Krönikör utan huvudstad. Eller utan huvud?

Läser just att krönikören Eskil Fagerström i Sydsvenskan fortsätter skriva sina krönikor med ättika efter juryns beslut att ge Umeå förtroendet som kulturhuvudstad 2014. Kanske kunde jag förstå om krönikör Fagerström ifrågasatte juryns bevekelsegrunder för sitt beslut. Men jag förstår inte att ättikan ska drabbba Umeå som stad.

För oss i Umeås styrgrupp har det varit en hederssak att aldrig attackera andra kandidatstäder. Vi såg inte kandidaturen som ett matchspel med en final med segrare och förlorare. Vi har sett det som en nominering och val mellan olika karaktärer och profiler. Att bli utnämnd är att få ett förtroende, inte att besegra den andre. Ungefär som i en litteraturtävling. Eller nobelpriset.

Eskil Fagserström avslutar sin senaste krönika:

"För att sammanfatta: det finns nästan inga björkar i Umeå. Definitivt inga myggor. Skoterintresset är marginellt. Jag ämnar nu fästa en postit-lapp på min datorskärm, där det klart och tydligt står:Förolämpa icke geografiska enheter, såsom kvarter, stadsdelar, städer, landskap, häraden, hertigdömen eller stater.Sådär. Nu känns det bättre."

Jag undrar om den typ av attityder som präglar Fagserströms krönikor var en framgångsfaktor för Lund i sitt kandidatarbete? Ganska huvudlöst. Och numer huvudstadslöst!