Thomas Hartman, s-politiker

PIGOR? Avslöjande statistik från SCB visar att 35 procent av skatteavdraget för hushållsnära tjänster går till dem som tjänar över 50 000 kronor i månaden – trots att de bara utgör drygt tre procent av den vuxna befolkningen.

Om man tittar på det fåtal som tjänar mer än en miljon om året använder nästan 15 procent skatteavdraget, jämfört med bara två procent av dem som tjänar 360 000 om året. De allra rikaste gör självklart också betydligt större avdrag än de som tjänar mindre.

INTEGRITET. Jag fick aldrig något svar från journalistförbundet på VK på min fråga från igår. (Dock fick jag ett mail med en kommentar från en av VK:s journalister vilket jag tackar för).

Jag är dock inte särskilt förvånad då jag tror att många journalister precis som politiker reagerar med ryggmärgen och inte har reflekterat eller funderat särskilt mycket kring hur samhället förändras inom mediaområdet. Däremot skriver dom reflexmässigt artiklar och för debatt utifrån dagens synsätt.

Det är nog därför Journalistförbundet sätter på sig dumstruten i denna fråga exempelvis i debattartikeln på SvD.

Här finns ett tal från Larry Lessing där han förklarar problemen och möjligheterna i den nya tid vi lever i. Jag rekommenderar dig att ta dig tid och se detta. Föredömligt pedagogiskt och tar inte många minuter.

Det gläder mig extra mycket eftersom Umeås kulturstrategi som handlar om Open Source ligger helt rätt i tiden.

INTEGRITET. Som väntat har jag inte fått något svar från någon journalist på VK angående min fråga som jag ställde tidigare idag. om vad f*n journalistförbundet pysslar med.

Det är rätt intressant för om man leker med tanken att en journalist skulle fråga en politiker om något då förväntar de sig snabba svar och en hög tillgänglighet. Idag är media de nya makthavarna. Så vi får se hur de axlar den rollen.

FÖRETAGANDE. En nyhet som jag tycker är intressant idag finns i NWT där Bolagsbolaget uppvaktat politikerna för att få en förändring av a-kassan så att den fungerar för deltidsentreprenörer.

Jag tycker detta vore en självklarhet med tanke på hur arbetsmarknaden förändras. En annan bra idé från vännerna i Bolagsbolaget var tanken om entreprenörskonto som jämnar ut mellan dåliga och bra år.

Däremot ställer jag inte upp på synen som artikeln förmedlar om hur företaget tycks se på "sina" entreprenörer.

De anställda i Bolagsbolaget är personer som vill testa företagandet, men som inte är säkra på att fortsätta på det sättet. Det kan också finnas andra skäl till att man inte tar steget fullt ut och blir egna företagare.

Det där synsättet känns mossigt.

Men initiativet att uppvakta politikerna var utmärkt. Hoppas det går att få en förändring över partigränserna. Dagens arbetsmarknad är alldeles för stelbent och skyddet för entreprenörer är för dåligt.

INTEGRITET. När jag läser den debattartikel som upphovsrättsindustrins lakejer skriver på SvD i det så kallade "nätverket" "kulturskaparna" så häpnar jag. Mitt i skaran av personer som skriver under finns journalistförbundets ordförande Agneta Lindblom Hulthén.

I artikeln skriver lobbyorganisationen: Såväl bredbandsoperatörer som andra nätentreprenörer borde arbeta intensivt för att få stopp på illegal verksamhet "

Det är möjligt att detta är klantigt forumulerat. Jag måste nypa mig i armen för att känna efter om jag drömmer en mardröm. Har jag förstått detta rätt? Journalistförbundet skriver alltså under en artikel som kräver att internetoperatörerna ska aktivt ska medverka till att rensa upp internet från piratkopiering och illegal fildelning. Det är inget annat än sanslöst att journalisternas fackförbund som borde förespråka öppenhet, transparens och rättssäkerhet driver uppfattningen att Com Hem och Telia som privata företag ska bedriva repressiva åtgärder mot sina kunder.

Jag trodde journalisterna var överens med oss övriga att utreda och beivra brott är statens och ingen annans.

Till stöd för uppfattningen har upphovsrättslobbyn (som jag förmodar defacto håller i pennan) låtit genomföra en undersökning där de frågar ett urval av svenska folket

om de tycker att de som skapat exempelvis texter, bilder, filmer och musik ska få ersättning när deras material används via internet.

Vafalls.

Att försöka begränsa vad som får finnas på internet är censur, vilket i sig är rätt roande att journalistförbundet ställer sig bakom. Och hur ska operatörerna kunna få stopp på illegal verksamhet utan att övervaka nätet? Bingo. Ytterligare en intressant aspekt för det goda journalistförbundet att reflektera över. Hur går det då med källskydd och meddelarfrihet?

Privatspaning på nätet har väl ingenting med frågan om folk ska betala för sig eller inte. Hade jag fått den frågan själv hade jag också svarat ja eftersom jag principiellt tycker att människor ska få betalt för sitt arbete. Det innebär inte att jag skulle ställa mig bakom att Telia skulle stänga av en enda kund som fildelar illegalt lika lite som transportstyrelsen kan hållas ansvarig för om någon alkis kör ihjäl någon på samhällets vägar.

Om jag vore journalist skulle jag i detta läge ställa en fråga till min förbundsordförande om ett tydliggörande och ett offentligt avståndstagande från denna åsikt. Alternativet är att lämna journalistförbundet.

Därför en öppen fråga till de journalister på VK som är medlemmar i journalistförbundet. Står ni bakom er ordförande i denna fråga? Ställer ni upp på att att ert förbund blir en bricka i lobbyarbetet från tunga industriintressen? Om inte vad vidtar ni för åtgärder med anledning av er ordförandes utspel?

Jag räknar inte med något svar. Men jag kanske blir positivt överraskad.

PSYKISK SJUKDOM. Idag skriver Västerbottens Kuriren om självmord bland unga. När Jessica Hammarsten var 16 år brast hennes liv fullständigt. Hon började skära sig, tog överdoser av tabletter och försökte ta sitt liv fyra gånger. Jessica bönade och bad sin mor om att få avsluta sitt liv, och slussades in och ut på psyket.

Psykisk sjukdom eller att må dåligt i själen som någon kallade det är vanligare än vi tror men tyvärr samtidigt väldigt tabubelagt. Varför behöver det vara så? Vad är vi rädda för eftersom vi inte vågar diskutera dessa frågor. När detta dessutom leder till självmord känner redaktionen sig tvingad att förklara varför de skriver.

Tyvärr är samhällets beredskap inte alltid den bästa. Vi har svårt för att möta individernas behov. De metoder vi har för att dämpa och jobba med ångesten känns väldigt fyrkantiga. Det är inte utan att det leder tankarna till att psykiatrin måste reformeras och bli mer individanpassad.

Jag tycker det är bra att tidningen skriver om självmorden även om det är synd att det måste gå så långt innan ungas situation kommer i ljuset.

Vad tycker du?

NYA MEDIA. Idag skriver jag en artikel i Dagens Samhälle som uppföljare på diskussionen om Facebook och internetregler inom offentlig sektor. Jag ser det som ett uttryck för en personalpolitik som dessutom ofta drabbar de som är längst ner i landstingets hierarki. Istället för att styra med engagemang och entusiasm finns det allt för många chefer i landstinget som styr med rädsla och förbud. Idag blev jag också uppringd av två landstingsanställda med anledning av denna debatt.

I artikeln skriver jag bland annat:

Det betyder att den som tror att framgångsrika och attraktiva arbetsplatser använder stämpelklockor, håller anställda i deltidstjänster och tvingar personalen välja mellan fördefinerade semesterperioder är lika rätt ute som den som försöker bota benbrott med en serie välriktade hammarslag på knäskålen.

Men vad vet jag. Jag kanske är fel ute? Det där sättet kanske är enda sättet att styra en organisation som landstinget. Vad tycker du?

NYA MEDIA. Precis som många andra har jag retat mig på landstingets regelverk för kommunikation med sociala medier, streamad information etc.

Varför behövs en policy som förbjuder OS-tittande i datorn? Finns det en policy som förbjuder läsning av pocketböcker på arbetstid? Finns det en landstingspolicy som förbjuder att titta på OS på landstingets TV-apparater på arbetstid? Finns det en policy för att inte sova på jobbet?

Är det sånt här landstingets administration ska ägna sig åt?

Landstinget skämmer ut sig över hela landet med denna typ av tramsiga policys. Aktiviteter som inte är arbetsrelaterade ska självklart inte arbetsgivaren betala lön för och människor som inte gör sitt jobb utan ägnar sig åt annat ska självklart få reprimander och ytterst kanske kunna förlora jobbet på grund av missbruk. Men vad har det med ny teknik och sociala medier att göra?

Det verkar finnas någon form av internetnoja inom offentlig sektor.

Lite roande blir det när landstinget talar om förbud mot streamad film och samtidigt själva websänder seminarier som de vill att personalen ska kunna ta del av exempelvis genom Memologens regi.

Lite löjligt blir det när man talar om att det kan skada journalsystemet i landstinget. Ingen vill väl att journalerna ska skadas eller komma på vift. Men samma argument användes länge för att förhindra att landstingets personal skulle kunna kolla mailen när de var på resa. Det hette att det var omöjligt att göra på grund av journalerna skulle ligga på samma nät. Något som sedan visade sig vara fullt tekniskt möjligt att separera bara landstinget ville.

Alla arbetsgivare som vill vara attraktiva behöver vända på steken och betrakta sina anställda som vuxna människor. Om det sedan finns folk som missköter detta förtroende så har det inget med internet och nya medier att göra. Om landstingen ska kunna attrahera ungdomar att jobba hos sig så börjar man inte med att säga att facebook är en förbjuden kommunikationsväg.

Även för många anställda i landstinget är sociala medier numera en viktig del i det professionella livet.  Detta ska vi bejaka och inte förbjuda.

Thomas Hartman (s)
Landstingspoltiker

VEM BRYR SIG. Idag har Västerbottens Kuriren en artikel om boken.

På pressklubben för några dagar sedan diskuterade vi mediaetik och ett exempel jag lyfte då var rubriksättarens ansvar. Det är en person som i stort sett aldrig behöver ta ansvar för innehållet i de rubriker han eller hon tar fram. När man försöker hålla en journalist ansvarig för detta är det omöjligt.

Det är lite roande att detta exemplifieras i just VK:s artikel. Vi är alltid väldigt noggranna med att berätta att vi skrivit boken tillsammans förutom kapitlet där jag analyserar mediadrevet efter Crazy Horse. Ett kapitel som jag alltså skrivit själv. Därför tyckte jag det skulle vara roligt att se om de lyckats denna gång. I artikeln framgår det tydligt. Men på framsidan på tidningen finns mycket riktigt en rubrik som lyder "Anna Sjödin skriver själv om Crazy Horse". Ett klockrent exempel på vad jag menar. När ska tidningarna lära sig hantera detta? Speciellt eftersom många bara skummar tidningen och enbart läser rubrikerna.

Vad spelar det då för roll om journalisten varit noggrann med att låta intervjuobjektet kontrollera citat när vaken rubriker eller faktarutor anses behövas kontrolleras. Där sliras det även denna gång.

I övrigt var det en trevlig artikel. I samma tidning finns en artikel om Gunn Hedman-Borg som lyder "Pappan blev sjuk av oro". Hon är förtvivlad över svårigheterna att hjälpa sin far med att få besked av socialförvaltningen när det gäller äldreboende för hennes dementa och multihandikappade mor.

Det är en riktigt bra illustration på det vi menar i vår bok. Det kan inte vara meningen att kommunikationen med samhället ska göra människor sjuka av oro.

MEDIAMAKT. Idag kritiserar media socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin för att hon fyllt 50 år och fått en present av en god vän. Presenten – en väska  som socialdemokraternas partiledare använder – kostar 6000 kr enligt den indignerade tidningen Aftonbladet.

Skämtar tidningen? Eller är det på fullaste allvar denna debattnivå media lägger inför valet? Vad skulle Sahlin gjort för att tidningen skulle varit nöjd? Struntat i att ta emot presenten? Sålt den? Slängt bort den?

Och varför kollar inte tidningen vad Reinfelds skor eller kostym kostar på samma bild om det nu är prislappen på kläder och tillbehör som är agendan som politiken ska analyseras efter?

Håller du inte med om att detta är riktigt trött journalistik?

THOMAS HARTMAN

BETALT. När Yvonne Lindvall från Sandviken hamnade på Piratpartiets riksdagslista blev hon kontaktad av Gefle Dagblad som ringde henne för att ställa några frågor om hennes kandidatur till riksdagen. Men Lindahl sa sig vilja ha betalt för att bli intervjuad och la sedan på luren. Nu har piratpartiet strukit henne från riksdagslistan – enligt uppgift på grund av detta märkliga beteende.

Kravet på ersättning förklarar hon så här: - ”Jag jobbade som journalist då jag gick i gymnasiet på Arbetarbladet i Sandviken och fick alltid betalt och det ska väl inte anses mindre ekonomiskt värdefullt att SVARA på frågor i en intervju än att skriva intervjun.”

THOMAS HARTMAN