KULTURER. Jag har ofta funderat över Sverigedemokraternas fobier. Ofta säger de exempelvis att kulturer inte kan leva ihop. Jag vet inte riktigt hur de definierar dessa kulturer. Så läser jag Lena Petterssons krönika om kulturer i Västervikstidningen och inser plötsligt vad Sverigedemokraterna är rädda för.

Som när jag bjöd till födelsedagskalas med en salig blandning invandrare och svenska släktingar och vänner och det blev dags att ta till sig av kaffebordets bakverk. Vi svenskar började förstås med bullar för att övergå till kakor och sist ta oss an tårtan. Mina invandrare gick direkt på det som såg godast ut, tårtan. Och visst är det klokt att börja med det godaste så man orkar äta mycket av det istället för att som vi, i sann luthersk anda, vara tvungna att äta oss igenom grovdoppat först.

Det vore ju fruktansvärt om våra hederliga svenska fikatraditioner skulle ödeläggas av ett gäng som inte inser att man ska spara tårtan till sist. Tänk vilka konsekvenser det skulle kunna få. Tårtan kan ju vara slut efter första rundan. Nej, vi måste stå upp som en man och försvara den svenska fikakulturen och rätten att fika som vi alltid gjort.

Sverigedemokraterna kanske har ett berättigande ändå.

Eller inte.

TRISS I SNOPET. Idag är det gruppdag inför landstingsfullmäktige. Levi har redovisat det ekonomiska utfallet vilket visar på plus. Som vanligt kommer högern att gnälla och klaga. Var tog förresten det populistiska snacket om landstingets oerhört försiktiga pensionsplaceringar vägen? Luften gick ur debatten när börsen vände. Snopet 1.

Jag ser också att landstingets portal för visionen om bästa hälsan och friskaste befolkningen gått igång. Visionen är en utmärkt grund för att ställa om landstinget till att bli mer hälsoinriktat. Australien har för övrigt antagit samma vision så tävlingen om hälsan är igång. Den stora vinnaren är var och en som inser att det är dags att leva annorlunda.

Tyvärr finns fortfarande allt för många som tror att framtiden ligger i att fokusera på knivtid och det sjuka. Bland annat högern i landstinget har varit oerhört negativa till landstingets vision. Högerns sura miner förbyttes dock i förvirring när deras egen folkhälsominister Maria Larsson gav beröm till västerbotten för vår kloka och framåtsyftade vision. Snopet 2.

Ett annat projekt som borgarna i landstinget muttrat över är kostnaderna i samband med färdigställandet av byggnad 27 som invigdes häromdagen. Förhoppningsvis uppskattade borgarna KD:s Göran Hägglund ändå som ironiskt nog i sitt invigningstal berömde beslutsfattarna som gjort en sådan klok investering (dvs sossarna). Snopet 3.

THOMAS HARTMAN

 

MEDIA. Jag ser att VK gör en rewrite med lokal koppling av nyhetsbyrån Sirens "granskning" av politiker under skuldsanering. Även om artikeln saknar uppenbar vinkel i VK så finns där en underförstådd poäng som bygger på frågan "hur ska politiker som inte kan hantera sin egen ekonomi kunna hantera samhällets".

Jag är rätt less på den sortens inskränkt journalistik av följande anledningar.

1. Att du får skuldsanering behöver inte bero på slarv. Det finns åtskilliga anledningar till att livet kan braka sönder med betalningsanmärkningar som följd.

2. Skuldsanering är en livserfarenhet. I USA ses exempelvis en konkurs som en merit. I Sverige ses det som en belastning. Kanske kan du bli en bättre politiker med fler erfarenheter av livet?

3. Det offentliga beslutsfattandet är kollektivt.

4. Den praktiska ekonomiska hanteringen sköts av tjänstemän.

När jag ser sirens nyhet om människor med betalningsanmärkningar och skuldsanering så är min reaktion att det snarare är nödvändigt att också dessa perspektiv finns i politiken.

På samma sätt skulle jag vilja se det perspektivet i journalistiken. Journalister skildrar verkligheten och en VDN-märkning av medias egna erfarenheter vore intressant. Hur många journalister har egen erfarenhet av den sortens grava ekononomiska problem? Det avgör i viss mån kvalitén på rapporteringen av samhällsdebatten i stort.

Vad tycker du? har skuldsatta i politik och journalistik att göra?

POPULISM. Sverigedemokraterna brukar ofta anklagas för att ställa grupper mot varandra. I en mylla av hat, fördomar och populism väntar dom sig att de ska kunna odla sina partisympatier. Sydsvenskan ger oss det senaste exemplet på hur sjukt SD är.

Nader Helawis (SD) röst dryper av ironi när han håller fram ett gammalt exemplar av Metro. Bilden han visar upp föreställer två glada kvinnor som omfamnar varandra vid ett altare. En regnbågsfärgad socialdemokratisk ros markerar avsändaren. Annonsen publicerades i samband med kyrkovalet.

Tidningen är skrynklig och sliten. Helawi har använt den mycket de senaste månaderna. Han går runt i Södertälje och visar det förälskade kvinnoparet för troende människor, kristna och muslimer.

– Vill ni ha det så här? frågar Nader Helawi dem han möter.

– I så fall, fortsätt rösta på Social­demokraterna. Annars rösta SD.

Det funkar. Bilden har hjälpt honom att värva massor med anhängare till SD. Nästan alla är religiöst konservativa, nästan alla har invandrarbakgrund.