…ja, inte bara lilla Sally…

Alla säger ju att man måste uppleva det för att förstå. Födseln alltså.
Något jag aldrig förstått dock är att det sägs att vissa nyblivna mammor sägs inte älska sina nyfödda barn. Jag har ju själv nästan knappt förstått ännu, även om lilla Sally nu är sex veckor.

Men det känns ändå. Känslan när man tänker på ens barn, eller tittar på denne är som att vara kär nästan. Man behöver inte äta eller sova, man glömmer nästan bort att gå på toaletten, och när man väl får något gjort på egen hand så längtar man hem.

Det är nog inte bara Sally som gör att man känner så heller, då andra relationer också faktiskt blivit bättre. Tänker främst på stackars Anders. Han som, tvärtemot mig, inte lär glömma den traumatika upplevelsen av en födsel. (Jag var väl dessutom inte så fräsch, när man kräks i timmar och var lika svettig som en marathonlöpare.) Känns som någon ny typ av kärlek liksom…

Livet är bra konstigt ändå. Man utvecklas så fort, lever livet och så upprepar det sig. Jag kan nog se mig själv i Sally, om än lite ännu, men man lär ju lära henne allt man kan. Idag var till exempel första dagen hon fick tag på den blåa åsnan i babygymmet, efter jag försökt få henne att sträcka sig efter saker i några dagar nu. Men det är nog roligare att sträcka sig efter åsnan, som kan låta, än att klappa mamma på kinden.

(Sally spanar in åsnan)

(*Knuff*)

Imorgon blir första dagen då vi, eller jag, är borta mer än 2½ timme från prinsessan, då Pia och Roger ska gifta sig. Får se hur det går…