Thomas Hartman

MEDIAKRÖNIKA. Vad är problemet om media blir ett politiskt verktyg?

Av , , 14 kommentarer 19

Media har ett stort ansvar att inte göda politikerföraktet. Samtidigt måste redaktionen självfallet utan konsekvenstänkande rapportera vad man ser, upptäcker och får tips om. Det kallas konsekvensneutralitet.

Det är inte allt för ovanligt att det kommer in ett färdigpaketerat tips till redaktionens grävande journalister från någon politisk motståndare, någon motståndare från en kandidats eget parti som är med i någon intrig eller från någon tjänsteman som inte fått som vederbörande vill.

Tips är samtidigt en viktig del av vår yttrandefrihet och något vi ska vara rädda om. Således en grundbult i demokratin. Däremot kan den uppenbara risken bli att journalisten / redaktionen blir ett slags verktyg i en intern partikamp, en politisk strid om makt eller något liknande.

Det där brukar redaktionerna friskriva sig från genom att hävda att de gör egen research, tänker på vem tipset gynnar och alltid själva analyserar om det kan finnas en sådan dimension. De hävdar med emfas att de minsann aldrig skulle låta sig utnyttjas.

I realiteten vet alla att ett bra tips kan vara det som räcker för bra rubriker, annonsdrivande klick och en guldspade.

I den pågående diskussionen om GC stråk i Umeå menar tidningen att kommunstyrelsens ordförande skulle kunna vara jävig i beslutet om investeringsbudgeten.

Detta påstående sägs stödjas av en forskare.

Sannolikheten att det beskrivna skulle vara jäv är minimal. Så minimal att det tämligen riskfritt går att sätta pensionspengarna på att ärendet aldrig blir något mer än en artikel eller två.

Det vet tidningen också.

Men samtidigt finns det alltid i varje sådan här publicering någon person som står redo att säga att det finns en risk. Och när någon har sagt det är rubriken klar. Desto bättre för trovärdigheten om det är en forskare. Det gäller bara att ringa runt tills man hittar en sådan person. De personer som gör andra bedömningar än de som passar storyn skrivs aldrig in i artikeln.

I detta fallet vet vi att det finns en sakfråga som likt ett rött skynke för en tjur på en arena stör diverse vänsteraktivister i Umeå och det är det kommunala bostadsföretagets försäljning av vissa lägenheter.

Att då en gång och cykelväg passande blommar upp och kan användas som ett tillhygge kan ju självfallet vara en slump.

Men det är snarare inte allt för långsökt att tro att de personer som ogillar försäljningen av kommunens bostäder är samma personer som planterat denna fråga hos VK, precis nu.

Sen följs publiceringen upp av någon vänsterpartist som skriver på debattsidan i samma tidning om det ”skandalösa” i det inträffade för att beslutet inte passade hans världsbild. Vederbörande får göra detta utan varudeklaration av partibeteckning så att en oinitierad läsare kan tro att det är en vanlig medborgare som skriver.

Aktivister med samma politisk agenda ser därtill till att skriva en och annan anonym insändare i samma tidning och även trolla lite på nätet i kommentarsfälten.

På så sätt är risken uppenbar att redaktionen blir ett passivt verktyg för människor med ett politiskt syfte.

Vad är problemet egentligen?

Ja, priset med minskad tilltro till det politiska systemet och konsekvensen för kommunalrådet och hans familj behöver ju inte tidningen betala.

Thomas Hartman