Susanne Helt enkelt

Kungen och jag

 Är väldigt svag för män som gråter vid altaret. Den förste jag såg att göra det, var en av prinsarna i Danmark, och just nu den nyblivne prins Daniel. Blir lite tårögd själv, faktiskt.

Förutom de allra mest inbitna rojalisterna, är vi många som är hjärtligt trötta på allt som föregått bröllopet. Det är faktiskt skönt att det är över någon gång i natt. Men klänningarna är vackra, och smyckena fantastiska.

Nu gråter prins Daniel igen. Antagligen en kombination av all anspänning som föregått detta, och lyckan i att äntligen ha fått sin innerligt älskade kvinna till fru.

I all denna rojalistiska yra kan jag då avslöja att jag faktiskt stått bredvid kungen. Alldeles intill, faktiskt. Han och drottningen gjorde ett besök i Umeå en svinkall, snörengnig, Nationaldag och en säpokvinna hade inte hjärta att köra ut mig från Sävargårdens hall där jag tagit skydd. Alla andra skickades ut, för Kungen och Drottningen skulle passera på väg till lunchen en trappa upp.

Så kollade säpovakterna igenom hallen och toaletterna och sedan försvann de kungliga in på var sin. Drottningen med en hovdam i sällskap. Kungen kom ut igen rätt snabbt, tog upp en kungsblå kam ur innerfickan och drog den genom håret. Sedan kom han och ställde sig bredvid mig där jag stöttade trappräcket.

Sedan stod vi där. Tysta. Han hade händerna på ryggen och gungade lite på på hälarna. Jag var reporter på den tiden och funderade febrilt över vad jag skulle fråga honom. Vad tycker du, förlåt ers majestät om vädret? Har Ers Majestät trevligt? Brukar Ers Majestät fira Nationaldagen? Idiotfrågor alltihopa kom jag fram till denna iskalla dag där de bevittnat barn som gymnastiserade på Noliafältet.

Så jag frågade ingenting. Utan vi stod där tysta sida vid sida. Sedan kom drottningen och hovdamen och Säpo och sällskapet försvann upp till lunchen. Och jag åkte till tidningen och skrev en artikel om Nationaldagsfirandet. Men att jag inte kom på något att fråga Kungen när jag hade honom för mig själv, varken skrev eller berättade jag. Jag hade aldrig överlevt den kollegiala mobbning som följt.

Etiketter: , , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>