Det går inte att skylla på att det är genetiskt, att det inte finns tillräckligt med tid, eller att tekniken krånglar. Nej, det är bara att gå inåt och granska sig själv in i minsta hjärnvindling. För allt sitter i huvudet. Rädslor, komplex, känslor, ja, allt. Till och med detta mitt motstånd att skriva när jag inte är piskad att göra det.

Jag har verkligen försökt analysera detta. Beror det på att jag producerat text så gott som dagligen hela mitt yrkesliv? Vill jag inte ge mig in i något som kräver att jag återkommer någorlunda regelbundet? Är jag trött på att exponera mina texter? Är jag rädd för att folk inte förstår att jag skarvar lite,lite, ibland, och gör en historia bättre än vad den egentligen är?

  Antagligen så är det lite av allt. Men bakom detta allt, finns en sann kärlek till ordet och tacksamhet för möjligheten att bli publicerad. Så, till den enda läsare jag antagligen har kvar; I´m back! Och jag ber tusen gånger om ursäkt för att jag tillät motståndet ta över.

Knölen som lämnade, återkom och snart slår ut i full blom, får symbolisera mitt bloggande hittills i år. (Bild:Gertrud Bertilsdotter)