Konsten att ifrågasätta sig själv
SURT. Varje första maj vaknar någon gammelmoderat som surnar till över att socialdemokraterna demonstrerar mot orättvisorna i samhället under första maj. Frågan som ställs brukar vara hur man samtidigt kan ifrågasätta och kritisera det samhälle vi lever i när man burit regeringsmakten under lång tid. Den obligatoriska sura uppstötningen kom även i år. Denna gång på debattplats i Aftonbladet.
"De har haft regeringsmakten nästan oavbrutet sen 30-talet. Ändå har de varje första maj decennium efter decennium med stora plakat och stora ord demonstrerat mot Makten och alla orättvisorna Makten skapat. Sjungit sig hesa på ”Upp till kamp emot kvalen!” i Internationalen och hållit långa tal om allt som är fel i samhället. Ett samhälle som de alltså själva skapat."
Men det är just detta som är tricket med all politik. Samhället är ingen maskin som blir färdigbyggd eller något pussel som läggs klart. Snarare liknar det trädgård, hus eller fritidshus där det alltid tycks finnas projekt att jobba med. Så fort verandan är byggd måste det målas om. Sen måste taket lagas och så där håller det på.
När partierna glömmer detta då blir de maktfullkomliga eller glömmer meningen med varför de finns till. Då tappar de fotfästet. Då åker de ut. Detta gäller oavsett om det är socialdemokraterna som har makten eller någon annan konstellation.
Just därför är ifrågasättandet inget påklistrat PR-trick. Partierna måste nämligen vara mästare i den ädla konsten att ifrågastätta sig själv om de ska ha något existensberättigande. Sen gäller det att göra något av samhällskritiken. Det är minst lika viktigt. Men det är en annan sak. Det ena utesluter inte det andra.
Samspelet mellan dessa två bygger regeringsduglighet.
THOMAS HARTMAN

Thomas

