förstasidan är reklam. Det ger ett billigt intryck av tidningen som helhet"? vill jag betala för detta? NEJ", sa en av läsarna.

Den näst största gruppen var positiva eller accepterande. Drygt 20 procent tyckte ganska bra eller hade förståelse för att VK erbjöd denna produkt. En typisk kommentar för denna grupp löd:

"Kanonbra? en ny affär som öppnar i Umeå, det gör så att man inte missar något".

Övriga reaktioner placerade vi i gruppen förvånade (16 procent), såg inte att det var VK (8 procent), undrar hur mycket det kostade (8 procent) samt ingen reaktion (16 procent).

När vi sedan gick igenom undersökningen svarade 45 procent att annonsformatet påverkat trovärdigheten i negativ riktning medan 42 procent ansåg att förtroendet var oförändrat.

Vad gäller läsandet ansåg 41 procent att kappan påverkade läsandet i negativ riktning medan 51 procent ansåg att deras läsande var opåverkat.

Ska vi då göra om detta. Det tyckte 39 procent var en dålig idé och en av dessa läsare uttryckte sig så här:

" Skulle det ske ofta skulle tidningens trovärdhet minska. Det skulle kännas som att det redaktionella innehållet i tidningen får ge vika för annonser".

Trots ganska omfattande kritik var ändå 61 procent positiva eller åtminstone att det var ok. Men även dom hade begränsningar:

"Det får inte bli för ofta, då blir man less. Det var just att det var något nytt (både typen av annons och annonsören) och spännande som gjorde det roligt".

Min slutsats är att vi måste vara mycket återhållsamma med att erbjuda kommersiella kappor. En allt för stor grupp upplever det riktigt negativt. I de interna diskussionerna har vi talat om att kunna erbjuda denna produkt ett par gånger per år. Just idag, med denna undersökning på bordet, känns två gånger per år allt för ofta.

En annan viktig slutsats är att om det ska förekomma måste själva annonsinformationen vara eftertraktad. Stora etableringar med fina priser är lockande och då finns en större acceptans.

Men handlar det om en dussinannons får vi förbereda oss på en flodvåg av kritik.

Det ska vi undvika.

Trevlig helg!

Sture Bergman
Chefredaktör och ansvarig utgivare