Första nya HIV-fallet bara en tidsfråga

Läste häromdagen att en medbloggare badade i musiken av Sibelius. Min favorit är Beethoven och just nu har jag fått en ny skiva med romantiska mellanspel. Beethoven skapade musik av oöverträffad intensitet och känsla. Många känner ödessymfonin som jag tycker egentligen är optimistisk eftersom de ljusa tonerna segrar till slut.

När det gäller debatten om smittskydd och sprutbyten hoppas jag att de ljusa, humanistiska tongångarna segrar. Bäst vore om varken missbruket eller farlig smitta fanns. Men när utmaningarna uppstår måste problemen lösas individ för individ. Då får inte möjligheterna begränsas av grumliga etiska ställningstagande.

Sveriges riksdag tog efter olika utredningar och långt funderande beslut om en lag som möjliggjorde att även metoden sprutbyten kan användas i kampen för ett bättre smittskydd. Nu finns debattörer i Umeå som ifrågasätter det demokratiska beslutet bakom Socialstyrelsens noggranna regler. Jag hoppas att motståndarna överväger följande etiska frågeställningar:

1. Det är bara en tidsfråga innan Umeå får nya HIV-fall som smittats via infekterade nålar. Just nu sker en tydlig ökning i Stockholm bl.a. skuggan av att respekten för HIV/AIDS sjunkit undan på ett förbryllande sätt. Vilket svar ger vi den infektionsläkare som snabbt vill hjälpa den smittade och samtidigt förhindra fortsatt spridning? Jag vill att sjukvården ska kunna använda alla lagliga metoder!

2. Jag tycker att ett nej till laglig sprutbytesverksamhet är snubblande nära ett resonemang som indirekt kriminaliserar smittsamma sjukdomar med anknytning till injektionsmissbruket. De som drabbas av smittan, oavsett om personen själv är missbrukare eller inte, hamnar i ett moment 22. Den smittade är skyldig att medverka i utredningen enl smittskyddslagen och kan straffas om personen inte medverkar. Samtidigt förbjuds tillgången till rena sprutor som ett sätt att ringa in smittan och skulle personen skaffa rena sprutor från annat håll är det indirekt en olaglig handling. Vilka konkreta råd ska vi den enskilde patienten? Jag vill att patienten ska vara rättssäker!

3. Den misslyckade narkotikapolitiken i Sverige och omvärlden sedan 1990-talet har bidragit till att många enskilda individer hamnat utanför all hjälp. Varken sjukvården, socialtjänsten eller kriminalvården har haft bra kunskaper eller bra resurser för att ge snabb hjälp. Även om ambitionerna nu skärps återstår en lång väg till en verkligt bra missbruksvård. Ska enskilda missbrukare bära skulden för en misslyckad narkotikapolitik på sina axlar? En del säger att eftersom narkotikainnehav är straffbart ska rena sprutor vara förbjudet. Jag vill att principen om humanism och människovärde ska gå före hårda, stelbenta regler.

Jag hoppas de ljusa tonerna segrar till slut!