Åren har slipat de värsta topparna i humör och utbrott. Jag är också lärd att inte svära i text, med undantag för citat, om den citerade personen svär så mycket, att det är befogat att med åtminstone en svordom påvisa det mustiga språkbruket. (Oj, det måste ha blivit mitt livs längsta mening).

Men muntligt får jag svära hur mycket jag vill, och det har jag gjort. Faktiskt nästan så mycket att mina små rosenöron svartnade i kanten. Datorn är också intakt, även om det var nära att den fick en kort storhetstid som frisbee. Och så har jag fått spänningar i nacken och en begynnande huvudvärk. Säkert migrän, även om jag aldrig brukar ha det.

Allt detta av att skriva några enkla meningar på en hemsida. Skrivandet i sig var inget problem, men sedan flödade allt om när jag lade in en bild, och det var stört omöjligt att få till radavstånd, spalter och styckeindelning. Timme lades till timme, och inget blev bra.

Sonen som lagt upp helvetessidan med ramar som var omöjliga att flytta på, satt under tiden lugn och trygg på tåget till Borlänge. Ja, det blir säkert mer peace & love där, än det den väsande modern förmedlade i luren. Sedan mumlade han något om tunnlar och täckning innan han försvann.

Så här sitter jag och konstaterar för säkert 50:e gången att jag inte ska försöka skapa hemsidor i programmet Dreamweaver. Jag ska inte skapa hemsidor i något program. Jag ska nog inte ens uppdatera och ändra uppgifter på hemsidor. Vid närmare eftertanke, ska jag inte ens läsa hemsidor. Åtminstone inte i kväll.