Det är absolut inte politiskt korrekt. 99 procent av de kvinnor som förekommer är blonda, stendumma och ytterst välsvarvade. Merparten av skämten håller sig under bältet, och huvudrollsinnehavaren är  i verkliga livet misstänkt för hustrumisshandel.

Och jag bara älskar detta program. Det senaste halvåret har klockan 19.00 varit en helig tid under veckorna. Bilarna på gatan saktar ner, mannen i soffan övergår till diskreta snusningar och tonårsdottern stänger dörrarna som vore de klädda med gummilist.

Ingen stör mig när jag ser Två och en halv män. Spelar ingen roll att jag har sett en del avsnitt tre gånger. Det är alltid lika kul. Och så igår, när jag förväntansfullt knäppte på TV:n var det ett fjantigt lyckohjulsprogram från 1950-talet som tagit mina mäns plats. Jag zappade runt lite för säkerhets skull, jag visste inte om jag hamnat på en falsk kanal tre, det är ju så modernt att kopiera numera. 

Nejdå, Hans Wiklund, som jag hållit rätt högt hittills, pratade om bankrutt och tre människor snurrade ett jättehjul och Hanna Graaf trippade framför en rad småskärmar. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Konstruktivt och effektivt. Är inte Hans gift med lättmjölksmodellen Emma, som sedan åkte ut i världen och tjänade storkovan, förresten? Eller är de skilda, och han nu sliter vid lyckohjulet för att få ihop till maten? Ja, så måste det vara. Jag tyckte att han såg mager ut.

Så nu funderar jag på att licensskolka, vilket säkert kommer att ha en avsevärd effekt. Ja, faktiskt så stor att jag får mina två och en halv män tillbaka.