Sune Jonsson är våran egen!

I min uppväxt var det inte särskilt vanligt med böcker i hemmen. Böcker från kykan och EFS kunde man hitta lite här och var. Selma Lagerlöf och Sigge Stark förstås. Det tog många år innan jag förstod att Sigge Stark egentligen hette Signe Björnberg och som valde att skriva under manlig pseudonym.

Så kom boken Byn med det blå huset 1959. Både bilderna och texten handlade om vår egen bygd och nänniskor mitt ibland oss. Baggård, Nyåker, Orrböle fanns där. Och människorna. Min skolkompis Edvin. Siri – min klaskamrat. Farbror Aron blev också fotad av Sune Jonsson men kom med i en senare bok Bilder av nådens barn. En del av farbror Arons skåpporslin finns i vårat kök i dag.

Jag minns barnens funderingar kring den där gubben som hälsade på med sin imponerande kamera. Nu förstår jag att Sune var drygt 25 år men i barnets ögon var han ändå en obekant gubbe. Samtidigt brukade konstnären Bror Jonsson sitta och måla i vår by. Visst var det lite fängslande att det fanns två Jonsson som kunde ägna sina dagar åt att fotografera och måla. Alla andra vuxna hade fullt upp med jordbruket eller att jobba i Rundvik. Eller åt vägförvaltningen.

När boken Byn med det blå huset damp ner tillsammans med Hemmets Veckotidning med serien Pigge och Gnidde, Jordbrukarbladet och annat läsvärt var vi plötsligt med i en bok. Bilderna var bäst. Verkliga och fina. Jag minns hur vuxna pratade om boken med vördnad. Ingenting av jante minns i alla fall jag. Jag tror det berodde på att man upplvde boken så äkta utan skryt och märkvärdigheter. Sune Jonssons böcker blev en självklar inslag i hemmen sedan dess. Bra att köpa som present och julklapp. Och låna mellan varann.

Sune Jonsson var våran egen! Även när han sedermera fotade och skrev om andra delar av Sverige och världen, om Prag, om USA, om Kongo. Vi visste att man kan lita på det Sune fotograferar och skriver om. Sune Jonsson fortsätter vara våran egen! Det är en betydelsefull person som gått ur tiden.