TRANSPARENS? När jag och min sambo skrev boken Vem bryr sig? En bok om Sverige" träffade vi en äldre dam. Hon käkar 13 olika sorters piller varje dag varav fem ökar risken för fallskador. När damen sen ramlar och slår sig blodig står alla där förvånade. På samma sätt är politikerna förvånade över de galopperande läkemedelskostnader vi ser i samhället.

Yngve Gustafsson är en person som vi lyfter som positivt exempel i boken. Det Gustafsson gjort för att sätta fingret på hur våra äldre hanteras är oerhört värdefullt för exempelvis Västerbottens läns landsting.

Nu vittnar han om att landstingsdirektören inte vill att han ska framföra kritik i media.

Jag är en varm anhängare av öppenhet och transparens och jag tycker det måste vara en självklarhet för ett landsting att kunna ta öppen debatt och omfamna och uppskatta kritiska röster exempelvis i media. Det får inte bli situationer där de anställda inte vågar tala och ge röst åt saker de ser som felaktiga. Det gäller både offentlig och privat verksamhet.

På samma sätt är det betydligt bättre att leda en organisation med passion, glädje och positiv energi än genom kritik, förbud och repressalier. Det sistnämnda är inte ett modernt ledarskap. De inom offentlig verksamhet som ägnar sig åt sådant bör allvarligt fundera över om de hamnat på rätt plats.

Däremot har Rastad en klar poäng. Chefer som tror att de ska bedriva krypskytte i media eller använda media som slagträ för att försäka få sin verksamhet att framstå i bättre dager riskerar att passera gränsen för vad som är rimligt. Det är fullt möjligt att de ska skiljas från sitt chefsförordnande

På samma sätt finns chefer som tror att de kan vältra över sin bristande budgethållning på andra verksamheter och låta dom ta smällen.

Chefsuppdraget är svårt och kräver stöd. Ett stöd som inte alltid finns där. Det kan skapa frustrationer och känsla av maktlöshet även hos chefer.

En chef har ett ansvar att innovera och utveckla sin egen verksamhet. Anser man inte att man klarar den uppgiften ska man troligen lämna chefsrollen.

Jag har sett flera exempel där journalister möjligen naivt och förhoppningsvis ovetande använts som "brickor" för chefer som spelar budgetspel med ledningen. Det är inte rimligt att styra någon organisation oavsett om den är offentlig eller privat om alla bedriver krypskytte mot den egna verksamheten. 

THOMAS HARTMAN

 

NYA MEDIA. I Vk kan man läsa en artikel om landstingens relationer till sociala media. Vi får veta att offentlig sektor sällan har en policy för användning av sociala medier. Hela artikeln andas dock ett gammalt och mossigt synsätt på information.

Idag lever vi i en tid där varumärken inte längre går att kontrollera. Det har bland annat ett rederi fått erfara där några entusiastiska anställda tog initiativet och gjorde reklamfilm till YouTube.

Initiativet delade företagets personal i två läger ända upp i ledningsgruppen. 

Ena sidan tyckte att man måste ha järnkontroll över vilka reklamfilmer som görs med "riggade" miljöer, rentvättad båt, nystrukna uniformer och fina bilder. Andra sidan menade att sociala medier bryter ny mark och att det bara är bra med olika initiativ från personalen. Det är nämligen det äkta som säljer och betyder nåt när det sprids på nätet. 

Det är självfallet viktigt att sådant som ska ses som officiell information från Landstinget ska ha en tydlig avsändare så människor kan kontrollera vem som skriver och kan bedöma trovärdigheten utifrån det. Men i grunden tror jag den klåfingrighet som informationsavdelningarna ofta visar upp (och artikeln underförstått letar efter) är rätt meningslös i dagens nya mediavärld.

Rent generellt borde landstingen ha en policy som gör att man är mer aktiv inom sociala medier så att man kan korrigera felaktiga uppgifter och möta missnöjda medborgare och patienter med information.

Man måste vara försiktig så man inte knäpper folk på näsan och hindrar kreativitet och engagemang i sin iver att stoppa och reglera.

Kort och gott. Som jag ser det ska man vara väldigt glad om de anställda tar initiativ. Det är viktigare än att försöka nå en falsk kontroll av sitt varumärke.

THOMAS HARTMAN

MEDIAMAKT. Idag ser jag Johans postning. Här får vi en tydlig illustration på vad jag menar när jag säger att media har ett ansvar för att pöbeltendenser som skapas bland läsarna. Genom att själva mata allmänheten med slask hamnar vi i en nedåtgående spiral. Varje enskild artikel kanske inte ses som ett problem i sig, men den totala bilden bekymrar.

Jag delar inte Sven-Otto Littorins politiska värderingar men det är inte politik Aftonbladet skriver om. När jag läser tidningens publicering under vinjetten "Aftonbladet avslöjar" hamnar jag mitt i en politisk motståndares vårdnadstvist. Vi får ta del av interörer som är tämligen privata i relationen mellan Sven-Otto Littorin, hans fru och deras barn. Varför? Vad är allmänintresset?

Ger inte artikeln dessutom lite smak av bigott moraliserande? En tidigare dömd person må kunna vara skyldig till nya brott. Men detta är inte bevisat än. I detta läge är det snarare ett köttben till pöbeln att förfasas över.

Är det så här gammelmedia förvaltar sitt ansvar att rensa debatten så kan de i alla fall inte rikta några klandrande ord mot bloggosfären vilket tycks passa redaktionerna på läppen nu för tiden.

Zendry Svärdkrona heter journalisten som ligger bakom jobbet. Är du stolt över ditt arbete idag, Zendry? Var det denna typ av artiklar du ville skriva som journalist?

Du som läser bloggen: Överdriver jag detta eller håller du med mig?

MEDIATRAMS | När jag läser Aftonbladets artiklar om Madonnas Sverigebesök blir jag fundersam.

Jag tänker på de unga människor som studerar flera år på journalisthögskolan för att bli journalist.

Många av dessa mediastudenter har uppriktiga ambitioner att förbättra samhället. Jag har träffat flera av dom i verkliga livet. De pratar med drömmande blick om sina vackra föresatser och ledstjärnor. Tänk att få göra det avgörande reportaget som visar på samhällets djupa avigsidor, drar ner byxorna, klär av rodnande makthavare och sätter sökarljuset på vidriga oförrätter.

Det där är något att verkligen vara stolt över och berätta för farmor om mellan förrätt och varmrätt under familjemiddagen.

Men frågan är hur det känns att gå till jobbet varje dag när arbetet istället visar sig innebära en evighetslång värnplikt i händerna på nyhetschefen. Artiklar ska levereras med kort deadline. Det som visar sig premieras är din skicklighet i att rota i soptunnor, klafsa runt i spyor, skriva fantasifulla fabler och koka sensationer av luft.

Låt mig ta ett exempel ur en av dagens kvällstidningar.

Något som uppenbarligen upprör tidningen är att Madonna "inte tog ett steg utanför hotellet" utan hållit sig på rummet "i 41 timmar". Detta har inte skett utan "dramatik".

I en artikel där tidningen säger sig "avslöja" "allt" om "Storstjärnan" Madonnas "hemliga" "liv" på hotellet får vi veta att hon får sin "skönhetsömn" "förstörd" och "tvingar" en barnfamilj att byta rum.

En sak som retar tidningen så att det motiverar en särskild artikel på bästa redaktionella nyhetsplats är att hon inte turistar i Göteborg. Tidningen föreslår därför saker hon kunnat besöka som "Feskekôrka", "Liseberg" eller varför inte "Paddanbåtarna", "Slottsskogen" eller "Röhsska museet".

Ingenstans finns reflektionen att det är just journalistikens beteende som låser in artisten i ett fängelse på ett av stadens hotell på "210 kvadrat".

De tre (!) journalister som jobbat för att skapa detta journalistiska underverk konstaterar däremot att hon tidigare shoppat "lyxdesign" i Finland.

Artikeln kröns av uttalandet att Madonna blev "jättesvettig" när hon tränade.

No shit Sherlock!?!

Vem fan bryr sig? Och hur kan det komma sig att detta dravel säljer lösnummer? Men den yttersta frågan är varför samhället ska sätta resurser på att människor ska utbilda sig till journalister när resultatet är denna typ av trams?

Varför inte låta Hänt i Veckan starta egenfinansierad uppdragsutbildning som privatskola? Då kan de formsy sin arbetskraft bäst de vill.

Vad säger man till Farmor när man skrivit ihop en sådan där artikel? "Jo, jag har jobbat med Madonna hela helgen"

De av oss som lever med en flummig känsla av journalistik som någonting viktigt kan lika gärna ge upp nu.

Finns det någonting som tyder på att det kommer att bli bättre?

THOMAS HARTMAN

ÖVERDRIVET? Jag läser artiklarna om den moderata politikern Ulrik Berg i VK. Enligt tidningen har han skulder som gjort att han hamnat hos kronofogden. En konsekvens av detta brukar kunna bli betalningsanmärkningar.

Av artiklarna framgår inte att den moderate politikern skulle gjort någonting olagligt. Jag kan bara kommentera utifrån medias skildring men jag måste erkänna att jag har lite svårt att förstå hysterin kring detta. Tvärtom är Berg knappast ensam om att ha skulder. Det är vad jag förstår inte olagligt.

Hur många människor är det inte idag som har problem med kronofogden och upplysningsföretagen? Långt ifrån alla har det på grund av lättsinnig konsumtion. Vissa kanske får problem efter sms-lån för att köpa kläder till sina barn, andra har varit med om en konkurs.  Vad krävs av människor som råkar ut för liknande saker? Stening? Spott och spe? Att de tar sitt liv? Att de flyttar från kommunen? Att de lämnar eventuella politiska uppdrag?

Jag förstår av rent medmänskliga skäl om Ulrik Berg väljer att lämna sina uppdrag för att få tid att fokusera på sin ekonomi. Jag förstår också om moderaterna är rädda för att detta ska bli en skandal som drabbar det moderata partiet. Men samtidigt känns utvecklingen oroande.

Media bör fundera över vilka konsekvenser denna typ av jakt för med sig för vårt demokratiska samhälle. Med VK:s formuleringar som "toppolitiker" och "jagas av kronofogden" bidrar tidningen till en fadd smak i munnen av trött sensationsjournalistik.

Vi ska också komma ihåg att erfarenheter från problem som att ha dålig ekonomi är lika nyttigt för en politisk företrädare som för en journalist eller andra makthavare (eller var och en av oss för den delen). 

På många sätt lever vi i ett bigott och rätt skenheligt samhälle. Den utvecklingen har vi alla ett ansvar för att bryta.

THOMAS HARTMAN