Fler svenska barn borde få adopteras!

Under Almedalsveckan arrangerades lite i skymundan ett seminarium som handlade om att fler av dagens fosterbarn borde få adopteras. Det handlar om de allra yngsta barnen som tidigt i livet placerats i familjehem. Många får växa upp utan att riktigt säkert veta var barn- och ungdomsåren ska tillbringas.

Föräldrarätten är så stark i Sverige att biologiska föräldrar hela tiden har rätt att ställa frågan om att ’få tillbaka’ sitt barn. Under uppväxten kan små barn tvingas byta livsmiljö 5-10 gånger. Jag tror var och en kan tänka sig in i vad det skulle ha betytt för en själv att drabbas av ständiga familjebyten. Det handlar både om föräldrana , andra vuxna i omgivningen, barn och kompisar, djur och natur, fritiden och vanor, traditioner, personliga smultronställen. Allt det där vi som vuxna har så stor glädje av.

I min egen familj bestämde sig min pappa och mamma att öppna hemmet för ett fosterbarn när jag var åtta år gammal. Hon, Margareta, kom den 7 juli 1957. Hon har stannat i familjen under alla år utan att bli adopterad. Hon har än idag kontakt med olika personer i närheten av sin biologiska familj. Men Margareta har hela sin identitet i vår familj och har fått en ställning som om hon varit adopterad.

Många andra fosterbarn, som det hette på 50-talet, har tvärtom slitits runt i olika fosterhem varvat med misslyckanden i det biologiska hemmet. Jag har vid några tillfällen agerat i läns-och kammarätt för att visa riskerna med att barn slits upp ur myllan i sitt familjehem. Jag minns med sorg en 7 årig flicka i Malå som tvingades bort från sin trygga fosterfamilj. Samtidigt träffar jag ibland med glädje en vuxen man i Lycksele som vid 9 års ålder fick domstolsbeslut på att han fick stanna i sin fosterfamilj.

Lagen är i princip sådan att biologsika föräldern alltid har rätten att få frågan prövad medan barnet ska bevisa riskerna att flyttas. När jag satt med i Barnspykiatriutredningen i början av 2000-talet försökte vi lyfta frågan. Men föräldrarätten har snarast blivit starkare under tiden medan barnets ställning i Sverige försvagats. Det märks även i debatten kring rätten att bli förälder efter anonym insemination eller andra, mer avancerade genetiska metoder. Frågor om barnens rättigheter drunknar ofta i dessa diskussioner.

I vårt grannland Norge gäller principen att om små barn vistats längre än två år i sitt familjehem har rätt att få pröva frågan om att permanent få stanna i den familjen. Samtidigt ska det finnas bra sätt att hålla kontakt med sina biologiska släktingar.

Svenska barns rätt till adoption har stötts och blötts under årens lopp utan att tränga igenom i den socialpolitiska debatten. Under 2007 adopetars c:a 20 svenska barn. Det skulle vara fullt möjligt att placera 200-500 svenska barn per år för adoption, i öppna eller traditionella adoptioner. Dessa barn skulle få en väsentligt tryggare uppväxt, med adoptivföräldrar som inte kan säga upp sig.

Läste just om kända personer som varit fosterbarn. I Liverpool, just i år Europeisk kulturhuvudstad, föddes John Lennon men flyttade som femåring till sin mosters familj och levde som fosterbarn fram till vuxen ålder. Den biologsika mamman fanns alltid med i John Lennons liv medan pappan lämnade ett stort hål efter sig. Uppväxtårens erfarenheter speglas ganska ofta i John Lennons musik.

Det vore bra om fler kändisar och vanliga människor berättade om sina erfarenheter från bra familjehem, som fosterbarn eller adopterade. Det skulle behövas som motvikt till de föräldrarättsliga budskap som dominerar den svenska dialogen.